Exorcism

En översättning av en artikel från Nätuppslagsverket "The Catholic Encyclopedia"

Exorcism är (1) den handling då man driver ut eller avvärjer demoner eller onda andar från personer, platser eller föremål, som man tror vara besatta eller hemsökta av dessa eller som är benägna att bli offer eller instrument för deras illvilja; (2) medlet till gagn för detta syfte, speciellt den högtidliga och auktoritativa besvärjelsen av demonen, i Guds namn eller i någon högre makts namn,  som han är underkastad.

Ordet, som i sig inte är bibliskt, härleds från exorkizo, som används i Septuaginta (Genesis 24:3 = föranleda att ta ed; 1 Kon 22:16= besvärja) och i Matteus 26:63 av översteprästen gentemot Kristus: ”Jag besvär dig vid den levande Guden…”. Det icke förstärkta horkizo och substantivet exorkistes (exorcist) förekommer i Apg 19:13, där det senare ordet (i pluralis) tillämpas på vissa kringresande judar som lovade att de kunde driva ut demoner. Utdrivande genom besvärjelse är därför den primära innebörden av exorcism, och när besvärjelsen, som vid kristet bruk, sker i Guds eller Kristi namn, är exorcismen en strikt religiös akt eller handling.
Men i hedniska religioner och även bland judarna från den tid, då det finns vittnesbörd om dess popularitet, ersattes exorcismen som religionshandling till stor del av användningen av endast magiska och vidskepliga medel, något som icke katolska författare i vår tid, ibland helt med orätt, sammanställer med kristen exorcism. Vidskepelse borde inte förväxlas med religion, hur mycket  deras historia än kan vävas samman därmed, inte heller  magi med legitim religiös rit, hur oskyldig den än kan vara.

(1) I hedniska religioner

Bruket av skyddande medel mot de verkliga eller förmodade ofredandena av onda andar är en naturlig följd av tron på att de existerar, och att de är och alltid har varit ett drag i hedniska religioner, icke civiliserade och civiliserade. I detta sammanhang finns det endast två religioner från antiken, den egyptiska och den babyloniska, som förtjänar vår uppmärksamhet. Men det är ingen lätt uppgift, även vad dessa två beträffar, att isolera det som strikt avser vårt ämne från mängden av blott magi, i vilket det finns inneslutet. Egyptierna tillskrev demonerna vissa sjukdomar och flera andra onda ting, och de trodde på kraften hos magiska dragningskrafter och besvärjelser som kunde förvisa eller driva bort dem. De döda behövde speciellt bli väl beväpnade med magi för att i trygghet kunna fullborda sin farliga resa till undervärlden. Men av exorcismen i strikt betydelse finns det knappast  något spår i de egyptiska berättelserna.

I det berömda fall då en demon drevs ut från dottern till prinsen i Bekhten var mänsklig verksamhet fåfäng, och den gode Khonsu själv måste skickas hela vägen från Thebes för detta ändamål. Demonen drog sig behagligt tillbaka, när den konfronterades med guden, och den tilläts av den senare bli bjuden på en stor festmåltid, innan den avlägsnade sig ”till sin egen plats”.

Babylonisk magi var till största delen förenad med medicin, i det vissa sjukdomar kännetecknades av något slag av demonisk besättelse, och exorcism betraktades som den enklaste om också inte det enda sättet att bota dem. För detta ändamål användes en viss besvärjelseformel, i vilken någon gud eller gudinna eller någon grupp av gudomligheter åkallades för att besvärja bort den onde och reparera det onda han förorsakat. Följande exempel (från Sayce) kan citeras: ”Den (behärskande) demon som griper tag i en människa, den demon (ekimmu) som griper tag i en människa; den anfallande demon som gör skada, den onda demonen, besvärj, o ande från himlen, besvärj, o ande från jorden”.

Bland judarna

Det finns inget exempel i Gamla testamentet på demoner som har drivits ut genom människor. I Tobit 8:3 finns ängeln som ”tog djävulen och fjättrade honom långt uppe i Egypten. Och instruktionen som tidigare givits åt den unge Tobias (6:18-19) att ta fiskens hjärta och lägga på den glödande rökelsen i brudkammaren skulle kunna tyckas endast ha varit en del av ängelns plan att dölja sin  egen identitet. Men i extra-kanonisk judisk litteratur finns det besvärjelseformler för exorcism av demoner. Exempel på detta kan man se i Talmud. Dessa var ibland inristade på insidan av lerskålar. En samling sådana, som uppskattas vara från 600-talet finns i behåll i det kungliga museet i Berlin.

De huvudsakliga kännetecknen på dessa judiska exorcismer är, att man trodde att deras nämnande av namn var effektiv, dvs namn på goda änglar, som antingen användes ensamma eller i kombination med El (=Gud). I själva verket hade tillit till blotta namnen långt tidigare blivit en vidskeplighet hos judarna, och det betraktades som högst viktigt att de lämpliga namnen, som varierade för olika tider och tillfällen, skulle användas. Det var utan tvekan denna vidskepliga tro, som drev Skeuas söner, som hade varit vittnen till Paulus’ lyckosamma exorcismer i Jesu namn, att för egen räkning försöka använda formeln: ”Jag besvär er vid den Jesus som Paulus förkunnar” med resultat som var ödesdigert för deras del (Apg 19:13). Det var en populär judisk tro, accepterad även av en lärd kosmopolit som Josefus, att Salomo fått makten att driva ut demoner, och att han hade utarbetat och vidarebefordrat en viss formel, som var effektiv för detta ändamål. Den judiske historikern berättar hur en viss Eleazar, i närvaro av kejsare Vespasianus och hans ämbetsmän med hjälp av en magisk ring anbringad på näsan hos en besatt person lyckades driva ut demoner genom näsborrarna –den inneboende kraften hos ringen  berodde på det faktum att den innehöll ett visst sällsynt motiv som fanns antydd i Salomos formel och som var ytterst svårt att erhålla.

Men vidskepelse och magi var för sig finns antydda i Kristi svar till de fariséer, som anklagade honom att driva ut demoner med hjälp av Beelsebul . Med hjälp av denne drev några judar på Jesu tid framgångsrikt ut demoner i Guds namn.

”Om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era egna anhängare ut dem?” (Matt 12:27). Det förefaller inte vara rimligt att uppfatta detta svar som blott ironi eller som blott argumentum ad hominem som inte innebar något erkännande av faktum. Så mycket mer har vi här som på annat ställe (Mark 9:37-38) en berättelse om en person vilken ej var lärjunge, som kastade ut demoner i Kristi namn och vars verksamhet Kristus vägrade tillrättavisa eller förbjuda.

Exorcism i nya testamentet

I det man förutsätter realiteten av demonisk besatthet för vilken Kristi makt  har utlovats, bör man iaktta att Jesus vädjade till sin makt över demoner som ett av de tecken varpå man skulle känna igen att han var Messias. (Matt 12:23, 28; Luk 11:20). Han driver ut demoner, förklarade han, med Guds finger eller Ande, inte, som hans motståndare påstod,  med hjälp av demonernas furste (Matt 12:24, 27; Mark 3:22; Luk 11:15, 19). Och att han inte utövade blott någon delegerad makt utan en personlig makt som i egentlig mening var hans egen är klart från det direkta och uppmanande sätt på vilket han befaller demonerna att avlägsna sig (Mark 9:24; jfr 1:25 etc.). ”Han drev ut andarna med sitt ord och botade alla sjuka” (Matt 8:16).

Ibland, som med den kananeiska kvinnans dotter, ägde exorcismen rum på avstånd (Matt 15:22ff; Mark 7:25). Vidare tilläts ibland de utdrivna andarna att uttrycka sitt erkännande av Jesus ”Guds helige” (Mark 1:24) och att beklaga att Han hade kommit för att plåga dem ”i förtid”, dvs tiden för deras bestraffning (Matt 8:29ff; Luk 8:28ff). Om demonsik besatthet brukade åtföljas av någon sjukdom, blandades likväl dessa två inte samman av Kristus eller evangelisterna. I t.ex. Luk 13:32 skiljer Mästaren själv uttryckligt på utdrivandet av onda andar och botandet av sjukdom.

Kristus gav också apostlarna och lärjungarna makt att driva ut demonerna i Hans namn, medan Han själv fortfarande var på jorden (Matt 10:1, 8; Mark 6:7; Luk 9:1; 10:17) och till de troende gav han vanligen samma makt (Mark 16:17). Men kraften i denna delegerade makt var villkorlig, som vi ser från det faktum, att apostlarna själva inte alltid lyckades med sina exorcismer. Vissa slag av andar kunde, som Kristus förklarade, endast drivas ut med bön och fasta (Matt 17:15, 20; Mark 9:27-28; Luk 9:40). Med andra ord är framgången av exorcismen hos kristna i Kristi namn beroende av samma allmänna villkor varav  både effektiviteten i bönen och bruket av den karismatiska makten beror.
Likväl utlovades tydlig framgång (Mark 16:17). Paulus (Apg 16:18; 19:12) och de andra apostlarna och lärjungarna gjorde utan tvekan regelbundet, då tillfälle gavs, bruk av sin makt att utföra exorcism, och Kyrkan har fortsatt att oavbrutet göra så till innevarande dag.

Kyrkliga exorcismer

Vid sidan av exorcism i striktaste betydelse – dvs för utdrivande av demoner från de besatta – har katolskt ritual, i enlighet med tidiga traditioner, behållit åtskilliga andra exorcismer, och dessa påkallar också uppmärksamhet här.

Exorcism av de besatta

Genom belägg från alla tidiga författare, som alls hänvisar till ämnet, vet vi att under de första århundradena var inte endast prästerna utan också de kristna lekmännen genom Kristi makt i stånd att befria dem som var besatta av onda andar. Och man vädjade till deras framgång hos de tidiga apologeterna som ett starkt argument för det gudomliga i den kristna religionen. (Justinus Martyren, Apol.; Dial, Minuitus Felix; Octav; Origenes; Contra Celsum; Tertullianus; Apol). Som klart framgår av de vittnesbörd vi hänvisat till användes inga magiska eller vidskepliga medel, men under dessa tidiga århundraden liksom under senare tider var den vanliga formen för exorcism en enkel och auktoritativ besvärjelse riktad till demonen i Guds namn, och  speciellt i Kristus, den korsfästes namn.

Men ibland användes utöver ord någon symbolisk handling, såsom att andas (insufflatio) eller att lägga händerna på föremålet eller att göra korstecken. Justinus (II Apol 6) talar om demoner som flyger från ”kristnas beröring och andning” som från en eld som bränner dem, tillägger Cyrillos från Jerusalem. Origenes omnämner handpåläggning, och Ambrosius, Ephraim Syriern och andra använde denna ceremoni vid exorcism. Korstecknet, det kortaste och enklaste sättet att uttrycka sin kristna tro och att åkalla Hans gudomliga namn, lovprisas av många fäder  för sin effektivitet mot allt slags demoniskt ofredande (Lactantius, Athanasius, Basilius, Cyrillus från Jerusalem, Gregorius Nazians. Fäderna rekommenderar vidare att besvärjelsen och de åtföljande bönerna skulle uttryckas med ord från den heliga skrift (Cyrillus från Jerusalem, Athanasius). Den nuvarande riten vid exorcism sådan den finns i det romerska ritualet överensstämmer helt med den patristiska undervisningen och är ett bevis på kontinuiteten i den katolska traditionen i detta ämne.

(2) Exorcism vid dopet

Under tidig tidsålder infördes i kyrkan bruket att ge exorcism åt katekumenerna som en förberedelse för dopets sakrament. Detta innebar inte, att de ansågs vara besatta, som de demoniska, utan endast att de till följd av arvsynden (och personlig synd om de var vuxna) mer eller mindre var underkastade djävulens makt, vars ”verk” eller ”pomp och ståt” de kallades att avsäga sig och från vars välde dopnåden skulle befria dem. Exorcism i detta sammanhang är ett symboliskt föregripande av en av de viktigaste effekterna av pånyttfödelsens sakrament. Och eftersom den användes i fallet med små barn som inte hade några personliga synder kunde Augustinus vädja till den mot pelagianerna som något som klart förutsatte läran om arvsynden. Cyrillus från Jerusalem ger en detaljerad beskrivning av exorcismen vid dopet, från vilken det framgår att med olja för exorcism utgjorde en del av denna exorcism i öst. Det enda tidiga vittnesbörd i Väst, vilket betraktar smörjelsen som en del av exorcismen i dopet, är det i Hippolytus’ arabiska kanon. Exsufflatio eller utandning av demonen hos kandidaten, vilket ibland utgjorde en del av ceremonin, symboliserade avsvärjelsen av hans pomp och ståt, medan Insufflatio eller inandning av den helige Ande genom prästerna och medhjälparna symboliserade ingjutande av den heliggörande nåden genom sakramentet. Det mesta av dessa gamla ceremonier har bevarats av kyrkan till innevarande dag i hennes rit vid det högtidliga dopet.

(3) Andra exorcismer

Enligt katolsk tro behåller demoner eller fallna änglar, som intelligenta varelser, sin naturliga makt att inverka på det materiella universum och att använda materiella ting och styra materiella krafter för sina egna onda syften. Och denna kraft, som i sig själv är begränsad och som naturligtvis är underkastad den gudomliga försynens kontroll, tros ha tillåtits en vidare omfattning för sin verksamhet som en följd av mänsklighetens synd. Följaktligen är platser och ting såväl som personer självklart mottagliga för diaboliskt angrepp inom de gränser Gud tillåter, och exorcism är beträffande dem inget annat än en bön till Gud i Hans Kyrkas namn att på ett övernaturligt sätt förhindra denna diaboliska makt och ett löfte i tro på hans villighet att göra så för Hans tjänares på jorden räkning.

De huvudsakliga ting som formellt mottagit exorcism genom välsignelse är vatten, salt, olja, och dessa i sin tur används vid personliga exorcismer och för att välsigna eller konsekrera platser (t.ex. kyrkor) och föremål (t.ex. altare, heliga kärl, kyrkklockor) i samband med offentlig gudstjänst eller vid privat gudstjänst. Bland sakramentalierna är vigvattnet det de troende är mest bekanta med. Det är en blandning av vatten och salt, som mottagit exorcism. Och i välsignelsebönen bönfaller man Gud att förse dessa materiella element med övernaturlig makt för att skydda dem som använder dem med tro gentemot djävulens alla anfall. Detta slag av indirekt exorcism med hjälp av dessa föremål påverkade av exorcism är en utvidgning av den ursprungliga idén. Men den inför ingen ny princip, och den har använts i Kyrkan allt ifrån första tiden.

P.J.Toner  återgivet av Listya Sari Diyah

översättning till svenska av Gunilla Gren från The Catholic Encyclopedia 1909 http://www.newadvent.org/cathen/