Påvens budskap Urbi et Orbi
(till Staden (Rom) och Världen); Julen 1997

1. "Världen har sett sin Frälsare".

Idag, Dagen för Herrens födelse, lever vi till fullo sanningen i dessa ord: världen har sett sin Frälsare. De första att se Honom var Betlehems herdar som fulla av glädje skyndade till den fattiga grottan, när de hörde änglarnas budskap. Det var natt, en natt fylld av mysterium. Vad fick de se? Ett barn som lagts i en krubba och bredvid Maria och Josef fulla av förväntan. De såg ett barn men upplysta av tron kände de igen, i denna ömtåliga varelse, Gud som blivit människa och de gav honom sina torftiga gåvor.
På detta sätt, utan att själva vara medvetna om det, började de denna lovsång till Immanuel, Gud som har kommit för att bo bland oss, denna lovsång som har fortsatt från generation till generation. Denna glada lovsång som är ett fädernearv för dem som i anden beger sig till Betlehem för att fira Herrens födelse och lovprisa Gud för de under han har gjort.
Också vi förenar oss med dem i tro i detta underbara lovsångens möte som enligt traditionen förnyas varje år till Jul, här på Sankt Petersplatsen, och som avslutas med välsignelsen som Roms Biskop meddelar Urbi och Orbi (till Staden och Världen): Urbi, dvs till denna Stad, som, tack vare de heliga apostlarna Petri och Pauli ämbete, på ett särskilt sätt "sett" världens Frälsare. Och Orbi, dvs till hela världen, i vilken frälsningens Glada Budskap sprids vida omkring och nu når till jordens yttersta gräns. Julens glädje har sålunda blivit ett arv till ett oräkneligt antal folk och nationer. Sannerligen, "Alla jordens ändar har sett hur vår Gud frälser."(Ps 98:3)

2. Budskapet för dagens högtid riktar sig således till alla.

Alla är kallade att delta i glädjen över Herrens födelse. "Höj jubel till Herren, alla länder, brist ut i glädjerop och lovsjung." (Ps 98:4).Juldagen, Herrens födelse, är en dag av sällsam glädje! Denna glädje har trängt in i människornas hjärtan och har fått en mångfald av uttryckssätt i de kristna nationernas historia och kultur: i den liturgiska och i den folkliga sången, i målarkonsten, i litteraturen och i konstens olika områden. För den kristna fostran av hela generationer är traditionerna och sångerna, de kyrkliga spelen och framförallt krubban av stor betydelse. Änglarnas lovsång i Betlehem har således fått universellt eko och mångfaldiga former i sedvänjor,mentalitet och varje epoks kultur. Den genljuder i varje troendes hjärta.

3. Denna dag, glädjens dag för alla.

Denna dag fylld av rop på fred och broderlighet, hörs, än mer intensivt och klart, ropen och vädjandena från de folk som längtar efter frihet och samförstånd, under bekymmersamma förhållanden av etniskt och politiskt våld. Denna dag klingar starkare rösten från de många som ivrigt arbetar på att riva fruktans och aggressivitetens murar, för att befrämja samförståndet mellan människor av olika ursprung, färg och religiös tro. Denna dag framstår än mer dramatiskt de lidanden som människor får utstå när de är på flykt bland bergen i sitt eget land eller när de söker en hamn på grannländernas kuster för att fullfölja det sköra hoppet om ett mindre vanskligt men säkrare liv. Än mer ångestfull är idag den tystnad, fylld av spänningar, som kommer från den ständigt växande massan av nya fattiga: män och kvinnor utan arbete och utan hem, barn och unga som skymfas och utnyttjas, ungdomar som värvas till de vuxnas krig, ungdomar som blir offer för droger eller attraheras av falska myter. Idag är Julen, en dag av tillit för folk som länge varit delade, men som till sist gått med på att mötas och förhandla. Det är ofta blygsamma och sköra försök, långsamma och tröttande dialoger, men livade av hoppet att till sist nå uppgörelser där allas rättigheter och skyldigheter respekteras.

4. Det är Julen!

Denna vår illafarna mänsklighet på väg mot tredje årtusendet, väntande på Dig, Barnet från Betlehem, som kom för att göra Faderns kärlek synlig. Du, fredens konung, inbjuder oss idag att vara utan fruktan och att öppna våra hjärtan för hoppets gärningar. För detta "Sjung till Herrens ära en ny sång, ty han har gjort under" (Ps 98:1). Se här det största undret som Gud har gjort: Han själv har gjort sig till människa, han föddes om natten i Betlehem, han har offrat sitt liv för oss på Korset, han har uppstått på tredje dagen enligt Skrifterna och genom Eukaristin förblir han hos oss till tidens ände. Sannerligen, "... Ordet blev människa och bodde bland oss" (Joh 1:14).
Trons ljus får oss att, i det nyfödda Barnet, känna igen Gud den evige och odödlige. Vi blir till vittnen om hans ära. Så allsmäktig som han var, iklädde han sig den yttersta fattigdomen. Detta är vår tro, Kyrkans tro, som får oss att bekänna Guds enfödde Sons ära, även om våra ögon inte ser annat än människan, ett Barn som är fött i stallet i Betlehem. Den Gud som blev människa ligger idag i krubban och tyst betraktar universum honom. Måtte mänskligheten känna igen honom som sin Frälsare!

Frälsare!