Kristendom och islam

Det islamiska Dhimmi-systemet: Fredlig samexistens?

av Fader Josiah Trenham

S:t Andrew Ortodoxa kristna Kyrka, Riverside, Kalifornien

I denna kvälls föreläsning skall vi undersöka den islamiska utövningen av dhimmi-systemet i historien, särskilt i dess utövning bland våra egna orientaliska och ortodoxa kristna. Hur har icke-muslimer haft det under islamiskt herravälde? Är det sant, som samtida islam påstår, att kristna och judar har levt under islam i "fredlig samexistens" och oantastade?
Vi började detta ämne förra veckan genom att underöka den tidiga utbredningen av islam under dess första fyra kalifer från år 632-750 e Kr. Denna viktiga tidsperiod fastställde mönstret för muslimsk behandling av erövrade folk. Det historien bär vittnesbörd om under detta första århundrade av islamisk expansion är ett överensstämmande mönster av plundring, förstörelse, slaveri och massmord från Libanon, till Nordafrika, till Grekland, Italien och Spanien. Bat Ye'or skriver i sitt banbrytande studium i detta ämne: "Denna allmänna bild av förstörelse, förfall, massaker och deportation av den tillfångatagna stads- och lantortsbefolkningen var vanlig bland alla erövrade områden i Asien, Afrika och Europa". (The Decline of Eastern Christianity under Islam s. 52). Dessa fakta är väl dokumenterade av historiker av alla typer samtida med den muslimska expansionen.

Dhimmi-systemet.

När islam bredde ut sig till Väst, var majoriteten av dess besegrade undersåtar orientaliska kristna. De var även majoriteten bland skattebetalarna i det tidiga islamiska kejsardömet. Samhället var uppbyggt på två pelare: armén och underkuvandet av de besegrade massorna. Till en början hjälper med nödvändighet dhimmi/de besegrade folken i många tillstånd av social och ekonomisk betydelse i de besegrade områdena. Under historien har ledarskapet och egendomarna hos dhimmi-folken systematiskt förts över till muslimer. De besegrade folken hade ingen rätt till privat äganderätt i sina länder. Genom att betala kharaj var de besegrade folken i stånd, i teorin och enligt islamisk lag, att köpa tillbaka sina rättigheter till egendom i sina länder och att använda sina tillhörigheter. Bat Ye'or kommenterar: "Även om islamisk lag erkände principen om dhimmis rätt att äga mark, avslöjar historien en process, varvid man inkräktade på jordegendomarna, husen, kreatursbesättningen och egendomen hos den infödda befolkningen, en situation som inte visar sig i själva lagen." (The Decline of Eastern Christianity under Islam s. 71).

Skatt.

Varifrån kom bruket att kräva skatt, jizya, från de besegrade icke-muslimerna? Det kom från Koranen själv. "Kämpa mot dem som, trots att de förr fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tro på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud - kämpa mot dem till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten." (Sura 9:29)
Denna undervisning i Koranen är överflödande klar, att muslimerna skall föra krig mot kristna och judar. Här beskrivs de kristna som dem "till vilka Skrifterna blev givna" och som dem som "inte förbjuder det som Gud och hans apostel har förbjudit." Detta skulle kunna vara vilka som helst ting, från att bekänna att Gud har en med-evig Son till att tillbe heliga ikoner föreställande Herren, hans helt obefläckade Moder och helgonen. Muslimerna var mycket kritiska till den kristna vördnaden för de heliga ikonerna. En av våra kyrkofurstar från 700-talet, biskop Theodore Abu Qurrah, skrev ett försvarstal på arabiska för vördnaden av de heliga ikonerna, åtminstone delvis riktat till de muslimska och judiska befolkningarna. (A Treatise on the Veneration of the Holy Icons, Theodore Abu Qurrah, översatt av Sidney Griffith, Peeters, Louvain, 1997). Vad skall muslimerna göra mot de kristna? De skall "strida" och få dem att betala "skyddsskatten", tills de är "helt besegrade". Denna Jizya eller skatt var graderad i tre grader enligt personens grad av tillgångar. Kalifen Umar förrättade år 640 en större folkräkning med syfte att noggrant och fullständigt kräva denna skatt. Ofta framtvingades den genom tortyr. När Libyen erövrades år 643 tvingades de kristna att ge sina fruar och barn som slavar till den arabiska armén som en del av sin jizra. (The Decline of Eastern Christianity under Islam, sid. 52). Här ges en beskrivning av hur den ibland samlades in.
"Enligt vissa jurister måste skyddsskatt betalas individuellt av varje person i en förödmjukande offentlig ceremoni; medan "dhimmi" betalade den blev han slagen antingen på sitt huvud eller i nacken. Detta slag i nacken, en symbol för icke-muslimsk förödmjukelse, upprepades under århundraden och överlevde i oförändrat skick till gryningen av 1900-talet, varvid det var rituellt utformat i arabisk-muslimska länder, sådana som Jemen och Marocko, där den koraniska skatten fortsatte att utpressas från judar." (The Decline of Eastern Christianity under Islam, sid 78).
Utöver denna normala skyddsskatt fanns tilläggsskatter, som man lade på de erövrade folken, såväl som reguljär kidnappning och krav på lösensumma från gemenskapernas betydande personligheter. Det blev normalt muslimskt bruk att installera de religiösa ledarna i gemenskapen som de världsliga/politiska ledarna även ansvariga för insamlingen av skatt. På grund av de förbuden i Koranen för muslimer att "bli vänner" med kristna och judar och på grund av vissa Hadith som förbjöd icke-muslimer att ha auktoritet över muslimer, var Dhimmi-folk följdriktigt uteslutna från offentlig tjänst.

Domstolar.

Förutom dessa brister på jämlikhet mötte de kristna stor olägenhet i domstolar. Islamisk lagstiftning erkände inte en kristens ed inför en muslim, och detta var särskilt smärtsamt, när som fallet ofta var, en kristen kunde anklagas för hädelse av en muslim. Undantagen från denna formella regel skedde i de fall då en muslimsk regering, sådan som den ottomanska, var påverkad av europeiska lagsamlingar. Michael Syriern berättar följande, när en bysantinsk kejsare på 800-talet bad en muslimsk ledare om ett utbyte av fångar: "Al-Mu'tasim svarade: Vi araber kan inte tillåta möjligheten att jämföra muslimer med bysantiner (kristna), ty Gud värdesätter de förra högre än de senare." (The Decline of Eastern Christianity under Islam, sid. 82). Det finns ingen förpliktelse till principen om alla människors likhet inför lagen i islam, inte heller till alla människor likhet i värde genom skapelsen. Om en muslim begick ett brott mot en dhimmi halverades den vanliga bestraffningen.

Plats för tillbedjan.

I teorin kunde dhimmi- människor behålla sina egna platser för tillbedjan grundat på villkoren i fördraget vid erövringen. Nybyggnad var förbjuden, men underhåll och restaurering av befintliga platser för gudstjänst var i teorin tillåten, så länge som byggnaderna inte utvidgades eller ändrades. Vanligen konfiskerades ett stort antal kyrkor av de muslimska erövrarna efter en erövring. Den mest berömda av dessa är Hagia Sophia i Konstantinopel. Denna alla kristna kyrkors drottning förvandlades till en moské, när staden Konstantinopel föll för muslimerna år 1453. I början av de muslimska erövringarna i Syrien och i Spanien överläts hälften av de kristna kyrkorna till muslimerna för att förvandlas till moskéer. Då muslimerna lagt sig till med en kyrka, ville de först förstöra den heliga ikonografin, som av muslimerna ansågs vara avgudadyrkan. Jag var djupt gripen vid en resa till de heliga kyrkorna i Thessaloniki i Grekland. Thessaloniki har enligt mitt förmenande de vackraste kristna kyrkorna i världen. Många dateras till första årtusendet och några till 200- och 300-talen. Det finns t.ex. i centrum en vacker kyrka, som byggdes efter avslutandet av det tredje ekumeniska konciliet år 431 e.Kr. Under ungefär fyra årtionden var Grekland under turkisk-muslimskt herravälde. Muslimerna blev utkastade ur Grekland i frihetskriget år 1821, men norra Grekland, där Thessaloniki är belägen, förblev under turkiskt herravälde fram till 1921. Sedan den tiden har de heliga kyrkorna i Thessaloniki noggrant restaurerats. Detta inkluderar först och främst avlägsnande av det murbruk som hade formats till en kaka på de inre murarna i kyrkorna i avsikt att dölja de heliga ikonerna. När murbruket har avlägsnats ser man talrika märken efter stämjärn, där muslimska hantverkare gjorde springor i muren till själva ikonerna för att hålla kvar murbruket. Det finns en vacker kyrka i ett bostadsområde i staden, som hemlighölls för muslimerna och aldrig upptäcktes. Det är i dag möjligt att tillbe där och se mosaikerna och freskerna, som är orörda och oantastade från perioden före den turkiska erövringen. Sådant kan inte sägas om de flesta av våra kyrkor i de tidigare kristna länderna. Förutom att muslimerna lade stora restriktioner på kristna kyrkor förbjöd de även de kristna att gå in i deras moskéer. Några av dessa typiska och historiska muslimska restriktioner på de kristna har mildrats under de två sista årtiondena. Islam begränsar även de kristna, då det gäller att ringa i klockor, offentlig utställning av det dyrbara Korset och kristna fanor. Muslimerna hävdar, att dessa regler härstammar från islams begynnelse. Man krävde, att de kristna kyrkogårdarna åtskildes från de muslimska, och de vanhelgades ofta.

Olika orättvisor

Trots att Koranen själv förbjuder påtvingade konversioner, har detta ofta varit fallet under historien. Bat Ye'or skriver: "Hela historien om de islamiska erövringarna har interfolierats av påtvingade konversioner." (The Decline of Eastern Christianity under Islam, sid. 90). Bortförandet av kristna barn för att tagas som harem och för att uppfostras som muslimska krigare var en synnerligen onaturlig form av påtvingade konversioner, som har ägt rum under muslimsk historia. Ett bruk känt som "devshirme" introducerades under mitten av 1300-talet. Man krävde att kristna från Balkanländerna som skyddsskatt skulle offra en femtedel av sina barn mellan fjorton och tjugo års ålder. Dessa konverterade sedan till islam och inträdde i Janissary-kåren. De togs oftast från den grekiska, serbiska, bulgariska, albanska och armeniska aristokratin och från prästernas barn. (The Decline of Eastern Christianity under Islam, sid. 115. Detta bruk avskaffades förmodligen år 1656 men fortsatte under ytterligare hundra år). De kristna tilldelades speciella bostadskvarter, och deras hem förväntades vara mindre eleganta än de muslimska hemmen. Att söka kristna läkare och apotekare motverkades, och äktenskap och sexuella relationer mellan muslimska kvinnor och kristna män bestraffades med döden. Däremot kunde muslimska män gifta sig med kristna kvinnor. De kristna fick inte använda arabiska hederstitlar, och det var ett allvarligt brott för en kristen att rida på en kamel eller en häst. De kristna skulle rida på åsnor, och ofta förväntades de stiga av, när de passerade en muslim. De kristna fick tala i närvaro av en muslim, endast då de blev tilltalade och alltid med låg röst. I några muslimska länder som Jemen och Persien förväntades dhimmi konstruera sina dörrar tämligen korta, så att de skulle var tvungna att böja sig ner för att komma in i sina hem. På 1300-talet förväntades de kristna i Damaskus ha trösklarna till sina affärer under gatans nivå, så att de alltid skulle befinna sig i underläge gentemot muslimerna. (The Decline of Eastern Christianity under Islam, sid. 93). De kristna som bodde i Phanar-regionen i Konstantinopel förväntades måla sina hus i mörka färger fram till mitten av 1800-talet. Araberna tänkte ut föreställningen om diskriminering genom sättet att klä sig, varvid de krävde, att de kristna skulle bära vissa kläder, klippa håret på ett visst sätt, bära särskilda turbaner och skor. I vissa områden som Persien var de kristna utestängda från offentliga bad, och i andra områden som i Egypten och Palestina krävde man, att de bar små klockor för att ge till känna, när de hade tagit av sig kläderna. Denna typ av uteslutning var mer typisk i arabiserade länder och inte i muslimska länder mer intimt påverkade av Europa.

Slaveri.

Ofta inkluderade skyddsskatten från de besegrade länderna, att man gav ett vissa antal personer som slavar. De regelbundna anfallen på byar och utbredningen av islam till ständigt nya territorier stod för en stor slavmarknad. När Thessaloniki anfölls år 1453, deporterades femtio- eller sextiotusen ortodoxa kristna och gjordes till slavar, och staden återbefolkades av tusentals muslimer och judar och kristna från andra delar av muslimska länder. (Runciman, Sir Steven The Fall of Constantinople, Cambridge University Press).Detta bruk att förslava kristna och judar från dhimmi-systemet fortsatte under årtionden ända till försäljningen av tusentals ottomanska armeniska kvinnor och barn åren 1915-1917. Det är mycket ironiskt att så många afroamerikaner, under det de flyr protestantismen som "den vite mannens religion" och som "slavreligion" och anslutit sig till islam som "autentiskt afrikansk", i verkligheten har flytt in i armarna på en religion, som själv behärskade och propagerade för slavhandel.

Intermuslimsk krigföring.

Högst upp bland de svårigheter som riktades direkt mot dem led dhimmi- människorna ofta under de ständiga inbördeskrigen bland muslimerna, vilka hade grasserat under historien. Försäljning av en kristen familj i Konstantinopel, Ellendigh (1663).

Avslutning. Som sammanfattning av livet hos dhimmi människorna skriver Bat Ye'Or: "Ingenting skulle kunna vara mer illusoriskt än att föreställa sig dhimmi-folken, som om de åtnjöt en definitivt garanterad och stabil status". (The Decline of Eastern Christianity under Islam, sid. 112). Och vidare skriver hon: "Skribenter, sekreterare, kassörer, revisorer, arkitekter, hantverkare, bönder, lärare, studerande, diplomater, översättare och politiker, de kristna utgjorde grundvalen, strukturen, eliten och styrkan i det muslimska kejsardömet. Det är troligt, att utan deras samarbete skulle inte frambringandet och utvidgandet av detta kejsardöme ha varit möjligt. De besegrade kristna massorna ställde alla sina resurser - all skicklighet, samling av teknisk skicklighet och vetenskaper, uppbyggda av tidigare civilisationer - i tjänst åt nomadiska ledare eller seminomadiska araber, och senare turkar. Islamisk litteratur, vetenskap, konst, filosofi och juridik föddes och utvecklades inte i Arabien, inom en exklusivt arabisk och muslimsk befolkning, utan mitt ibland besegrade folk, som levde på deras styrka och dhimmi-systemets döende, oblodiga kropp." (The Decline of Eastern Christianity under Islam, sid. 128).

Översättning till svenska från
http://www.saintandrew.net/fr_josiah/islam6.htm/