I. Den gammaltestamentliga kanon

Ordet kanon, använt om Skrifterna, har länge haft en speciell och konsekrerad innebörd. I sin fullaste omfattning betecknar det den auktoritativa lista eller det avgränsade antal skrifter som författats under gudomlig inspiration och som är avsedda för Kyrkans välbefinnande, varvid man använder det senare ordet i den vida innebörden av teokratiskt samhälle, som började med Guds uppenbarelse av sig själv för Israels folk och som finner sin mogna utveckling och sitt fullständigande i den katolska organismen. Hela den bibliska Kanon består därför av Gamla testamentets och Nya testamentets kanoniska skrifter. Det grekiska ordet kanon innebär ursprungligen ett vassrör eller mätsticka. Genom en naturlig bild användes det av antika författare, både profana och religiösa, för att beteckna ett rättesnöre eller måttstock. Vi finner substantivet första gången tillämpat på de heliga skrifterna på 300-talet av S:t Athanasius. För ord som avleds därifrån talar konciliet i Laodicea vid samma period om kanonika biblia och biblia kanonizomena. Den senare frasen bevisar, att den passiva betydelsen av kanon - den som tillkommer en reglerad och definierad samling - redan var i bruk, och detta har förblivit den allmänt utbredda bibetydelsen av ordet i kyrklig litteratur.

Termerna protokanoniska och deuterokanoniska, som ofta används bland katolska teologer, kräver ett ord av varsamhet. De är inte väl valda, och det skulle vara fel att utifrån dem sluta sig till att Kyrkan successivt ägde två skilda bibliska kanonsamlingar. Endast på ett partiellt och begränsat sätt kan vi tala om en första och en andra Kanon. Protokanoniska (protos, "först") är ett vedertaget ord som betecknar de heliga skrifter som alltid har tagits emot av kristendomen utan diskussion. De protokanoniska böckerna i Gamla testamentet motsvarar dem som finns i den hebreiska bibeln och det Gamla testamente som togs emot av protestanterna. De deuterokanoniska (deuteros, "andra") är de vars skriftkaraktär bestreds från några håll, men som för längesedan fick säkert fotfäste i Katolska Kyrkans Bibel, även om de som tillhör Gamla testamentet klassas som "Apokryferna" av protestanterna. Dessa består av sju böcker: Tobit, Judit, Baruk, Jesus Syraks bok, Salomos Vishet, Första och Andra Mackabeerböckerna, även vissa tillägg till Ester och Daniel.

Det bör noteras, att protokanonisk och deuterokanonisk är moderna termer, som inte har använts före 1500-talet. Eftersom de har besvärlig längd kommer de senare (som ofta används i denna artikel) ofta att påträffas i den förkortade formen deutero.

Omfattningen i en artikel om den heliga Kanon kan nu lämpligt ses begränsad beträffande förfaringssättet av vad som kan konstateras i fråga om förfaringssättet i insamlingen av de heliga skrifterna till huvuddelar eller grupper, som från första början var föremål för större eller mindre grad av vördnad; de omständigheter och sätt på vilka dessa samlingar definitivt blev kanoniserade eller tillerkändes ha unikt gudomlig och auktoritativ beskaffenhet; de förändringar som vissa framställningar undergick hos uppfattningar hos individer och genom lokalförhållanden, innan deras skriftkaraktär fastslogs universellt.

Man har sålunda sett att kanoniciteten står i växelförhållande till inspirationen, som är den utifrån kommande värdighet, som tillhör de skrifter som officiellt förklarats ha heligt ursprung och auktoritet. Det var förut mycket sannolikt, att en bok i den mån som den skrevs tidigt eller sent, inträdde i en helgad samling och uppnådde kanonisk ställning. På grund härav är synsätten hos en traditionalist och en kritiker (vilket inte innebär att traditionalisten inte också kan vara kritiker) om Kanon parallella, och deras respektive hypoteser är till stor del influerade av dess medlemmars ursprung.

A. Kanon bland de palestinska judarna (protokanoniska böcker)

Det har redan antytts, att det finns ett mindre eller icke fullständigt och ett större eller fullständigt Gamla testamente. Båda dessa överlämnades av judarna, de förra av palestinierna och de senare av alexandrinska, hellenistiska judarna.

Den judiska Bibeln består av tre avdelningar, vars titlar hörrör från det nuvarande hebreiska namnet på judendomens kompletta Skrifter: Hat-Torah, Nebiim, wa-Kéthubim, d.v.s. Lagen, Profeterna och Skrifterna. Denna tredubbling är mycket gammal; Man förmodar, att den länge har fastslagits i Mishna, den judiska lagsamlingen oskrivna heliga lagar, reducerad i skrift c:a 200 e Kr. En samling nära besläktad med denna förekommer i Nya testamentet i Kristi egna ord i Luk 24:44 "Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna." När vi går tillbaka till prologen i Jesu Syraks bok, med dess tillägg omkring 132 f.Kr. finner vi "Lagen och Profeterna och de andra som har följt på dem" omnämnda. Torah eller Lagen består av de fem Moseböckerna, Genesis, Exodus, Leviticus, Numeri och Deuteronomium. Profeterna fick av judarna underavdelningar i de förra profeterna (d.v.s. de profetiska-historiska böckerna: Josua, Domareboken, Första och Andra Samuelsboken, Första och Andra Kungaboken) och de senare profeterna (Jesaja, Jeremia, Hesekiel och de tolv mindre profeterna, vilka av hebréerna räknades som en bok). Skrifterna, mer allmänt kända genom en titel som lånades från de grekiska fäderna, Hagiograferna (heliga skrifter) omfattar alla de övriga böckerna i den hebreiska bibeln. Namngivna i den ordning de står i den nuvarande hebreiska texten är de: Psaltaren, Ordspråksboken, Job, Höga Visan, Rut, Klagovisorna, Predikaren, Ester, Daniel, Esra, Nehemja, Krönikeböckerna.

1. Den traditionella synen på de palestinska judarnas Kanon.

Proto- Kanon

B. KANON BLAND DE ALEXANDRINSKA JUDARNA
(DE DEUTEROKANONISKA BöCKERNA)

Den mest påfallande skillnaden mellan de katolska och de protestantiska biblarna är i de förra närvaron av skrifter som saknas i de senare och även i den hebreiska bibeln, som blev Gamla testamentet för protestantismen. Dessa omfattar sju böcker: Tobits bok, Judit, Salomos Vishet, Jesus Syraks Vishet, Baruk, Första och Andra Mackabeerböckerna och tre dokument som tilläggs de protokanoniska böckerna, nämligen tillägg till Ester, från 10:4 till slutet, de tre männens lovsång hos Daniel kap 3 och berättelserna om Susanna och hennes släktingar och Bel och Dragon, som utgör de avslutande kapitlen i den katolska versionen av denna bok. Av dessa verk skrevs Tobit och Judit ursprungligen på arameiska, kanske på hebreiska; Baruk och Första Mackabeerboken på hebreiska, medan Salomos Vishet och Andra Mackabeerboken säkerligen författades på grekiska. Sannolikheten talar till förmån för hebreiska som ursprungligt språk för Ester och grekiska för Tilläggen till Daniel.

Det gamla grekiska Gamla testamentet känt som Septuaginta var det medel som förmedlade dessa tilläggsskrifter till Katolska Kyrkan. Septuaginta- översättningen var Bibeln för de grekisk talande eller hellenistiska judarna vars intellektuella och litterära centrum var Alexandria. De äldsta avskrifterna i behåll är daterade till 300-talet och 400-talet av vår tideräkning och gjordes därför av kristna händer. Inte desto mindre medger forskare allmänt, att dessa korrekt framställer det Gamla testamentet sådant det var i omlopp bland hellenisterna eller de alexandrinska judarna i tidsåldern omedelbart före Kristus. Dessa vördnadsvärda manuskript av Septuaginta varierar något till sitt innehåll utanför den palestinska Kanon och visar, att i alexandrinsk-judiska kretsar var antalet godtagbara extra böcker inte skarpt fastställt varken genom tradition eller genom auktoritet. Om man emellertid bortser från avsaknaden av Mackabeerböckerna hos Codex Vaticanus (det allra äldsta exemplaret av det grekiska Gamla testamentet) innehåller alla fullständiga manuskripten alla de deuterokanoniska skrifterna. Där manuskripten av Septuaginta skiljer sig från varandra, med undantag av det som anförts, är det i viss majoritet i fråga om de deuterokanoniska böckerna. Det är betecknande faktum, att i alla dessa alexandrinska biblar har den traditionella hebreiska ordningen avbrutits genom uppblandning av tilläggslitteratur bland de andra böckerna, frånsett lagen. Sålunda påstås för de extra skrifterna en substantiell likställdhet i fråga om rang och privilegium.

Det är relevant att fråga om de motiv som drev de hellenistiska judarna att sålunda åtminstone i realiteten kanonisera denna betydande avdelning litteratur, en del därav mycket nyligen, och att så radikalt avlägsna sig från den palestinska traditionen. Några vill ha det till att det inte var de alexandrinska utan de palestinska judarna som avlägsnade sig från den bibliska traditionen. De katolska författarna Nickes, Movers, Danko, och mera nyligen Kaulen och Mullen, har förfäktat synpunkten, att den palestinska Kanon ursprungligen måste ha inkluderat alla de deuterokanoniska skrifterna och stod kvar så till apostlarnas tid (Kaulen c.a 100 f.Kr), när den, påverkad av det faktum att Septuaginta hade blivit Kyrkans Gamla testamente, förbjöds av de skriftlärde i Jerusalem, vilka dessutom (sålunda särskilt Kaulen) var påverkade av fientlig inställning till den hellenistiska andens omfattning och av den grekiska dispositionen i våra deuterokanoniska böcker. Dessa exegeter sätter mycket tillit till Justinus Martyrens påstående, att judarna hade förvanskat den Helig Skrift, ett påstående som inte vilar på något positivt bevis. De åberopar det faktum att vissa deuterokanoniska böcker citerades med vördnad, och även i några fall som Skrifterna av palestinska eller babyloniska lärde. Men de privata uttalandena av några få rabbiner kan inte uppväga den oföränderliga hebreiska traditionen hos kanon, omvittnad av Josephus - fastän han själv lutade åt hellenismen - och även av den alexandrinsk- judiska författaren till 4 Esra. Vi är därför tvingade att medge, att ledarna för den alexandrinska judendomen visade ett anmärkningsvärt oberoende av Jerusalems traditionen och auktoritet. Så skedde genom att de tillät, att de heliga gränslinjerna för Kanon, vilka säkerligen hade fastställts för Profeterna, ändrades genom införande av en utvidgad Daniels bok och av Baruks brev. Under förutsättning att gränserna för de palestinska hagiograferna förblev oklara framtill ett relativt sent datum, fanns det mindre djärv förändring i tillägget av de andra böckerna, men utplånandet av linjerna för en tredje delning avslöjar att hellenisterna redan var färdiga att utvidga den hebreiska Kanon, även om de inte skulle fastställa en ny officiell egen sådan.

Beträffande den mänskliga sidan skall dessa förändringar förklaras av den fria andan hos de hellenistiska judarna. Under inflytande av grekiskt tänkesätt hade de tänkt sig en vidare uppfattning av den gudomliga inspirationen än den hos sina palestinska bröder, och de vägrade att begränsa den helige Andes litterära manifestationer till en viss tidgräns och till den hebreiska formen av språket. Salomos Vishet, som med eftertryck är hellenistisk till sin karaktär, presenterar för oss en gudomlig vishet som strömmar ut från generation till generation och som åstadkommer heliga själar och profeter (7:27 i den grekiska upplagan). Philo, en typisk alexandrinsk judisk tänkare, har till och med en överdriven föreställning om inspirationens utbredning. Men inte ens Philo citerar någonstans den deuterokanoniska litteraturen i sina omfångsrika skrifter, under det att han antyder bekantskap med den . Det är sant, att han inte sysselsätter sig med många böcker i den hebreiska Kanon; men det finns ett naturligt antagande, att ifall han hade betraktat tilläggsverken på exakt samma plan som de andra, skulle han inte ha underlåtit att citera ett så stimulerande och tilltalande verk som Salomos Vishet. Dessutom kunde, som det har påpekats av flera auktoriteter, den oberoende anden hos hellenisterna inte ha gått så långt att den upprättade en officiell Kanon annorlunda än den i Jerusalem, utan att ha lämnat historiska spår av en sådan utbrytning. Så av de data vi har tillgängliga, kan vi på goda grunder sluta oss till, att medan de deuterokanoniska böckerna medgavs som heliga av de alexandrinska judarna, ägde de en lägre grad av helighet och auktoritet än de längre tid accepterade böckerna, d.v.s. de palestinska Hagiograferna och Profeterna, vilka själva var underordnade Lagen.

II. DEN GAMMALTESTAMENTLIGA KANON I KATOLSKA KYRKAN

Den tydligaste definitionen av den Katolska Kyrkan är den som ges av det Tridentinska konciliet, avdelning IV, 1546. För Gamla testamentet lyder dess förteckning på följande sätt:

Fem Moseböcker, (Genesis, Exodus, Leviticus, Numeri, Deuteronomium), Josua, Domareboken, Rut, Två Samuelsböcker, Två Konungaböcker, Två Krönikeböcker, Första och Andra Esra (den senare kallas Nehemja), Tobit, Judit, Davids Psaltare (till antalet 150 psalmer), Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan, Salomos Vishet, Jesu Syraks Vishet, Jesaja, Jeremia med Baruk, Hesekiel, Daniel, de 12 mindre profeterna (Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, två Mackabeerböcker, den första och den andra.
Ordningen på böckerna följer den som finns vid konciliet i Florens 1442, och till sin generella plan är den från Septuaginta.

A.  Den gammaltestamentliga kanon
(inklusive de deuterokanoniska böckerna) i nya testamentet

De tridentinska dekreten, från vilka ovanstående lista har dragits ut, var det första ofelbara och bindande offentliggjorda uttalandet om Kanon riktat till den universella Kyrkan. Genom att vara dogmatisk till sin innebörd, innebär det att apostlarna lämnade i arv till Kyrkan samma Kanon såsom en del av trosskatten. Men detta gjordes inte genom något formellt beslut; vi skulle förgäves kunna söka på Nya testamentets sidor efter spår av ett sådant handlande. Den större Kanon av Gamla testamentet gick stillatigande genom apostlarnas händer till Kyrkan genom deras bruk och hela attityd gentemot dess beståndsdelar; en attityd som, då det gäller de flesta heliga skrifterna i Gamla testamentet, avslöjar sig själv i det Nya, och för den återstående delen måste den ha framlagt sig själv i muntliga uttalanden eller åtminstone i stillatigande gillande samtycke av speciell vördnad hos de trogna . Genom att resonera bakåt utifrån den status vi finner de deuterokanoniska böckerna i under den första tiden hos den efterapostoliska kristenheten, påstår vi med rätta, att en sådan status pekar på apostolisk sanktion, vilken i sin tur måste ha vilat på uppenbarelse antingen av Kristus eller av den helige Ande. åtminstone för de deuterokanoniska böckerna behöver vi ovillkorligen tillgripa detta legitima hävdvunna argument på grund av det komplicerade och otillräckliga i Nya testamentets information.

Alla böckerna i det hebreiska Gamla testamentet citeras i Nya testamentet utom dem som träffande kallats Gamla testamentets "Antilegomena", nämligen Ester, Predikaren och Höga Visan; dessutom används inte Esra och Nehemja . Den erkända frånvaron av något uttryckligt citat av de deuterokanoniska skrifterna bevisar därför inte, att de betraktades som underlägsna de ovan nämnda verken enligt de nytestamentliga personernas och författarnas uppfattningar. Den deuterokanoniska litteraturen var i allmänhet inte avpassad för deras syften, och något betraktande borde ges åt det faktum att även i dess alexandrinska hem citerades den inte av judiska författare, något vi såg i Philos fall. De negativa argument, som man kan få genom att de deuterokanoniska böckerna inte citeras i Nya testamentet, reduceras framför allt av den indirekta användning man gjorde av dem i samma testamente. Detta tar formen av hänsyftningar och hågkomster och visar obestridligt, att apostlarna och evangelisterna var bekanta med det alexandrinska tillägget, att de betraktade dess böcker som åtminstone respektabla källor, och att de skrev mer eller mindre under dess inflytande. En jämförelse mellan Hebr 11 och 2 Mack 6 och 7 avslöjar otvetydiga hänvisningar hos det första stället till den heroism hos martyrerna som glorifieras av det senare. Det finns nära släktskap i tanken och i vissa fall även i språket mellan 1 Pet 1:6, 7 och Salomos Vishet 3:5, 6 och mellan Heb 1:3 och Salomos Vishet 7:26, 27; 1 Kor 10:9, 10 och Judit 8:24-25; 1 Kor 6:13 och Jesu Syraks Vishet 36:20.

Likväl är styrkan av den direkta och indirekta användningen av Gamla testamentets skrifter av Nya testamentet svagt försvagad genom den förbryllande sanningen, att åtminstone en av Nya testamentets författare, Judas, uttryckligen citerar från "Henoks bok", som länge universellt erkändes som apokryf, se vers 14, medan han i vers 9 lånar "Mose upptagning till himlen" från en annan apokryfisk berättelse. De nytestamentliga citaten från Gamla testamentet karakteriseras i allmänhet av frihet och spänstighet beträffande sättet och källan, något som ytterligare minskar deras betydelse som bevis för kanonicitet. Men så långt det beträffar den stora majoriteten palestinska Hagiografer - "a fortiori", Pentateuken och Profeterna - vilken brist det än kan vara på fullt bindande skäl i Nya testamentet, finns belägg om deras kanoniska ställning rikligen tillagda endast från judiska källor, i de serier av vittnesbörd som börjar med Mishna och som genom Josephus och Philo går tillbaka till översättningen av ovanstående böcker för de hellenistiska grekerna. Men för den deuterokanoniska litteraturen talar endast det sista vittnesbördet som en judisk bekräftelse. Emellertid finns det tecken på att den grekiska översättningen inte bedömdes av sina läsare som en avslutad Bibel med definitiv helighet i alla sina delar, utan att dess något varierande innehåll i hellenisternas ögon nyanserats från den i högsta grad heliga Lagen ned till verk av ifrågasatt gudomlighet, som III Mackabeerboken.

Denna faktor bör man betrakta då man väger ett visst argument. Ett stort antal katolska auktoriteter ser en kanonicering av de deutero-kanoniska böckerna i ett förmodat storskaligt godkännande och bifall från apostlarna av det grekiska, och därför större, Gamla testamentet. Detta argument saknar inte viss styrka. Nya testamentet visar utan tvekan förkärlek för Septuaginta. Av 350 texter från Gamla testamentet understödjer 300 språket i den grekiska översättningen snarare än den hebreiska. Men det finns överväganden som bjuder oss tvekan att erkänna ett apostoliskt antagande av Septuaginta som helhet. Som ovan anmärkts finns det övertygande skäl att tro, att den inte var en fastställd till kvantitet på den tiden. De bevarade äldsta representativa manuskripten är inte fullständigt identiska i de böcker de innehåller. Dessutom bör man komma ihåg, att i början av vår tideräkning och under något senare tid torde fullständiga uppsättningar av en sådan omfångsrik samling som Septuaginta i manuskript vara ytterst sällsynt. översättningen måste ha varit i omlopp i separata böcker eller grupper av böcker, ett tillstånd som gynnar en viss variabilitet av omfånget. Så varken ett varierande Septuaginta eller ett icke preciserat Nya testamente meddelar oss den exakta omfattning av den förkristna Bibeln, som vidarebefordrades till den äldsta kristna Kyrkan av apostlarna. Det är mer försvarbart att dra slutsatsen, att det var en urvalsprocess under den helige Andes ledning, och en process som avslutades så sent i apostolisk tid, att Nya testamentet inte lyckas ge något reslutat då det gäller att reflektera över dess genomtänkta resultat beträffande både antalet och kännetecken på helighet hos de erkända extra palestinska böckerna. För att historiskt lära känna de apostoliska böckerna i Gamla testamentet måste vi fråga ut mindre heliga men senare dokument, som tydligare uttrycker tron hos de första generationerna i kristenheten.

B.  Den gammaltestamentliga kanon i kyrkan de tre första århundradena.

De "sub"- apostoliska skrifterna av Clemens, Polykarpus, författare till Barnabasbrevet, predikningar av de pseudo- clementinska predikningarna och Hermas Herden, innehåller underförstådda citat från eller anspelningar på alla deuterokanoniska böckerna utom Baruk (som av gammalt ofta slogs samman med Jeremia) och 1:a Mackabeerboken och tilläggen till David. Man kan inte dra några ofördelaktiga slutledningar från den vaga, underförstådda karaktären hos dessa citat, eftersom de apostoliska fäderna citerar de protokanoniska skrifterna på exakt samma sätt.

När vi kommer ner till nästa generation, apologeterna, finner vi Baruk citerad som profet av Athenagoras . Justinus Martyrern är den förste som noterar att Kyrkan har en uppsättning av Gamla testamentets skrifter som är annorlunda än judarnas, och han är också den tidigaste som antydde den princip som proklamerades av de senare författarna, nämligen Kyrkans självtillräcklighet att fastslå Kanon; dess oberoende av synagogan i detta avseende. Det fulla förverkligandet av denna sanning kom långsamt, åtminstone i Orienten, där det finns antydningar, att den palestinskt- judiska traditionens period i vissa områden inte helt övergivits någon gång. Melito, biskop av Sardes (c:a 170), var den förste som tog fram en lista kanoniska böcker i Gamla testamentet. Under det han hävdade den välbekanta uppställningen hos Septuaginta, säger han, att han verifierade sin förteckning genom att göra förfrågningar hos judarna. Judarna hade vi den tiden överallt förkastat de alexandrinska böckerna, och Melitos Kanon består uteslutande av protokanoniska böcker utan Ester. Det bör emellertid noteras, att det dokument, till vilket denna lista inledningsvis tillfogades, kan uppfattas ha antijudiskt polemiskt syfte, varvid Melitos begränsade Kanon kan förklaras av andra skäl. Irenaeus, alltid ett vittne av första rangen, garanterar med anledning av sin vidsträckta bekantskap den kyrkliga traditionen, att Baruk bedömdes på samma grund som Jeremia, och att berättelserna om Susanna och Bel och Dragon tillskrevs Daniel.

Den alexandrinska traditionen finns representerad genom Origenes inflytelserika auktoritet. Utan tvekan var han influerad av det alexandrinskt judiska bruket att i praktiken erkänna de extra skrifterna som heliga. Medan han teoretiskt höll sig till den trängre palestinska Kanon, innehåller hans förteckning av Gamla testamentets skrifter endast de protokanoniska böckerna, även om den följer Septuagintas ordning. Inte desto mindre brukar Origenes alla de deuterokanoniska böckerna som gudomliga skrifter, och i sitt brev till Julius Africanus försvarar han heligheten hos Tobit, Judit och fragment av Daniel, och samtidigt påstår han underförstått att Kyrkan har självbestämmanderätt att fastställa Kanon. I hans Hexaplar- utgåva av Gamla testamentet finner alla de deuterokanoniska böckerna en plats. 500-talets bibliska manuskript kända som "Codex Claromontanus" innehåller en förteckning, vari både Harnack och Zahn tillskriver ett alexandrinskt ursprung, ungefär samtidigt med Origenes. I vilket fall som helst dateras den till den undersökta perioden och omfattar alla de deuterokanoniska böckerna, dessutom 4 Mackabeerboken. Hippolytus (d 236) kan lämpligen betraktas som representerande den äldsta romerska traditionen. Han utlägger kapitlet om Susanna, citerar ofta Salomos Vishet som ett verk av Salomo och brukar Baruk och Mackabeerböckerna som helig skrift. För kyrkan i västra Afrika har den större Kanon två starka vittnesbörd hos Tertullianus och Cyprianus. Alla deuterokanoniska böckerna utom Tobit, Judit och tillägget till Ester används som bibliska i verk av dessa fäder.

C. Den gammaltestamentliga kanon
under 300-talet och första hälften av 400-talet.

Under denna period är den deuterokanoniska litteraturens ställning inte längre så säker som under den första tiden. De tvivel som uppstod skulle till stor del tillskrivas en reaktion mot de apokryfiska eller pseudo- bibliska skrifter, varmed särskilt öst hade översvämmats genom heretiska och övriga skrifter. Negativt sätt blev situationen möjlig genom frånvaron av något apostoliskt eller kyrkligt fastställande av Kanon. Det slutgiltiga och oföränderliga fastställandet av de heliga källorna, likt alla katolska trossatser, lämnades i det gudomliga lärosystemet att gradvis utarbeta sig självt under stimulans av frågor och opposition. Alexandria med dess tänjbara skrifter hade från början varit ett tilltalande fält för den apokryfiska litteraturen, och Athanasius, den vaksamme herden för den hjorden, utarbetade för att skydda den mot ondskefullt inflytande, en förteckning över böcker med de värderingar som skulle knytas till var och en.

För det första, den bestämda Kanon och auktoritativa sanningskällan är det judiska Gamla testamentet, Ester undantagen.

Dessutom finns det vissa böcker som fäderna hade fastställt att de skulle läsas för katekumenerna till uppbyggelse och undervisning. Dessa är Salomos Vishet, Jesu Syraks Vishet, Ester, Judit Tobit, Didaché eller de tolv apostlarnas lära, Hermas' Herden.

Alla andra är apokryfer och uppfinningar av heretiker.

Under det han följde prejudikatet hos Origenes och den alexandrinska traditionen, erkände den helige lärde inte någon annan formell kanon för det Gamla testamentet än den hebreiska. Men även trogen samma tradition erkände han i praktiken de deuterokanoniska böckerna värdighet att tillhöra Skriften, något som är uppenbart från hans generella användning. I Jerusalem fanns det en renässans, kanske en kvarleva, av judiska tankar, och tendensen där var klart ogynnsam för de deuterokanoniska böckerna. Cyrillus från det stiftet placerar dem bland apokryferna, medan han för Kyrkan förfäktar rätten att fastställa Kanon, och förbjuder allt privat läsande av böcker som inte läses i kyrkorna.

I Antiokia och i Syrien var inställningen gynnsammare. Epiphanius visar tveksamhet angående rangen hos de deuterokanoniska böckerna. Han uppskattade dem, men de intog inte samma ställning som de hebreiska böckerna enligt hans synsätt. Historikern Eusebius bevittnar de vitt spridda tveksamheterna från den tid han levde. Han klassar dem som "antilegomena" eller omdiskuterade skrifter, och liksom Athanasius placerar han dem i en klass mellan de böcker som togs emot av alla och apokryferna. Den 59:e eller 60:e kanoniska påbudet från det provinsiella konciliet i Laodicea (vars tillförlitlighet dock är omstridd) ger en förteckning av Skrifterna helt i enlighet med uppfattningarna hos Cyrillus av Jerusalem. å andra sidan är de orientalilska översättningarna och de grekiska manuskripten från perioden liberalare; de som finns i behåll har alla de deuterokanoniska böckerna, och i några fall vissa apokryfer.

Inflytandet från Origenes' och Athanasianus' begränsade Kanon spreds naturligtvis till Väst. Hilarius från Poitiers och Rufinus följde i deras fotspår, och uteslöt i teorin de deuterokanoniska böckerna från kanonisk rang, men i praktiken erkände de dem. Den senare titulerar dem "kyrkliga" böcker men i auktoritet inte likvärdiga med de andra Skrifterna. Hieronymus avger sin betydelsefulla röst ofördelaktigt för de omdiskuterade böckerna. För att inse hans inställning, måste vi komma ihåg att Hieronymus levde länge i Palestina och i en omgivning där allting utanför den judiska Kanon var misstänkt och att han dessutom hade en överdriven vördnad för den hebreiska texten, hebraica veritas, som han kallade den.

I sin berömda "Prologus Galeatus" eller företalet till sin översättning av Samuelsböckerna och Konungaböckerna, förklarar han att allt som inte var hebreiskt skulle klassas som apokryfer, och han säger tydligt att Salomos Vishet, Jesu Syraks Vishet, Tobit och Judit inte är kanoniska. Dessa böcker, tillägger han, läses i kyrkorna för folkets uppbyggelse och inte för bekräftelse av uppenbarad lära. En analys av Hieronymus' uttalanden om de deuterokanoniska böckerna, i olika brev och företal, ger följande resultat: för det första betvivlade han starkt deras inspiration; för det andra det faktum att han då och då citerar dem och översatte några av dem som eftergift åt kyrklig tradition är ett oavsiktligt vittnesbörd för hans del om den höga ställning dessa skrifter åtnjöt i kyrkan i stort och om styrkan i den faktiska tradition, som föreskrev dessa läsningar i allmän gudstjänst. Uppenbarligen var den underordnade rang, som de deuterokanoniska böckerna hänfördes till av auktoriteter som Origenes, Athanasius och Hieronymus, beroende av en alltför rigorös uppfattning om kanoniskhet, ett krav att en bok för att betitlas med denna högsta värdighet måste tas emot av alla, måste ha sanktion av judisk antikvitet och dessutom måste användas inte endast till uppbyggelse utan även till "bekräftelse av Kyrkans lära" för att låna en fras från Hieronymus.

Men medan eminenta vetenskapsmän och teoretiker sålunda nedvärderade tilläggsskrifterna, behöll den officiella attityden i den latinska kyrkan, som alltid var välvilligt inställda till dem, sin majestätiska hållning. Två dokument av största vikt i Kanons historia utgör det första formella uttalandet av påvlig auktoritet i ämnet. Det första är det så kallade "Dekretet av Gelasius", de recipiendis et non recipiendis libris, vars väsentliga del nu allmänt tillskrivs en synod sammankallad av påven Damasus år 382. Det andra är Innocentius I:s kanoniska påbud, sänt 405 till en gallikansk biskop som svar på en förfrågan. Båda innehåller alla de deuterokanoniska böckerna utan någon åtskillnad och är identisk med förteckningen i det tridentinska konciliet.

Den afrikanska kyrkan, alltid en pålitlig understödjare av de omstridda böckerna, befann sig själv i fullständig överensstämmelse med Rom i denna fråga. Dess gamla översättning "Vetus latina" (mindre korrekt Italia) hade erkänt alla gammaltestamentliga skrifterna. Augustinus tycks teoretiskt erkänna grader av inspiration. I praktiken använder han de protokanoniska och de deuterokanoniska böckerna utan någon som helst åtskillnad. Dessutom räknar han i sin "De Doctrinâ Christianâ" upp beståndsdelarna i det fullständiga Gamla testamentet. Synoden i Hippo (393) och de tre i Karthago (393, 397 och 419), där Augustinus utan tvekan var den ledande anden, fann det nödvändigt att tydligt behandla frågan om Kanon, och han tog fram identiska listor, från vilka inga heliga böcker uteslöts. Dessa koncilier baserar sin Kanon på traditionen och liturgiskt bruk. För spanska kyrkan har man funnit värdefullt vittnesbörd i den heretiske Priscillianus' verk "Liber de Fide et Apocryphis". Det förutsätter att det finns en skarp linje de kanoniska och de icke kanoniska verken och att kanon tar in alla de deuterokanoniska böckerna.

D.  Den gammaltestamentliga kanon
från mitten av 400-talet till slutet av 600-talet

Denna period företer en egendomlig förändring av uppfattningarna mellan Väst och öst, medan det kyrkliga bruket förblev oförändrat åtminstone i den latinska kyrkan. Under denna övergångsperiod spreds användningen av Hieronymus' nya översättning av Gamla testamentet (Vulgata) vida omkring i Västerlandet. Tillsammans med dess text fanns Hieronymus' företal som nedvärderade de deuterokanoniska böckerna, och genom inflytande från hans auktoritet började Väst tvivla på dessa och att visa de första symptomen på allmänt spridd fientlighet till deras kanonicitet. å andra sidan importerade den orientaliska kyrkan en auktoritet i Väst, vilken hade kanonicerat de omdiskuterade böckerna, nämligen dekretet i Karthago, och från denna tid fanns det en stigande tendens bland grekerna att placera de deuterokanoniska böckerna på samma nivå som de andra - en tendens som emellertid var mer beroende av den gamla åtskillnadens glömska än av hänsyn till konciliet i Karthago.

E.  Den Gammaltestamentliga kanon under medeltiden

Den grekiska kyrkan

Resultatet av denna tendens bland grekerna var, att de omkring början av 1100-talet ägde en Kanon identisk med den latinska, med undantag av att den tog in den apokryfiska 3 Mackabeerboken. Att alla deuterokanoniska böckerna var liturgiskt erkända i den grekiska kyrkan vid tiden för schismen på 800-talet antyds av "Syntagma Canonum" av Photius.

Den latinska kyrkan

I den latinska kyrkan finner vi genom hela medeltiden vittnesbörd om tvekan beträffande karaktären hos de deuterokanoniska böckerna. Det finns en allmänt utbredd välvillighet till dem, en annan tydligt ogynnsamt inställd till deras auktoritet och helighet, medan det mellan de två pendlar ett antal författare, vars vördnad för dessa böcker blandas med någon förvirring beträffande deras exakta ståndpunkt, och bland dessa noterar vi Thomas av Aquino. Man finner få som otvetydigt erkänner deras kanoniskhet. Den förhärskande attityden hos de medeltida författarna i Väst är i huvudsak densamma som de grekiska fädernas. Den huvudsakliga anledningen till detta fenomen i Väst kan man söka i inflytandet, direkt och indirekt, från Hieronymus' nedvärderande Prolog.
Den hoparbetade "Glossa Ordinaria" lästes vitt omkring och var högt uppskattad som skatt med helig lära under medeltiden. Den gav konkret form åt de företal i vilka Betlehems doktor hade skrivit i termer som förringade de deuterokanoniska böckerna och den vidmakthöll och spred hans ovänskapliga åsikt. Och likväl måste dessa tvivel betraktas som mer eller mindre akademiska. De oräkneliga manuskript- exemplaren från Vulgata, vilka producerades vid dessa tider med en svag, troligen oavsiktlig uteslutning, antar enhetligt det fullständiga gammaltestamentliga kyrkliga bruket, och den romerska traditionen höll sig fullt och fast till den kanoniska likvärdigheten mellan alla delarna i Gamla testamentet. Det finns ingen brist i bevis att de deuterokanoniska böckerna under denna långa period lästes i de kristna kyrkorna i Väst. Vad Roms auktoritet beträffar framträder Innocentius I:s förteckning i den samling av kyrkliga kanoniska påbud som sändes av påven Adrianus I till Karl den store och som 802 antogs som lag i franska kejsardömets kyrka. Nikolaus I skrev 865 till biskoparna i Frankrike och vädjar till samma dekret av Innocentius som den grund på vilken alla heliga böcker skall tas emot.

F. DEN GAMMALTESTAMENTLIGA KANON OCH DE ALLMäNNA KONCILIERNA

Konciliet i Florens (1442)

År 1442 utfärdade Eugenius IV under loppet av och med detta konciliums godkännande åtskilliga bullor eller dekret med avsikt att återställa de schismatiska samfunden till gemenskap med Rom, och i enlighet med teologernas gemensamma lära är dessa dokument ofelbara framställningar av läran. "Decretum pro Jacobitis" innehåller en fullständig lista på de böcker som mottogs av Kyrkan som inspirerade, men den utelämnar, kanske avsiktligt, termerna Kanon och kanonisk. Konciliet i Florens lärde därför, att alla Skrifterna var inspirerade men vidarebefordrade inte formellt deras kanonicitet.

Det tridentinska konciliets definition av Kanon (1546)

Det var kontroversens nödvändighet som först ledde Luther att dra en skarp linje mellan böckerna i den hebreiska Kanon och de alexandrinska skrifterna. I sin dispyt med Eck vid Leipzig 1519, när hans opponent ivrade för den välkända texten från 2 Mackabeerboken som bevis för läran om skärselden, svarade Luther, att avsnittet inte hade bindande auktoritet, eftersom böckerna befann sig utanför Kanon. I första upplagan av Luthers Bibel, 1534, hänfördes de deuterokanoniska böckerna till apokryferna, till en separat plats mellan de två testamentena. För att bemöta denna radikal avvikelse hos protestanterna och lika väl för att klart definiera de inspirerade källor från vilka den katolska tron hämtar sitt försvar, förklarade det tridentinska konciliet bland sina första handlingar högtidligt alla böckerna i Gamla och Nya testamentet som "heliga och kanoniska", "med alla deras delar som de hade brukat läsas i kyrkorna och som de fanns i den gamla Vulgata- utgåvan". Under konciliets överläggningar fanns det aldrig något ifrågasättande beträffande mottagandet av hela den traditionella Skriften. Inte heller -- och detta är anmärkningsvärt - fanns det i förehavandena manifesterat något allvarligt tvivel på kanoniciteten i de omdiskuterade skrifterna. Enligt de tridentinska fädernas åsikt hade de verkligen blivit kanonicerade genom samma dekret i Florens, och samma fäder kände sig speciellt bundna av åtgärderna i den föregående ekumeniska synoden. Det tridentinska konciliet gick inte in på undersökning av tveksamheterna i Kanons historia. Inte heller besvärade det sig självt med frågor om författarskap eller karaktären på innehållet. Trogna den latinska kyrkans faktiska anda baserade det sitt beslut på urminnes tradition sådan den hade manifesterats i dekreten från tidigare koncilier och påvar och från liturgiska läsningar, i det de litade på traditionell lära och bruk för att fastställa en fråga om tradition. Den tridentinska förteckningen har givits ovan.

I Vatikankonciliet (1870)

en stora konstruktiva tridentinska synoden hade för alltid satt hela traditionella Bibelns helighet och kanonicitet bortom tvivlets tillåtelse, då det gäller katolikerna. Underförstått hade den även definierat Bibelns obegränsade inspiration. Vatikankonciliet utnyttjade tillfället att begagna ett nyligen inträffat misstag om inspirationen för att avlägsna varje kvardröjande skugga av ovisshet i detta avseende. Det stadfäste formellt den tridentinska handlingen och definierade uttryckligen den gudomliga inspirationen för alla böckerna med deras delar.

III. Den gammaltestamentliga kanon utanför kyrkan

A.  Bland de ortodoxa i öst

Den grekisk ortodoxa kyrkan bevarade sin gamla Kanon i praktiken såväl som i teorin ända till helt nyligen, när den under dess ryska utlöpares dominerande inflytande ändrade sin attityd mot de deuterokanoniska skrifterna. Förkastandet av dessa böcker av ryska teologer och auktoriteter är ett misstag som började tidigt på 1700-talet. Monofysiterna, nestorianerna, jakobiterna, armenierna och kopterna tillåter, medan de föga befattar sig själva med Kanon, den fullständiga förteckningen och dessutom flera apokryfer.

B.  Bland protestanterna

De protestantiska kyrkorna har fortsatt att utesluta de deuterokanoniska skrifterna från sin kanon, i det de klassificerat dem som "apokryfer". Presbyterianerna och kalvinisterna i allmänhet, speciellt sedan Westminster- synoden 1648, har varit de mest kompromisslösa fienderna till något som helst erkännande, och genom deras inflytande beslöt det brittiska och utländska bibelsällskapet år 1826 att vägra distribuera biblar som innehöll apokryferna. Sedan den tiden har publicerandet av de deuterokanoniska böckerna som tillägg till de protestantiska biblarna nästan helt upphört i engelsktalande länder. Böckerna tillhandahåller fortfarande läsningar för liturgin för anglikanska kyrkan i England, men antalet har minskat genom fientlig agitation. Det finns ett tillägg av apokryfer till den brittiska reviderade översättningen i en separat del. De deuterokanoniska böckerna är fortfarande tillägg till de tyska biblarna tryckta under de ortodoxa lutheranernas beskydd.

George J. Reid
Transkriberat av Ernie Stefinik

översättning till svenska av Gunilla Gren från The Catholic Encyclopedia
http://www.newadvent.org/cathen/

---