Är bibeln Guds ord

Ett föredrag hållet i "Katolskt Forum" i Trondheim på 1960-talet av  p. Olav Müller SS. CC

Inledning

Mina damer och herrar. De av er, som deltog i de tidigare föredragskvällarna under Katolskt Forums hösttermin, tycker kanske, att kvällens ämne hamnar lite utanför raden av de övriga vi har tagits upp till behandling. Är det inte ett brott på linjen att gå över från Gudsproblemet till frågan om Bibelns inspiration? Jag vill påstå det motsatta. Detta ligger i förlängningen av de ting vi tidigare har behandlat.

I första föredraget tog vi upp bevisen för Guds existens, i det andra behandlade vi Guds egenskaper. I det tredje tog vi Guds parti i analysen av lidandets problem. I det fjärde försvarade vi Gud mot moderna angrepp på hans person. I kväll skall vi gå över till Guds verksamhet och visa, hur han trots sitt oändliga, heliga och upphöjda majestät bygger en bro över den svindlande avgrund, som gapar mellan himmel och jord, i det han mycket intimt samarbetar med sin skapelse i nedskrivandet av de heliga skrifterna.

Bibelns betydelse

Först några ord om Bibelns betydelse: Helt oavsett om man godtar Bibelns böcker och brev som inspirerade eller inte, kan man inte bortse från den enorma betydelse den heliga Skrift har haft och fortsatt har i mänsklighetens historia. Intet verk har väl i så hög grad varit med om att forma vår kultur som skrifterna i Gamla och Nya Testamentet. Det fanns århundraden i Europas historia, där all bildad konst nästan uteslutande valde bibliska motiv. Liknelserna i Nya Testamentet hör med till världslitteraturens finaste konst. Evangeliernas kärleksbudskap segrade över antikens brutala undertryckande av samhällets styvbarn, slavarna, och lade grunden till human lagstiftning, sociala försäkringar och allt som heter caritas. Det tjugonde århundradets respekt för enskilda individer skulle ha varit omöjlig utan evangelierna.

Själva den moderna avkristnade människan, som av intellektuella skäl inte kan betrakta Bibeln som Guds inspirerade ord, rättar sig dock i stor utsträckning efter dess praktiska lära. Ja, vi upplever inte sällan, att människor, som av samvetsskäl sett sig nödsakade att förkasta kristendomen som en transcendent religion, likväl gör dess moral till rättesnöre för sina liv.

Om vi skall vi tro upplysningar vi inhämtar från Sovjet-Ryssland, lär det vara vanligt, att man där i fabrikerna har plakat, som lyder: "Den som inte arbetar, skall inte heller äta". Det är inte Karl Marx, som är upphov till denna visdomsregel. Vi finner den i Nya Testamentet, skriven av aposteln Paulus. Det skulle vara intressant att grundligt undersöka vilken enorm betydelse Bibeln har haft för oss som enskilda personer och för hela den kultur vi tog i arv från våra förfäder.

I kväll vill jag endast i viss grad beröra detta, för att stimulera till intresse för det tema jag egentligen skall behandla, nämligen Bibeln som Guds ord, Bibelns inspiration. För vi kan väl vara eniga om, att det är av visst intresse att veta, varifrån den har sitt upphov, om den är av gudomligt eller mänskligt ursprung, eller kanske båda delarna.

Vem garanterar, vilka skrifter som är inspirerade av Gud?

Jag vill då genast sätta upp följande tes: Alla 74 böcker och brev, som Bibeln innehåller, är inspirerade av den Helige Ande.

Talet 74

Några kommer att stegra sig lite, när jag nämner talet 74. De är vana vid att räkna med att Bibeln har 66 skrifter, 27 i Nya Testamentet och 39 i Gamla Testamentet. Den katolska Bibeln är dock lite utförligare: den har också 27 skrifter, evangelier och brev i NT, men i GT räknar vi med 47 skrifter och inte 39.

Innan vi därför går över till att behandla vad inspirationen är, skall vi först besvara villa de inspirerade böckerna är, och vem det är som garanterar att just dessa böcker och brev, och inga andra, men inte heller färre antal, har inandats av Gud.

Katolsk och protestantisk uppfattning om vem som garanterar Bibelns inspiration

Ingen kommer förhoppningsvis att ta illa upp, om jag här pekar på olika uppfattningar hos protestanter och katoliker. Om inte fanatism och intolerans besjälar våra inlägg, tror jag, att det endast kan tjäna till kristendomens bästa, om vi klarlägger våra ståndpunkter för varandra.

Enligt katolsk uppfattning är det av vital betydelse att exakt veta, vilken religiös litteratur, som är ingiven av Gud, och vilken som endast har mänskligt upphov. Man skall inte uppfatta detta så, att religiös litteratur, som har författats av människor, är värdelös. Vi kan anföra viktiga bevis för motsatsen. "Kristi efterföljelse" till exempel - som skrevs av medeltidsmunken Thomas av Kempis - är trots sitt mänskliga upphov genomströmmad av djup religiös glöd. Men kristenheten har flera gånger blivit ställd på avgörande prov, när det gäller att avgöra, vad som är inspirerat, och vad som har författats utan inspiration.

Innan de kristna övertog Gamla testamentets böcker, rådde det till exempel tvivel bland judarna om, vilka av dem som var inspirerade (Karl Rahner: Über die Schriftinspiration, s 60). Gamla Testamentets kanon var med andra ord ännu inte exakt fastslagen. Vem skulle göra det och bära ansvar för att det gjordes riktigt?

När så kristenheten på 300-talet steg upp från katakomberna och önskade säkert besked om, vilka skrifter i Nya Testamentet, som var ingivna av Gud, var problemet ännu mer förvirrat. För under årens lopp hade det hopat sig ett myller av skrifter: en rad brev, som lästes upp under gudstjänsten, och en otrolig mängd av uppenbarelseböcker (som senare visade sig vara apokryfer), vägledning till bildande av kyrka, dekret, poesi, polemik och ren uppbyggelselitteratur cirkulerade mellan de olika församlingarna. I några områden i Kyrkan blev de ansedda som inspirerade, och på andra platser förkastades de som oäkta (Peter Schindler: Nøgle til det nye Testamentet, s. 18). Med andra ord ställdes de första kristna inför samma problem som finns idag: Vem skall avgöra vilka böcker och brev i Gamla och Nya Testamentet, som är ingivna av Gud? Många värderingar i den kristna religionen står och faller med svaret. För det skulle ju gränsa till hädelse, om vi med största vördnad skulle fördjupa oss i en skrift, som om den var Guds ord, om det i verkligheten endast var människoverk. Men ännu värre skulle det vara, om vi förkastade något som människoverk, om det i verkligheten var inspirerat av Gud. Om vi inte här har någon säker auktoritet, som ger garanti åt oss, står vi ganska maktlösa gentemot liberala bibelkritiker, som karakteriserar en rad avsnitt i den heliga Skrift som ren profanlitteratur.

Många icke-katoliker söker ett kriterium för Bibelns inspiration i en inre upplysning, som de menar sig erfara under läsningen av Guds ord. Med andra ord skulle Gud alltså på ett övernaturligt sätt upplysa varje enskild bibelläsare om, vilka skrifter som är inspirerade av Gud. Men då gör man i verkligheten Bibelns kanon beroende av fantasin. Ty erfarenheten visar, att på egen hand har de uppriktiga bibelläsarna kommit fram till olika resultat, när det gäller Bibelns inspiration, och Gud kan då omöjligt motsäga sig själv och omtala något för den ene och något rakt motsatt för den andre.

Om det var Gud, som upplyste varje uppriktig bibelläsare, om vilka skrifter, som är inspirerade, hur skall man då förklara, att våra i tron åtskilda bröder har avlägsnat åtta av Gamla testamentets böcker som icke inspirerade, medan den Katolska Kyrkan har fortsatt att betrakta dem som inspirerade och därför behållit dem i sin kanon?

Men så vitt jag förstår, är denna uppfattning i stort sett övergiven bland moderna protestanter. Den lutherske författaren Egon Leer-Salvesen har i sin bok "Over til Bibelen" (Land og kirke, 1959) givit uttryck för en synpunkt, som är mycket olik denna teori om den personliga upplysningen. Han skriver, att "modern teologisk forskning inte kan annat än bli imponerad över den geniala klarsyn kyrkans män visade, då de skulle skilja de äkta apostoliska skrifterna från alla de falska, som fanns i omlopp innanför sekteriska kretsar….". Salvesens kriterium för vilka skrifter i Bibeln, som är inspirerade ligger alltså hos fornkyrkans män. Men tack vare deras geniala klarsyn, säger han, har de riktiga skrifterna samlats i Bibeln. Men hans tillit till fornkyrkans män kan likväl inte ha varit särskilt stor på detta område. . För lite längre ner på sidan ställer han sig ytterst tveksam till huruvida 2:a Petrusbrevet är "apostolisk Kristusförkunnelse i ursprunglig och äkta utgåva", och nederst på sidan ställer han sig solidarisk med Luthers rangordning av Bibelns heliga skrifter. Han skriver: "Martin Luther hade en hjärtlig och sund syn på Nya Testamentet på denna punkt. Ingen satte Bibeln högre än han gjorde…inte desto mindre tillät han sig att frimodigt rangordna de nytestamentliga skrifterna".

Jag har granskat denna frimodiga rangordning hos Luther lite närmare i sömmarna och finner, att Luther i förordet till sin bibelutgåva från 1522 kallar Jakobs brev en "stråepistel. Om Johannes uppenbarelse säger han, att den "varken är apostolisk eller profetisk". Judas brev anser han vara överflödigt, och Hebreerbrevet är enligt honom "sammansatt av många brottstycken, som kanske är blandade med lite trä, halm och strå". Om Esters bok säger Luther, att han "önskar, att den inte fanns till, då den judaiserar så mycket och har någon hednisk vanart i sig". Hans respekt för Predikarens bok är inte heller särskilt hög, ty den "har varken stövlar eller sporrar utan rider enbart i sockorna". Vidare hävdar han, att Kungaböckerna är mer trovärda än Krönikeböckerna. Alla dessa uttalanden av Luther gäller alltså böcker, som fortfarande finns i den protestantiska Bibeln. Hur kan då en norsk luthersk författare idag ställa sig solidarisk med en sådan "rangordning"? Och vad skall man göra med de åtta böcker i Gamla Testamentet, som ansågs vara inspirerade i den kristna Kyrkan ända fram till dess att de ströks från den protestantiska Bibeln efter reformationen - först hänvisade till ett tillägg, och så helt borttagna? Det kan alltså inte vara fornkyrkans teologer, som enligt författarens uppfattning är den normgivande auktoriteten för vilka bibliska skrifter som är kanoniska. Men vem är det då?

Står Gud hjälplös inför vår okunskap på detta område, så att hans brev till oss människor inte alltid når fram, så kanske ändå brev, som han absolut inte har skrivit, får hans underskrift och blir betraktade som gudomliga: Å andra sidan skulle man ha rätt att mena, att när Gud skriver till oss människor, då ligger det honom varmt om hjärtat, att han verkligen når adressaten.

Frågan står alltså alltjämt öppen: Vem garanterar hur många och vilka gammal- och nytestamentliga skrifter, som är ingivna av Gud?

Vi menar, att det kan endast Gud själv, och att han upplyser oss om det genom den Kyrka han har stiftat och som Paulus kallar sanningens pelare och grundval (1 Tim 3:15). Vi menar, att Gud förmedlar denna sanning till oss genom Kyrkans läroämbete, som är en fortsättning av herdeämbetet till apostlarna. Till apostlarna och deras efterföljare sade Kristus: "Den som hör er, hör mig". "Se jag skall vara med er alla dagar till tidens slut". Apostlarna skulle inte leva till världens slut. Deras dagar var snart räknade, men deras efterföljare i herdeämbetet - som är den Katolska Kyrkans biskopar - de skulle fortsätta att verka ända till världens slut. Även dem gäller Kristi löfte, att han vill vara med dem. Och så får även vi utgå från, att han är med apostlarnas efterföljare, när de fastställer Bibelns kanon på ett kyrkomöte.

Fornkyrkans store teolog, Augustinus, var av samma mening. Han säger: "Jag skulle inte tro evangeliet, om inte Katolska Kyrkans auktoritet övertalat mig till det". (Contra Ep. Manich. V,6).

Och kyrkofadern Kyrillos av Jerusalem skrev år 348 i sin katekes: "Lär av Kyrkan, vilka böcker som tillhör Gamla Testamentet och vilka som tillhör Nya Testamentet" (Katekes 4:33). Liknande uttalanden finner vi hos en rad andra kyrkofäder från de första kristna århundradena. På en synod som hölls i Rom år 382 under påven Damasus fastslogs Gamla och Nya Testamentets kanon definitivt, och detta beslut godkändes uttryckligen av konciliet i Trient år 1546.

Vad vi menar med begreppet inspiration

Vi har hittills sysselsatt oss med frågan om vilka skrifter, som är inspirerade, och vem som ger en säker garanti för att detta stämmer. Nästa sak som måste tagas upp till behandling är själva inspirationen, dess väsen. Vad vill det säga, att en skrift är inspirerad av Gud?

Inte dikterad inspiration:

Jag skall först korrigera några missförstånd. Med biblisk inspiration menar vi något helt annat, än det vi vanligen kallar dikterad inspiration. När en modern författare säger: "anden kom över mig i går kväll, när jag började skriva", är han säkert även själv klar om, att det rör sig om en helt naturlig och förklarbar företeelse - särskilt när andens produkt blir mycket annorlunda än det vi förbinder med den Helige Ande. En sådan helt naturlig inspiration kan det alltså inte vara tal om hos de bibliska författarna - åtminstone inte enbart detta.

Inte heller ett efterföljande godkännande:

Bibelns inspiration består inte heller däri, att kristna teologer, sedan de har undersökt en skrift från urkyrkan, plötsligt utbrister: "jo, det som står här är sannerligen äkta och oförfalskad kristendom från början till slut". Att en författare från de första kristna tiderna skriver teologiskt riktigt är ju inte något bevis för, att hans författarskap är inspirerat, lika lite som mina skriverier är ingivna av Gud, eftersom det skulle kunna slumpa sig så, att de är teologiskt riktiga.

Katolsk uppfattning:

Nej, den helige Andes inspiration är något, som verkar direkt på författarna i skrivande stund. Vi kan utrycka det så: inspiration är Guds övernaturliga inflytande på en människas fantasi, förstånd och vilja, så att hon blir påverkad att skriva ned bestämda ting, såsom Gud vill det.

Gud är med andra ord författare till hela Bibeln, till alla dess skrifter, till varje enskild del av skrifterna, och han har dessutom hjälpt författarna att finna väl lämpade ord att uttrycka Guds tankar. Således kan vi inte säga, att Bibeln ljuger. Den talar alltid sant. Detta påstående verkar kanske lite chockerande. Jag vet, att ni sitter inne med kraftiga argument om "solen som rör sig runt jorden", "om världen som blev skapad på sex dagar", om "haren som idisslar" och hela arsenalen av bibelkritikens skarpaste artilleri, och jag skall komma in på dessa ting, om ni bara ger mig lite tid. Först måste jag få lov att berätta det rent teologiska, och sedan skall vi efterhand upptäcka, att svårigheterna löser sig själva.

Samarbete mellan den gudomlige och den mänsklige författaren:
Vi skall först ta upp det samarbete som äger rum mellan den gudomlige och den mänsklige författaren under nedskrivandet av de heliga skrifterna. Frågan blir: på vilket sätt kan Gud förmedla sina tankar genom skröpliga människor?

På en evangeliebok från 900-talet ser vi evangelisten Markus med fjäderpenna i ena handen och en lång pergamentrulle i den andra. Med stora uppspärrade ögon stirrar han uppåt mot Gud i höjden. Hela gestalten är i extas. Den ser visioner, lyssnar till budskap och skriver ned de inspirerade orden. Utan tvekan ligger det något gripande i denna presentation av den inspirerade siaren, och det är väl sådana eller likande konstverk från den katolska medeltiden, som var orsak till, att äldre protestantiska teologer gick in för något de kallade "inspiratio mechanica" (den mekaniska inspirationen). De menade, att de bibliska författarna eller hagiograferna, som vi även kallar dem, fick diktamen ord för ord av Gud och på ett sådant sätt, att deras eget förstånd och fria vilja kopplades bort under nedskrivningarna, så att de uteslutande fungerade som sekreterare. Denna föreställning har tursamt nog övergivits av de flesta i dag.

I katolsk teologi säger vi, att Gud är huvudorsaken till de heliga skrifterna och hagiografen den instrumentella orsaken. Gud använder den bibliske författaren som ett instrument, som ett verktyg, för att få sina tankar satta på pränt.

Men verktyg och verktyg fru Blom --! Vi är alla klara över, att en sak är ett dött verktyg, som viljelöst utför vad hantverkaren använder det till. Men när människan fungerar som ett redskap för Gud, förhåller det sig annorlunda. För människan har förnuft och fri vilja, och Gud respekterar båda dessa egenskaper. Med oändlig finkänsla använder Gud människan som ett redskap i sin händer, och på ett sådant sätt, att hon trots sin instrumentella uppgift likväl tänker och handlar fritt som människa (qua homo sapiens).

Bibeln har alltså två författare: Gud och människan. Men hagiografen - alltså den mänskliga författaren - är underordnad den gudomliga som instrument. Man skall inte förstå det så, att Gud och människan delar författarskapet, så att de får sin hälft av Bibeln att skriva. Nej, båda parter är verkligen författare av hela Bibeln med alla dess delar.

Hur det är möjligt för Gud och människan att vara författare till en och samma bok, vet vi inte. Bara vår Herre kan svara på denna fråga. För det är ett under.

Vi vet även på ett ungefär, hur Gud påverkar vårt förstånd och vår vilja vid nedskrivningen av de bibliska skrifterna.

Gud påverkar hagiografens fantasi och förstånd, så att han tänker och resonerar såsom Gud vill. Men denna naturliga inverkan från Guds sida behöver inte nödvändigtvis ske medvetet, alltså inte på så sätt, att författaren i inspirationens ögonblick var helt klar över, att han nu stod under gudomlig ledning.

Då t.ex. Paulus skrev ned sitt lilla personliga brev till Filemon, visste han säkert inte, att han skrev under den helige Andes vägledning, och samma sak kan vi även säga om de övriga bibliska författarna. De skrev inte efter diktamen utan fritt. De handlade inte i religiös extas utan som helt naturliga människor, utan att vara medvetna om, att de stod under det gudomliga ljusets direkta vägledning. De flesta bibliska författarna fick inte heller nya uppenbarelser från Gud, utan de skrev om ting de redan visste. Likväl var det Gud, som ledde deras tankar in på dessa ting, påminde dem om händelser och trossanningar, som de kände sedan tidigare, hjälpte dem att dra riktiga slutsatser och att göra en plan om, hur allt detta skulle skrivas ned.

Därefter har han påverkat författarnas vilja, så att de skrev ned det de tänkte och på ett sådant sätt, som Gud önskade det. Guds impulser till hagiografens vilja behöver alltså inte med nödvändighet ha försiggått på något ovanligt sätt. Gud kan ha nått sitt mål genom rent yttre och naturliga hjälpmedel. Vi kan nämna ett exempel: när Paulus uppehöll sig i Efesos, kom det sändebud till församlingen i Korint, vilka berättade om missförhållandena bland de kristna där. Det var detta som ledde till, att Paulus skrev det första brevet till korintierna, vilket sändebuden fick med sig - möjligen våren år 56. Gud måste alltså - på grund av berättelserna - ha hjälpt Paulus att förstå det moraliska förfallet bland de kristna i den grekiska hamnstaden, och sändebudens bön om hjälp måste ha varit det naturliga medel Gud använde sig av för att stimulera hans vilja att skriva detta brev. Och på liknande sätt har väl de flesta bibliska skrifterna kommit till. Gud har genom berättelser, som författaren tidigare hade hört, liksom genom uppmaningar från vänner och bekanta, under glädje och sorg, det ena och det andra slagets händelser, påverkat hans förstånd och fria vilja, så att han skrev ned Guds egna tankar.

Instrumentets egenart

Låt oss nu se lite närmare på, hur det mänskliga verktyget fungerar under inspirationen. Om en snickare tar en såg och skär ut en bordskiva, är det han, snickaren, som utför allt arbetet. För det var han som fick idén till bordskivan och bestämde, hur den skulle se ut, och det var han som omsatte planen i livet. All äran tillfaller alltså snickaren. Sågen han använde var såtillvida av underordnad betydelse. Den var endast ett dött verktyg, som blev tvunget att göra det snickaren ville. Det var alltså inte sågen, som tillverkade bordskivan. Likväl efterlämnade sågen som verktyg vissa obetydliga, men likväl helt individuella, spår efter sig i bordskivan. En snickarkunnig person skall t.ex. kunna se på snittet, om sågen var skarp eller slö, om tänderna stod jämnt eller snett, om sågbladet var brett eller smalt.

Det samma gäller - men i ännu högre grad - för det mänskliga verktyget vid nedskrivningen av de heliga skrifterna. Det var Gud, som bestämde, vad som skulle skrivas, men verktyget han använde var inte ett dött föremål utan en levande person, utrustad med helt speciella, individuella egenskaper, och dessa efterlämnade djupa spår i de bibliska skrifterna. Var författaren född som pessimist, blev hans skrifter stämda i moll. Var han av naturen optimist, blev det ljusare toner. De enskilda kapitlen bär spår av svängningar i karaktär och temperament. Paulus brev bär t.ex. tydligt märke av att vara skrivna av en person med våldsamt temperament och ett rikt nyanserat känsloliv. Om hagiografen redan förut var diktare, lät Gud honom formulera det inspirerade budskapet på sådant sätt, som den tiden uppfattade som vers. Om han var en fin österländsk konstnär, förmedlade han det religiösa budskapet genom liknelser och allegorier. Om han i det förflutna var profet, tillät Gud att han kastade om framtid och förfluten tid, såsom profeternas sed och bruk var. Om hans kunskaper i profan historia var bristfälliga, blev inte heller de historiska händelser, som han lindade in frälsningsbudskapet i, korrekta och precisa. Om hans syn på den yttre världen var präglad av dåtidens naturvetenskapliga uppfattning, blev hans berättelser om skapelseakten och oförklarliga handlingar i naturen präglade av denna syn. Med andra ord: han lindade in frälsningsbudskapet i en mänsklig dräkt. Han har fört ner upphöjda religiösa sanningar i ett mänskligt skal, och så får det bli bibelutläggarens uppgift att skilja det gudomliga från det mänskliga. Det är han, som i varje enskilt fall skall komma fram till, vad som är av gudomlig och vad som är av instrumentell, mänsklig, härkomst.

Principerna för bibelutläggning

I detta utsorteringsarbete måste bibeltolkaren arbeta efter bestämda principer. Framför allt måste han ha klart för sig, vad Gud i varje enskilt fall önskar tala om, vilket budskap han önskar att förmedla och vilka fakta han inte har något som helst intresse av att uttala sig korrekt och ofelbart om. Det Gud vill tala om för oss genom de heliga skrifterna är uteslutande religiösa sanningar. Bibeln är alltså inte en lärobok i historia eller naturvetenskap.

Jag skall ärligt erkänna, att jag själv en gång i svunnen tid har bombarderat mina kära medkristna med "den idisslande haren" och "det naiva skapelseverket på sexdagar". Ja, själv har jag efter min konversion haft vissa svårigheter med den bibliska inspirationen. Jag frågade mig själv, om inte naturvetenskapens upptäckter i nyare tid sorgligt nog hade slagit teologin på flykten. Jag har varit benägen att betrakta denna ständiga skillnad mellan gudomliga och mänskliga element i den heliga Skrift som en bedrövlig reträtt, som en ständigt köpslående med sanningen.

Men efter närmare eftertanke har jag förstått, att Gud inte bara kunde skriva på detta sätt, utan att han till och med måste göra det, för att människorna skulle förstå honom.

Låt oss ta ett exempel från vårt eget land och folk. Låt oss tänka oss, att Gud på 1400-talet ville inspirera en norrman att skriva en bok, om hur Gud räddat vårt folk ut ur hedendomens mörker och under århundradenas lopp fört oss längre och längre in i kristendomens ljus. Hur skulle denna bok ha sett ut? Vilken form skulle han ha givit den? Gud kunde, om han ville, ha skurit bort hela det spetsmönster av fantasifullt broderade legender, som den frodiga folkfantasin utfyller historiens tomrum med, och som Snorre Sturlason tämligen kritiklöst skrev ner i sina kungasagor på 1200-talet och så förmedlade vidare till senare släkten.

Men om Gud hade givit boken en sådan form - om han hade utelämnat allt detta legendariska stoff från vår tidiga historia, skulle detta säker ha vållat våldsam förargelse i författarens samtid på 1400-talet. Det skulle ha låtit indignerat.

"Här påstår denne författare, att Håkon den gode endast var två år hos kung Adelstein, men vi vet ju så innerligt väl, att han tillbringade hela sin barndom och ungdom där hos den engelske kungen. Och här står det förvisso, att Olav den helige gick i land på ön Stord i Sunnhordaland, när han ville ta riket i arv. Men vi har från barnsben lärt, att han landade på ön Sæla utanför orten. Hur kan denne religiöse författare våga vända upp och ner på historien? Låt gå att denne skribent har mycket intressant att berätta om kristendomens införande här till lands, men kan vi lita på det han berättar? När han kan ta så grundligt fel i historia, vem borgar då för sanningen i hans religiösa redogörelser?"

Med andra ord, om Gud hade låtit denne författare under 1400-talet skriva helt korrekt profanhistoria och tillförlitlig naturvetenskap, skulle han ha vållat så våldsam förargelse bland sina landsmän, att de även skulle ha förkastat hans religiösa budskap.

Nej, Gud skulle nog ha valt ett annat tillvägagångssätt. Han skulle ha låtit författaren inhämta sina historiska upplysningar från Snorre Sturlason, de isländska sagorna, Heimskringla, Kungaspelet, den muntliga traditionen osv., och så låtit honom i detta delvis opålitligt stoff fläta in kända religiösa händelser från våra missionskungars tid, men på ett sådant sätt att alla skulle ha blivit gripna och fulla av förundran ha förstått, att här var det Gud som steg för steg, på mirakulöst sätt, ledde det norska folket från Oden till Kristus, från Valhall till Guds rike.

Och kunde väl Gud ha gjort det annorlunda, då han en gång i Israels historia, närmare bestämt på konungatiden, inspirerade författarna att skriva om världens skapelse, de första människorna, syndafallet och Guds folks historia? Här har Gud låtit primitiva författare behålla sin naiva världsbild, sin något felaktiga syn på de historiska händelserna och likväl på ett fabelaktigt sätt fått fram de fantastiska sanningarna om Guds oändliga majestät och skaparmakt och till fullo visat, att det var han, Jahve, som valt ut sitt folk och hållit sin hand över det i tunga och svåra tider, renat, helgat och luttrat det, så att Frälsaren kunde skjuta upp som ett ädelt skott ur folkets stam. Hade Gud inspirerat de gammaltestamentliga skribenterna på ett annat sätt, skulle de ha vållat förargelse bland sina samtida, och deras religiösa budskap skulle ha varit utan verkan och förgäves. Det skulle ha drunknat i protester.

Det är särskilt de gammaltestamentliga böckerna, som bjuder på många problem av historisk och profanvetenskaplig art.

Vill vi därför pröva att tränga till botten i varje enskild boks religiösa budskap, måste vi alltid ta hänsyn till bokens litterära art. Om det är en profetisk bok vi har framför oss, vet vi genast, att här är det själva profetian, som är huvudsaken, allt det övriga tjänar bara som ram för detta framtida budskap. Håller vi på att läsa en rent profan bok? Då försöker vi under läsningen att få höra om Guds ledning av sitt utvalda folk. Detta budskap kommer alltid att vara ofelbart. När det rör sig om det rent profanhistoriska, skall vi lägga märke till, om hagiografen framlägger något som helt pålitligt stoff, som han själv har varit ögonvittne till, eller om han bara stillatigande eller uttryckligt citerar andra, som har skrivit eller berättat före hans tid och vars sanning han inte utan vidare går i borgen för. Har boken ett typiskt läromässigt innehåll, är det bra att veta, om det rör sig om abstrakt teori eller om praktiska anvisningar. Det är också en fördel att något känna till orientaliska tankar och uttryckssätt, när man skall förstå de bibliska skrifterna.

Ljuger Bibeln?

Men frågan är fortfarande obesvarad: Ljuger Bibeln?

Vi kan med lätthet förstå, att de heliga skrifterna kan ha religiöst och profant innehåll om vartannat. Men när det rent världsliga innehållet trots allt berättar ting som historiskt och naturvetenskapligt inte är korrekta, måste vi då inte - även med bästa vilja - medge att Gud ljuger? Nej här måste vi ta vår Herre i försvar. En sats sanning är ju beroende av, vad den som talar vill säga.

När t.ex. ett meteorologiskt institut genom radion upplyser om, att solen steg upp kl. 6 i morse och gick ner kl. 7, så är detta i viss mening inte korrekt. För solen kan varken stiga upp eller gå ner. Men ingen vill väl därmed hävda, att det meteorologiska institutet ljuger. Alla är väl klara över, att det meteorologen vill uttala sig om är, när solen blev synlig, och när mörkret inträdde. Lika lite vill vi beskylla en kemist för att fara fram med lögn, när han upplyser om, att den kemiska förening, han kom fram till i går, inte säger oss något nytt. Vi är självklart på det klara med, att dött stoff aldrig kan säga något.

Använder vi detta på Bibeln, kan vi kort och gott säga det så, att Gud här endast vill uttala sig om religiösa ting. Det är det enda han vill säga, och genom detta önskar han inte dosera ut vad som helst. Vi kan därför inte säga, att Gud ljuger, när vi finner profanvetenskapliga fel i den heliga Skrift.

Kommer vi till klarhet i dessa ting, kommer bibelläsningen att bli spännande och intressant - en ständig jakt på Guds ofelbara tanke, som inkarnerar sig i ordens, grammatikens och språkets bräckliga hölje.

Översättning till svenska från www.katolsk.no