Fyrtiotalisternas sista frestelse

I USA talas det om "den fjärde väckelsen". Mycket tyder på att kristendomen håller på att stärka sin ställning även i Sverige. Intresset för Mel Gibsons film "The passion of the Christ" är det senaste exemplet.

- Många svenskar i övre medelåldern avfärdar filmen "The passion of the Christ" som smaklös och effektsökande.
- Det beror på att Mel Gibsons film konfronterar fyrtiotalisterna med deras existentiella kris, anser teologen ANDERS PILTZ.
- Han anser att den slår an en sträng i hedningen som han har förträngt.

Expressen har bjudit in till diskussion om förutsättningarna för en ny kristen era i Sverige.

Det slår sällan fel: man talar mellan skål och vägg med en fyrtiotalist, alltså medlem av det samhällsskikt som sedan sextiotalet angett tonen i Sverige. Har man prästkragen på, då kan man räkna sekunderna innan bikten börjar. Den upptar obligatoriskt följande punkt: ja, jag är ju egentligen gammal hedning. Han är döpt, har aldrig formellt tagit avstånd från kristendomen, är förmodligen medlem av Svenska kyrkan, går dit på begravningar och bröllop och låter kanske rent av barnen döpas och konfirmeras. Vad betyder hedning?

Denna kavalkad av (mestadels) manliga fyrtiotalistakademiker som bekänner sig till hedendomen, vad har de att sätta emot när de nu har kommit i den ålder då det går upp för dem att de inte är odödliga, när begravningarna kommer tätare, som skyltarna när man närmar sig en stad, som skalden säger. Då är det dags att gå till terapeuten, blanda en starkare grogg och gråta ut hos väninnan. Här hjälper inga frigörelseveckor, inga debattinlägg för lagstadgad minimilycka åt alla.

I det ljuset ska man se reaktionerna på Gibsons Jesusfilm. Den är strukturerad som en katolsk korsvägsandakt i fjorton stationer, från Getsemane till pietå-scenen, där Maria med sin döde son i knäet vädjar till betraktaren att identifiera sig med honom som gjutit sitt blod för att rädda varje människas odödliga själ, var och en mer värd än alla galaxer tillsammans. Gibson gör det som fjorton-hundratalspredikanten gjorde när han pekade på schablonbilderna (i ordets bokstavliga mening, man massproducerade dem på kyrkväggarna efter prefabricerade mönster) och manade menigheten att leva sig in i Jesu lidande: och se här hur blodet stänker när dom piskar honom, och se där hur dom fläker upp sina liderliga käftar och spottar på honom som har skapat stjärnorna och dig, skapelsens krona, fast du vårdslösar din frihet och korsfäster honom på nytt!

Det medeltiden gjorde med sin tids schabloner, det gör Gibson med Hollywoods rekvisita av effekter. Publiken är numera van vid att man går ut och in i olika dimensioner. Det övernaturliga är inte något extraordinärt längre. Satan visar sig med en likmask i näsan, med en orm under kapprocken och som Flugornas herre. Sådant hör till filmmakarnas repertoar av standardeffekter.

Den durkdrivne filmmakaren Gibson tar till sina vanliga grepp när han berättar the greatest story ever told. Han har dessutom en ovedersäglig poäng framför många andra: han tror verkligen på storyn. Den är för honom ingen estetisk lek. Därför blir de akademiska hedningarna osäkra och kan hänvisa till att effekterna inte håller måttet. Tortyren är väl utdragen, blodet rinner litervis. Det är inte smakfullt. Teologerna tycker förstås likadant fast ännu mer. Detta är smaklöst effektsökeri och säger inget om berättelsens egentliga poänger. Men i korsvägsandaktens strategi ligger just att Jesus är det oskyldiga offret i alla oskyldiga offer som lider medan du läser dessa rader. Dessa offer tycker också att lidandet kunde ransoneras, att effekterna är onödigt starka och utdragna, att det kunde räcka med antydningar, eftersom budskapet redan gått hem.

Berättelsen slår an en sträng i hedningen som han inte visste att han hade - ungefär som viktorianerna aldrig skulle låtsas om sina otillåtna sexuella fantasier. Vad gör man med sina nattliga anfäktelser: att människan är gjord för att lovprisa sin Skapare, få förlåtelse för sina synder och smärtsamt lära sig att godta sin nästa och älska sina fiender, inte enligt ett tappert men patetiskt scoutprogram, utan därför att Gud har blivit människa och uppställt ett åskådningsexempel att följa?

Var ska vilsna medelålders patienter på distriktsmottagningen, dit de sökt under förevändning att de har ont i ett knä, få hållpunkter för en rudimentär livsvisdom? Alla dessa som är på rymmen bort från sitt ansvar, från sina barn, från sina föräldrar, från sin trista partner, från sig själva, in i en isande ensamhet som tilltar med åren. Var få motivation att sträva efter dygden osjälviskhet, eftersom vårt liv blir meningslöst om det inte förvandlas till gåva, formas till något som har ett annat mål än det egna egot?

Var? När kyrkorna frestas att hämta huvudinspirationen i mediekonjunkturerna, fast med några års fördröjning, att förvandlas till trivsel- och ceremonidepartement med särskilt ansvar för hembygdsvården. Att inte ta bråddjupet i varje människa på allvar utan trivialisera det med hjälp av reklamagenter och ständigt nyare marknadsknep.

Var härbärgerar hedningen sina frestelser att ge sig helt och hållet, att kapitulera för mannen från Nasaret, för Guds vilda härlighet, att låta sig brännas av det glödande kolet på altaret? Han skämtar bort anfäktelserna, han rodnar, han kliar sig hjälplöst på näsan och vänder bort blicken. Finns det någon framtid för kristendomen? Finns det någon annan framtid? Om kyrkan vågar tro på det den är till för och göra det den tror på.

Anders Piltz är professor i latin vid Lunds universitet och präst i dominikanorden. Han firar påsk med intensiv prästerlig verksamhet: åtskilliga timmar varje dag i kyrkan och i biktstolen. "Jag försöker att intensivt leva med i påskens drama, den oöverträffade berättelsen."