Birgittinska glimtar från jubelårets Rom

Saligförklaringen av
Moder Elisabeth Hesselblad 9 april 2000

Av Yvonne Maria Werner

Söndagen den 9 april i år upphöjdes svenskan Elisabeth Hesselblad (1870-1957), grundarinnan av den romerska grenen av birgittinorden, tillsammans med två andra ordensgrundarinnor och två präster högtidligen till altarenas ära av Johannes Paulus II. Ett stort antal svenskar och andra skandinaver, katoliker såväl som protestanter, var samlade på Petersplatsen för att närvara vid denna beatifikationsceremoni. Då den på Peterskyrkans fasad upphängda bilden av moder Elisabeth avtäcktes såg man ett hav av viftande blågula halsdukar, försedda med moder Elisabeths bild, vifta litet här och var på estraden invid högaltaret och på Petersplatsen. Efter det att påven med fast röst läst upp en text som skildrade moder Elisabeths väg till "un sola Ovile ed un solo Pastore" (en enda hjord och en enda herde) och hennes upptagande i den katolska kyrkan sjöng kören "Blott en dag ett ögonblick i sänder". Denna svenska psalm med dess starka betoning av gudsförtröstan fick så stå som ett symboliskt uttryck för hennes väg till den katolska tron. Därefter läste påven ännu en text som handlade om den tacksamhet moder Elisabeth kände över att ha blivit "figlia della vera Chiesa" (den sanna kyrkans dotter) och som följdes av ännu en nordisk psalm, "Härlig är jorden, härlig är Guds himmel". Slutligen lästes en bön på svenska om att Gud hjälpa oss att efterlikna moder Elisabeth i "evangelisk anda och ekumenisk kärlek". Begreppet "ekumenisk" var väl något missvisande i detta sammanhang, eftersom ju moder Elisabeth inte kunde tänka sig kristen enhet på annat sätt än att alla kristna återvände till den katolska kyrkan under ledning av påven i Rom. Eller var det kanske just detta som vi i moder Elisabeths anda skulle be för!

Efter mässan var det festmiddag på Hotell Columbo alldeles intill Petersplatsen. Biskop Anders, som inlett firandet genom en mässa för skandinaviska pilgrimer i birgittakyrkan på Piazza Farnese två dagar före saligförklaringen, var dagen till ära klädd i sin röda biskopsskrud. Generalabbedissan moder Tekla, som alltid lika imponerande, gick runt och hälsade på gästerna. Birgittasystrar från hela världen hade samlats i Rom. även birgittasystrarna från Vadstena med moder Karin i spetsen var på plats, liksom också birgittabröderna från USA. De tillhör som bekant inte den romerska grenen. Man kan se deras medverkan som ett glädjande uttryck för ett birgittinsk tillämpning av principen om enhet i mångfalden. De var närvarande även vid birgittafestligheterna i Peterskyrkan i november 1999. Vid båda dessa tillfällen var också representanter för Societas Sanctae Birgittae närvarande, det högkyrkliga svenska ordenssamfund, som moder Elisabeth på sin tid hade så nära kontakter med och som liksom de katolska birgittinerna bidragit och bidrar till att hålla birgittaintresset levande i vårt land. 

Med den festliga middagen på hotell Columbo var det ingalunda slut med festligheterna. De fortsatte - och varade i dagarna tre. På måndag morgon firades en tacksägelsemässa av kardinal Ruini i Laterankyrkan och kort därefter deltog den skandinaviska pilgrimsgruppen i en påvlig audiens. Framemot kvällen var det åter samling hos birgittasystrarna på Piazza Farnese, vilken inleddes med en vesper. Därefter gick vi alla in på gården för att närvara vid invigningen av en staty av moder Elisabeth. Gården var smyckad med blommor i de svenska färgerna, vars lyskraft förstärktes av det strilande regnet. Från alla fönster såg man birgittasystrar, och korsgången runt gården var full med skandinaviska gäster. Avtäckningen och invigningen av statyn fick ske under skydd av ett stort svart paraply, vilket såg något komiskt ut och bidrog till att höja den muntra stämningen. Socialministern Ingela Thalén höll ett litet tal, där hon å den svenska regeringens vägnar tackade birgittasystrarna för deras insatser. Talet var tämligen platt, men i den italienska översättning som gjordes av den danske katolske teologen Niels Christian Hvidt, en av medlemmarna i den ekumeniska Farfagruppen, fick talet en spirituell dimension. Efter denna lilla ceremoni var det mottagning med vin och italienskt smörgåsbord inne i birgittahuset. Det bjöds på många läckerheter. Att vi befann oss mitt i fastan var det inget som tänkte på. Vid sådana festliga tillfällen får man låta undantaget bekräfta regeln.

På tisdagen var det dags för den sista etappen i dessa birgittinska jubelårsfestligheter. Inte mindre än 16 birgittasystrar avlade sina eviga löften, den definitiva bekräftelsen på sin kallelse att för resten av livet leva i fattigdom, lydnad och kyskhet i enlighet med birgittinordens regel. Den högtidliga löftesavläggelsen ägde rum i den gamla kyrkan San Lorenzo in Damaso, som är inrymd i en stor vit palatsliknande byggnad nära birgittahuset och där det finns ett berömt krucifix med en birgittarelik. Ett blomsterprytt porträtt av moder Elisabeth stod uppställt strax nedanför det vackra, fristående högaltaret med sin baldakin. Den högtidliga mässan firades av prefekten för helgonförklaringskongregationen, biskop José Saraiva Martins. Själva löftesavläggningsceremonin var otroligt vacker och gripande. En och en avlade systrarna sina löften stående inför altaret, framför vilket biskopen och moder Tekla satt. Efter löftesavläggelsen gick systern ifråga först fram till biskopen, föll på knä, kysste hans ring och gav honom fridskyssen. Samma procedur upprepades inför moder Tekla, alltunder det att kören sjöng "Prudentes virgines" och andra flerstämmiga hymner. Flertalet systrar avlade sina löften på italienska. Men syster Marja-Liisa från Finland avlade dem på finska, som en akt av reverens för den nyligen avlidne finske biskopen Verschuren, inför vilken hon en gång avlagt sina första löften. Det hela avslutades med att moder Tekla föll på knä inför biskopen, kysste hans ring och gav honom fridskyssen. 

Efter dessa gripande uttryck för hängiven gudsöverlåtelse och hierarkisk underordning inleddes själva mässan, den eukaristiska liturgin. Prästkandidater från det svenska prästseminariet ministrerade. Den vackra kyrkobyggnaden, de rikt dekorerade paramenten och mässkärlen, de ljuvliga flerstämmiga hymnerna och, sist men inte minst, den strikta regi som don Orlando, birgittasystrarnas ceremonimästare, underkastat det hela - allt detta gjorde att denna heliga mässa också på ett subjektivt plan blev till en i sanning helig handling. Objektivt sett är, som vi alla vet, varje mässa en helig handling, där Kristus själv blir närvarande och där hela den heliga kyrkan förenar sig med hans offer på korset. Men det är kanske inte alltid vi på ett subjektivt plan erfar denna heliga offerhandling, eftersom gudstjänsten regisserats på ett sådant sätt att tankarna leds i andra, mer profana banor. Hos birgittasystrarna i Rom lägger man ner stort arbete på att ge liturgin en högtidlig och ceremoniell prägel, vilket gör det till en stor upplevelse att delta i deras gudstjänstliv. De går därmed, kanske utan att direkt vara medvetna om det, i spetsen för den rörelse för en reform av liturgireformen i traditionens tecken, som kardinal Ratzinger, prefekten för troskongregationen, så ivrigt pläderar för. Om kyrkan vill förändra världen, förbättra och humanisera den, så kan hon, som Ratzinger så träffande uttryckt det i sin bok Fest des Glaubens "inte avstå från skönheten, som ju hör så nära samman med kärleken och som tillsammans med den utgör den sanna trösten, det största möjliga närmandet till uppståndelsens värld. Kyrkan måste förbli anspråksfull: hon måste vara en hemort för det sköna, om inte världen skall förvandlats till en helvetets förgård." 

Detta har man förstått hos birgittasystrarna! Men det innebär på intet sätt att man försummar det rent materiella, vilket den lilla "vickning" som följde efter den högtidliga mässan var ett klart uttryck för. Här bjöds det än en gång på vin och allehanda kulinariska läckerheter. Så slutade den tredje dagen i det birgittinska Rom, vars två höjdpunkter var moder Elisabeths saligförklaring och den högtidliga löftesavläggelsen. Man har med andra ord gott om kallelser, vilket är ett klart bevis för att moder Elisabeths verk, som började under så enkla former just i birgittahuset i Rom för nu snart 100 år sedan, fortsätter att växa och utvecklas. 

Yvonne Maria Werner