Gudomlig Tradition och Helig Skrift

Det stora experimentet hos Martin Luther har kommit till fullbordan. Omdömet utifrån historien är att Luthers påstående -- att allt i den kristna tron kan hämtas från den heliga Skrift -- är missvisande.

Denna artikel undersöker de fundamentala bristerna i Luthers påstående, känt som Sola scriptura (Skriften allena), ifrån i tur och ordning ett logiskt och ett historiskt perspektiv. Innan detta sker, skall vi emellertid undersöka alternativet till Sola scriptura: tro på en gudomlig Tradition vid sidan av en djup vördnad för den Heliga Skrift.

Vad är tradition?

Det katolikerna menar med tradition är inte det samma, som Jesus beklagar sig över, när han säger: "Så för er traditions skull sätter ni Guds ord ur kraft": (Matt 15:69 och "Ni håller inte Guds bud och håller fast vid människors tradition." (Mark 7:8). Jesus menar härmänskliga traditioner, d v s bruk som människor hittar på och som till och med kan kringgärda gudsdyrkan, och han fördömer speciellt bruket att sätta det rituella före nästans behov.

Med Tradition (med stora bokstäver) menar katoliker trosföreställningar och bruk som Jesus gav till människorna genom apostlarna. Det är dennagudomliga Tradition, som S:t Paulus uppmuntrar oss att följa.

Jag berömmer er för att ni kommer ihåg mig i allting och håller fast vid traditionerna precis som jag förmedlade dem till er. (1 Kor 11:2).

Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de traditioner, som ni har lärt av oss, antingen genom muntliga ord eller genom brev. (2 Thess 2:15).

Nu befaller vi er, bröder, i Herren Jesus Kristi namn att avhålla er från de bröder, som lever utan ordning och inte i enlighet med den tradition de fått av oss. (2 Thess 3:6).

Vad ni har lärt och tagit emot, hört och sett i mig, det skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er. (Fil 4:9).

Det är viktigt att lägga märke till att S:t Paulus säger, att traditionerna inte endast lärdes genom skrift (brev) utan också genom muntliga ord och genom exempel.

En anklagelse som riktas mot den katolska kyrkan är, att läroämbetet eller den undervisande auktoriteten kontinuerligt uppenbarar Kristi undervisning. I verkligheten lär kyrkan, att perioden för den gudomliga uppenbarelsen avslutades med den siste apostelns död. Läroämbetet gör endast på nytt närvarande den heliga deposition, som finns i Kristi undervisning, för varje ny generation och förklarar den för varje ny tidsålder i termer avpassade för dess särskilda språk och med tankar från samma oföränderliga sanningar om tron.

Den gudomliga Traditionen är en del av denna deposition med gudomlig uppenbarelse, som Kristus anförtrodde kyrkan, och som hennes läroämbete beskyddar från all falsk lära. Den andra delen av denna heliga deposition är den heliga Skrift.

Hur den katolska kyrkan betraktar den heliga Skrift

Det bör klargöras från början, att positionen i denna uppsats och i kyrkan är, att den heliga Skrift är beroende av den högsta uppenbarelse i någon skrift, som är tillgänglig för människorna. I allt det vi vill säga om den heliga Skrift, förringar vi den inte. Skriften är central för oss för vår kunskap om Jesus Kristus och hans liv och undervisning, och den intar en enastående och välförtjänt ärad plats bland de heliga skrifterna.

Följande text är utdrag frånDei Verbum , den dogmatiska konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen, kap III, från Andra Vatikankonciliet, som var ett ekumeniskt koncilium (biskopsmöte) för den Katolska kyrkan, vilket hölls i början av 1960-talet och godkändes av påven. Orden i konciliet representerar kyrkans definitiva undervisningen om den heliga Skrift och dess ställning i kyrkans undervisning.

De gudomliga uppenbarade realiteter, som ryms och framställs i den heliga Skrift, har fått befallning att nedskrivas genom den Helige Andes inspiration. Ty den heliga modern kyrkan, som litar på apostlarnas tro (se Joh 20:31; 2 Tim 3:16; 2 Pet 1:19-21; 3:15-16), framhåller att böckerna i både Gamla och Nya Testamentet i sin helhet, i alla deras delar, är heliga och kanoniska, eftersom de skrivna under den Helige Andes inspiration,har de Gud som sin författare, och de har överförts sådana till kyrkan själv. Då de heliga skrifterna skulle författas, utvalde Gud människor, och då Gud använde dem, använde de sin förmåga och skicklighet, så att när han handlade i dem och genom dem, överlämnade de allting till skrift och endast sådant som han önskade.

Eftersom därför allting som har påståtts av inspirerade författare eller heliga skrivare måste anses ha påståtts genom den Helige Ande, följer härav, att böckerna i Skriften måste ha erkänts som fast, trovärdig och felfri undervisning beträffande den sanning Gud ville ge i de heliga skrifterna för frälsningens skull. Därför är all Skrift gudomligt inspirerad och till nytta för undervisning i sanningen och för att vederlägga fel, för förbättring av seder och ordning i rätt leverne, så att den människa som tillhör Gud kan bli duglig och utrustad för gott verk av alla slag. (2 Tim 3:16-17 grekisk text).

Eftersom Gud emellertid talar i den heliga Skrift genom människor på mänskligt vis, måste den som uttolkar den heliga Skrift, för att klart se vad Gud villa förmedla till oss, noggrant undersöka vilken innebörd de heliga författarna verkligen avsåg, och vad Gud ville manifestera genom deras ord.

För att söka efter intentionen hos de heliga författarna, bör man fästa uppmärksamhet bland annat på "litterära normer" Ty sanningen förs fram och uttrycks olika i texter med skilda historiska, profetiska, poetiska tal. Uttolkaren måste undersöka vilken innebörd den heliga författaren avsåg att uttrycka och verkligen uttryckte i särskilda omständigheter genom att använda samtida litterära former i enlighet med sin egen tid och kultur. För korrekt förståelse av vad den heliga författaren ville påstå, måste vederbörlig uppmärksamhet läggas på sedvanliga och karakteristiska stilar i fråga om känslor, sätt att tala och berätta, vilka rådde vid den tiden hos heliga författare och vid de mönster människor normalt använde vid den perioden i sina vardagliga förbindelser med varandra.

Men eftersom den heliga Skrift måste läsas och uttolkas i samma ande som den skrevs, kan man inte ge mindre uppmärksamhet åt innehållet och enheten i hela Skriften, om förståelsen av de heliga skrifterna skall uttömmas korrekt. Den levande traditionen i hela kyrkan måste tas i beräkning jämsides med den harmoni som finns mellan trons element. Det är exegeternas uppgift att arbeta i enlighet med dessa regler mot en bättre förståelse och förklaring av innebörden i den heliga Skrift, så att kyrkans bedömning kan mogna. genom förberedande studium Ty allt som sagts om sättet att uttolka Skriften är i sista hand underordnat kyrkans bedömning. Kyrkan utför det gudomliga uppdraget och tjänandet att vaka över och uttolka Guds Ord.

I den helliga Skrift visas därför klart den underbara "nedlåtenheten" i fråga om evig vishet, att vi kan lära oss den milda vänligheten hos Gud, något som inte kan uttryckas i ord, och hur långt han har gått att i sitt språk införa omtänksam omsorg om vår svaga mänskliga natur. Detta sker medan Guds sanning och helighet alltid förblir intakt. Ty Guds ord, uttryckta i mänskligt språk, har gjorts lika mänskligt tal, precis som den evige Faderns Ord, när han själv antog kött i mänsklig svaghet och på allt sätt gjordes lik människorna.

Katolska Kyrkans Katekes sammanfattar Skriftens uttolkning i tre punkter.

112 1.Var särskilt uppmärksam på "hela Skriftens innehåll och enhet".Trots att böckerna som tillsammans utgör Skriften är olika, så är Skriften en enhet på grund av enheten i Guds plan, i vilken Jesus Kristus är dess centrum och hjärta, uppenbart sedan hans Påsk.
Frasen "Kristi hjärta" kan referera till helig Skrift, som tillkännager, att hans hjärta var stängt före Jesu lidande, eftersom Skriften var höljd i mörker. Men Skriften har blivit öppnad alltsedan Jesu lidande, eftersom de som alltsedan dess förstått den, betraktar och inser på vilket sätt profetiorna måste uttolkas.

113 2.Läs Skriften inom "hela kyrkans levande Tradition".I enlighet med ett yttrande från fäderna är den heliga Skrift principiellt skriven i kyrkans hjärta, snarare än i dokument och protokoll, ty i sin tradition bär kyrkan det levande minnet av Guds Ord, och det är den Helige Ande som ger henne den andliga uttolkningen av Skriften. ("…i enlighet med den andliga betydelse som Anden ger kyrkan").

114 3.Var uppmärksam på trons analogi.Med "trons analogi" menar vi sammanhanget i trossanningar bland dem själva och inom hela planen för uppenbarelsen.

Encyklikorna beträffande Skriftens studium är från 1893 och 1943.

Trons analogi

Thomas Dubay förklarar trons analogi i sitt verk "Trovärdighet".

Den Helige Andes verk sker inom en gemenskap,qahal, Herrens församling, tempelkyrkan. Gud uppenbarar sig inte för privata individer, som handlar i missförstånd och ömsesidiga motsägelser. Han är en Gud som har omdöme. Det är därför vi talar om trons analogi i teologin. I det S:t Paulus talar om olika gåvor i kyrkan säger han till romarna, att de som har profetians gåva skall använda den "i enlighet med sin tro" eller i "proportion" till sin tro" (Rom 12:6). Detta innebär, att en person som framför budskapet skall förstå och förklara det i harmoni med uppenbarelsens totalitet och kyrkans officiella undervisning. De som prövar "andarna" använder trons analogi som en av prövostenarna i autencitet. I båda Testamentena gäller, att män eller kvinnor som avlägsnar sig från uppenbarelsen, från gemenskapens tro, omedelbart blir känd som en som inte kommer från Gud. Yttre verifikation är skydd för gemenskapen från dem som skulle sönderslita dess inre sammanhållning. Man accepterar inte Kristus styckevis.

Logiska problem med Sola Scriptura

Det borde stå klart från föregående avsnitt, med det behöver repeteras, att i allt det vi kommer att säga om den heliga Skrift förringar vi den inte. Skriften är central för vår kunskap om Jesus och hans liv, och den intar helt riktigt en enastående ärad plats bland kristna skrifter. Man ser den som Guds Ord och inte endast en reflektion över Ordet. Det kan poängteras, att Skriften inte är värdelös - långt därifrån - men att de som tror på Sola scriptura (Skriften allena) underförstått förringar hela Guds uppenbarelse genom att göra den underordnad sina egna personliga trosföreställningar.

Olyckligtvis är det sant, att de som gör anspråk på att endast tro på Skriften, tror på någonting vid sidan av Skriften, även om de inte är medvetna om detta. Anledningen är, att tron på Sola scriptura (Skriften allena) i sig själv står utanför Skriften. Ingenstans gör Skriften anspråk på att vara det enda som behärskar tron.

För att bestrida denna iakttagelse citerar några 2 Tim 3.16-17:

All skrift som är inspirerad av Gud är till nytta för undervisning, för förebråelser, för tillrättavisning och fostran i rättfärdighet, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.

Man kan uttolka detta avsnitt för att visa att Skriften på detta sätt har allvarliga bristfälligheter:

Det är helt uppenbart, att detta avsnitt inte ger något argument över huvud taget i fråga om att den heliga Skrift, utan Traditionen, är denenda normen för tron;ty fastän den heliga Skrift är till nytta för dessa fyra ändamål, sägs det likväl inte varatillräckligt.Aposteln behöver hjälp av Traditionen (2 Thess 2:15). Dessutom refererar aposteln här till de skrifter vari Timotheos fått undervisning i sin barndom. Nu var en stor del av Nya Testamentet inte skrivet i hans barndom. Några av de katolska breven var inte skrivna ens, när S:t Paulus skrev detta, och ingen av böckerna i Nya Testamentet Skriftens Kanon. Han refererar då till skrifterna i Gamla Testamentet, och om argumentet från avsnittet bevisade någonting, skulle det bevisa för mycket, nämligen att skrifterna i Nya Testamentet inte var nödvändiga för en norm för tron. (Newman, Inspiration).

Sola scriptura har bristfällig grund i Skriften, och är i själva verket en självmotsägelse. Men även på ett djupare plan är Sola scriptura också som idé en självmotsägelse. Var och en som tillskriver den heliga Skrift någon betydelse tror underförstått på någonting annat än Skriften. Alltså betyder Sola scriptura verkligen inte bara tro på Skriften allena, utan att man trorallenapå sin egen uttolkning av Skriften. På detta sätt blir det mäktiga ansträngande ropet på "tillbaka till grunderna" en täckmantel för att kasta bort auktoriteten i uttolkning av Skriften och istället lita på individuell uttolkning av Skriften: "mig och min bibel". Denna rörelse vädjar starkt till vår moderna tidsålder (speciellt för amerikanare) som dagligen lever och rör sig inom en kultur, som överöses av individualism och förkastande av auktoritet. Faran med individuell uttolkning inskränker sig inte till det individuella utan hotar att strömma ut till hela Kristi kyrka, eftersom de kristna splittras från varandra, när de saknar en enande röst i fråga om läran. Skriften själv vittnar om detta att uppnåendet av sann uttolkning inte är någon automatisk visshet.:

Det finns somligt i dem (Paulus’ brev) som är svårt att förstå, och detta liksom vad som står i de övriga skrifterna förvränger okunniga och obefästa människor, till sitt eget fördärv. (2 Pet 3.16).

Oundvikligt utvecklas olikheter i uttolkning. Varje grupp kristna utestänger sig själva från att tillåta möjligheten av att någon annan skulle kunna veta bättre, och de kommer att lita enbart på sin egen uttolkning. Allt eftersom tiden går, utvecklas ytterligare olikheter och underblåses ytterligare splittring, tills det enda som finns kvar är en mängd individualistiska feodala län, de krossade lämningarna av den kompakta enheten i Kristi enda kyrka, grundad av Kristus, vilken Kristus bad för:

Men inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att likson du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig. (Joh 17:20-23).

Dessutom är det så, att när enheten i Kristi kyrka försvagas, försvagas kyrkan själv. Liksom enheten hos de troende existerar i mindre grad, så strålar Kristi ljus inom världen oklarare. Hela mänskliga samhället lider av en gradvis förlust av tron. Sålunda förvandlas tron på "Skriften allena" till att man är "ensam att tro på Skriften".

Sola Scriptura i historiskt perspektiv

Vad är ursprunget till Sola scriptura?

Traditionen för Sola scripturauppstod sent kristenhetens historia. Det var Martin Luther, som uppfann idén på 1500-talet, i det han gjorde anspråk på,att all kristendom kunde härledas från Bibeln.

Före 1500-talet gjorde ingen anspråk på att Skriften var denendanormen för tron.. även en flyktig blick på historien visar, att en sådan tro endast blev möjlig, genom att biblarna gjordes lättillgängliga genom boktryckarkonstens uppfinning precis ett århundrade före reformationen. Före Renässansen kunde relativt få individer läsa. ändå färre av dessa hade tillgång till böcker, för att inte nämna Bibeln. Då man alltså ser tillbaka på kyrkan som helhet genom historien, blir det klart att en sådan tro presenterar en naiv modell av en kristen tro, som alltid och överallt skall vara den samma. Om vi ser tillbaka ändå längre till kristenhetens första århundraden, ser vi ,att de första kristna inte ens hade en bibel som sådan, ty den fick inte sin nuvarande form förrän år 367 e Kr.

En annan viktig lärdom från det relativt sena hopsättningen av den bibliska Kanon är, att kyrkan var tvungen att utöva auktoritet, när den med hjälp av den Helige Ande bestämde, vilka böcker som är inspirerade och hör till Bibeln, och vilka som inte gör det. Kyrkans roll i att skriva och sätta samman Skriften visar dess auktoritet att ge autentisk uttolkning av Skriften. Det är samma auktoritet som kyrkan utövade för att slå ned heresier under de första århundradena – heresier som förnekade grunderna i den kristna läran t ex Kristi gudom och hans mänsklighet. Dessa heresier gjorde anspråk på biblisk grundval för sina läror.

I världen runt omkring finner vi resultaten av att förneka kyrkans auktoritet. Fyrahundra år efter reformationen ser vi oss runt på det allmänna tillståndet i kristenheten, och vi ser de stora samfunden som utgått från reformationen, vilka utför ett nedrivande verk av sig själva och söndras i ett överflöd av sekter, varav många gör anspråk på att ha monopol på den definitiva och sanna uttolkningen av Skriften. Några av dessa sekter förnekar även de grundläggande sanningarna i kristendomen, vilka kyrkan fastslog under de första århundradena. Dessa uppenbara förolämpningar är få, men även för förnuftigtklingandeuttolkningar kvarstår frågan: vad kännetecknar en uttolkning som korrekt, när det finns så många förnuftiga men motstridiga uttolkningar?

Sammanfattning

Hur skall vi kunna skilja den sanna uttolkningen från de många felaktiga uttolkningarna?

Svaret är naturligtvis genom den Helige Ande. Jesus gav sina lärjungar den Helige Ande, och det är Anden som vägleder hans lärjungar i sanningen. (Joh 16:13, 2 Tim 1:14) och som skall tillförsäkra dem om enhet (Ef 4:3-4). Trots att alla gör anspråk på att ha den definitiva uttolkningen av Skriften, är det inte möjligt, att alla de motstridiga uttolkningarna är riktiga. Trots att alla gör anspråk på att äga den Helige Ande för att uttolka Skriften, så är detta inte fallet. Det finns ingen enkel lösning till denna gåta. Låt oss ta råd från S:t Paulus och följa vår Herres fogliga exempel:

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Gör ingenting av själviskhet eller egenkärlek utan sätt i ödmjukhet de andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på de andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.(Fil 2:1-8).

Vi – du och jag – måste pröva oss själva i vår öppenhet för sanningen. Låt oss slå vakt om att inte förväxla våra egna personliga eller kollektiva övertygelser, det spelar inge roll hur djupt vi känt dem, med den Heliga Andes maningar.(Jfr 2 Pet 1:20-21). När allt kommer omkring, är det inte känslorna, som gör en tro riktig utan överensstämmelse med sanningen.

Den katolska kyrkan gör anspråk på att ha den rätta uttolkningen av Skriften. Hennes röst är enastående, eftersom hon till sitt anspråk inte endast kan llägga konsekvensen av idén med en utombiblisk auktoritet för att ge uttolkning av Skriften utan också kontinuitet i undervisning om de sanningar vår Herre gav apostlarna. (Det man definierar konstituera den sanna uttolkningen av Skriften är den undervisning hos Kristus, vilken fördes vidare av apostlarna.). Katolska kyrkans anspråk är, att hon, med den Helige Andes hjälp och trots de många individuella bristerna hos hennes medlemmar, bevarar den sanna och autentiska uttolkningen av den Heliga Skrift. I själva verket bär Skriften vittnesbörd om kyrkan, precis som den bar vittnesbörd om sin Herre bland judarna.(jfr Joh 5:39). Dessutom visar de första kristnas skrifter, att kyrkans undervisning var densamma då som nu, tvåtusen år efter Kristi ankomst. Detta bevarande av undervisningen gav Herren åt apostlarna jämsides med den påtagliga kontinuiteten och enheten i tro tvärs genom tider och platser, något som är väsentliga kännetecken på Kristi kyrka och som pekar på den katolska kyrkan som Jesu Kristi sanna kyrka.

Vi inbjuder skeptikerna att undersöka apologeternas skrifter och att själva se de djupa rötterna från Skriften i katolsk lära.

översättning till svenska av Gunilla kur med uttryckligt tillstånd från Joseph A. Gallegos 1999, Cor unum apologetic web site; http://www.cin.org/users/jgallegos/