Att hålla och överskrida gränser
- med den helige Benedictus inför tvåtusenårsskiftet
Ingmar Svanteson OSB

Jönköpings dekanats vallfärd till Nydala kloster 30.5.1998

Det finns en lockelse i vår tid att överskrida gränser. En fascination för det gränslösa. Och inte bara en vilja att överskrida gränser. Tendensen att utsudda och eliminera gränser i det mänskliga livet blir allt tydligare. Utopin om det klass- och gränslösa samhället hör visserligen till historien(åtminstone i vår del av världen), men den har ersatts, dels av det hedonistiska suget efter häftiga och gränslösa njutningar (hedoné =njutning), dels av det nyandliga sökandet efter "helhet", ofta utan någon tvekan inför ren panteism. Reklamen hakar på och lockar med gränslösa resor och upplevelser. I en informationsbroschyr kan man läsa om "den gränslösa banken". Många går inte längre in i äktenskapet genom att passera en tydlig gräns. I stället glider man in i och ut ur s.k. "relationer". Gränsen mellan man och kvinna blundar man för, även om tecknen är tvetydiga. Också gränsen mellan barn och vuxna har blivit flytande. Elever ges inflytande på det område som tidigare var lärarens ansvar. Kropp och själ - viss ideologi vill få oss att tro att vi inte bara har en kropp, utan att vi inte är något annat än en kropp, låt vara med förnuft och medvetande. Därmed blir gränsen mellan känslor och samvete flytande. Många ser, som bekant, inte längre någon principiell skillnad mellan människan och djuren. En ung vegan berättar i radion att han fått ett arbete i en trädgård. Han uttrycker sin glädje så: "Jag har funnit min plats i kretsloppet". En svensk kommun satsar målmedvetet på ett ekologiskt genomtänkt framtidsprogram och deklarerar i en informationsbroschyr att det hela "bygger på kretsloppstänkandet". I långa stycken verkar det genomtänkt och rationellt. Samtidigt rymmer det en slags ideologisk överton. Frågan väcks om man inte tänker sig att också människan skall gå upp i detta kretslopp. - Som Esau när han säljer sin förstfödslorätt för en tallrik soppa(1 Mos 25). Eller israeliterna när "de bytte bort sin ära mot bilden av en oxe som äter gräs"(Ps 106:20).

Dragningen till det gränslösa är förvisso inte ofarlig. ändå rymmer den ett genuint mänskligt behov, eftersom människan är skapad till Guds avbild. Hon är skapad att återspegla och förenas med den Evige och Gränslöse. Hennes mål är Guds eviga rike, där våra jordiska gränser är upphävda. Människan är kallad att gå upp i det Trinita-riska kretsloppet. Djävulen anknyter till detta behov, behovet av delaktighet, och målar upp sådant som liknar det äkta målet. Det mesta i det nyandliga sökandet svarar ju mot ett äkta behov, men ligger samtidigt "några grader" vid sidan om sanningen. När människan söker tillfredsställa sina behov av det gränslösa på fel ställe eller på fel sätt, leder det därför till sin motsats, till fångenskap i det begränsade, till den sålda förstfödslorättens begränsning. Människan behöver, och det är vad detta föredrag vill säga, den goda gränsen för att få del av det sant gränslösa.

Vi behöver gränser i vår dagliga rytm, i vårt umgänge med tiden. För att hela dagen skall helgas. Både arbetsnarkomanen och vagabonden, den som flyter omkring i sysslolöshet, upphäver kloka gränser. Den helige Benedictus säger därför att munkarna på bestämda tider ska ägna sig åt arbete, respektive bön och läsning(Den Helige Benedictus regel/RB/ 48:1). Inte för att det ena är frommare än det andra, men för att vi med både kropp och själ måste lära oss att tjäna Gud.
Också i det mänskliga rummet behövs gränser. Endast helgonen kan direkt upptäcka Guds närvaro i alla rum. Vägen till denna upptäckt är det avskilda kyrkorummet, där, enligt munkfadern, ingenting annat får äga rum än bön(RB 19:1,2; 52:1). Men denna gräns mellan det helgade rummet och andra utrymmen syftar till att göra hela klostret till ett Guds hus(ex. RB 53:22). Gränsen mellan heligt och profant är inte målet, insikten om Guds allestädesnärvaro, men vägen dit. På vår jordiska väg behöver människan både avgränsade tider och rum för att vissheten om Guds närvaro överallt skall slå rot hos oss.

Ett konkret exempel är nödvändigheten av bön vid gränserna mellan dag och natt. På morgonen behöver människan "ta ut kursen" för dagen, anbefalla sig åt Guds ledning och förnya sin tro, för att målmedvetet kunna gå ut i den nya dagen och inte lämna ut sig åt okända makter och godtycklig påverkan. På kvällen måste dagen "summeras", synder bekännas, tacksägelse frambäras för det goda, överlåtelse åt Guds barmhärtig-het för den kommande natten. Går man in i natten utan sådana "gränser", riskerar man att ta med sig kaos och oro in i sömnen. Redan på kvällen behöver man be om att nästa dag vilja tjäna och lovprisa Herren.

Ett benediktinkloster har tydliga gränser mot omvärlden. Ordet kloster, klaustrum, betyder avskilt område. Men denna gräns är inte till för att isolera klostret i en egen värld, utan för att det skall kunna fullgöra sin gränslösa kallelse i och för världen.

Människan går genom olika faser i sitt liv, hon passerar olika gränser. Hon måste göra det. Barnet måste få vara barn innan det kan gå vidare och så småningom mogna och bli vuxen. Om de vuxna abdikerar från sitt ansvar att fostra barnen och att vägleda de unga, får vi inte ett samhälle av mogna jämlikar, utan ett samhälle av tonåringar som inte fått hjälp att mogna, och som därför förblir i en ständig pubertet. Vågar jag citera regeln som säger: "Barn upp till femton år skall hållas i god tukt och under uppsikt av alla"? Men Benedictus vore inte den har är om han inte också här drog en gräns och tillfogade: "men också detta bör ske med måtta och förnuft"(RB 70:4-5). ändå blir inte denna gräns något som skiljer de olika generationerna åt. De yngre ska inte bara ära de äldre, säger Benedictus. De äldre förpliktas att älska de yngre(RB 4:70,71). Gränsen skiljer inte generationerna. Den binder ihop dem.

Vi människor är olika. Vi har olika behov. Därför skall, enligt regeln, förnödenheter inte delas ut efter ett standardmått, utan efter vars och ens behov(RB 34:1). Uniformitet och jämlikhet på alla livets områden skapar inte organisk enhet. Eftersom djävulen också här lätt blandar sig i leken, ger munkfadern också adekvat motmedicin: "Den som alltså behöver mindre, skall tacka Gud och inte vara bedrövad. Den som behöver mer, skall ödmjuka sig för sin svaghets skull och inte förhäva sig på grund av den barmhärtighet som visas honom"(34:3-4). Slutsatsen blir inte en olikhet eller en gräns som åtskiljer, utan en som förenar: "Så skall alla lemmarna leva i frid"(34:5).

ännu tydligare ser vi den goda gränsen och dess syfte när regeln talar om lydnaden, ett ord som nästan försvunnit när vi idag talar om fostran, undervisning och mognad. Att kräva lydnad uppfattas ju idag apriori som förtryck eller som att förgripa sig på den andres frihet och värdighet. Desto lärorikare är det att se hur Benedictus talar om lydnad. Att alla i klostret skall lyda abboten och de yngre de äldre är grundläggande. Där dras en tydlig gräns. ändå är det inte en stel gräns utan undantag. När en viktig fråga skall avgöras i klostret, skall abboten sammankalla alla bröderna och lyssna på deras råd. Ofta, säger han, talar Herren genom den yngre brodern(RB 3). Inte heller är lydnaden för de äldre slutmålet. I slutet av regeln säger munkfadern att lydnad inte bara ska visas "mot abboten, utan bröderna skall också lyda varandra"(RB 71:1). Och i det efterföljande kapitlet sägs att bröderna ska "överträffa varandra i ömsesidig aktning"(72:4). Och detta innan förhållandet till abboten preciseras, där det nu inte talas om lydnad, utan om att "älska honom med uppriktig och ödmjuk kärlek"(72:10). Den nödvändiga gränsen, i det här fallet lydnaden, är inte slutmålet, men vägen till målet, en verklig brödragemenskap präglad av ömsesidig kärlek.

Den goda gränsen i det mänskliga livet har denna dubbla uppgift, att åtskilja för att förena och leda till det sant gränslösa. Om vi, för att ta ett konkret exempel, upphäver gränsen mellan människa och djur, vad får det för följder? Blir djuren mera människolika? Knappast. Däremot riskerar människan att bli mera lik djuren, och vem skall då ta ansvar för - djuren? Psalmisten säger om Guds bud, till skillnad från människobud: "Jag har sett att allting har ett slut(en gräns), men dina bud är utan gränser"(Ps 119:96). Aposteln Paulus talar ännu tydligare. När han manat till inbördes fördragsamhet, vänlighet och tålamod, med anledning av de gränser som den mänskliga svagheten och synden drar, anger han hur den gränsöverskridande hemligheten ser ut: "överallt skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet" (Kol 3:14). Kärleken är både lagen i dess fullhet, samtidigt som lagen därmed gör sig själv överflödig(Rom 10:4; 13:10). Kärleksbudet behövs, som gräns mot själviskheten. Men denna gräns öppnar samtidigt mot det gränslösa, mot storsinthet och ett vidgat hjärta. Augustinus kända ord, "älska, och gör vad du vill", upphäver inte budet, men fullbordar det.

ändå är detta bara en frukt av den avgörande gränsens mysterium. Den gräns i mänsklighetens historia och tillvaro som styr vår tideräkning(före respektive efter Kristus), och vars firande påven uppmanar oss att förbereda. Denna "gräns" har med mänsklig röst vågat säga: "Den som inte är för mig är emot mig". Redan som barn fick han höra: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse... till ett tecken som väcker strid"(Luk 2:34). Ty i honom har den gränslösa evigheten blivit kött i tiden och rummet. "I honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning"(Kol 2:9). När Jesus drar en gräns och säger: "Den som älskar fader eller moder mer än mig... han är mig icke värdig". När han talar om att överge allt för hans skull, också goda och välsignade gåvor som hem och familj, så dras förvisso en gräns. Benedictus talar om att ingenting föredra framför kärleken till Kristus(RB 4:21). Men det märkliga är att denna gräns inte åtskiljer och begränsar, utan ger hundrafalt igen, binder samman och förenar. Den Benedictus som övergav studier och karriär, som avskilde sig från "världen" för att enbart söka Gud, blev så småningom inte bara munkarnas utan hela Europas skyddspatron. Det avskilt kristna och monastiska visar sig rymma det allmängiltigt mänskliga.

Kristi kyrka, förverkligad i den Katolska kyrkan, är både en avgränsande utmaning, också ekumeniskt, genom sitt anspråk på att rymma sanningen i dess fullhet. Samtidigt, och just därför, är hon också ett tecken på den försonade och gränslösa gemenskap som alla längtar efter. Gemenskapen över alla felaktiga och onödiga gränser. "Kyrkan", säger Andra Vatikankonciliet, "träder in i människornas historia för att utbredas till alla länder, men hon överskrider folkens tider och gränser".

Men inte bara mellan oss människor är hon gränsöverskridande genom att vara avskild och helgad. Hon överskrider också gränsen mellan oss begränsade varelser och Gud. Kyrkans Herre, Guds eviga Ord, blev människa för att göra oss gudomliga. Han begränsade sig för att ge oss del av den gränslösa evigheten, för att dra in oss i det Trinitariska kretsloppet. Och denna gränslösa gåva ingjuts i våra hjärtan genom den helige Ande(Rom 5:5).

Det förblir en kamp att bevara och hålla denna gåva levande. Så länge vi lever kvar i tiden och rummet behöver vi därför gränser, kloka, goda och sanna gränser. Men när vi "går vidare på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat"(RB prol 49), och vi anar det rike där det inte längre behövs några gränser. Inget avgränsat tempel behövs, ty "Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet". Ingen sol eller måne behövs för att ge ljus, "ty Guds härlighet lyser över staden"(Uppb 21:22f). Inga gränser skall där skilja oss från Gud eller från varandra, ty "Gud skall vara allt och i alla"(1 Kor 15:28).

Ingmar Svanteson OSB

Ovanstående föredrag utgör en bearbetning av en artikel publicerad i "BENEDICTUS - rundbrev för Benedictus-kretsen", nr 3/1997 (Föredraget är publicerat med författarens uttryckliga tillstånd)