Apostolisk succession

"Då de sålunda predikade genom länder och städer de kom till, utnämnde de efter Andens prövning förstlings-frukterna (bland sina arbetare) att bli biskopar och diakoner åt dem som senare skulle komma till tro. Inte heller var detta någonting nytt, eftersom man förvisso många tidsåldrar före dem hade skrivit detta om biskopar och diakoner. Så sade Skriften på ett ställe: 'Jag skall insätta deras biskopar i rättfärdighet och deras diakoner i tro'…Våra apostlar visste också detta genom vår Herre Jesus Kristus, och det skulle bli strid beträffande episkopatets befattning. Av detta skäl utnämnde de, eftersom de i förväg fått fullständig kunskap om detta, de kyrkans tjänare som redan nämnts, och efteråt gav de instruktioner, att när dessa skulle avsomna, skulle andra utnämnda män efterträda dem i deras tjänst…Ty vår synd kommer inte att bli liten om vi från episkopatet förkastar dem som utan klander och på heligt sätt uppfyllt sina plikter."
Clemens brev till korintierna 42, 44 (år 98).

"Ty vad är biskopen annat än en som utöver allt annat äger all makt och auktoritet, så långt det är möjligt att äga sådan för en människa som i enlighet med sin förmåga av Gud gjorts till en Kristi efterföljare? Och vad är presbyteriet annat än helig församling, rådgivare och tjänsteman hos biskopen? Och vad är diakonerna annat än efterföljare av de änglalika makterna, vilka utför en ren och klanderfri tjänst åt honom, såsom…Anacletus och Clemens åt Petrus?"
Ignatius, Till trallianerna, 7 (År 110)

"Hegessipus har i de fem självbiografiska böcker som levat kvar till oss lämnat en högst fullständig redogörelse för sina egna synpunkter. I dem påstår han, att han på en resa till Rom mötte ett stort antal biskopar, och att han från alla mottog samma lära. Det är lämpligt att höra, vad han säger, sedan han gjort några anmärkningar om Clemens brev till korintierna. Hans ord är följande: 'Och kyrkan i Korint fortsatte i den sanna tron ända fram till dess att Primus var biskop i Korint. Jag samtalade med dem på min väg och vistades med korintierna många dagar, varunder vi ömsesidigt vederkvicktes i den sanna läran. Och när jag hade kommit till Rom erinrade jag mig en tid där ända fram till Anicetus, vilken hade Eleutherus som diakon. Och Anicetus efterföljdes av Soter och han i sin tur av Eleutherus. I varje succession och i varje stad höll man sig till det som predikades i lagen och profeterna och av Herren.'"
Hegesippus, Självbiografier, fragment i Eusebius kyrkohistoria, 4:22 (år 180).

"Sann kunskap är (den som består av) apostlarnas lära och av kyrkans gamla författning över hela världen och av den tydliga manifestationen av Kristi kropp i enlighet med successionen av biskopar, varigenom de har vidarebefordrat den kyrka som existerar på varje plats och som har kommit även till oss och som har skyddats och bevarats utan någon förfalskning av Skrifterna genom ett mycket fullständigt lärosystem, och den har varken fått något tillägg eller lidit någon avkortning i de sanningar den tror. Och den består av att läsa Guds ord utan förfalskning och av en lagenlig och outtröttlig utläggning i harmoni med Skrifterna men utan fara och utan hädelse. Och framför allt består den av den överlägsna kärlekens gåva, som är dyrbarare än kunskapen, underbarare än profetian och som överträffar de andra gåvorna från Gud."
Irenaeus, mot kätterierna, 4:33:8 (år 180)

"Men om det finns några heresier som är djärva nog att placera sig själva mitt i den apostoliska tidsåldern, för att det därigenom skall förefalla som om de skulle vara arvtagare till apostlarna, eftersom de fanns till på apostlarnas tid, kan vi säga: Låt dem framlägga de ursprungliga vittnesbörden om sina kyrkor. Låt dem avslöja den roll deras biskopar hade, i det de sträcker sig tillbaka i vederbörlig succession ända från början på sådant sätt, att deras förste biskop skall kunna visa, att den som vigt honom och varit hans företrädare var någon av apostlarna eller en apostolisk man - dessutom en man som orubbligt höll fast vid apostlarna. Ty detta är det sätt på vilket de apostoliska kyrkorna överlämnar sina medlemsförteckningar: såsom kyrkan i Smyrna som vittnar om att Polykarpus blev placerad där av Johannes; liksom kyrkan i Rom som på likadant sätt låter Clemens ha blivit vigd av Petrus. På exakt samma sätt uppvisar de andra kyrkorna sina många stormän, vilka de betraktar som dem som fört det apostoliska fröet vidare. Låt heretikerna uppfinna något av samma slag. Ty vad finns det som är olagligt (att försöka) för dem bakom deras hädelse? Men även om de skulle komma på uppfinningen, skulle de inte gå framåt ett enda steg. Själva deras lära kommer nämligen genom sin egen mångfald och motstridighet i jämförelse med apostlarnas att förklara, att den som sin upphovsman varken hade en apostel eller en apostolisk man. Det är nämligen så, att liksom apostlarna aldrig skulle ha lärt ting som motsäger sig själva, så skulle inte heller apostoliska män ha inpräntat undervisning annorlunda än apostlarnas, såvida inte de som fått sin instruktion från apostlarna gick ut och predikade på motsatt sätt. Beträffande detta test kommer de att underställas prövning av sådana kyrkor, vilka trots att de inte härleder sin grundare till apostlarna eller apostoliska män (eftersom det rör sig om mycket senare datum, ty i själva verket grundas de dagligen), men likväl, eftersom de är ense i samma tro, betraktas som inte mindre apostoliska, eftersom de är besläktade i läran. Låt då alla heresier, då de blir utmanade av dess två test från vår apostoliska kyrka, anföra sitt bevis på hur de själva menar sig vara apostoliska. Men i sanning är de varken detta eller i stånd att själva visa sig vara det de inte är. Inte heller har de tillåtelse att ha fridfulla relationer och gemenskap med sådana kyrkor som på något sätt står i förbindelse med apostlarna, såtillvida som de inte i någon mening är apostoliska på grund av sin olikhet beträffande trons mysterier."
Tertullianus, Föreskrift mot heretikerna, 33 (år 200).

"Och för att du ändå må vara mer tillitsfull och för att det genom din ånger med rätta sålunda må återstå ett säkert hopp om frälsning, må du då lyssna på ett rykte som inte är ett rykte utan en berättelse, som överlämnats och förts vidare att vårdas genom hågkomsten, i fråga om aposteln Johannes? Ty när han, då tyrannen dog, återvände till Ephesus från ön Patmos, begav han sig iväg, i det han blivit inbjuden, till de närbelägna folks områdena, på något ställe för att utnämna biskopar, på ett annat ställe för att bringa ordning hos hela kyrkor, på ytterligare ett annat ställe för att prästviga sådana som Anden utvalt."
Clemens av Alexandria, Vem är den rike man som skall bli frälst? 42 (År 210).

"Vi skall inte tro dessa män eller bege oss ut från den första och den kyrkliga traditionen. Inte heller skall vi tro annorlunda än det som Guds kyrkor fört vidare till oss genom successionen."
Origenes, Kommentar till Matteus (År 244)

"Vår Herre, vars föreskrifter och tillrättavisningar vi borde iakttaga, talar i evangeliet, i det han beskriver en biskops hedersbetygelse och ordningen i sin kyrka, och säger till Petrus: 'Jag säger dig, att du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Och jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Och det du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och det du löser på jorden skall vara löst i himlen.' Därför har följden av biskopar och planen för kyrkan fortsatt vidare genom tidernas och successionernas växlingar. Så kyrkan är grundad på biskoparna, och alla handlingar i kyrkan genom samma dessa styresmän."
Cyprianus, Till dem som misstagit sig, 1 (år 250)

"Därför har makten att förlåta synder givits åt apostlarna och åt de kyrkor, vilka de utsända av Kristus grundat och åt de biskopar som efterträdde dem genom befullmäktigad vigning."
Firmilan, Till Cyprianus, Brev 75 (år 256)

"Mitt syfte är att skriva på grund av successionen från de heliga apostlarna såväl som om de tider som förflutit från vår Frälsares dagar fram till vår egen tid. Vidare är det att berätta om de många viktiga händelser som sägs ha inträffat i kyrkans historia och att nämna dem som har styrt och presiderat i kyrkan i de mest prominenta församlingarna och dem som i varje generation har proklamerat det gudomliga ordet antingen muntligt eller skriftligt. När Nero var i sitt åttonde regeringsår, efterträdde Annianus evangelisten Markus i administrationen av församlingarna i Alexandria…Linus var Petrus' efterträdare i episkopatet i kyrkan där…. även Clemens, som utnämnts till tredje biskop för kyrkan i Rom".
Eusebius, Kyrkohistoria, 1:1, 2:24 (år 325)

"Se! I dessa tre successioner, som i ett mysterium och en förebild…Under de tre biskoparna, fanns det mångfaldiga herdar".
Ephraim, Hymner från Nisbene, Biskoparna i Nisibis (Jakob, Babu, Valgesh), 13,14 (år 350)

"Under det att du innan du utsågs levde för dig själv, lever du nu efteråt för din hjord. Och innan du hade mottagit biskopens nåd, kände ingen dig. Men sedan du blivit biskop förväntar sig lekfolket, att du skall ge dem föda, d v s undervisning från Skriften… Ty om vi alla var av samma sinnelag som dina nuvarande rådgivare, hur skulle du då ha blivit kristen, eftersom det då inte skulle finnas några biskopar? Om våra efterträdare skall ärva detta sinnelag, hur skall då kyrkorna vara i stånd att hålla ihop?"
Athanasius, Till Draconitus, Brev 49 (år 355)

"Tro som vi tror, vi som är biskopar genom successionen från de välsignade apostlarna. Bekänn som vi och som de har bekänt, Guds ende Son, och på så sätt skall du uppnå förlåtelse för dina talrika brott."
Lucifer från Calaris, Om S:t Athanasius (år 361)

"Vi skall inte avlägsna oss från tron… såsom den en gång fastställdes går den vidare även till denna utsaga genom traditionen från fäderna, detta i enlighet med successionen från apostlarna, och även till den diskussion man hade i Nicaea mot den heresi som vid den tiden dykt upp."
Hilarius av Poitiers, Historiskt fragment 7 (år 367)

Under Ancietus' dagar, biskop i Rom, vilken efterträdde Pius och hans företrädare. I Rom var nämligen Petrus och Paulus som var både apostlar och biskopar. Sedan kom Linus och därefter Cletus…Emellertid var successionen av biskopar i Rom i följande ordning: Petrus och Paulus, Cletus, Clemens…"
Epiphanius, Panarion, 27:6 (år 377)

"Han (S:t Athanasius) leddes fram till tronen av Sankt Markus för att efterträda honom i fromhet och inte desto mindre i tjänst. Beträffande det senare var det verkligen på stort avstånd från honom, beträffande det förra, vilket är den äkta successionsordningen, följde han honom nära. Det är nämligen så, att enhet i läran gör sig förtjänt av enhet i tjänst. Och en rivaliserande lärare förorsakar en rivaliserande tron. Den ena är efterträdare i verkligheten, den andra endast till namnet. Ty det är inte inkräktaren som är efterträdaren utan den vars rättigheter man inkräktar på. Han är efterträdaren, inte lagbrytaren utan den lagligt utnämnde, inte den man som står i motsats till opinionen utan den man som är av samma tro. Om detta inte är det vi menar med efterträdare, efterträder han i samma mening som sjukdom gör gentemot hälsa, mörker gentemot ljus, storm gentemot lugn och vansinne gentemot sund innebörd."
Gregorius av Nazians, Oration 21:8 (år 380)

Ty novatianerna har inte successionen från Petrus. De håller inte fast vid Petrus' stol, vilken de splittrar genom ond schism. Och detta gör de även genom att på ont sätt förneka, att synderna kan bli förlåtna även i kyrkan, i det att det sades till Petrus: 'Jag skall ge dig himmelrikets nycklar, och det som du binder på jorden skall också vara bundet i himlen, och det du löser på jorden skall också vara löst i himlen.'"
Ambrosius, Beträffande ånger, 7:33 (år 384)

"Det har påbjudits av apostlarna och deras efterträdare, att ingenting kan läsas i katolska kyrkan utom lagen och profeterna och evangelierna."
Philastrius från Brescia, Om Heresier (år 387)

"Låt en biskop bli vigd av tre eller två biskopar. Men om någon blir vigd av en enda biskop, låt då både han och den som vigde honom bli avsatta. Men om det är nödvändigt, att det endast är en som prästviger honom, eftersom fler biskopar inte kan komma samman, som i förföljelsetider eller av liknande orsaker, låt honom då framlägga bön om tillåtelse från flera biskopar."
Apostoliska konstitutionerna, 8:27 (år 400)

"Ty om den rakt nedstigande successionen av biskopar skall tas med i beräkningen, med hur mycket större säkerhet och gagn för kyrkan skall vi då inte räkna bakåt, tills vi når fram till Petrus själv, honom vilken såsom förebild bar upp hela kyrkan, till vilken Herren sade: 'På denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall inte få makt över den!' Petrus' efterträdare var Linus, och dennes efterträdare i obruten följd var : Clemens, Anacletus, Evarisstus, Alexander, Sixtus, Telesporus, Iginus, Anicetus, Pius, Soter, Eleutherius, Victor, Zephirinius, Calixtus, Urbanus, Pontianus, Antherus, Fabianus, Cornelius, Lucius, Stephanus, Xystus, Dionysius, Felix, Eutychianus, Gaius, Marcellinus, Marcellus, Eusebius, Miltiades, Sylvester, Marcus, Julius, Liberius, Damasus och Siricius, vars efterträdare är den nuvarande biskopen Anastasius. I denna successionsordning har man inte funnit någon donatistisk biskop. Men i motsats till den naturliga händelseförloppet sände donatisterna en vigd biskop från Afrika till Rom, vilken själv satte sig till ledare för några afrikaner i de stora metropolerna och gav någon publicitet åt namnet "bergsmännen" eller "cutzupiterna", varigenom de blev kända."
Augustinus, Till Generosus, Brev 53:2 (år 400)

"'Till de heliga i Kristus Jesus som är i Filippi' Eftersom det var sannolikt, att judarna också skulle ha kallat sig själva 'heliga' från första uppenbarelsen, när de kallades ett 'heligt folk, ett Guds egendomsfolk' (2Mos 19:6, 5 Mos 7:6 etc). Av denna orsak tillade han 'till de heliga i Jesus Kristus.' Ty endast dessa är heliga och de andra hädanefter profana. 'Till med- biskoparna och diakonerna.' Vad är detta? Fanns det flera biskopar i en och samma stad? Förvisso inte. Men han kallade presbyterna så. Ty då utbytte de fortfarande titlarna, och biskoparna kallades diakon. Av denna anledning sade han, när han skrev till Timotheos: 'Utför din tjänst', när han var biskop. Ty att han var biskop framgår när han säger till honom: 'Lägg inte förhastat dina händer på någon' (1 Tim 5:22). Och vidare: 'som du fick, när de äldstes råd (presbyteriet) lade sina händer på dig (1 Tim 4:14). Likväl skulle inte presbyterna ha lagt sina händer på en biskop. Och vidare säger Paulus, när han skriver till Titus: 'Av denna anledning lämnade jag dig kvar på Kreta, för att du skulle tillsätta äldste i varje stad, så som jag gav dig i uppdrag. Om någon man är oförvitlig, make till endast en hustru' (Tit 1:5, 6), något han säger om biskopen. Och efter det att han sagt detta tillägger han omedelbart. 'Ty biskopen måste vara oförvitlig, som Guds förvaltare, inte självgod.' (Tit 1:7)".
Johannes Chrysostomos, Predikningar om filipperna, 1:1 (år 404)

"'Om någon är oförvitlig, gift med en enda fru, har troende barn, inte är anklagad för utsvävningar eller obehärskning, ty en biskop måste vara oförvitlig såsom Guds förvaltare'. Och till Timotheos säger han: 'Försumma inte den gåva som finns i dig, den du fick dig given genom profetia och med handpåläggning av presbytererna.' Petrus säger också i sitt första brev: 'de presbyter som finns ibland er förmanar jag, jag som är er med-presbyter och vittne till Kristi lidanden och som även tar del an den härlighet som skall uppenbaras. Ge föda åt Kristi hjord….Ha uppsikt över den inte av tvång utan självmant, så som Gud vill.' På grekiska är innebörden ännu klarare, ty det ord som används är episkopountes, vilket innebär övervakande, och detta är ursprunget till namnet övervakare eller biskop. Men kanske vittnesbördet från dessa stora män förefaller dig vara otillräckligt. Om så är fallet, lyssna då till trumpetstöten i evangeliet, till den åskans son, den lärjunge som Jesus älskade och som lutad bakåt mot Frälsarens bröst drack av vattnet från den sunda läran. En av hans brev börjar på följande sätt: 'Presbytern till den utvalda frun och hennes barn som jag i sanning älskar', och ett annat på följande sätt: 'Presbytern till den käre Gaius, som jag i sanning älskar'. När följaktligen en presbyter valdes att presidera över de övriga, skedde det för att råda bot mot schism och för att hindra varje enskild individ från att splittra sönder Kristi kyrka genom att dra någon till sig själv. Ty även i Alexandria utnämnde presbytererna, från evangelisten Markus' tid till Heracles' och Dionysius' episkopat, alltid som biskop en av deras egna, vald av dem själva och ställd på en mer upphöjd position, precis som en armé väljer en general eller som diakoner utnämner en av dem själva som de vet vara arbetsam och kallar honom ärkediakon. Ty vilken funktion, utom vigningen, tillkommer biskopen utan att också tillkomma presbytern? Att det skulle finnas en kyrka i Rom och en annan i hela världen vid sidan därav är inte fallet. Gallien och Britannien, Afrika och Persien, Indien och öst tillber en enda Kristus och iakttar en enda sanningens norm. Om du frågar efter auktoritet, går världen utöver dess huvudstad. Varhelst det finns en biskop, vare sig det är i Rom eller Engubium, vare sig det är i Konstantinopel eller i Rhegium, vare sig det är i Alexandria eller i Zoan, är han dignitet en och den samma och hans prästadöme ett och det samma. Vare sig förfogandet över rikedom eller ringheten i fattigdom gör honom mer till biskop eller mindre till biskop. Alla är på samma sätt efterträdare till apostlarna."
Hieronymus, Till Evangelus, Brev 146: 1 (år 420)

"Vi måste därför gemensamt sträva efter att hålla tron som har kommit ända ner till idag genom den apostoliska successionen."
Påven Celestinus (pontifikat 422-432), Till konciliet i Efesus, Brev 18 (år 431)

Det finns oräkneliga exempel: men för att uttrycka det kort, vill vi ta ett, och detta med företräde framför andra, från den apostoliska stolen, så att det kan bli klarare än dagen för var och en med hur stor energi, med hur stor iver, med hur stort allvar de välsignade efterträdarna till de välsignade apostlarna konstant har försvarat fullständigheten i den religion de en gång har tagit emot."
Vincent från Lerin (år 434)

"Dessutom har vi, med hänsyn till att en viss biskop, något som de tidigare nämnda magnifika männen talatom för oss, är förhindrad på grund av huvudets oförmåga att utöva sin tjänst, skrivit till vår broder och med- biskop Etherius, att ifall han skulle ha intervall av befrielse från detta lyte, han skulle göra en anhållan och klargöra att han inte är kompetent att utföra sin egen uppgift och begära att någon annan skulle vigas till hans kyrka. Ty om en biskop, inte på grund av sitt eget fel utan på grund av sjukdom under sin livstid, drar sig tillbaka från administrationen av sin tjänst, kan de heliga kanoniska lagarna ingalunda tillåta att någon annan vigs i hans ställe. Men om han inte någon gång återfår utövande av gott förstånd, skall man söka efter en person prydd med gott liv och god konversation , som kan vara i stånd både att ha uppsikt över själarna och att med hälsosam kontroll se till angelägenheterna och intressena hos samma kyrka. Och han skall vara en sådan som kan efterträda biskopens plats, i fall han överlever honom. Men om det inte finns någon som kan bli befordrad till andligt stånd, eller till någon prästerlig tjänst, har vi bestämt att ärendet skall bordläggas och tillkännages åt den ovan nämnde vördade brodern Etherius. Detta sker förutsatt att det hör till hans stift, så att man sedan kan göra en förfrågan, om personerna inte är föremål för något fel, som de heliga kanoniska lagarna anger, och att han kan då själv prästviga dem. Låt då Ers Excellens' omsorg förena sig med vår begäran, till det syftet att kyrkans intressen, som du ytterst har om hjärtat, inte må lida någon skada, och att belöningens tillväxt må tillväxa till Ers Excellens' goda gärningar."
Påven Gregorius den store (påve 590-604) (år 602)

Översättning till svenska av Gunilla Gren med uttryckligt tillstånd från Joseph A. Gallegos 2000, Cor unum apologetic web site; http://www.cin.org/users/jgallegos/