Exorcist

En översättning av en artikel från Nätuppslagsverket
"The Catholic Encyclopedia"

(1) I allmänhet vem som helst som utövar exorcism eller lovar att driva ut demoner (jfr Apg 19:13); (2) i synnerhet en som blivit vigd av en biskop till denna tjänst, en vigning till det som är den andra av de fyra lägre vigningsgraderna i den västliga kyrkan.

Utövandet av exorcism begränsades inte till prästerskapet under den första tiden, något som är klart från Tertullianus och Origenes. Den senare påstår uttryckligen, att även de enklaste och mest obildade bland de troende ibland driver ut demoner genom endast bön eller besvärjelse (Mark 15:17), och han åberopar detta faktum som bevis för makten i Kristi nåd och det omöjliga för demonerna att motstå den.

I den östliga kyrkan har någon särskild vigningsordning för exorcisterna (eller för akolyterna eller dörrvakterna) aldrig fastställts, men i den västliga kyrkan har dessa tre mindre grader, med lektorns som en fjärde, inrättats kort före mitten av 200-talet. Påven Kornelius (261-252) nämner i sitt brev till Fabius, att det då i kyrkan i Rom fanns fyrtiofyra akolyter, femtiotvå exorcister, textläsare och dörrvakter (Eusebius Kyrkohistoria), och inrättandet av dessa grader och organiserandet av deras funktioner tycks ha varit ett verk av Cornelius´ föregångare, påven Fabian (236-251). 

Det fjärde konciliet i Carthago (398) föreskriver i sin sjunde föreskrift riten för vigning av en exorcist. Biskopen skall ge honom den bok som innehåller formeln för exorcism och säga: ”Tag emot och lägg på minnet och inneha makten att lägga händerna på de besatta, vare sig de är döpta eller katekumener”. Och samma rit har utan förändring bevarats i den romerska pontifikalboken fram till vår tid med undantag för att man istället för den gamla exorcismboken sätter pontifikalboken eller missalet i händerna på den som vigs. 
Från denna form är det klart, att en av de huvudsakliga plikterna för exorcisterna var att delta i exorcismen vid dopet. Att katekumenerna blev föremål för exorcism varje dag under någon tid före dopet kan man sluta sig till från föreskriften vid samma koncilium, som föreskrev daglig handpåläggning av exorcisterna. En ytterligare plikt föreskrivs i kanoniska föreskriften 92, nämligen att förse de besatta, som för jämnan besökte kyrkan, med mat och på allmänt sätt ta hand om dem.
Det nämns ingenting om besatta som var hedningar av det tydliga skälet att den officiella hjälpverksamheten i Kyrkan inte var avsedd för dem. Men även efter inrättandet av denna vigning var exorcism inte förbjuden för lekmän, så mycket mindre för det högre prästerskapet, inte heller använde de som utförde exorcismen alltid den form som fanns i boken för exorcism. Sålunda säger de apostoliska konstitutionerna uttryckligen att ”exorcisten inte är vigd” det vill säga till en speciell tjänst att vara exorcist, men om någon äger karismatisk makt, skall han erkännas och, om så behövs, vigd till diakon eller subdiakon. Detta är det bruk som har överlevt i den östliga ortodoxa kyrkan.

Som ett exempel på den handlingsfrihet man tillät i Väst vid bruket av medlen för exorcism kan vi hänvisa till det Sulpitius Severus berättar om Martin av Tours. Denne brukade driva ut demonerna enbart med bön utan att tillgripa handpåläggning eller den formel som vanligen användes av prästerskapet. Efter en tid, allt eftersom villkoren förändrades i kyrkan, upphörde tjänsten som exorcist, såsom en oberoende tjänst, helt och hållet, och den övertogs av prästerna i de större vigningsgraderna, precis som de ursprungliga funktionerna hos diakonerna och subdiakonerna under tidens gång i stor utsträckning gått över att handhas av prästerna.
Och i enlighet med den nuvarande ordningen i den Katolska Kyrkan är det endast prästerna som genom prästvigningen fått fullmakten  att utföra exorcism. Förändringen beror på det faktum att katekumenatet, med vilken exorcistens tjänst huvudsakligen förknippades, hade upphört, att barndop blivit regel, och att demonisk makt med kristendomens spridning och hedendomens försvinnande inskränkts, och att fall med besatthet hade blivit mycket mer sällsynta. Det är endast katolska missionärer, som arbetar i hedniska länder, där kristendomen ännu inte är dominerande, som med all sannolikhet stöter på tämligen ofta förekommande fall av besatthet.

I kristna länder inträffar ibland fall med besatthet, och varje präst, särskilt om det är en församlingspräst eller själasörjare är förpliktad att bli kallad att utföra sin plikt som exorcist. Då han gör så skall han komma ihåg föreskrifterna i det romerska ritualet och lagarna vid kyrkomötena i provinsialen eller stiftet, vilka för det mesta kräver att han rådfrågar biskopen och att han får hans tillåtelse innan han ger sig på exorcismen. De viktigaste punkterna av vikt i anvisningarna i det  romerska ritualet, tillagda i början av själva riten är följande:

Man skall inte lättsinnigt ta besatthet för givet. Varje fall skall omsorgsfullt undersökas och stor försiktighet skall användas att åtskilja genuin besatthet från vissa former av sjukdom. Prästen som utför tjänsten bör själv vara en helig människa, ha ett oklanderligt liv, vara intelligent, modig, ödmjuk och han bör förbereda sitt arbete genom speciella handlingar präglade av fromhet och förödmjukelse, speciellt genom bön och fasta (Matt 17:20).

Under ritens lopp bör han undvika allting som tyder på vidskeplighet och han bör lämna de medicinska aspekterna i fallet åt kvalificerade läkare.

Han bör förmana den besatte så långt den senare har förmåga att bereda sig för exorcism genom bön, fasta, bikt och kommunion, och medan riten pågår inom sig själv väcka en levande tro på Guds godhet och en fördragsam undergivenhet inför Hans heliga vilja.

Exorcismen bör äga rum i kyrkan eller någon annan helig plats om det lämpar sig. Men om den på grund av sjukdom eller andra legitima skäl äger rum i ett privathus, skall vittnen (företrädesvis familjemedlemmar) vara närvarande: detta påbjuds speciellt, som en försiktighetsåtgärd i de fall då personen är en kvinna.

Allt fåfängt och nyfiket frågande om demonen bör undvikas, och bönerna och önskningarna bör läsas med stor tro, ödmjukhet och innerlighet och med medvetande om makt och auktoritet.

Det välsignade sakramentet skall inte komma nära den besattes kropp under exorcismen av fruktan för eventuell vanvördnad. Men krucifix, vigvatten, och då  reliker från helgon finns tillgängliga skall de användas.

Om utdrivande av den onda anden inte genast uppnås, skall riten upprepas, om så behövs flera gånger.

Exorcisten skall vara klädd i alba och violett stola.

P.J.Toner återgivet av Joseph P.Thomas

översättning till svenska av Gunilla Gren från The Catholic Encyclopedia 1909 http://www.newadvent.org/cathen/