De heligas gemenskap

Det finns helgon och det finns de heliga.

Katolska kyrkans lära är, att våra i Kristus avsomnade bröder och systrar regerar i himlen med Gud, som är en Gud för de levande (jfr Matt 22:32), och därför åtnjuter de en speciellt förtrolig relation med honom. Detta hindrar inte, att de kristna, trots att de kämpar sin väg fram genom denna världens prövningar, är helgon (det latinska ordet för helig är sanctus), eftersom vi redan nu är Guds barn. Men i det nya livet skall vi bli lika Gud.

Mina älskade, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart, vad vi kommer att bli. Vi vet dock, att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är (1 Joh 3).

I himlen skall vi till fullo bli Guds avbild. Ty nu ser vi honom gåtfullt som i en spegel, men då skall vi se ansikte mot ansikte (1 Kor 13).

För Gud är de heliga lika glasmålningar i solskenet. Ljuset från solen är vitt, men när det går genom ett prisma eller färgat glas blir dess sammansättning uppenbar. De många färgerna samverkar till att dess strålglans dansar i skilda nyanser och strukturer för att avslöja de dolda fullkomliga hos den

ursprungliga ljusstrålen. Så är det med helgonen. .Deras liv och tro visar det fullkomliga i Guds helighet, som lyser genom vår mänskliga svaghet. Genom att begrunda och ära det goda hos dem kommer vi bättre att lära känna och vörda Guds överväldigande helighet.

Exempel på helgon.

Och vi önskar att var och en av er skall visa samma allvar i fråga om att inse den fulla försäkran som ges i hoppet intill slutet, så att ni inte förslöas utan strävar efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat (Hebr 6:11-12).

Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme (1 Kor 11:1, jfr 1 Kor 4:16).

Vördnad för helgonen.

Endast Gud skall tillbes. Likväl skall vi hedra dem som är värda heder. Det är inte endast Gud som skall hedras. Tvärtom är det mycket mer hedervärt inför Gud att prisa honom, som den som överträffar storheten hos något stort än att prisa honom som bättre än något som är en intighet. När du berömmer ett barn inför dess föräldrar, tar de inte illa upp. Snarare tar de detta som en komplimang, att ni berömmer deras barn. På samma sätt är det, när ni berömmer det storslagna i naturen. Underförstått prisar ni då Skaparen, som har frambringat sådan godhet.

Kyrkan kallar tillbedjan av Gud för "latria" och skiljer detta från "dulia", den vördnad som tillkommer helgonen.

Att påminna sig helgonens dygder hjälper oss att bättre vara tacksamma för Guds godhet, som sträcker sig över allting. Det är lätt att underlåta att uppskatta himlens oändlighet, men vi uppskattar den, när vi jämför vår litenhet med ett högt berg eller med ett moln, som svävar lågt över vårt huvud, och sedan inser att himlen skymtar långt bortom det vi kan föreställa oss.

Apg 19:12 reliker från helgonen. Hebr 12:1 sky av vittnen

Bilder på helgonen.

Det är visst, att den enda bild som katoliker tillber är Jesus Kristus. Han är " den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15), ty " i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats" (Kol 2:9).

Att tillbe bilder på helgonen fördöms av den katolska kyrkan. Denna idé går tillbaka till den första kristna tiden och innebär, att till kyrkan hör mer än det vi kan se här på jorden. Alla troende, levande och döda, utgör en familj. Att ha bilder på heliga män och kvinnor i kyrkorna är som att bära på ett fotografi på någon kär vän. En sådan bild hjälper oss att erinra oss personerna och att älska dem.

Vördnad för bilder är inte någon överträdelse av första budet. Katolska Kyrkans Katekes lär:

2129Påbudet från Gud innehöll förbudet att framställa Gud med människohand. Femte Moseboken förklarar: "Eftersom ni inte såg någon gestalt den dag då Herren talade till er på Horeb ur elden, därför måste ni nu noga ha akt på er själva, så att ni inte tar er till vad fördärvligt är genom att göra er något beläte, något slags avgudabild…"Det är den absolut transcendente Guden som uppenbarade sig för Israel. "Han är allting", men samtidigt är han "över alla sina verk". Han är själva källan till all skapad skönhet".

2130Men redan i Gamla Testamentet befallde eller tillät Gud att bilder kom till som symboliskt skulle leda fram till frälsningen genom det människoblivna Ordet: till exempel kopparormen, förbundsarken och keruberna.

2131Genom att ställa sig på det inkarnerade Ordets grund rättfärdigade det sjunde ekumeniska konciliet i Nicaea (787) mot ikonoklasterna (bildstormarna) vördnaden för ikonerna: bilder av Kristus, men också av Guds Moder, änglar och helgon. Då Guds Son inkarnerades inledde han en ny "tidsålder" för bilderna.

2132Den kristna vördnaden för bilder står inte i motsättning till det första budet, som förbjuder avgudar. Nej, "den vördnad man visar en bild når själva föremålet för vördnaden", och "var och en som vördar en bild, vördar i denna den person som där är avbildad". Den vördnad man visar de heliga bilderna är "vördnadsfull hedersbetygelse", inte den tillbedjan som tillkommer Gud ensam.

Den religiösa kulten riktar sig inte till de heliga bilderna i sig själva, som om de vore verkliga personer, utan betraktar dem i deras särskilda egenskap av bilder som leder oss fram till den Gud som blivit människa. Den rörelse som riktar sig mot bilden hejdar sig inte vid denna utan strävar vidare fram mot den verklighet, vars avbild den är.

Bruket att i kyrkorna ha bilder på helgonen går tillbaka på den första kristna tiden. Bruket hade spritt sig så vitt, att det blev en stridsfråga först på 700-talet, när en grupp, känd som ikonoklasterna (bildstormarna), gjorde uppror och deklarerade, att vördnad för bilder var avgudadyrkan. Det sjunde ekumeniska konciliet( koncilium för alla biskopar) i kyrkan, vilket ägde rum i Nicaea år 787, organiserades för att vederlägga dem som gjorde motstånd mot bilderna.

Sammanfattningsvis deklarerar vi, att vi försvarar oss fria från några nymodigheter, som skrivna och inte skrivna kyrkliga traditioner skulle ha anförtrott åt oss. En av dessa är produktionen av representativ konst. Detta är helt i harmoni med den skildring som spreds i evangeliet, eftersom det bekräftar, att Guds Ords människoblivande var något reellt och inte endast en inbillning, och detta eftersom det ger oss liknande välsignelse. Ty de ting som ömsesidigt illustrerar varandra är otvivelaktigt i besittning av varandras budskap.

Vi har förkunnat detta läge och denna åtgärd, som om det vore en konungslig väg, i det vi följt den undervisning Gud uttalat från våra heliga fäder och traditionen i katolska kyrkan, ty vi erkänner, att denna tradition kommer från den Helige Ande, som bor i henne. Vi påbjuder med full precision och omsorg, att likt getalten på det ärade och livgivande korset, skall de vördade och heliga bilderna, vare sig de är målade eller gjorda som mosaik eller i annat lämpligt material, ställas ut i Guds heliga kyrkor på heliga dokument och klädnader, på väggar och panel, på hus och på offentliga vägar. Detta gäller bilderna på vår Herre, Gud och Frälsare, Jesus Kristus, och på vår Fru, som är utan fel, den heliga Gudabärerskan , och på de vördade änglarna och på de helgade heliga människorna. Ju oftare man ser dem framställda i konst, desto fler är de som ser dem och förs att minnas och längta efter dem som tjänar som modeller och som ger sitt bidrag till dessa bilder i fråga om hälsning och aktningsvärd vördnad. Förvisso är detta enligt vår tro inte full tillbedjan, ty sådan tillkommer endast den gudomliga naturen, men den liknar sådan som ges åt gestalten på det ärade och livgivande korset, och som även ges evangeliets heliga böcker och andra heliga kultföremål. Vidare drivs människor att hedra dessa bilder genom att offra rökelse och ljus, något som fromt upprätthölls genom gammal sedvänja. Förvisso genomträngde den heder som visades bilden denna och når fram till förebilden.

Konciliet fördömde dem som visade motstånd mot bilderna, särskilt:

"… var och en som inte bekänner, att Kristus, vår Gud, kan framställas i sin mänsklighet…"
"…var och en som inte accepterar någon framställning i konst av evangeliets scener…"
"…var och en som inte hälsar sådana framställningar som uttryck för vår Herre och hans helgon…"
"…var och en som förkastar någon skriven eller oskriven tradition i kyrkan…"

Förebedjare

Ofta, kanske då livet är besvärligt för oss, ber vi någon släkting eller nära vän att be för oss. Det är mycket bra att vi ber människor att be för oss och våra behov och också att be för dem. Bönen ger inte endast välsignelse åt mottagaren utan också åt den människa som ber. Den för oss alla i närmare gemenskap med Kristus och med varandra.

Helgonen är våra medkristna, som har dött under de anbefallt sig åt Gud, och nu står de inför Gud ansikte mot ansikte i närmaste gemenskap med honom. Gud är mycket belåten med dem, och likt en kärleksfull farfar eller morfar är han särskilt villig att uppfylla deras önskningar.

När vi här på jorden tar vår tillflykt till helgonen genom att be till dem, ber vi endast att de skall be till Gud för oss. Ordet bön kan här avskräcka några människor, men när vi ber till helgonen, ber vi inte till dem som till Gud. Men användningen av ordet bön är likt den äldre användningen av ordet att bönfalla inför rätten i betydelsen att anhålla inför rätten.

Men de rättfärdigas själar är i Guds hand, och ingen plåga skall nalkas dem. I dåraktiga människors ögon är de döda; deras bortgång kallas olycka och deras hädanfärd förintelse, men de är i frid. även om de har straffats, så som människor ser det, har de rikt hopp om odödlighet. Efter att ha tuktats något litet skall de få möta stor godhet, ty Gud satte dem på prov och fann att de var honom värdiga. Som guld i smältugnen prövade han dem, han tog emot dem som en brännoffergåva. I den stund då han kommer till dem skall de flamma upp och flyga fram som gnistor i halm. De skall döma folken och härska över hedningarna, och Herren skall vara deras konung i evighet. De som förlitar sig på honom skall förstå sanningen, och de trogna skall förbli hos honom i kärlek.

Ty hans heliga får nåd och barmhärtighet, och han skall komma till sina utvalda.

Salomos Vishet 3:1-9 (jfr Dan 12:1-3)

Tecken på uppmuntran

Att minnas helgonens seger är en stor uppmuntran för oss kristna, som fortfarande strider mot denna världens frestelser. Thomas Howard erinrar om en evangelikal hymn: "är du trött, är du matt" av hans ungdom. Efter att ha talat i sex intensiva verser om svårigheterna att följa Jesus, sammanfattar hymnen: Jag finner, att om jag följer honom och strider är det då inte säkert att han välsignar? änglar, profeter, martyrer, jungfrur, svara ja". Jag blev överväldigad av denna bild. Vilken tröst! Vilken uppmuntran! Jag befann mig i ett gammalt led, och alla dessa föregångare kände till allt det jag erfarit, och de kunde alla intyga: "Fortsätt att gå vidare. Det är det värt! Prisa Gud!"

Referenser

Howard, Thomas. Evangelical is not enough. Worship of God in liturgy and sacrament. Ignatius, San Francisko, 1984.

översatt av Gunilla Gren med uttryckligt tillstånd från . Augustinska klubben vid Columbia Universitet, (Augustine Club at Columbia University) 1996http://www.columbia.edu/cu/augustine/a/