Profeten Muhammeds relation till våld och krig

DE FÖRSTA SLAGEN

Medina välkomnade entusiastiskt profeten, även om det fanns några invånare som undrade om inte välkomnandet var överdrivet. Poeten Asma, dotter till Marwan, som invände mot Muhammeds dominerande närvaro i Medina, hoppades att någon skulle avfärda den "enfaldigas förhoppningar". Hennes önskningar gjorde profeten rasande.
De lärjungar, som hade följt Muhammed från Mecka, satte igång att bygga en första moské och bostäder för sin ledare och dennes fruar, nuvarande och kommande, på den plats där Muhammeds kamel först, av egen vilja, hade vilat, när de anlände till staden.

Den brittiske upptäcktsresanden Richard Burton var den första person, som beskrev moskén i Medina för sina landsmän efter en hemlig pilgrimsresa han gjorde till platsen. Muhammed, sade Burton, tillbringade första året i Medina med att bygga den första moskén med hjälp av ungdomar från platsen och av sina lärjungar från Mecka. Den byggdes av grov sten, soltorkad tegelsten och dadelpalmsstammar. I brist på tillgångar försökte Muhammed att förvandla ett hus på platsen till en del av moskén i utbyte mot ett hus i Paradiset; men ägaren talade om för honom att han var för fattig att låta honom få byggnaden. Moskén omringades på tre sidor med utsikt över Kaaba. Profeten tillbringade större delen av dagen i moskén tillsammans med sina följeslagare, och han tog emot besökare och budskap från ärkeängeln Gabriel.

Moskén i Medina, Masjidu ' N Nabi, som den kallades, är den andra i ordningen av de mest betydande moskéerna i islam. Den har en framstående ställning vid sidan av den heliga moskén i Mecka, som innehåller Kaaba. Se Richard Burton: Personal Narrative of a Pilgrimage to Medinah and Meccah, London 1853.

Muhammed fann tillfälligt logi i det närbelägna hemmet hos Abu Ayub, som lät sin gäst och hans fru (endast Sauda var tillsammans med honom vid denna tid) bosätta sig i den lägre delen av huset, medan han med sin fru (eller fruar) flyttade en trappa upp. Muhammed och Sauda stannade där sju månader, och det var också i Abu Ayubs hus den sex år gamla Aisha kan ha anlänt med sina leksaker för att bli Muhammeds andra fru, även om äktenskapet inte fullbordades förrän tre år senare. Abu Ayub figurerade på framträdande plats i islams tidiga liv. Han var inte endast Muhammeds förste hyresvärd i Medina utan även hans förste kock -eller var det kanske en av sina fruar. Muhammed tvingades lära Abu Ayub att inte lägga lök i hans mat. Hans värdfolk upptäckte, att profeten, som hade en mycket delikat smak, i synnerhet ogillade lök, när han skickade tillbaka tallriken till dem med orörd måltid. "Ingen lök", sade Muhammed. "Inte heller "någon vitlök", tillade han för att förhindra någon ytterligare katastrof med maten. Abu Ayub var fortfarande i livet ungefär femtio år senare och han utkämpade fortfarande strid. Han tog faktiskt del i den första kontinentala invasionen av Europa genom araber, när de år 668, nästan fyrtio år efter profetens död, landade i Gallipoli och belägrade Konstantinopel.

Närvaron av flyktingarna från Mecka i Medina orsakade spänning i staden. De nyanlända var genom sin enighet starkare än det splittrade folket i Medina, vars liv de kom att dela. Oenighet bröt snart ut mellan dem som kom från Medina, vilka kallades "Ansars", Hjälpare; och dem från Mecka, vilka kallades "Muhairun", Emigranterna. De tre judiska stammarna från Medina, Qoreiga, Nadir och Qaynuga, kom med ytterligare en störande anmärkning. Muhammed ägnade sig först åt att understödja dem genom att hedra Jerusalem, deras heliga stad, och han befallde sina lärjungar att falla på knä och vända ansiktet mot Jerusalem, när de bad sina böner. När han upptäckte, att judarna inte var imponerade varken av honom eller hans rörelse och att de hade beslutat, att Allah inte var deras Jehova och inte heller Muhammed deras Messias, ersatte han Jerusalem med Mecka och fick sålunda judarna att hedra hans egen födelseplats. Muslimerna har bugat sig för Mecka alltsedan dess.

Utöver Asma var flera poeter upprörda över Muhammeds närvaro i sin stad, och de skrev verser som utan barmhärtighet förlöjligade dem som besökte dem. Muhammed betraktade kritik som Satans tjänare, och han utvecklade en ny personlighet. Han var mycket mer aggressiv, mycket säkrare på sig själv. Han var inte längre en obetydlig predikant i Mecka, som stred för att få sina idéer accepterade. I det arabiska samhället, där stat eller regering, sådana vi känner termerna, var okända, blev han chef, diktator, furste, den icke krönte härskaren över ett legitimt icke existerande men i själva verket mycket livaktigt litet kungadöme. Eller kommer det kanske att vara tillräckligt att kalla det ett furstendöme, en stadsstat sådan som dem som kom till förverkligande i Italien. Medina skulle förvandlas till att vara den första brännpunkten i en spirande arabisk stat och senare arabiskt kejsardöme. Från detta lilla område erövrade Muhammed resten av de arabiska världen och enade den genom att islamisera den. Islam skulle bli föreningsbandet för de arabiska nationerna, liksom demokratin skulle bli det för USA. Under hans efterträdares tid skulle islam bli föreningsbandet för en ny imperialism.

Muhammed bekämpade oppositionen i Medina såsom vilken som helst politisk ledare skulle kunna ha gjort det. Han manövrerade, han kom med intriger och ibland dödade han och fick sina motståndare lönnmördade. Han organiserade sina understödjare för krig. Stråtröveri skulle bli den närmast nutida ekvivalenten till krigföring, även om det på den avlägsna platsen och perioden i "Hejazs" kärva omgivning betraktades som den normala formen av affärsverksamhet. Medina låg nära handelsvägen mellan Mecka och Syrien. Mecka och "koreisherna" var nu hans fiende, och Muhammed sände iväg band med beväpnade
lärjungar som skulle anfalla deras karavaner. Deras första framgång var vid Nakhla, där en handfull muslimska stråtrövare spärrade vägen för en liten karavan, tillfångatog två av de fyra män som eskorterade den och dödade en tredje. Muhammed mottog en femtedel av intäkterna, etablerade ett historiskt prejudikat som har fortsatt under århundradena under kaliferna och sultanerna, som alltid mottog en femtedel av det byte som togs av deras pirater och deras krigare i fråga om klenoder, pengar , kvinnor och slavar.
Nästa attack på en karavan var mycket mer ödeläggande för invånarna i Mecka och kulminerade i ett regelrätt fältslag vid det närbelägna Badr, där det fanns hundratals krigare, som ropade "Allah är stor", och som var beväpnade med svärd, spjut, och pilar. Inte sedda av någon utom av Muhammed själv störtade sig en allierad legion på åttatusen beväpnade änglar (enligt krönikören al_Baidawi; femtusen i en annan berättelse) in i striden på muslimernas sida. Änglarna bar vita turbaner utom Gabriel, vars turban var gul, för att lätt bli igenkänd av änglarna under hans befäl. Muhammed överföll från bakhåll, under ledning av en liten armé på tre hundra man, en karavan på sjuhundra kameler, som återvände från norr, skyddade av Muhammeds gamle fiende Abu Jahl. De som kom från Mecka fick smörj. Badr, som omnämndes i Koranen (3:123), var islams första slag, även om det i fråga om antal inblandade (inte inräknat änglarna) inte var någon större strid. Muslimska offer var fjorton dödade män. Sjuttiofyra av dem som kom från Mecka dödades och fyrtio tillfångatogs.

Segern vid Badr gav Muhammed stort anseende bland dem som kom från Medina. De segrande tillfångatog 150 kameler, tio hästar, en avsevärd mängd varor och 70 män från Mecka, varav de flesta frigavs för en summa av 1.000-4.000 "diram" per man. Muhammed hade även den stora tillfredsställelsen att tillfångata Abu Jahl, som nu var mer inställsam än stridslysten, medan han var en fånge i sina fiendes händer. Profeten var inte en förlåtande man, Abu Jahls rödhåriga huvud skiljdes från sin kropp och kastades vid Muhammeds fötter. En annan fånge som inte frigivits utan istället huggits i bitar var Bilals förre ägare, som en gång hade tagit slaven till öknen och satt fast honom vid marken med en stor sten. Abu Sufyan, som ägde många av kamelerna och mycket av handelsvarorna i karavanen, förlorade en son i striden, men han lyckade fly tillbaka till Mecka och utlovade hämnd. Muhammed blev nu mer än en fiende till Abu Sufyan. Att döda honom blev hans tvångstanke. Den "koreiske" ledaren svor vid helgedomen till en av de 369 Kaaba- gudabilderna, att han inte ville ha sexuellt umgänge med någon av sina fruar, innan han hade besegrat profeten.

Tillbaka i Medina var Muhammeds ställning tack vare hans seger nu obestridd, och han beslöt, att tiden nu hade kommit att göra upp med några av dem som hade motsatt sig hans ankomst. Högt på listan fanns poeten Asma dotter till Marwan. Muhammed kunde inte tolerera kritik, särskilt från författare. Diktning var den mest spridda och respekterade formen för artistiskt uttryckssätt bland araberna, och Asma skulle bli hans första lokala offer. Hon hade talat och skrivit högst nedsättande om profeten, som hon betraktade med djup misstänksamhet och i en memorerande vers hade hon bett dem som bodde i hennes närhet att kasta ut honom:

Fega män från Malik och från Nabit
Och från Nawf,
Fega män från Khazraj
Ni lyder en främling som inte har någon plats bland er,
Som inte är från Murad eller från Madhhij,
När er egen ledare har mördats
Hoppas ni då på honom?
Lika män glupska på soppa när den kokar? Finns det ingen
man med heder bland er Någon som drar fördel av
ett obevakat ögonblick Och gör slut på den enfaldiges förhoppningar?

(Från Maxime Radoinson: Mohammed, London 1973)

Asmas ord fördes ut. De repeterade runt på gator och gränder i Medina i viskande ton och detta gjorde profeten mycket arg. Han hade ingen avsikt att bli den enfaldige med förhoppningarna avskurna. För Asma, Marwans dotter, blev hennes dikt dödsdomen. En dråpare genomborrade henne så hårt medan hon sov, att han med sin dolk spikade fast henne vid sängen. Hon var inte hans enda litterära offer. En annan poet, den hundraårige Abu Afak blev på liknande sätt dödad i sömnen. Sålunda började Muhammed rädda Medina för islam.

Terror är ett vapen som har sitt ursprung i dessa första stridens år i islam. Den dag Asma lönnmördades "var den dag, då islam först visade sin makt över Banu Khatma (den lokala stam till vilken Asma hörde)…På den dag då Marwans dotter dödades konverterade Banu Khatmas män på grund av det de såg av islams makt" skrev en gammal krönikör Ibn Hisham. Lönnmord har förblivit ett maktfullt vapen, som extremisterna i GIA (Den beväpnade islamiska gruppen) fortfarande använder. Vi kan på samma sätt peka på byarna i Algeriet, där flera hundra människor har blivit mördade under de senaste åren i Allahs namn. En grupp på sju trappistmunkar kidnappades också och mördades i maj 1996 helt enkelt eftersom de befann sig i Algeriet. Snart efter muslimernas seger vid Badr började en sammanstötning med judarna genom det oväntade exponerandet av en arabisk flickas stjärt av en ung judisk slyngel, som lyfte på hennes kjol i den jord dit hon gått för att sälja grönsaker. Upprörda dödade de arabiska shopparna den judiske ynglingen genast. Ursinnig över detta brott av lèse-majesté mot sin spirande etablering belägrade Muhammed Qaynuga- kvarteret i Medina för att ta hämnd för detta våldförande mot anständighet. Judarna kapitulerade, och i gengäld för sina liv tillät Muhammed dem att flytta någon annan stans, varvid de lämnade alla sina ägodelar till muslimerna. En femtedel av bytet gick till Muhammed i linje med vad de nya reglerna för delande av plundring nyligen offentliggjort genom profeten. Hela företaget var därför en stor finansiell framgång för Muhammed och hans lärjungar. Den latenta fientligheten mellan de gamla judiska stammarna i Medina och de muslimska flyktingarna från Mecka var redan uppenbar. Efter avfärden av dem som kom från Qaynuga i Medina, lämnades två judiska stammar, nadirer och dem som kom från Qnreiga, fortfarande kvar, och de kände sig alla mycket oroliga för Muhammeds växande inflytande i sin stad. Alltsedan mordet på Asma var Allahs budbärare definitivt inte någon populär figur i litterära cirklar heller. Och Kab, en annan poet, reste till Mecka för att föreslå Abu Sufyan att de skulle enas att gå till strid, innan det var för sent. Aby Sufyan tvekade och hackade, ingenting gjordes, och Kab återvände till Medina, där Muhammed snart efter hans ankomst gav befallning om att hans hals skulle huggas av. Styrkan hos svärdet eller åtminstone hos kniven var av allt att döma starkare än styrkan hos ordet.

EN MAN MED MÅNGA SIDOR

Muhammed var skoningslös mot dem som stred mot honom, stal från honom, som handlade mot hans intressen eller dem vars välde han längtade efter att förvärva. Kinana, ledaren för den judiska bosättningen vid Kheibar, blev automatiskt Muhammeds fiende, när profeten lärde sig att Kinana hade en förmögenhet i guldkärl, som hade gömts bort någonstans, och Muhammed befallde att han skulle torteras till dess han avslöjade gömstället. Hans bödlar höll honom bunden vid marken och tände en eld på hans bröst "tills hans andning nästan hade upphört" När Kinana slutligen dog under tortyren, befallde Muhammed, att hans huvud skulle huggas av, och den natten gick han i säng med offrets änka Safiya, 17 år gammal, som senare blev en av hans elva fruar.
"Dictionary of Islam" framställer olika exempel på profetens hårdare sida. Ett slående exempel på grymheten i Muhammeds karaktär förekommer i "Sahibu al-Bukhari", när han dödade flera stammedlemmar mot vilka han hade visat gästfrihet. De hade berövat honom flera kameler, dödat en an hans män och sedan flytt. "Profeten sände några män efter dem och de greps och fördes tillbaka till Medina. Sedan befallde profeten, att deras händer och fötter skulle huggas av som bestraffning för stöld och att deras ögon skulle plockas ut. Men profeten stoppade inte blödningen, och de dog." En annan notering lyder: "Profeten befallde att heta järn skulle föras över deras ögon och sedan skull de kastas på Medinas slätt (där de naglades fast), och när de bad om vatten, gav man dem inte det, och de dog". Med mästerligt brittiskt förringande noterade hans biograf William Muir, att "storsinthet och måttlighet inte fanns bland profetens stora egenskaper."
Muhammeds svärson Ali, som gifte sig med Fatima och blev den fjärde kalifen ett par år efter Muhammeds död blev ibland anmodad att skaffa undan de olyckliga varelser som hade förtjänat profetens vrede. Muhammeds fruar, hatade alla enstämmigt den koptiska bihustrun Maria, som hade givits åt Muhammed av regenten i övre Egypten och med vilken de kände, att deras man tillbringade alltför mycket tid. De berättade för Muhammed, att hon hade ett förhållande med sin tjänare Nabur. Muhammed som blev förbittrad över denna trolöshet befallde Ali att döda tjänaren. Nabur, som blev förfärad över det slutliga avgörandet i sitt hotande öde, inte endast förnekade anklagelsen utan gjorde gällande, att det var omöjligt för honom att begå den handling han anklagades ha begått med Maria. "Jag är eunuck", anförde han och för att visa sin sveklöshet tog han kvickt fram sina stympade könsorgan och pekade där de försvunna kännetecknen skulle finnas. "Se", sade han: Ali såg, höll med, stack sitt svärd i slidan, och Nabur fortsatte att leva för att säkert betjäna sin husmor.
Profeten hade även ett antal frivilliga bödlar, inte betalda, kompetenta och fromma, beredda att befria honom från antagonister eller kritiker som stod i hans väg. Flera fiender avfärdades sålunda, både män och kvinnor. En var som vi har sett profeten Asma från Medina, som kort efter Muhammeds flykt från Mecka till Medina skrev verser som nedvärderade den nyanlände. Omeir, en lojal lärjunge till Muhammed, kröp in i hennes hus och stack henne till döds, medan hon låg och sov med sitt barn i armarna. "Finns det något skäl till gripande?" frågade mördaren ängsligt Muhammed nästa dag. "Ingalunda", svarade profeten. "Ett par getter skulle knappast smälla ihop sina huvuden".
Vid ett annat tillfälle sände han sin lärjunge Abdallah ibn Oneis till hären hos den rivaliserande stamchefen Sufyan ibn Khalid för att lönnmörda honom och ta tillbaka hans huvud; något som Abdallah i laga ordning gjorde, idet han kastade det blodiga segerbytet för Muhammeds fötter, då han återvände till hären. Den tacksamme profeten gav, för att belöna sin hantlangare, honom sin promenadkäpp som present. "Den skall vara ett tecken mellan dig och mig på uppståndelsens dag", informerade han fromt sin andäktige lärjunge. När huvudet från en personlig fiende, Abu Jahl från Mecka, kastades för hans fötter efter slaget vid Badr, nära Medina, utropade han glatt, att den döde mannens huvud var mer acceptabelt för honom än den bästa kamelen i Arabien.
Naturligtvis måste dessa oanständiga incidenter dömas i kontext av 620-talet eller tiden däromkring. 600-talets Arabien var inte en grogrund för kultur, och de delikata och finare tingen i livet var till stor del orepresenterade bland öknens krigare. Detsamma kunde sägas om Europa vid den tiden. Sedan Muhammed slagit sig ner i Medina, när han var femtiotvå år, finansierade han sitt stora inträde i det offentliga livet genom att plundra en karavan i öknen. Han var troligen en typisk manlig typ för den tid och den plats då han levde, dvs. en rövare och stridsman, men uppenbarligen smartare än de flesta. Hade han inte varit en gudsman, som predikade om kärlek och medlidande och varit grundare till en barmhärtig religion, skulle det troligen inte finnas något i hans beteende som skulle chockera, trots att han ofta visade benägenhet att döda som hämnd och dessutom våld. Den historiske Muhammed, repeterar jag, hade ingen släktskap med den islamiske Muhammed. Muslimerna kan alltid säga, såsom Henry Ford gjorde, "Historien är en sovplats". Men ofta är det inte så.
Förklaringen av Malise Ruthven, att "den Muhammed som har bosatt sig i muslimens psyke inte är densamme som historiens Muhammed" är mycket relevant. Många muslimer måste vägra tro, att ensådan ofantlig avgrund kan finnas mellan deras mystiska vision av Muhammed och den Muhammed som är historisk verklighet. Några kanske endast ser en västlig hopdiktning i detta påstående, men al-Bukhari måste ha känt till vad han skrev om. Han var en hederlig och uppriktig man, och han var så ivrig att berätta endast sanna traditioner (han accepterade endast omkring sjutusen av de 600.000 berättelser han hört om profeten) att han föll ner på sina knän och böjde sig i bön och bad om gudomlig vägledning, innan han skrev ned var och en av de traditioner han accepterade.
Muslimerna vördar sin Muhammed och betraktar honom som en vänlig man, som hjälpte de fattiga, räddade babyflickor från traditionella arabiska barnmord, levde en god mans enkla liv omgiven av sina elva fruar (han hade som muslimernas ledare mottagit speciell dispens från Allah genom ängeln Gabriel att ha fler fruar än de tillåtna fyra) och passande bihustrur. Han var ingen verklig karl; han lagade till och med sina egna kläder och sydde i sina egna knappar, även om man undrar, varför han då hade så många kvinnor runt omkring sig. De älskade honom. Muhammed hade sexuell förmåga för trettio män, påstod hans efterföljare vördsamt.
En av hans elva fruar, Zeinab, var frånskild fru till hans adoptivson Zeid. Han beslöt att gifta sig med henne efter att av en händelse en dag ha sett henne minimalt påklädd. "Du milde Gud! Du store tid! Hur förändra du inte männens hjärtan!", hade han utropat. Så berättar Sir William Muir för oss på sin mycket viktorianska prosa. Zeinab, en intuitiv kvinna, förstod omedelbart hans budskap och berättade det för sin man, den otrevlige och trubbnäste Zeid. Zeid och Zeinab blev officiellt skilda. Det tog endast ett par sekunder för Zeid att säga till Zeinab: "Jag förklarar dig skild" och att låta tre stenar falla på marken, och Zeinab och Muhammed var sedan fria att gifta sig. Ängeln Gabriel (som Muhammed för en tid förväxlade med den Helige Ande) klargjorde det på ett särskilt besök hos Muhammed för profeten - den 33:e suran i Koranen kommer med detta budskap - att det var Guds vilja att han skulle gifta sig med sin svärdotter.
Ängeln Gabriels budskap spreds vida omkring runt Medina, ty Muhammed använde för jämnan sura-verser i Koranen, sådana de var dikterade för honom av Gabriel, som tillkännagivanden som vida omkring distribuerades bland lokalbefolkningen. Greven Caetani refererade i sin omfångsrika "Annali dell 'Islam" till Koranen som varande 600-talets motsvarighet till en nyhetstidning. I modern tid skulle distributionen av Koranens Sura-verser i småportioner kunna beskrivas som ett offentligt släktskapsföretag, för att hålla publiken informerad om Allahs senaste önskningar eller för att ge befolkningen instruktioner om skilda punkter i hygien, diet eller någonting annat som Muhammed (eller Allah) kände att de borde känna till.
Genom Koranen kunde han också ta hämnd på människor som hade gått i vägen för honom eller som han ogillade och som han därvid kunde utsätta för allmänt åtlöje. Efter bittert gräl med sin farbror (el morbror) Abu Lahab, en girig affärsman, vars fru Muhammed fann vara outhärdlig, kritiserade Koranen hans farbror (morbror) och faster (moster), båda i Allahs namn, och överlämnade dem båda till eldens eviga fördömelse. "Måtte Abu Lahab förgås! Ja, han är redan dömd att förgås!", dundrade den 111:e suran. "Vad hjälper honom nu hans rikedomar och allt vad han förvärvat? Han skall brinna i en Eld som blossar högt, och hans hustru, alltid på språng med illvilligt skvaller och förtal, skall bära ett tvinnat rep om sin hals." Bland sina många talanger ägde Muhammed en mentalitet av smädelser och skymfanden.
Det var därför fullständigt normalt för Muhammed att då och då i sina befrielser från Koranen inkludera små personliga läckerbitar. När hans planerade äktenskap med Zeinab orsakade en sådan sensation och så många ofördelaktiga kommentarer runt omkring Medina, där han då bodde, kände han, att han borde utge en gudomlig uppenbarelse om det annalkande bröllopet. Damerna i Medina kunde inte förstå, varför Allah skulle tillåta Muhammed att gifta sig med sin egen svärdotter, när han redan hade tre gånger sin kvot i fråga om fruar. Befallningen kom direkt ner från Allah, genom Gabriel som vanligt. "O, profet! Varför har du förbjudit dig själv det som Gud har gjort lagligt för dig, att söka ett gott behag i dina fruar?….Gud har föreskrivit dig absolution från dina eder…Gud är din beskyddare". Så det "groteska uttalandet", sådant Muir har kallat det, kunde vederbörligen ses i Koranens sura 66. Muhammed lydde plikttroget Allah, damerna i Medina slutade att klaga, och Zeinab anslöt sig till haremsfruarna. Där fanns redan en annan Zeinab, så hon blev Zeinab II.

I olikhet till senare haremsfruar hos Abbasid- kaliferna i Bagdad eller de lysande haremsfruarna i det ottomanska kejsardömet vid Bosporens stränder, fanns det inger luxuöst eller pittoreskt i fråga om Muhammeds harem i det gamla Medina. Det var enkelt. Var och en av fruarna bodde i sitt eget lilla enrumshus, och de grupperades rund en huvudgård. För att tillfredsställa behoven enligt sin egen islamiska sed, sov Muhammed med en ny fru varje natt. Det var underförstått, att varje fru skulle hålla sig borta från de andras sovrum, men en dag fann en av fruarna, Hafsa, Muhammed på hennes säng tillsammans med Maria, hans koptiska bihustru. Hafsa och de andra fruarna blev så förtörnade igen över detta svek, att ängeln Gabriel om igen måste ingripa med ett budskap från Allah till fruarna genom Koranen: "Om han skiljer sig från dig, skall hans Herre i utbyte ge honom fruar som är bättre än dig". För att dämpa det begynnande haremsupproret sammankallade Muhammed alla fruarna till ett möte och gav dem det budskap han hade tagit emot. Han informerade dem, att såvida inte deras uppförande förbättrades, skulle han lämna dem, och för att visa att han menade vad han sade, sov han för sig själv i flera veckor. För att inspirera sådan tillgivenhet hos sina fruar och efterföljare måste Muhammed uppenbarligen ha haft charisma och politisk känsla. Han var förvisso en mycket annorlunda man än den som muslimerna vördar som Guds profet. Historiens Muhammed är en man som var älskad hemma och fruktad i krig. Muhammed är enligt muslimskt psyke en man som helt enkelt var älskad, vördad och respekterad hemma och bland sitt eget folk.
Våldsamheten i Muhammeds liv som krigare och ledare för staten satte djupa märken på den religion han skapade på samma gång som han formade den arabiska nationen. De två, det andliga och det världsliga, blandades ständigt med varandra, och det muslimska psyket har alltsedan dess gjutits samman. "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud", sade Jesus Kristus För de kristna och judarna och buddisterna och för nästan alla utom muslimerna och de buddistiska tibetanerna är staten och Kyrkan två skilda institutioner. För muslimerna är de ett, styrt av Koranens eviga och oskapade regler.
Ett land, Saudiarabien; har till och med bevarat Koranen som sin konstitution. Omedelbart före 2000-talets början har flera muslimska länder återinfört sharia som landets lag. Det är som om Storbritannien förkastade mer än 1.300 år av rättsvetenskap och grundlagsenlig lag, för att i Guds namn ta sig tillbaka till den anglosachsiske kungen Ethelberts tid och lagar, 250 år före kung Alfred. Detta skulle inte längre betraktas som from handling utan som vansinne. Likväl är det detta som har hänt i flera muslimska länder (Iran, Pakistan och Sudan bland många andra). Det finns tiotusentals, kanske fler muslimer, beredda att dö för att återinföra den islamiska gemenskapen, för deras alla 690 miljoner eller fler, tillbaka till den tid, när Koranen skrevs på palmlöv och på kamelernas och fårens skulderbladsben; tillbaka till de dagar när i Europa Ethelbert härskade över kungariket Kent och kung Dagobert (berömd i fransk barnkammarrim), ett par hundra år innan Karl den store, härskade över det gamla kungariket Neustria och Austrasia i det land vi kallar Frankrike.

Vår översättning