S:t Basilius av Cesarea

Syster Maria Benedetta, Den lilla familjen av Bebådelsen, Monte Sole, Marzabotto (BO), Italien, Grunderna för det kristna livet enligt S:t Basilius

Förord

Denna volym innehåller olika basilianska verk, nämligen: de tre prologerna som går under namnet Prolog 6, Domen och Tron; Långa Regeln; Korta Regeln; Brev 2; Brev 22 och Dopet.

Dessa utgör praktiskt taget hela samlingen av de säkra basilianska verken. I stället för dess klassiska benämning "Asketiska verk", föredrar vi att kalla denna volym: "Regler för det kristna livet". Det är kanske den titel som bäst motsvarar Basilius' spiritualitet. I själva verket har varje enskilt verk åtskilliga egentliga mottagare (den långa och den korta Regeln: konsakrerade personer som lever i kommunitet; Etiken: alla troende av alla sorter; Dopet: prästerna, etc), Basilius' avsikt tycks dock ständigt vara detsamma: att överbringa med så maximal äkthet som möjligt, Guds Ords undervisning, som i sin fullhet och oeftergivenhet gäller för och förpliktigar alla kristna. För övrigt utgör just Etiken en omfattande samling av grunder och normer avhandlade i Skrifterna att användas av alla de kristna som vill leva ett liv i tron. Dessa grunder och normer bildar den grundtext ur vilken Basilius öser och av vilka han använder sig i de andra verken, samtidigt som han anpassar och utvecklar dem efter de olika situationer och problem som han ställs inför.

Detta betyder dock icke att det inte för var och en skulle finnas - efter den funktion han innehar i Kristi enda kropp (1) - några speciella aspekter att framhäva och förpliktelser i en riktning hellre än i en annan.

Således ger Etiken normer och anvisningar speciella för alla kategorier människor (2), i Dopet sägs det att det är "förbjudet att ta en annans plats" (3) och i Brev 22 bekräftas det att ingen får vara herre över sig själv utan i stället vara till brödernas tjänst, detta måste dock ske för var och en "enligt sin egen rang " enligt Apostelns ord (4). Och det oaktat är målet för den som förkunnar ordet att skapa i alla utan åtskillnad den fullkomliga människans integritet, normer enligt Kristi fullhets era (5).

Vem är den kristne

1. I själva verket vänder sig Basilius alltså till alla kristna ty alla förväntas lyssna till detta Guds Ord som uppmanar till tro utan gräns, till total lydnad i Kristi efterföljd (6), till fattigdom av den som hoppas på allt av den ende Fadern och i dopet förkastat allt som hör till denna värld (7), till denna kärlek som är utmärkande för den som vill behaga den ende Herre och Fader (8), och för den som av Kristus har lärt att till och med ge sitt liv för bröderna (9). Detta Guds Ord som uppmanar till strid mot varje lidelse och last i själen vilka opponerar sig mot det som redan förverkligats i dopet och som måste avspegla sig i den döptes existens och dagliga liv (10).

Det är därför att han är till den grad fullkomligt medveten om de evangeliska kravens universella värde för varje kristen som Basilius alltid visar sig mycket restriktiv när det gäller att använda alltför tekniska termer som kunde ge anledning till missförstånd evad gäller att minnas att Evangeliets ovillkorlighet inte är för några få "utvalda", för "asketer" eller "ordensfolk" förpliktigade att söka efter perfektion utöver det normala vilket skulle ställa dem i en speciell ställning i förhållande till vanliga kristna.

Ingenting av allt detta hos Basilius, ingenting som skulle kunna låta misstänka en sådan felaktig uppfattning om kristendom - tyvärr - så ofta förekommande i Kyrkans historia och i den allmänna mentaliteten, även om det är under olika skepnad, mer eller mindre acceptabla och med mer eller mindre möjlighet att vilseföra.

2. För att inte riskera missförstånd är Basilius noga med att använda just de ord som hör ihop med den så kallade monastiska terminologin, då han ändå ofta riktar sig till personer konsakrerade till kyskhet, tillhörande manliga och kvinnliga kommuniteter vilka åberopar sig på honom.

I de verk som utgör denna volym använder han endast två gånger termen "asketer" för att beteckna kommunitetsmedlemmar som vanligtvis definieras som "bröder" eller "systrar". Den mer specifika beteckningen "asketer" återfinns i två kontexter som hänvisar till vissa särskilda bestämningar - också mycket viktiga - i en fraternitets gemensamma liv, eller till vissa mer precisa asketiska normer. En första gång finns termen i Rf 15,953a där det rekommenderas att inte acceptera "i asketernas hus" den oro som uppkommer av de skolastiska övningar som de unga som upptagits i fraterniteten ägnar sig åt; sådana övningar, vilka nödvändigtvis för med sig förvirring, instabilitet, skrik etc, skulle skada kommunitetens vanliga liv och ska följdaktligen hållas på en avskild plats.

Det andra stället där termen finns är i Rf 19,968b, där det hänvisas till särskilda normer i samband med abstinens och fasta.

För Basilius är ordensfolk alltså inte någon kategori för sig, utan snarare kristna som, genom konsekrationen till ett liv i kyskhet, har blivit kallade av Gud att leva sitt dop i dess yttersta konsekvens, enligt Evangeliets ord: Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. Det finns sådana som är eunucker ... som själva har gjort sig sådana för himmelrikets skull (11).

Det är mycket påtagligt att, när han talar om det monastiska livet, Basilius alltid använder ett språk som hör till terminologin om dopet.

Ett exempel

"proserchesthai to kyrio"

= förena sig med Herren genom att bli lärjunge, alltså kristen (Rb 2,1081d; De bapt. 1516b)
= konsakrera sig till Herren i det monastiska livet (Rb 187,1208b jfr Rb 10,1088b)

"kathomologein eautous to Theo"

=konsakrera sig till Gud i dopet (De bapt. 1)
= konsakrera sig till Gud i det monastiska livet (Rf 14,949c, 15,952a. 956c, 36,1008c)

"kata to eangelion zoe"

= ett liv i överensstämmelse med Evangeliet till vilket man förpliktar sig i dopet (De bapt. 1580c)
= ett liv i överensstämmelse med Evangeliet grundat i det monastiska ståndet (Rb prooem.1080a)

"skopos tes pros Theon euaresteseos"

= målet att göra Guds vilja vilket bör omfattas av alla troende (De bapt. 1516a, 1532a, 1608a)
= detta som bör omfatta hela det monastiska livet (Rf 5,921a, 924d)

Och så vidare, genom många andra vanliga termer i de basilianska verken.

Allt detta är bra långt ifrån att reducera de stora värden som finns i det liv som helt och fullt konsakrerats till Gud - och Basilius visar faktiskt mycket stor aktning för detta liv - men han ställer helt enkelt sakerna i sitt rätta perspektiv, vilket för övrigt Guds Ord visar oss: att vara konsakrerad till kyskhet är det yttersta uttrycket för det som dopet redan innebär och inte något motsägande, liksom överlägset.

Men detta sagt, vem är då den kristne?
Basilius ser den kristnes bild klart definierad i Guds levande ord, det unika ordet, som utgående direkt från Hans mun, kan tala med sanning och auktoritet om Guds barn, tala om vad dessa är och vad de bör vara, var och en på den plats som är bestämd för honom. Men alla utan undantag är kallade till det enda målet för det kristna livet: att vara beredvillig och Gud till behag.

I. Dopet och eukaristin,
källor till det kristna livet

1. Dopet

Först av allt har den kristne en födelse och detta är dopet.

Dopet är begynnelsen på det nya livet till vilket man kommer genom tron: "de som tror på Herren blir döpta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" (12), och också: "Vad är karaktäristiskt för den kristne? Att bli född på nytt genom dopet med vatten och Ande" (13).

Dopet korsfäster den kristne för världen, gör honom till en helig, alltså en "avskiljd" (14). Han är nu avskiljd såväl från ett tillstånd av syndig verklighet (15) och mänsklig tradition (16), som från själva köttets släktskap (17): den kristne blir en som "genom sitt sätt att vara, emigrerar mot en annan värld, på samma sätt som den som har sagt: Vårt hemland är i himmelen (18)", och så, i det han avstår från varje jordisk bindning, förverkligar i det dagliga livet det som dopet ontologiskt skapat i honom.

För resten av livet kommer nu den kristne att befinna sig i ett våldsamt förhållande gentemot världen. Oupplösligt bär han i sitt väsen en total brytning med denna värld och allt vad som hör till den. Å andra sidan är det just i denna övergång till annan värdesättning som den spirituella kampen tar sin början i honom, därför att han nu måste existensiellt genomföra den nya verklighet i vilken han är grundad och - genom tron - som drivkraft använda den styrka som en sådan pånyttfödelse ger. "(Aposteln) säger: Vet ni då inte bröder, att när vi har döpts in i Kristus Jesus, har vi också blivit döpta in i hand död? Och vad är meningen med detta? Skälet är att, föregångna av nåden, medverkar vi med det som förväntas av oss och med fullbordade gärningar enligt tron och genom kärleken. Då kommer Guds kärlek i Kristus till oss med fullkomlig säkerhet. Därför är det också nödvändigt med en hård kamp, och en vandel enligt reglerna, så att vi inte erhåller denna kärlek och sådan stor nåd förgäves (19).

Den kristne, pånyttfödd genom dopet i vatten och Ande, måste "vara död och orubblig inför vilken synd det vara må" (20) och "bli, enligt det givna måttet, sådan som den som blivit född, såsom det står skrivet: Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av Ande är ande" (21).

Ur den fasta tron på detta, den kristnes fullkomligt nya inre verklighet, uppstår den typiska "stränghet", men det vore bättre att säga, det stora allvar och medvetenhet med vilken Basilius ger förutsättningarna för det kristna livet och hans envishet i att kräva att varje synd - även den minsta - ska värdigt avtvås genom botgöring (22), "i full visshet om att bli renad från synderna genom Kristi blod" (23). Om vi inte bör förbli i synden, är det därför att vi nu inte kunna förbli där, utan alltid med förnyad kraft uppstår i kraft av den nya energin ingjuten i oss och blir aktiva genom tron - i möjligaste mån nu förnyad - i just dess existens och makt att förnya.

På detta sätt har den kristne, just därför att han i dopet ontologiskt har dött från synden, blivit "med det mått av kraft som har har fått, det till vilket han fötts" (24). Just i kraft av dopet, detta första sakrament, och av de andra sakramenten, vilka bli fullt aktiva i förhållande till styrkan i hans tro, måste han "förlika sig med döden, det vill säga dö från synden, från sig själv och från världen, för att därefter, genom ett liv i överensstämmelse med inkarnationen, i hjärta, i ord och i gärning formas av vår Herres Jesu Kristi undervisning - som leran formas av skulptören - och uppfylla det som står skrivet: Gud vare tack, ty ni var slavar under synden men ni har av hela ert hjärta lytt den lära som ni blivit införda i" (25).

Det är viktigt att observera hur Basilius' etik alltid ansluter sig till sakramentet, och hur i sin tur sakramentet fordrar att det uttrycks och förverkligas i livet till den grad att ett sådant uttryck blir till en grundläggande del av själva sakramentet.Vi är alltså långt ifrån varje form av såväl tom ritualism som torr moralism.

2. Eukaristin

Efter dopet är eukaristin det sakrament som får oss att växa. Pånyttfödda till nytt liv, klädda i den nya människan i dopet, måste vi sedan nära detta nya liv med den föda som tillkommer det (26).

Men, på vilket sätt äter vi Herrens kropp och dricker Herrens blod, av vilka skäl? Därför att eukaristin är nödvändig för det eviga livet självt och vi nåste nära oss med den till minne av Herrens lydnad ända till döden, svarar Basilio (27). När den kristne firar eukaristin och livnär sig av den, förnyar han minnet av Guds alla välgärningar vilka sammanfattas i hans frälsningsverk för oss, vilket förnyas i eukaristin och, för att vara konsekvent till det den fullbordar i honom, måste den kristne vårda det oavbrutna minnet av den som har dött och uppstått för oss" (28), och detta för att "erhålla den särskilda frukt som är avsedd för dem som vårdar detta minne vilket består i att inte längre leva för sig själv, men för honom som har dött och uppstått för dem" (29).

Denna ständiga åminnelse kommer i själva verket att rena den kristnes hjärta (30), vara ett försvar för honom mot synden och hjälpa honom att handla enligt Guds vilja (31).Men, framförallt, ger denna ständiga åminnelse näring åt kärleken (32) och ingjuter denna "brinnande längtan" (33) i att söka Gud vilket kväver de onda lustarnas flamma (34). Därför blir resultatet av denna livgivande åminnelse, som är oss given genom eukaristin, att "den nödvändigtvis lär oss att efterleva, inför Gud och hans Kristus, den undervisning som Aposteln förkunnar när han säger: Kristi kärlek uppfordrar oss, ty låt oss betrakta detta, att om en har dött för alla, så har alla dött. Och han har dött för alla så att de som lever inte längre ska leva för sig själva, men för den som har dött och uppstått för dem" (35).

Dock, även om någon äter och dricker "till ett outplånligt minne av den som för oss har dött och uppstått" (36) men inte uppfyller "vad som avses med minnet av Herrens lydnad intill döden, enligt Apostelns undervisning, såsom nämnts ovan, .... får denne inte någon nytta av det, enligt Herrens domslut, han som har sagt: Köttet gagnar ingen" (37).

Låt oss alltså se hur även eukaristin trots att den livnär den kristne och leder honom till full mognad i kraft av dess egen styrka, likväl ges för att finna sitt fulla förverkligande i det dagliga och konkreta livet. Så mycket mer som, på frågan "På vilket sätt förkunnas Herrens död?" (38), svarar Basilius att detta sker genom att förneka sig själv, enligt Herrens ord, och genom att ta på sig sitt kors, vilket för övrigt redan innefattas i vårt dop (39). Detta är en av de starkaste basilianska texterna om förhållandet mellan dop och eukaristi och mellan sakrament och liv.

Det är alltså på detta sätt som vi värdigt kan fira eukaristin och inse dess innebörd som är förkunnelsen om Herrens död - kungjort i termer definierade ovan - och det är så, som den kristne kan nå det levnadssätt som är betecknande för honom och som innebär att göra allt till Guds ära, enligt 1Kor 10:31, vilket är ett av de vanligaste citaten i Basilius' asketiska verk: i själva verket ser han i detta den fastställda skillnaden mellan den kristnes sätt att leva och den icke-kristnes. "Den kristnes sätt att leva är unikt, ty hans liv har ett enda mål: Guds ära .... För den som lever i världen däremot är livet skiftande och omväxlande, och antar olika aspekter, i enlighet med den styrandes gottfinnande" (40).

På detta sätt blir den döpte själv, livnärd av det himmelska Brödet, det som Gud förväntar av honom: ett sakrament bland människorna, Kristi, världens ljus', levande sakrament. Ty sådan vill Ordet att de kristna ska vara, "som ljus i världen, så att de inte tål det onda och upplyser dem som närmar sig dem därför att de känner sanningen och blir det de måste vara eller vittnar om det de är" (41). Ett ljus som attraherar och upplyser (42) och som samtidigt, genom sin blotta närvaro verkar för en rättvis värld och avslöjar synden hos dem som vill förbli i mörkret: Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset.... (43).

II. Guds ord

1. "Vad är det som är betecknande för den kristne? Tron som verkar genom kärleken. Vilket är betecknande för tron? Ullkomlig och tveklös visshet om sanningen i de av Gud inspirerade orden, utan att vara underkastad några förändringar på grund av några som helst tankar, vare sig av fysisk nödvändighet eller dolt under en from aspekt" (44).

Det är helt enkelt "dårskap" av den kristne att tänka något av sig själv eller skapa sig en föreställning som inte är överensstämmande med den heliga Skriftens vittnesbörd, såsom det hävdas med oförliknelig styrka i Rb 1 (45), denna text, som är så grundläggande, för att förstå Basilius' förhållande till Skrifterna. I alla sina verk leder han faktiskt strikt till de enklaste och samtidigt mest absoluta konsekvenser av den radikala underkastelsen som den kristne bör ha inför Skriftens ord, de enda ord som härrör från Guds mun (46).

Enligt Basilius består även detta att vara som barn, vilket det talas om i Evangeliet och som är en nödvändighet för att komma in i riket, huvudsakligen i ödmjuk och fullständig lydnad till Skriften (47).

I våra jämförelser sammanfaller Guds vilja precis med det som står skrivet (48), detta Ord som till och med inte begränsar sig till att visa oss Guds vilja i allmänhet utan också visar oss sättet, tiden och platsen för verkställigheten av denna vilja (49).

Allt det som inte är rättfärdigat i Skriften är endast mänskliga tankar, sådana tankar om vilka Paulus säger i ett stycke som Basilius håller kärt: Vi bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud (50). Skriften "tillåter inte att någon av oss låter sin egen själ vilseföras i några förvillade åsikter" (51), utan om allt detta som är nödvändigt för oss har den talat till oss med gudomlig auktoritet. Det är därför fullkomligt otänkbart för någon som tror att tillägga eller ta bort något som helst i Skriften, ty "även Aposteln, i det han använder ett exempel ur det mänskliga livet, förbjuder med kraft att tillägga eller ta bort något ur den heliga Skriften. Han säger:Ett giltigt testamente, även om det är mänskligt, kan inte upphävas av någon, inte heller kan någon tillfoga några föreskrifter" (52).

Men Basilius begränsar sig inte till sådana framställningar, även om de är exakta och precisa, angående lydnaden för Ordet: han specificerar det ännu klarare, i ett huvudstycke av Rb 1, ända till hur en sådan lydnad utsträcker sig till Skriften och hur denna i verkligheten innesluter det mänskliga livets hela förlopp, såväl i tankar som i ord och gärningar.

Han särskiljer därför två sätt att lyda Skriften: den omedelbara lydnaden i förhållande till det som "är skrivet" och i vördnad för detta: "ingen har givits befogenhet, och detta på det mest absoluta sätt, att göra något av det som är förbjudet eller att underlåta något av det som blir stadgat" (53); och den indirekta lydnaden, nämligen för de människor för vilka Skriften inte uppfattas på ett formellt sätt, därför att det trots allt är nödvändigt att underkasta sig: endera Gud, i överensstämmelse med hans bud, eller andra genom hans bud. Ty det står skrivet: Underordna er varandra i fruktan för Kristus" (54). Sådan lydnad, så att säga indirekt, är även den perfekt lydnad i tron på Skriften: alltså lydnaden till de exakta ord som den förkunnar och så som hela Skriften betygar såväl uttryckligt som underförstått, underkastelsens allmänna bud, den egna viljans försakelse.

2. Läsningen av den heliga texten

Sådana oförsonliga formuleringar bör inte inleda i villfarelse och leda tankarna på en yttre hård dogmatism och enfald. Tvärtom Basilius visar en sällsam omsorg när det gäller texttolkningen, mycket exakt, som för honom till en extrem noggrannhet med att ställa varje text (perikop) i dess rätta sammanhang i enlighet med den heliga texten själv.

Sålunda preciserar upprepade anteckningar från gång till gång vem detta ord riktas till, under vilka omständigheter, vem detta bud ges till, vilken den exakta bestämningen av en skriven regel är (55). Då blir Guds bud fullbordade såsom han ville ha dem och enligt den ordning han själv har stadgat (56).

Basilius är väl medveten om att om man ska penetra meningen i det som står skrivet kan man inte på något sätt bortse från att uppmärksamma vikten av själva ord- och menings- följden, av talets struktur, och av omsorgen om att föra till förståelsen av varje ord i den Heliga Skriften. Sådan uppmärksamhet är, emellertid, långt från att ha sitt ursprung i ett visst intellektuellt pedanteri, inte heller i en oklar doktrinär stelhet och i en krampaktig ängslan av bokstavstrogen ortodoxi. Denna omsorg föds ur en levande tro som vill samla ihop även de minsta tecken på det som han med säkerhet vet är det skrivna uttrycket, ämnat människan, för Guds tillbedjansvärda vilja och för hans uppenbarelse till oss av hans eget personliga mysterium.

Detta ord förkunnar emellertid Andens innersta dynamik och dess ständiga "förnyelse". Det fulla och trogna accepterandet av varje detalj, den ödmjuka uppmärksamheten till dess egna formuleringar kan således inte leda till en död litteralism, om bara lyssnandet till Ordet, från den kristnes sida, levandegörs av en fullt medveten tro och av en åkallan om att bli upplyst av den helige Ande som skälver i den.

Således kan inget i det heliga Ordet vara oförutsett eller utan betydelse: om något i det är oklart, beror det på oss själva, på vårt hjärtas orenhet, på vårt förnufts mörker inför allt gudomligt, på dunkelheten i vår ande som inte är förenad med en fullkomlig och säker tro. "Beträffande det som tycks vara motstridigt, är det bättre att anklaga sig själv att ännu inte kommit till förstånd om vishetens rikedom, och säga att det är svårt att nå Guds outrannsakliga rådslut, hellre än att underkastas domen på grund av fräckhet och inbilskhet och bättre att lyssna till: Usel är den som säger till kungen: 'du handlar oredligt', och: Vem kan klaga på det som Gud utvalt?" (57).

Dessutom bildar Bibeln en enda av Gud inspirerad bok, likväl sägs i De fide 692b, har Basilius inte kunnat i Etiken samla ihop också Gamla Testamentets olika citat, var och en kan dock, genom att själv leta i Gamla Testamentet "av sig själv lära känna harmonin som finns i alla de inspirerade Skrifterna".

Återstår dock, trots denna perfekta harmoni i hela Bibeln, att det är nödvändigt att alltid hålla i minne skillnaden som uppkommer mellan det Gamla och det Nya Testamentet, där ibland det Nya nästan tycks motsäga det Gamla (58). Vi behöver alltså vara uppmärksamma på och inte glömma att vi befinner oss inför en frälsningens historia: att bortse från detta skulle skapa för den som läser olösliga och onödiga problem. Och det är klart att om Skriftens auktoritet i sin helhet är till den grad absolut, måste man använda en alldeles speciell omsorg och närma sig, med oändlig respekt och trons lydnad, Herren Jesu Kristi ord, "hans som ska komma för att döma levande och döda, och som för den som tror är mer värda tilltro än någon annan som helst berättelse och något annat bevis" (59).

Men eftersom en enda gudomlig Ande har inspirerat sammansättningen av de bägge testamenten, och av varje bok för sig i dessa, är det uppenbart att den exegetiska grunden får sin stadga genom att texterna belyses ömsesidigt och att det som i den ena befinns som mest dunkelt, blir förklarat i den andra (60).

Just denna enhet i Guds Ord medger och fordrar för att nå fram till dess förståelse, även uppmärksamhet på parallella stycken och på ordens samstämmighet. Till exempel: i Dopet 1528b - 1529a, räcker det att läsa flera ställen där man finner uttrycket "himmelriket" för att visa vilka villkoren är för att man ska få träda in i riket.

Vidare, eftersom Skriftens unika enhet och auktoritet grundar sig på den gudomliga inspirationen, kan den läsas och tolkas genom sig själv uteslutande varje användning av kriterier främmande för denna: ty det som är andligt bestäms av andlig verklighet (61).

Slutligen, är det väsentligt för den rätta förståelsen, att ta hänsyn till i vilket sammanhang stycket är insatt, ordentligt pröva argumenten och läsa stycket i sin helhet; och vi kommer att upptäcka att Herrens föreskrifter inte motsäger varandra (62).

3. Skriften -rättesnöre för livet

Det är med den yttersta omsorg som Basilius framställer bilden av en Ordets förkunnare. Han samlar samvetsgrannt ihop varje bibliskt uttryck över detta ämne, för att på ett tydligt sätt presentera "de utmärkande dragen hos de som har till uppgift att meddela Herrens undervisning" (63), för att sätta samman det som måste vara "fullkomligheten och den yttersta renheten i deras ledning" (64). Denna förkunnelse är en grunduppgift i Kyrkan, ty Skriften är det förnämsta rättesnöret för livet, så att "om den, till vilken anförtrotts ordet om Herrens lära, förtiger något av det som är nödvändigt för att behaga Gud, blir han skyldig till deras blod som, på grund av detta kommer att befinna sig i fara, göra sådant som är förbjudet eller underlåta det som behöver göras" (65).

Den kristne, å sin sida, måste lita på Herrens ord, och inte på sitt eget omdöme, ty utmärkande för den troende är "att leva med så fullkomlig visshet om betydelsen av Skriftens ord, att han inte vågar ta bort eller tillfoga något. Om alltså allt det som inte kommer ur tron är synd, som Aposteln säger, men tron kommer av att höra och det hörda sen förmedlar Guds ord: då blir allt som är utanför den inspirade Skriften, eftersom det inte kommer av tron, synd" (66).

Det är nödvändigt att den kristne uppbjuder inte endast sin tro - och denna måste vara äkta och omutlig - utan också hela sin förmåga till omsorgsfull uppmärksamhet och hänsyn för att penetrera Guds Ord: detta är oundgängligt "för att inte vänja sig vid alla mänskliga vanor" (67), som vanligtvis står i djup motsats till Guds sanning och som är ursprunget till det onda i vanorna (68). För övrigt är det inte heller möjligt att ha en ren och säker kunskap om det goda och det onda utan den uppenbarelse av detta som är givet i Skrifterna, ty det mänskliga samvetet självt har blivit förvirrad genom synden och är inte längre i stånd att självt med exakthet särskilja det goda från det onda (69).

Det är också i Skriften som den kristne får möjlighet att lära känna de gränslösa under som Guds kärlek har åstadkommit för oss. Det räcker inte att skåda skapelseverket, hur strålande det än är; ty "den som försummar de förnämsta gåvorna, kommer svårligen att kunna mäta välgörarens kärlek mot de små" (70). Och dessa "förnämsta gåvor" är de oskattbara gåvor som kommer från Guds nåd till oss, som endast Guds Ord, anförtrott åt de troendes gemenskap, vittnar om tillsammans med den heliga Andes innersta förtroliga framställning. Denna helige Ande som är närvarande i Skrifterna och närvarande i oss, bekräftar för vår ande sanningen i Ordet (71).

Guds ära själv genomlyser varje ord av den inspirerade Skriften, ehuru detta naturligtvis inte låter sig göras utan hänsyftningar "med hjälp av våra vanliga ord, till nöds begripliga för de renhjärtade, som i en spegel: ty att få betrakta ansikte mot ansikte, och den fullkomliga insikten kommer att ges i kommande evighet, såsom lovats dem som är värdiga det" (72).

Låt oss alltså gå tillbaka till utgångspunkten: det är likväl nödvändigt att den kristne, när han läser Skriften, också uppbjuder hela sin intellektuella kapacitet av uppmärksamhet och intelligens, av omsorg i att objektivt och precist se varje detalj. Men man måste komma ihåg att den grundläggande hållningen för att nå det gudomliga budskapets innersta kärna, alltid är baserad på tron och på tillbedjans ande. Ty, om det visserligen är sant att Faderns, Sonens och den helige Andes strålande ansikte lyser i Skriften och fastän säkerligen ingenting i den är fördold av det som är Guds vilja och av det som är nödvändigt för vår frälsning, kvarstår dock Guds personliga mysterium, och den slöja som fortfarande är sänkt över våra ögon kommer icke att lyftas av förrän det uppenbaras för oss i det eviga livet. Skriften leder oss till mysteriet, låter oss ana dess härlighet - desto klarare ju renare vårt hjärta blir - men avslöjar det inte i sitt fulla ljus nu: den hjälper oss i stället att närma oss Gud genom tron.

Lydnaden i tron (73) är det som Skriften fordrar av den kristne, ty för det första kan denne ha vetskapen om Gud och för det andra kan han, i kraft och mått av sin tro, förvandla sitt moraliska liv. Ty den rätta gärningen beror på den rätta tron, medan det motsatta öppnar vägen till alla slags lidelser (74). På grund av detta vinnlägger sig Basilius om att "först förklara den sanna tron och den rätta läran om Fadern, Sonen och den helige Ande, och endast som en följd därav tillägga de moraliska reglerna" (75).

III Lydnad, Fattigdom, Kyskhet

Lydnaden

Den primära lydnaden grundar sig således på lydnaden till själva tron. Lydnaden föds i sin tur av tron och av hoppet (76), ty "motspänstighet och opposition är tecken på många laster, på sjuk tro, på osäkert hopp" (77). Olydnad kan alltid härledas till brist på tro (78), och eftersom den kristna lydnaden är så intimt förenad med trons och hoppets grundläggande gåvor och dygder, är det omöjligt att tänka sig att denna lydnad grundas på ett enkelt "råd" från Herrens sida till några få utvalda.

Basilius betraktar faktiskt lydnaden som en väsentlig aspekt av det förhållande som den kristne upprättar med Kristus i dopet. Han förtröttas inte att i varje avsnitt upprepa det som Aposteln säger till alla kristna utan åtskillnad, när han uppmanar dem att besjälas av samma känsla som Kristus (79) som var lydig ända till döden(80). I själva verket finns det bara en gräns för lydnaden: lyda ända till döden, även riskera livet enligt Guds bud (81), ett bud som kan riktas till oss såväl direkt genom Guds Ord, som indirekt genom andra människor. Ty "det är hur som helst nödvändigt att lyda, endera Gud enligt hans bud, eller andra genom hans föreskrift. Det står faktiskt skrivet: Underordna er varandra i fruktan för Kristus" (82).

Det är otvivelaktligen så att i livet som konsakreras fullständigt åt Herren, i kyskhet för Riket, får lydnaden särskilda, konkreta aspekter som, ur en viss synpunkt, involverar på ett mera omedelbart sätt allt handlande och tänkande i varje stund - åtminstone när det rör sig om verklig religiös lydnad - men att lyda Herrens bud intill döden, och, för dessa bud, även lyda andra människor, detta gäller säkerligen alla kristna, var och en i sin egen situation. När det gäller problemet med att ta emot gifta i den monastiska kommuniteten ser man i Rf 12, 948 c att Basilius är angelägen om att säga att "det är nödvändigt att utfråga dem för att undersöka om de gör detta efter gemensam överenskommelse, enligt Apostelns föreskrift, ty denne säger: Man har inte makt över sin kropp".

För Basilius blir därför opposition ("antilogia"), det vill säga motstånd inför något som helst bud, ett allvarligt ont och föder annat ont, även om det i själva verket konkretiseras i något som verkar obetydligt, eller om oppositionen härrör från välmenta känslor, såsom episoden med Petrus vittnar om, då han vägrar att låta Herren tvätta hans fötter, en episod som citeras upprepade gånger av Basilius (83).

Lydnaden blir således så att säga "fastställd" i själva dopet och som förebild, har den sitt konkreta uttryck, i den unika förebilden, Herren Jesus Kristus, hans lydnad intill döden, honom som vi ikläda oss i dopet och vilkens lärjungar vi gör oss till (84). Ty "Skriften vill att de kristna, dessa Kristi lärjungar, ska vara formade enbart enligt det de ser i honom och det de hör av honom" (85).

2. Fattigdomen

I Dopet sägs det uttryckligen att "det är omöjligt för den som syndar, som är uppslukad av att leva livet eller är upptagen må så vara av det som är nödvändigt för livet, att vara tjänare och ännu mindre Herrens lärjunge. Herren säger inte till ynglingen: Kom, följ mig, utan att först ha uppmanat honom att sälja det han äger och ge det till de fattiga" (86). Ty "det är inte nödvändigt att vara rik, utan fattig, enligt Herrens Ord" (87) och "allt det som någon har utöver det nödvändiga för att leva, förväntas han ge bort som allmosa, enligt Herrens bud, Herren som ändå är den som har givit oss allt det vi har" (88).

Visst är allt möjligt för Gud och det är säkerligen också möjligt för honom att rädda även den rike (89); detta sker dock enbart tack vare hans stora barmhärtighet mot människan, inte för att det skulle vara en väg lika god som någon annan att leva det verkligt kristna livet. Alltså "under det att lagen fordrar ett partiellt uppfyllande, kräver Evangeliet ett fullständigt uppfyllande i varje god gärning" (90) och det räcker således inte längre med allmosan som är föreskriven i den gamla lagen, utan det är nödvändigt att vara fattig för att följa den fattige Kristus (91).

Basilius överser inte, inför evangeliets klarhet, med den stoiska etikens principer som han dock väl känner till och som andra Fäder visar att de accepterar. Enligt den stoiska etiken består rikedomarna av "ointressanta saker" och det är möjligt att använda dessa både på gott och ont (92), vilket skulle kunna leda i bevis att dessa saker ska överges endast i den mån de har blivit skadliga för oss. Men Herrens bud, både uttryckligen och formellt, är en annan: Ingen kan tjäna två herrar: ni kan inte tjäna både Gud och mammon (93). Den goda användningen av rikedomar består väsentligen i att dela ut dem (94).

Inför Guds bud kan det för den döpte inte finnas något motargument som håller eller mer auktoritativa ord. även om det är möjligt att kunna använda rikedomarna "rätt", såsom den gamla lagen uppmanar oss att göra, även om rikedomarna i sig är "ointressanta saker" (95), förbjuder oss likväl det perfekta ordet i den nya lagen att äga något därav, "med mindre än att vi vågar säga emot eller ens bara tänka något mot visdomsord så oförställda, klara och absoluta" (96), såsom det bekräftas i andra sammanhang.

3. Kyskheten

Det Nya Testamentet uppskattar och välsignar äktenskapet, förutsatt att det sker i Herren, det vill säga om det är sammanfogat i tron, och om de bägge makarna mottar sakramentet på ett medvetet sätt (97). Dessutom ser Nya Testamentet en frälsningsväg särskilt för kvinnan genom hennes moderskap (98). Det är således uppenbart hur den perfekta kyskheten inte på något sätt anbefalles utan är en särskild nådegåva som ges till någon (99).

Det nya krav som således gäller för alla kristna, såsom varande lemmar i Kristi Kropp (100) och Andens tempel (101), är den kristnes fulllkomliga renhet och den särskilda helighet som den kristnes äktenskap måste ha som symbol för äktenskapet mellan Kristus och Kyrkan (102). Det talas alltså inte om den perfekta kyskheten för Riket annat än för att peka på en möjlighet till Kristi efterföljelse, redan nu en bild av livet i uppståndelsen (103), kallelse och gåva som det inte är allom givet att förstå (104).

Basilius pekar därför på kyskheten för Riket som den enda faktor som utgör det karakteristiska för det konsakrerade livet i förhållande till de andra kristnas liv. Han kallar "kyskhetslöfte" för "helgande av kroppen" (105).

Med avläggandet av klosterlöften och med den monastiska konsekrationen bekräftar den kristne det som han redan lovat i dopet. Genom denna nya gåva: konsekrationen till Gud, återupplivas i honom just detta dops unika nåd som redan förenat honom med Kristus i ett äktenskapligt förbund, i ett transcendent förhållande oavsett andra förhållanden, även äktenskapliga, som han skulle kunna ha eller ingå. Basilius använder faktiskt samma term "äktenskapsbrott" för att beteckna den döptes otrohet mot Kristus (106) och för att beteckna brott mot den perfekta kyskheten som lovats i de monastiska löftena (107).

Basilius talar inte mycket om det existentiella förverkligandet och konsekvenserna av det han kallar "kyskhetslöfte", annat än för att understryka "vanhelgandets synd" som den begår, som efter att ha konsakrerat sig till Gud, förnekar sitt löfte för att övergå till ett annat slags liv, och på detta sätt drar sig undan och ta tillbaka den gåva som konsakrerats åt Gud (108). För övrigt gör han klart att för den som lever denna sorts liv måste varje regel som hör till det kristna livet gälla ännu starkare och fullgöras med största iver. På frågan: "Med vilka löften ska de, som vill leva tillsammans enligt Gud, ömsesidigt förplikta sig?" (109), svarar Basilius: "Med det löfte som Herren föreslår åt var och en som närmar sig (observera användningen av "närma sig", dopterm): Om någon vill gå i mina spår, tar han sitt kors och följer mig" (110).

En sådan måttfullhet i talet om kyskheten beror på den historiska omgivning i vilken Basilius levde och på tidsandan.

Samma sak gäller faktiskt också bönen: den omnämns åtskilliga gånger, men ofta som i förbigående; han betonar vikten av att ständigt "minnas" Gud som en väsentlig del av det kristna livet (111), dock utan att ge en exakt beskrivning av vad bönen är. Att Basilius inte framhäver kyskhetens tillämpning eller bönens erfarenhet, beror på den tidens andliga miljö där det fanns en tendens att ta dessa aspekter som grund för att isolera sig från resten av de kristna (112), ett sätt som är fullkomligt främmande för Basilius.

IV. Synden

1. Syndens tyngd i det kristna livet

Inom det kristna livets underbara harmoni stöter vi på en tung och oundviklig verklighet: synden.

Ty dopet, som befäster den kristne i en grundläggande fullkomlighet, ger honom dock inte denna grund som ett statiskt tillstånd, utan snarare som en möjlighet att förverkliga Guds bud och så till fullo nå nådens tillväxt. Beträffande ett problem rörande renheten svarar Basilius faktiskt följande: "Aposteln har visat hur överlägsen naturen och traditionen den är, som har blivit begravd med Kristus i Dopet ..... Jag vet att dessa saker har blivit förverkligade genom Kristi nåd, såväl bland män som bland kvinnor, genom sann tro på Herren" (113).Kraften att kunna förverkliga den kristna fullkomligheten är sålunda en gåva. Men dopet löser dock ej problemet med frestelse och med den möjligheten till fall; utan på ett sätt är det snarare så att den sanna kampen börjar, ty just på grund av att den kristne redan har dött från synden, måste han varje dag dö, genom att konkretisera i det dagliga livet, det som har fullbordats i honom. med hjälp av den energi som getts honom genom den nya verklighet som finns i honom. Men detta har redan sagts, när det har talats om dopet (114).

Först och främst ser Basilius det fulla och radikala allvaret i synden, dess väsen, bortom all åtskillnad mellan allvarlig och obetydlig synd. Ty bortom varje benämning är synden allvarlig emedan den är olydnad mot Guds heligaste lag; den visar förakt för honom och den Onde själv skryter med oss gentemot Herren (115).

I Domen utvecklas utförligt en sträng doktrin över synden; den visar hur "olydnaden mot Gud inte består i mångfalden, inte heller i syndernas allvar, utan helt klart endast i överträdelse av ett bud, vilket det än må vara, och att för varje olydnad är Guds dom densamma" (116). Den kristne kan inte tillåta sig att anse någon synd som liten eller oväsentlig (117): den som kränker om så endast ett av buden blir motståndare till hela Guds lag och följdaktligen till lagstiftaren själv (118). Detta är ett outtömligt argument för Basilius i hans iver och hans nit att inpränta i de kristna den djupa övertygelsen om syndens allvar och dess oförenlighet med det kristna livet. Man skulle kunna citera i all oändlighet de oräkneliga texter, skarpa ända till hårdhet, i vilka Basilius bemödar sig om att understryka syndens verkliga vidd, en skymf mot Gud och dödens drivkraft (119).

2. Påverkan av stoicismen

Det har talats mycket om Basilius' stoicism och den är känd som doktrinen om varje synds allvar (120), utan undantag, doktrinen om budens samband, dygd och synd, det är typiskt stoiska grunddrag (121).

Kan man alltså ställa följande problem: i Basilius befinner vi oss framför en tolkning av kristendomen som förminskar den till en lag och som, genom att införliva den i ett stoiskt system, tömmer den på anden? Men ingenting är så litet kristet som en förminskning av den gudomliga uppenbarelsen till ett filosofiskt system som, hur högtstående och ädelt det än skulle kunna vara, ändå skulle förbli i huvudsak väsenskilt, något som hör till en helt annan dimension.

Detta hinder övervinns lätt när man lägger märke till den plats som Guds kärlek innehar i Basilius' tankar.

3. Kärleken i det kristna livet

Den stora sidan som avslutar Etiken börjar så: "Vad är det som är kännetecknande för den kristne? Tron som verkar genom kärleken" (122).

Basilius ser fruktan som ett övergångsstadium (såsom för övrit lagen (123) ), nyttig för den som är i början av den andliga kampen (124), under det att den kristnes karakteristiska själstillstånd ("diathesis") (125) snarast möjligt måste nå den "brinnande längtan" ("epithymia diapyros") 126) som Basilius nämner utan att förtröttas och som är uttryck för den kärlek, full av livskraft, med vilken den kristne söker att i allt uppfylla Guds vilja. Att älska Gud och att älska hans vilja är en och samma sak (127), ty den kristne, som Guds barn, kan inte uttrycka sin kärlek på annat sätt än att söka att i allt behaga Fadern som har skapat honom, räddat honom, omslutit honom med all sin barmhärtighet och som leder honom på säkra vägar med sin försyns underbara förmåga, till vilken den kristne måste överlämna sig med fullkomlig tillit (128). I Rf prooem 896b klargörs skillnaden mellan den som tjänar Herren som slav, som legoknekt, och den som tjänar honom som son, för att tydliggöra att om slaven och legoknekten, vilka tjänar av fruktan, säkert inte skulle våga tillåta sig att lyda ett bud och sedan överträda ett annat, hur mycket mindre skulle inte sonen då handla så, ty "denne kommer att vara son och ha som mål att behaga Fadern och glädja honom i större ting; skulle han då vilja bedröva honom i småsaker?" (129).

4. Syndens allvar i förhållande till kärleken

Det är således i jämförelse med Guds kärlek och dess frukter som synden visar hela sin slughet och ondska: "(den Onde) bemödar sig att med alla konster få oss att glömma vår beskyddare och kastar sig över oss för att vi ska förlora vår själ....som en skymf kommer han att offra vårt förakt åt Herren och förhärliga sig av vår revolt och av vår avfällighet: han som varken skapat oss eller dött för oss, men som kommer att ha haft oss som följeslagare i upproret och likgiltigheten mot Guds bud!Denna skymf mot Herren och den Ondes självförhärligande synes mig vara mer outhärdligt än straffen i Gehenna...." (130). Om Gud inte vore så oändligt mild och barmhärtig, borde onekligen förtvivlan råda inför vår synds tyngd (131).

Det är alltså inte i förhållande till en abstrakt lag, såsom för stoikerna, som synden uppenbarar sin inneboende fara - bortom all dess olika beskaffenhet och tecken - utan snarare i förhållande till välgörarens kärlek, hans välgärningars växande storhet och, följdaktligen, till den totala kärlek vi förväntas ha till honom (132).

Men, inför en sådan kärlek, framträder syndens ondska onekligen som ofantlig, desto mer inom ramen för den fulla nåden i vilken vi befinner oss efter Kristi ankomst, hans död och uppståndelse och den helige Andes gåva. Därför "värre än den som inte räknar med Moses lag är den som inte räknar med Herren", säger Basilius i Rb 47, 116a med ett bekräftande som härrör från Guds ord självt (133).

Hänsyn till dessa korta iakttagelser, men framförallt en uppmärksam läsning hjälper oss att i ett annorlunda ljus se det som kan vara stoicismens inflytande hos Basilius. Många stoiska formuleringar och uttryck torde ha varit allmänna på den tiden och reducerade till aforismer; U. Neri observerar med rätta: "Basilius tycks använda sig av folkliga stoiska formuleringar ... för att uttrycka idéer som i verkligheten härrör från Skriften: att varje litet bud är viktigt visar det faktum att i den gamla lagen krävde Gud största fullkomlighet även i små saker; att den som överträder ett bud även litet, ställer sig utanför Guds vilja och uppnår ej lönen, vilket Evangeliet lär oss med liknelsen om de tio Jungfrurna. Att det räcker med en enda olydnad för att utestänga från lönen, visas av det sätt på vilket Herren reagerar på Petri olydnad; och att den som överträder även ett enda bud blir skyldig gentemot hela lagen sägs ordagrant i Jakobs brev" (134).

Således varför, såsom även Wenger (135) med rätta observerar i det han korrigerar Amand (136), varför vända sig till en stoisk källa när Basilius talar om olydnad gentemot hela lagen för den som överträder även ett enda bud? Texten i Jakobs brev är fullkomligt klar på denna punkt: Den som håller hela lagen men överträder ett enda bud har brutit mot dem alla. Ty han som har sagt: Du skall inte bryta ett äktenskap, har också sagt: Du skall inte dräpa. Om du inte bryter äktenskap, men dräper, är du en lagöverträdare (137).

När det gäller skillnaden mellan synd och synd, räcker det att läsa Rb 81, 1140a-d och Rb 82, 1141ab för att övertygas om att, om Basilius vanligtvis talar i absoluta och icke särskiljande termer, beror detta inte på vägran att skilja mellan olika synder, utan (snarare) - såsom sagts ovan - på det faktum att han anser synden i sig, i sin radikala tyngd, vara olydnad och förakt mot Gud och likgiltighet gentemot upphovet till så många gåvor. Det är helt klart att detta är en helt religiös aspekt, som betraktar synden enbart i förhållande till den personlige Gudens oändliga majestät och gränslösa kärlek - och inte i förhållande till den abstrakta lagen - som den kränker.

V. Botgöringen

Tung verklighet således, syndens verklighet. Inför denna har människan inga ursäkter. Också när det gäller en synd man begått ofrivilligt, "måste man erkänna att, behärskad av en tidigare synd som man begått frivilligt, blir man sedan påverkad att göra även den man inte vill (138).

Det säger sig självt, att domen skyldig är oundviklig, eller rättare sagt, den skulle vara det om syndernas förlåtelse inte "redan vore given" i Kristi blod (139). Ty den är redan given i detta dyrbara blod, "nu är inte stunden för misströstan utan för erkännande av barmhärtigheten och för syndens fördömelse" (140).
Denna barmhärtighet är dock till för den som "gör bot på ett adekvat sätt, en bot som härrör från en inre känsla av avsky för synden, som det står skrivet såväl i Gamla som i Nya Testamentet: och om frukten dessutom är en 'värdig' frukt" (141), ty, även om syndernas förlåtelse redan är given i Herrens blod som blivit utgjutet för oss, kräver dock Guds rättfärdighet att människan visar sitt aktiva mottagande av en sådan gåva genom botgöring (142).

I enlighet med det evangeliska budskapet betonar Basilius botgöringen och ser den i dess fulla betydelse av inre omvändelse vilket tar sig uttryck i gärningar, nämligen i frukt som är värdig en sådan djup omvändelse (143). Basilius' reflektion över det evangeliska budskapet förblir även på denna punkt fullkomligt trogen harmonin som bör finnas mellan den kristnes djupa andliga förnyelse och hur denna förnyelse uttrycks i hans konkreta liv: gärningar enligt Guds vilja kunna endast härröra från den inre förnyelsen som nåden verkar i oss, men, i sin tur, förblir denna inre förnyelse livlös om den inte konkretiseras i ett nytt handlingssätt enligt Guds vilja.

När sedan människan inte vill omvända sig till Gud och göra sann botgöring, då förblir hon i synden och "blir dömd som den som inte gör bot", som det sägs så många gånger med hänvisning till evangeliska episoden i Luk 13:1-5, apropå galiléerna vars blod Pilatus hade blandat med deras offerdjurs och apropå människorna på vilka Siloetornet hade fallit (144). Sådana episoder visar på den dom som drabbar dem som förblir i synden utan att söka Herrens barmhärtighet genom botgöring och dess värdiga frukter

VI. Slutsats

1. En biblisk avhandling

Redan vid en ytlig läsning är det lätt att se att Basilius' avhandling har sin källa direkt i Guds Ord och håller sig till detta på ett grundligt och rigoröst sätt, såväl till bokstaven som till anden. På grund av detta fundamentala motiv kan verken i denna volym förstås och avnjutas endast genom att läsas med eftertäksamhet och med beredvillighet att ta till sig den bibliska avhandlingens innehåll, betydelsen av att vissa citat upprepas och den fullkomliga troheten till Guds Ord som Basilius presenterar.

Strukturen hos dessa verk som för det mesta är sammansatta av mycket korta stycken, av "regler", av frågor och svar på enstaka ämnen får inte vilseleda; den som tänker öppna denna bok på måfå och läsa här och där, bör inte göra sig några illusioner. På detta sätt kommer han inte att ta till sig annat än mycket litet av Basilius budskap, som är så rätlinjig, fast, djup och lysande trots sitt till synes barska sätt. Tvärtom kan det bli så att han inte ser annat än en förteckning av bibliska citat, visserligen bra och passande, ur vilka författaren får fram ett svar eller en vacker regel, visst, men allt som allt ganska vanlig och banal, ingenting mer; i varje fall ingenting speciellt genialt.

Men det är just det, man ska inte söka någon särskild typ av genialitet hos Basilius, sådan genialitet som visar sig också i yttre former av ovanliga tankar, fascinerande genom deras originalitet och påtagliga djup. Hos andra Fäder, grekiska och latinska - vi tänker t. ex. på Origenes, på Augustinus, etc, - kan vi finna mästerliga stycken, tolkningar av Skriften som verkar komma ur en stråle av ljus, en doktrin förklarad på ett sätt som fängslar vid första läsningen. Det är inte fallet hos Basilius. Han är framförallt en läromästare, som ända till pedanteri, är besjälad av att förmedla till lärjungarna "det han lärt av Guds Ord" (145) och att förmedla det med samma renhet och fullkomlighet med vilken han själv troget tagit emot det, utan att lägga till eller ta bort något (146).

Det som ytterst är viktigt för honom är att svara på varje fråga, behandla varje problem och ge, med största möjliga precision och styrka, det svar som redan finns i Skriften: "den som läser regeln ... må sedan ta själva Skriften, slå upp det anvisade kapitlet och finna det direkta vittnesbördet på vilket regeln grundar sig ..." (147); "jag minns den som har sagt: Ge den vise ett tillfälle och han kommer att bli visare. Det jag här utvecklat erbjuder den som så önskar en tillräcklig anledning att själv ta fram Gamla Testamentet och lära känna den harmoni som finns där och i hela den inspirerade Skriften" (148).

Och Basilius fullbordar detta sitt budskap med en total underkastelse för Guds Ord, som utgör det mest värdefulla han har och känner sig ha. - "sedan barndomen har jag uppskattat den Heliga Skriften och denna har fört mig till kännedom om sanningen" (149) - och detta, mer än något annat, önskar han förmedla till lyssnarna.

2. Basilius' vokabulär

Ett annat element man måste vara uppmärksam på och hålla i minnet när man läser de basilianska verken är den speciella envishet med vilken vissa termer och uttryck återkommer - ibland tagna direkt ur Skriften, präglade av ett bibliskt ord - som, genom att de upprepas ofta, bildar ett säkert spår för att kunna följa och förstå Basilius' tänkesätt. Inom gränserna för det möjliga har vi, i vår översättning, försökt att återge sådana uttryck på ett mycket ordagrant sätt och att alltid återge dem på samma sätt varje gång man möter dem i de olika verken, även när det italienska språkets krav knappast tillåter det. Ofta har vi också försökt att understryka deras värde med noter.

Genom att följa upprepningen av sådana termer i de olika texterna där de förekommer och genom att observera frekvensen får man säkert en nyckel till att särskilja de spår på vilka Basilius rör sig.

Som slutsats kan vi säga att det som verkligen fascinerar och det som utgör det sanna budskapet hos Basilius är hans bibliska stränghet, så att det bästa sättet, för att inte säga det enda, att förstå hans doktrin är att låta sig fängslas av styrkan i den järnhårda logiken med vilken han presenterar - sammanlänkade och oupplösligt - de radikala krav som ställs av Riket som inte är av denna världen (150).

Vi har talat om "järnhård" logik, men i själva verket är den inte sådan annat än genom den kraft med vilken den söker att undfly villfarelse, genom att mot varje mänskligt tal ställa upp Guds Ord.För övrigt är det just dettad Ord, som i sig är hårt, som vill skaka människan ur sin dödliga dvala (151); men den väl en gång har verkat och fört människan på botgöringens väg, visar den sig vara oändligt mild, ty Guds bud är evigt liv (152), vilket Basilius om och om igen påminner oss om.

120. I De bapt. 1528a återfinns meningen "Det är inte så litet att ta fel på litet i livet", vilket Basilius tillskriver "en av våra visa". Det rör sig om en maxim taget ur Sentenziario av SESTO (CHADWICK 12, nr 10) som Basilius betraktade som en kristen filosof, medan det i verkligheten är så att Sentenziario består av ett eller flera hedniska verk som omarbetats på ett kristet sätt på hundratalet.

146. Se i Etiken LXX, 816d-845a vad han själv säger om de egenskaper som den som förkunnar Ordet måste ha.

Av: Syster Maria Benedetta, Den lilla familjen av Bebådelsen, Monte Sole, Marzabotto (BO), Italien, Grunderna för det kristna livet enligt S:t Basilius; översättning: Yvonne Liljefors