Himlen

Johannes Paulus II: Himlen är fullhet av gemenskapen med Gud

Från L’Osservatore Romano. Vid den helige faderns allmänna audiens den 21 juli 1999. Hans 17:e kateketiska tal om Gud Fader. Här talar han om den bibliska betydelsen av himlen.

Himlen är fullhet av gemenskapen med Gud

• När denna världens form har försvunnit, skall de som har välkomnat Gud i sina liv och allvarligt öppnat sig själva för hans kärlek, åtminstone i dödsögonblicket, åtnjuta den fullhet av gemenskapen med Gud, vilken är målet för det mänskliga livet.

Som Katolska Kyrkans Katekes lär: "Detta fullkomliga liv med den allra heligaste Treenigheten, denna livs- och kärleksgemenskap med Treenigheten, jungfru Maria, änglarna och alla de saliga kallas för –himlen–. Himlen är det slutliga målet och uppfyllelsen av människans djupaste längtan, ett tillstånd av högsta och slutgiltig lycka." (1024)

Idag vill vi försöka förstå den bibliska betydelsen av "himlen" för att få en bättre förståelse av den realitet detta uttryck hänvisar till.

2. I det bibliska språket anger "himlen", då den ställs samman med "jorden" en del av universum. Skriften säger om skapelsen: "I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden". (1 Mos 1:1)

Himlen är den transcendenta boningsplatsen för den levande Guden.

Bildligt talat förstås himlen som boningsplatsen för Gud, som sålunda åtskiljs från mänskliga varelser (jfr Ps 104:2f , 115:16, Jes 66:1). Han ser och dömer från himlens höjd (jfr Ps 113:4-9) och kommer ner, när man kallar på honom (jfr Ps 18:9,10; 144:5). Emellertid klargör den bibliska bilden, att Gud inte identifierar sig själv med himlen och inte heller kan rymmas däri (jfr 1 Kon 8:27). Och detta är sant även om i vissa avsnitt i Första Mackabéerboken "Himlen" helt enkelt är ett av Guds namn (1 Mack 3:18, 19, 50, 60; 4:24, 55).

Skildringen av himlen som den transcendenta boningsplatsen för den levande Guden ställs samman med den plats dit de troende, genom Guds nåd, också kan stiga upp, så som vi ser i Gamla Testamentets berättelser om Henok (jfr 1 Mos 5:24) och Elia (jfr 2 Kon 2:11). Sålunda blir himlen en bild av livet i Gud. I denna betydelse talar Jesus om en "belöning i himlen" (Matt 5:12) och uppmanar människor att "samla skatter åt sig själva i himlen" (ibid 6:20, jfr 19:21).

3. Nya Testamentet utvidgar föreställningen om himlen i relation till Kristi mysterium. För att visa att Försonarens offer förvärvar fullkomligt och definitivt värde säger Hebréerbrevet, att Jesus "steg upp genom himlarna" (Heb 4:14), och han gick inte "in i en helgedom som var byggd av människohand och bara en bild av den verkliga. Han gick in i själva himlen" (ibid 9:24). Eftersom de troende på ett särskilt sätt blir älskade av Fadern, lyfts de upp med Kristus och görs till medborgare i himlen. Det är givande att lyssna på det som aposteln Paulus talar om för oss om detta i en mycket mäktig text: "Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek, att fast vi var döda genom våra överträdelser, har han gjort oss levande tillsammans med Kristus ; av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus" (Ef 2:4-7). Faderskapet hos Gud, som är rik på barmhärtighet, erfars av de skapade varelserna genom kärleken hos Guds korsfäste och uppståndne Son, som sitter i himlen på Faderns högra sida som Herre.

4. Efter vårt jordiska livs slut kommer sålunda delaktighet i fullständig förtrolighet med Fadern genom vårt infogande i Kristi påskmysterium. S:t Paulus betonar vårt möte med Kristus i himlen vid tidens slut med en levande rumslig bild. " Därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord" ( 1 Thes 4:17-18).

Det sakramentala livet är ett föregripande av himlen.

I uppenbarelsens sammanhang vet vi, att "himlen" eller "lycksalighet", i vilken vi hittar oss själva, varken är något abstrakt eller en fysisk plats i molnen utan en levande, personlig relation med den Heliga Treenigheten. Det är vårt möte med Fadern, vilket äger rum i den uppståndne Kristus genom gemenskap med den Helige Ande.

Det är alltid nödvändigt att upprätthålla en viss återhållsamhet, när man beskriver de "yttersta tingen", eftersom skildringen av dem alltid är otillfredsställande. Idag passar det personliga språket bättre för att beskriva det tillstånd av lycka och frid vi kommer att åtnjuta i vår definitiva gemenskap med Gud.

Katolska Kyrkan Katekes sammanfattar Kyrkans lära om denna sanning: "Genom sin död och uppståndelse har Jesus Kristus –öppnat– himlen för oss. De saligas liv består i att man helt och fullt har tillgång till Kristi återlösnings frukter. Han förenar dem som har trott på honom och som har förblivit trogna i hans vilja med sitt himmelska förhärligande. Himlen är den saliga gemenskap som består av alla dem som är fullständigt inlemmade i Kristus" (1026).

5. Detta slutliga tillstånd kan emellertid tas emot på ett föregripande sätt på något sätt i dag i det sakramentala livet, vars centrum är eukaristin, och genom att ge sig själv genom broderlig kärlek. Om vi är i stånd att rätt åtnjuta de goda ting, som Herren överöser oss med varje dag, skall vi redan ha börjat erfara den glädje och frid, som en dag fullständigt skall bli vår. Vi vet, att på denna jorden är allting underkastat begränsningar, men tanken på de "yttersta" tingen hjälper oss att bättre leva med de "näst-yttersta" tingen. Vi vet, att när vi går över från denna världen, är vi kallade att söka "det som finns där uppe, där Kristus sitter på Guds högra sida" (Kol 3:1), för att vara med honom i den eskatologiska fullkomningen, när Anden helt kommer att försona "allt på jorden och allt i himlen" (Kol 1:20) med Fadern.

översättningen är gjord av Gunilla Gren, av originaltext från L–Osservatore Romano, Editorial and Management Office, Via del Pellegrino, 001 20, Vatican City, Europe