S:t Tikhons höstföreläsningsserier 1 oktober 2002

Ers salighet, vördade fäder, högaktade "Matushki", älskade seminarister, kära bröder och systrar i Kristus: Ära vare JESUS KRISTUS!
Välkomna! Tack för att ni har kommit!

Jag får redan från början framlägga, att jag långt ifrån är någon expert på islam eller ens speciellt på växelspelet mellan islam och ortodox kristendom under århundradena. Jag närmar mig detta ämne med stor bävan, starkt medveten om min brist på grundlig kunskap.

Jag närmar mig det även med en viss känsla av förundran, ty själva ämnet tycks kräva ett svar på en mycket svår fråga: "Varför tillät vår Herre, att islam har uppstått och spritt sig så långt och orsakat så mycket lidande och förstörelse i så stor del av den kristna världen under så många århundraden, ännu i våra dagar?" Har Herren använt islams spridning huvudsakligen för att tukta sitt folk för deras synder? Eller har han i sin hemlighetsfulla försyn även använt islam för att hjälpa till att skydda sin heliga Kyrka på ett antal mycket viktiga sätt?

Några ytterligare frågor att betraktas av oss: Har växelspelet mellan islam och ortodoxi alltid karakteriserats av militär, politisk och religiös konflikt, med ömsesidigt förakt, fiendskap, hat och förhärskande avsky? Eller har det funnits viktiga fall med ömsesidig respekt och samarbete? Har de ortodoxa kristna lyckats finna ett sätt att leva tillsammans med muslimer utan hat och förbittring, som förgiftar deras själar?

Särskilt har jag brottats med ytterligare en fråga beträffande ortodoxa kristna, som har levat i direkt kontakt med muslimer: I vilken utsträckning har de praktiserat Jesu bud att älska våra fiender, att välsigna dem som förbannar oss, att göra gott mot dem som hatar oss och att be för dem, som illvilligt utnyttjar oss och förföljer oss? (Matt 5:44).

Det är med sådana frågor som dessa i minnet jag skulle vilja, att vi ägnar vår tid tillsammans här i kväll. Och hellre än att försöka ge en omfattande sammanfattning av historien och relationerna mellan islam och ortodox kristendom genom århundradena, tror jag, att det skulle vara till större hjälp, när vi ser på möjliga svar på dessa frågor, att vi vänder oss till biografierna över några av vår Kyrkas helgon, som hade direkt kontakt med islam. Som vi vet, är helgonen våra ständiga exempel och vägvisare, hur man skall leva det kristna livet. Som den helige Johannes av Kronstadt (en stor rysk präst, som dog år 1908) manar oss:

Vi borde ha högst livlig, andlig förening med helgonen... Det är trängande nödvändigt för varje kristen att stå i förening med dem, om man önskar göra kristna framsteg; ty helgonen är våra vänner, våra vägvisare till frälsningen, och de ber för oss. (Jardine Grisbrooke, utgivare. De andliga råden av fader Johannes av Kronstadt, SVS Press, 1981).

Genom att iakttaga hur några av våra helgon tog itu med olika utmaningar, framlagda genom Muhammeds religion, önskar vi förhoppningsvis vinna insikter i, hur vi själva bör besvara islam - som sedan den 11 september 2001 har blivit en mycket större verklighet i våra liv, än vi troligen någonsin skulle kunna ha föreställt oss innan dess. Förhoppningsvis kommer vi att av deras erfarenhet och deras exempel lära oss, hur vi bättre kan skydda våra hjärtan från hätskhet, hat och fruktan i fråga om det, som hände i vårt eget land den 11 september 2001, och vad som skulle kunna hända igen på vår jord i händerna på islamiska terrorister.

Låt oss först vända oss till Johannes av Damaskus, som troligen levde från omkring 652 till 749 - under det första århundradet av den så kallade islamiska expansionen eller erövringen. Han föddes in i en mycket from, ortodox, kristen arabisk familj, som bodde i Damaskus, Syrien - en mycket viktig stad i Mellersta Östern, vilken de islamiska araberna hade ockuperat år 636, endast fyra år efter Muhammeds död. Muslimerna förorsakade inte förstörelse och död bland de kristna i Damaskus, delvis eftersom staden kapitulerade utan större motstånd, eftersom dess invånare i allmänhet betraktade muslimerna mer som befriare än som erövrare. Detta berodde på, att det av flera orsaker fanns utbredd, djup förbittring hos de grekiska bysantinerna beträffande de semitiska araberna och syrierna, som bodde i Damaskus och omgivande område. (Människorna i Hims, norr om Damaskus, sade till muslimerna under det första året av deras erövring: "Vi tycker långt mer om er regering och er rättvisa än det tillstånd fullt av förtryck och tyranni vari vi är" (Berättat av al-Baladhuri, en muslimsk historiker på 800-talet); i Sahas, sid. 23, n. 2. påstår Sahas, att utöver konflikten mellan den monofysitiska majoriteten i Syrien och Chalcedons bysantiner var "de höga skatterna, den allt behärskande makten hos jordägarna över bönderna och deltagandet i de långa, uttömmande och högst fruktlösa krigen med perserna några av orsakerna till att syrierna välkomnade förändringen" (sid 23). Se även Deno John Geanakoplos, Bysans: Kyrkan, samhället och civilisationen sett genom samtida ögon (Chicago; Univ. Of Chicago, Press 1984) s 336-338, om den koptiske patriarken Benjamins varma mottagande av de muslimska erövrarna och den muslimske generalen Amrs utrop, då han såg honom gäller: "I sanning, i alla länder, som jag tagit i besittning hittills, har jag aldrig sett en man från Gud lik denne man" (taget från den koptiska Patrologia Orientalis, vol 1 sid. 489-497).
Och den erövrande muslimske generalen Khalid hade även lovat mycket gynnsamma villkor för invånarna i staden, om de kapitulerade på ett fredligt sätt:

I den medlidande och barmhärtige Allahs namn: Detta är vad Khalid skulle vilja tillerkänna invånarna i Damaskus, om han kommer in där: han lovar att ge dem trygghet i sina liv, sin egendom och sina kyrkor. Deras stad skall inte bli ödelagd; inte heller skall någon muslim inkvarteras i deras hus. Dessutom ger vi dem fördrag med Allah och beskydd från hans profet, kalifer och de "troende". Så länge de betalar mantalspengar skall intet annat än något gott vederfaras dem. (Berättat av al-Baladhuri, sid. 18).

Medan muslimerna förbjöd byggandet av nya kyrkor, tillät de praktiskt taget de kristna att utöva sina religösa bruk, och de behöll mycket av den befintliga administrativa ordningen i staden, vilket även inkluderade användningen av det grekiska språket! En ortodox historiker, Daniel Sahas, påstår:

De kristna fick tillträde till kalifens hov (eller betjäning) på en mångfald sätt: som administrativa rådgivare, som "amiraler" i den nyligen uppförda muslimska flottan, som poeter, handledare för furstar, och artister. De behövde inte dölja sin bakgrund och visade fritt sina kristna tecken. (Daniel J. Sahas: Johannes av Damaskus om islam (Leiden: E. J. Brill, 1972) sid. 25-26).

År 661 fick S:t Johannes farfar, Mansur bin Sargun, den högsta administrativa ställningen i kalifens regering i Damaskus - något liknande en premiärminister. Han följdes i denna ställning av sin son, Ibn Mansur, Johannes far, som av folket kallades "emir" (=furste). För övrigt innehade en monofysitisk kristen med namnet Athanasius en jämförbar ställning i den islamiska regeringen i Alexandria, Egypten, varigenom han hade blivit extremt rik. Vi citerar åter Sahas:

Ibn Mansur måste ha varit en av de ämbetsmän för vilka kalifen hade djup respekt, och genom vars begåvning och lojalitet han kände största förtroende. Mansurs familj var respekterad av både muslimer och kristna. Theophanes (en kristen historiker, som skrev omkring år 800) kallade Ibn-Mansur en "extremt from kristen". "Vita" (om Johannes av Damaskus) upphöjer familjen Mansur för deras fromhet och tillgivenhet för den (Chalcedons) ortodoxa tron, som de bevarade, även "mitt ibland törnen.... utan att ge upp något av den rätta tron efter det att Hagars avkomlingar hade ockuperat staden." Samma Vita upphöjer Mansurs medlidande med de fattiga och fångarna. (Daniel J. Sahas: Johannes av Damaskus om islam (Leiden: E. J. Brill, 1972) sid 29-30).

År 664, när Johannes var omkring 12 år gammal, anföll en grupp muslimer ön Sicilien och många sicilianare fördes som fångar till slavmarknaden i Damaskus, inklusive en högt bildad munk som hette Cosmas. På något sätt kom han att uppmärksamma Johannes' fader, som önskade att Cosmas skulle bli privatlärare för hans son Johannes och hans adoptivson, som även hette Cosmas (som skulle bli en skicklig psalmförfattare, biskop och helgon i vår kyrka -S:t Cosmas från Maiuma). Ibn Mansur övertalade kalifen, att ge Cosmas, munken, sin frihet och att förvisso bli del av Mansurs hushåll, som privatlärare.

Den unge Johannes var förtjust, för som hans biografi berättar, kunde han nu lära sig "inte endast saracenernas böcker utan även grekernas." (Sahas sid. 39-40). Detta torde antyda att fram till denna tid hade han till största delen fått undervisning på arabiska, högst troligt genom att memorera och recitera åtminstone delar av Koranen och annan arabisk litteratur och poesi. Cosmas' ankomst var i hög grad en försynens skickelse för den begåvade, unge studenten och hans adoptivbror Cosmas, ty den italienske munken lärde dem "retorik, fysik, aritmetik, geometri, astronomi och teologi". (Sahas sid. 41). Som Sahas konstaterar "är det inte alls svårt att upptäcka kompetensen hos Johannes av Damaskus inom dessa kunskapsområden genom hans skrifter - särskilt i hans mästerverk Kunskapskällan". (Sahas s. 41, n. 2).

Efter sin faders död omkring år 693 blev Johannes personlig sekreterare åt kalifen - en ställning jämförbar med den som innehades av hans far och farfar, och kanske till och med lite högre rang. Han behöll uppenbarligen sin ställning i ungefär 30 år, fram till den bysantinske kejsaren Leo III:s edikt mot religiösa bilder år 726 ledde till en stor förändring i hans liv. Genom att briljant skriva till försvar för bilderna och i mycket stor utsträckning citera kyrkofädernas skrifter förargade Johannes i hög grad kejsaren.

Men Leo kunde inte direkt gå till anfall mot Johannes, eftersom Syrien inte längre var en del av kejsardömet. Så i hopp att få honom straffad genom kalifen av Damaskus, baktalade han honom inför kalifen. Kalifen trodde förtalet och lät hugga av Johannes' högra hand. Men den natten höll Johannes, i brinnande bön framför en ikon av Theotokos, sin avhuggna hand mot sin handled och bad vår Fru om barmhärtighet, varvid han lovade att ägna sina skrivartalanger under resten av livet åt att bygga upp Kristi Kyrka. Slutligen somnade han. Nästa morgon vaknade han upp för att finna, att hans hand åter var fäst vid hans handled, helt återställd!

Under det han höll sitt löfte, drog han sig tillbaka från den offentliga tjänsten och begav sig till det heliga landet, där han trädde in i S:t Sabbas berömda kloster i öknen nära Jerusalem. Här skulle han sända ut några av den största skrifterna i fråga om hymndiktning och teologi i vår Kyrkas historia - inklusive en mycket klarsynt och insiktsfull kritik av islam i kapitel 101 - det avgjort längsta kapitlet - i hans verk, som kallades "Om heresier". I detta kapitel om islam skriver han kraftfullt och kallar islam " ishmaeliternas bedrägliga vantro" och "förelöpare till Antikrist", och han kallar Muhammed "en falsk profet". (Sahas sid. 68 och 73). Men han framställer inte Koranens budskap på riktigt sätt. Han sammanfattar det med exakt noggrannhet; vi erinrar oss, hur han lärde Koranen i sin barndom. Och det finns ingen ton av agg eller bitterhet i han analys av islam. Sahas drar slutsatsen:

Han framställer fakta om islam på ett metodiskt och systematiskt sätt, även om det inte alls är på ett smickrande sätt; han visar en noggrann kunskap om religionen, kanske högre än den som den genomsnittlige muslimen kunde ha; han är medveten om de väsentliga lärorna och uppfattningarna i islam, särskilt dem som har ett omedelbart intresse för en kristen; han känner väl till sina källor, och han är hemma med muslimsk mentalitet. Kap 101 är inte provocerande genom hat, varken högtravande eller fullt av egen segerglädje. (Sahas sid.95).

Alla ortodoxa var inte lika finkänsliga som Johannes av Damaskus, när de hade med islam att göra. År 743 blev biskop Peter av Maiuma avrättad av araberna, på grund av att han offentligt fördömt islam och kallat "Muhammed en 'falsk profet' och 'förelöparen till Antikrist'". (Sahas sid. 68).Och omkring år 860 skrev Nicetas av Bysans, känd som Filosofen, en bok kallad "Motargument mot Boken förfalskad av Muhammed, araben", i vilken han kallade Koranen "'en rustik liten bok' och 'förfalskad mytologi', och islam 'en barbarisk religion.'" (Sahas sid, 77, n 1).

Med början omkring år 750 och fram till 900-talet växte en storslagen och blomstrande arabisk kultur fram i öster under Abbasid- kaliferna, som byggde en ny stad som sin huvudstad - Bagdad: Deras välde sträckte sig från västra Persien till Libyen, och inkluderade hela arabiska halvön och hela vägen norrut inklusive Armenien. Bysantinerna stred under denna tid mäktigt för att tränga ut araberna från östra områdena av Mindre Asien, men i allmänhet utan större framgång.

Trots denna nästan ständiga militära och religiösa konflikt fanns det ett visst erkännande bland bysantinerna, att Abbasid-kalifernas arabiska furstendöme var en högt bildad kultur, värd respekt. Vi finner en sådan attityd uttryckt av ett helgon i vår Kyrka - patriarken av Konstantinopel, den helige Nicholas Mystikos - i ett brev han skrev till kalifen i början av 900-talet. I detta brev betonar han särskilt behovet av ömsesidig, vänskaplig kontakt trots alla skillnaderna i deras respektive kulturer:

Det finns ingen auktoritet bland människor, inte heller någon potentat, som övertar sin makt på jorden genom sin medfödda förmåga, såvida inte Upphovsmannen och Härskaren och den ende Potentaten i Höjden kommer att samtycka till hans tronföljd. Därför är det rätt, om möjligt, att vi alla, som har uppnått makt bland människor, även om det inte skulle finnas något annat som främjar vår ömsesidiga kontakt och vårt samtal genom ord, ändå av just detta skäl - att vi har fått våra auktoriteters gåva från ett gemensamt Huvud -är det rätt att vi inte bör försumma att dag efter dag få kontakt med varandra, både genom brev och genom de sändebud, som betjänar oss i våra angelägenheter….det finns två herravälden, saracenernas och romarnas, som står över alla herravälden på jorden och glänser som två mäktiga fyrar på himlavalvet. De borde, enbart av just detta skäl, leva i kontakt och broderskap, och inte, på grund av att vi skiljer oss från varandra i seder och religion, förbli främlingar för varandra på alla sätt. (Deno John Geanakoplos, Bysans: Kyrkan, samhället och kulturen sedda genom samtida ögon (Chicago: Univ. Of Chicago, Press, 1984) sid. 339-340). )

Den helige Nicholas Mystikos var en andlig son till ett särskilt viktigt helgon i vår Kyrka - den helige Photios den store, patriark av Konstantinopel, känd som en av ortodoxins tre stöttepelare. Den ortodoxe historikern A. A. Vasiliev säger om den helige Photios:

I sin påfallande mångsidighet i kunskap och sitt fasthållande vid studiet av de gamla författarna var Photius representativ för den i det bysantinska väldet intellektuella rörelse, som blev mycket märkbar, särskilt i huvudstaden, från mitten av 800-talet… Under hans livstid och som resultat av hans påverkan utvecklades en närmare och mer vänskaplig relation mellan profan vetenskap och teologisk undervisning. Så vidsynt var Photius i sina relationer med andra människor, att till och med en muhammedansk härskare (emir) på Kreta kunde vara hans vän (araberna invaderade först denna ö, år 824). En av han elever, Nicolaus Mysticus, patriarken av Konstantinopel skrev på 900-talet i sitt brev till emirens son och efterträdare att Photius "väl visste, även om skillnaden i religion är en barriär, att vishet, vänlighet och andra egenskaper som pryder och upphöjer den mänskliga naturen drar till sig tillgivenhet från dem som älskar ärliga ting; och trots skillnaden i religiösa trosbekännelser, älskade han din fader, som hade begåvats med dessa egenskaper". (A.A. Vasiliev: Det bysantinska kejsardömets historia (Madison, Wisc.: Univ. Of Wisconsin Press, 1952).

Låt oss nu hoppa över fyra århundraden och komma till tidsperioden för en annan av de tre stora stöttepelarna i ortodoxin, den helige Gregorius Palamas (1296-1359). Han levde under det första århundradet av den dramatiska och häpnadsväckande uppkomsten av de ottomanska turkarna, ett annat islamiskt folk, som från sitt lilla hemland i nordvästra Mindre Asien så småningom skulle belägra, invadera och permanent ockupera alla länderna i det bysantinska kejsardömet. Den största skatten av alla, drottningen bland alla städer, det magnifika och legendariska Konstantinopel, centrum för den kristna världen i Öst, mirakulöst beskyddad av Kristus och hans heliga Moder, Theotokos, under mer än elvahundra år, belägras och tillfångatas av turkarna på våren år 1453.

Den helige Gregorius Palamas hade då och då kontakt med turkarna under sin livstid. År 1325, efter omkring åtta år i klosterliv på berget Athos, tvingade ett turkiskt hot mot det heliga berget honom att fly till Thessalonike, där han genom sina vänners insisterande accepterade att vigas till det heliga prästämbetet. Under tiden hade han vid någon tidpunkt mött en man, som hette Johannes Cantakuzenos, som skulle bli något liknande premiärmister hos den bysantinske kejsaren Andronikos III (1328-1341). Under det sex år långa inbördeskriget, som följde efter denne kejsares död, mellan Cantakuzenos och förmyndarregeringen för Johannes V Paleologos, Andronikos III:s unge son, vädjade Cantakuzenos till turkarna om militärt bistånd och gav ottomanernas prins, Orhan I, till äktenskap åt en av sina döttrar, vid namn Theodora.

Det var denne Cantakuzenos som gav den helige Gregorius betydande understöd i hans teologiska dispyt med den kalabriske Barlaam. Förvisso sammankallades och leddes det tredje och slutliga konciliet under Palamas' tid, hållet år 1351, av Johannes VI Cantakuzenos, som nu var medkejsare; Genom detta koncilium hävdade Kyrkan en gång för alla sanningen i den helige Gregorius' teologi, inklusive den avgörande distinktionen mellan Guds väsen och hans energier. Cantakuzenos hade även stött valet av Palamas som ärkebiskop av Thessalonike år 1347.

I mars år 1354, när Gregorius seglade från Thessalonike mot Konstantinopel i avsikt att få till stånd försoning mellan de två medkejsarna, Johannes V Paleologos och Johannes VI Cantakuzenos, som åter var i krig med varandra, tvingade ogynnsamma vindar hans skepp att lägga till vid Gallipoli, som hade intagits av de ottomanska turkarna endast ett par dagar tidigare med hjälp av en jordbävning, som hade stjälpt omkull stadens murar. Turkarna fortsatte att tillfångata Gregorius och hela hans följe. Biografin om Gregorius i volymen med biografierna om ortodoxins stöttepelare anför på denna punkt: "Universums Gud var dock tillfreds att låta sin tjänare umgås med ishmaeliterna, så att han kunde uppenbara ortodoxin för dem. (Heliga apostlarnas konvent: Biografi om ortodoxins stöttepelare - Buena Vista, Colo: Heliga apostlarnas konvent 1990).

Under ett helt år umgås förvisso Gregorius med ottomanska turkar, eftersom han tas under lätt bevakning från plats till plats i västra Mindre Asien, områden erövrade av turkarna 20 till 30 år tidigare. På en punkt har han en långdragen teologisk konversation med emiren Orhans barnbarn vid namn Ishmael. När Ishmael inte kunde säga något mer mot Gregorius' klara framställning av den kristna tron, berättas det att "Ishmael varken var förolämpad eller illasinnad, även om många som kände honom anmärkte att han var den främste i elakhet och fanatism mot de kristna." (Heliga apostlarnas konvent - med hänvisning till Biografin om Gregorius skriven av Philotheos Kokkinos, den hesykastiske patriarken i Konstantinopel som verkade för att få Gregorius förhärligad som helgon år 1368, endast nio år efter hans död).

Vid ett annat tillfälle iakttog Gregorius en muslimsk tasimanes (helig man) som skrek till vid likbåren under en begravningsprocession. Gregorius sade efteråt, när han talade med denne man genom tolk:

"Jag vet att du inför Gud skrek ut något gott å den dödes vägnar. Jag önskar få höra vad du sade till Gud". Men samme tolk, denne tasimanes svarade: "Vi sökte syndernas förlåtelse från Allah för den dödes själ". Åter sade helgonet, varvid han tog första steget: "Bra, men den som har makten att förlåta är Domaren; och han som skall komma och döma alla människor är Kristus. Följaktligen är det till honom vi bör rikta våra böner och rop….." (Heliga Apostarnas Konvent - åter anlitas Philotheos Kokkinos' Biografi o den helige Gregorius).

Här har vi ett underbart exempel på typisk ortodox evangelistisk strategi: då Gregorius ser något gott i islam, bygger han på denna gemensamma grund och tar muslimen från islam i riktning mot en rätt tro på Kristus.

Under sitt år i fångenskap tilläts Gregorius också ofta möta de kristna, som bodde i de områden han passerade genom. En biografi säger, att "han övertalade de ortodoxa att bära lidandets kors utan att knota och att hoppas på himmelska belöningar". (Heliga Apostlarnas Konvent).

Våren nästa år, 1355, samlades en mycket stor summa pengar ihop av bysantinerna och de betalas till turkarna som lösensumma för Gregorius, som sedan får tillåtelse att återvända till sitt biskopssäte i Thessalonike.

Fader Johannes Meyendorff iakttar i sina klassiska studier om den helige Gregorius beträffande Gregorius' brev skrivna under hans fångenskapstid:

Det mest omedelbart slående draget därav är den jämförelsevis positiva bild han ger av de kristnas liv under det turkiska oket, och den positiva attityd han intar mot turkarna själva. Denna attityd står i kontrast till den som finns hos många av hans samtida. Biskop Matteus från Efesus (nu under turkarna) klagade helt och hållet i sin bön vid sin biskopsinstallation över den "barbariska" ockupationen och längtade efter det romerska kejsardömets återkomst. Och Nicephoras Gregoras (som tillsammans med biskop Matteus var ännu en av Gregorius' teologiska motståndare) överdriver, medan han beskriver Palamas' fångenskap, påtagligt de förolämpningar han utsattes för (Palamas hade säkerligen lidit några smärtsamma förolämpningar i händerna på några av turkarna), och han tolkar dem som gudomlig bestraffning för hans stöd åt Cantakuzenos' pro-turkiska handlingsprogram. Även Palamas betraktade de ockuperande styrkorna som "de mest barbariska bland barbarerna", men han betraktade sin fångenskap som skickad av Försynen, under det den gav honom en chans att uppenbara evangeliet för dem.

Philotheus' två berättelser om Gregorius' fångenskap berättar även om hans missionerande sysselsättning. Palamas refererar inte på något ställe till möjligheten av en bysantinsk återerövring av Mindre Asien; precis tvärtom betraktar han islams seger som någonting normalt: "Det gudlösa folket skryter över sin seger över romarna och tillskriver den sin kärlek till Gud. Ty de vet inte, att denna värld här nere bor i synd, och att onda människor besitter större delen av den … det är därför som avgudadyrkarna ända ner till Konstantins tid…..nästan behållit sin makt över världen". I kontrast till humanisterna, som ofta var beredda att offra allting, även den ortodoxa tron för kejsardömets räddning (dvs. världslig trygghet) ansåg ärkebiskopen av Thessalonike, även om han uppenbarligen inte önskade barbarernas seger, inte det minsta, att denna satte ett slutgiltigt slut på kristendomens historia. Han beskriver de kristnas liv under det turkiska oket och visat deras nya förpliktelser, gynnade av den stora toleransen hos den ockuperande makten (denna tolerans kommer att minska under de följande åren under det turkiska oket).

En sådan attityd var inte speciell för Palamas, utan den tycks ha varit vida spridd bland 1300-talets hesykaster och bland de fattiga grupperna i allmänhet. Philotheus berättar, att den helige Sabbas av Vatopedi åtnjöt respekt från muslimerna och hade vänliga intervjuer med deras ledare, när han reste i Syrien och Palestina. Denna tolerans från islams sida mot de ortodoxa kristna stod i Philotheus' ögon i skarp kontrast till de förföljelser de utsattes för genom latinarna (dvs. romerska katoliker) på Cypern. (Fader Johannes Meyendorff: Ett studium om Gregorius Palamas, SVS Press, 1974 och 1988).

Låt oss nu flytta vår berättelse till landet Ryssland år 1380, för att höra om en enorm och fruktansvärd blodig sammanstötning mellan en ortodox kristen armé och en kolossalt stor militärstyrka bestående av muslimer. Här finner vi verkligen ett försök till underhandling, men när denna misslyckas, ser vi Jesus Kristus, historiens Herre, som skänker sitt folk seger i krigföring genom helgonens utomordentliga ledarskap, både på jorden och i himlen. Likt en gammaltestamentlig profet, som uppmuntrar en gammaltestamentlig domare eller kung att anfalla en invaderande hednisk stam, råder den store Sergius av Radonezh (1314-1392) ett av de två viktigaste och mest älskade ryska helgonen under alla tider och grundare av det mest betydande klostret i Ryssland, Heliga Treenigheten-S:t Sergiusklostret, den gudfruktige storfursten av Moskva, S:t Dimitry Donskoi (1351-1389) att modigt gå och möta fienden, ty "Herren kommer att vara med dig!"

Omkring 1380 hade Ryssland stönat under oket under de mongoliska tatarernas överherravälde under över 140 år. År 1367 och 1368 hade S:t Dimitry Donskoi, storfursten i Moskva och ledaren för de olika ryska stadsstaterna, vågat bygga stenmurar runt Moskva, och han hade hindrat betalning av de årliga skatterna till tatarerna. Nu hade de rasande tatarerna åt sig själva samlat en armé på¨400 000 man som började röra sig åt nordväst mot Moskva. Och det militära hotet var särskilt farligt nu, eftersom tatarerna hade konverterat till islam under början av 1300-talet och deras i grunden välvilliga attityd mot ortodoxa kyrkan hade förvandlats till en fientlig sådan. Som Nicolas Zernov påpekar torde Rysslands nederlag därför innebära massaker på befolkningen, profanering av kyrkorna och undertryckande av kristenheten. Å andra sidan torde underkastelse troligen innebära kuvande av ledarna och moralisk kollaps bland folket. ( Nicolas Zernov: Ryssarna och deras Kyrka, 3:e uppl. SVS Press 1978).

S:t Dimitry hade samlat ihop de olika ryska furstarna - alla utom en - under det han samlat en stor kombinerad armé för att försöka stoppa det hämndlystna anfallet från tatarerna. Den ryska armén hade börjat marschera söderut. Vid denna stund går S:t Dimitry till Heliga Treenighetens kloster för att personligen rådfråga S:t Sergius av Radonezh, som sedan S:t Alexis, metropoliten av Moskva, dött två år tidigare, är den universellt erkände anlige ledaren i de ryska länderna.

Var vänlig och tillåt mig nu att låta den ortodoxe forskaren Nicolas Zernov omtala berättelsen:

Läs Ryssarna och deras Kyrka /SVS Press, 1978/sid. 39-40).

Och vidare om S:t Sergius' inblandning och stöd från S:t Nikolaus av Myra, låt mig läsa från Pierre Kovalevakys bok: Sankt Sergius och ryska andlighet. (SVS Press, 1976). Läs sid. 110-111 och 112 -113)

S:t Sergius' kritiska roll i slaget vid Kulikovo Pole ihågkoms i en av hymnerna vid hans festdag:

O, helige fader Sergius…prydd med profetians gåva, du har talat om kommande ting som om de hände i det närvarande. Ty genom bön har du beväpnat fursten, så att han besegrade barbarerna, som skröt med att de skulle förstöra hans fädernesland. (Stikheron för högtidliga vesprar för S:t Sergius av Radonetzh den 25 september).

En annan hymn, som antyder och vittnar om den väldiga andliga växten hos detta helgon, förklarar dramatiskt: "Du har vuxit i gudomlig likhet så långt det är möjligt för en människa". Ännu en stikheron för högtidliga vesprar för S:t Sergius - vid Ära….)

Den stora segern vid slaget vid Kulikovo Pole sätter inte omedelbart stopp för det tatariska oket över ryssarna, men den markerar början av den process, som kommer att leda till Rysslands fullständiga frihet gentemot tatarerna etthundra år senare. Det är kanske eftersom Herren vet, att Serbien kommer att falla för de ottomanska turkarna år 1389 och att Bulgarien kommer att falla år 1393 och Grekland år 1396 och Konstantinopel år 1453, som Hans Excellens suveränt beveks att sluta med tatarerna ok över Ryssland, så att detta kan framträda som den enda politiskt fria nationen under den svåra perioden på 400 till 500 år i den ottomanska fångenskapen i faktiskt alla de andra traditionellt ortodoxa länderna i världen.

Jag skulle endast vilja säga en aning mer om det serbiska nederlaget i slaget vid Kosovo. År 1389 samlade den ståtlige och gudfruktige fursten Lazar de olika serbiska furstarna för att bemöta det våldsamma anfallet från de ottomanska turkarna. Hellre än att överlämna sig åt de långt mer talrika turkarna valde S:t Lazar och hans män att dö till försvar för sin älskade Kyrka och sitt hemland - i hopp om att vinna inträde i det himmelska rike, som för hela mänskligheten är det eviga hemlandet. Så kom det sig att serberna fram till denna dag anser nederlaget i slaget vid Kosovo den 15 juni 1389, som det nationella martyriets dag. (Se S:t Nicholai Velimirovich och överabboten Justin Popovich: Mysteriet och innebörden av slaget vid Kosovo - en skatt i serbisk ortodox spiritualitet, vol. 3 - Grayslake, III: Det fri serbiska ortodoxa stiftet i USA och Canada, 1989).

Nu vänder vi vår uppmärksamhet till hur de grekiskt ortodoxa kristna stod i relation till sina muslimska överherrar och grannar under århundraden av fångenskap i händerna på de ottomanska turkarna - en fångenskap som fortfarande inte har slutat, eftersom vi ser, att patriarkatet av Konstantinopel fortfarande är politiskt underordnat turkarna i Istanbul. Sedan kommer vi att betrakta de många martyrier, som leds av ortodoxa kristna under turkarna, med särskild betoning på ytterligare två mycket viktiga helgon, varom de flesta av oss icke-greker förmodligen vet mycket lite - S:t Kosmas från Aitolia och S:t Gregorius V.

Förhoppningsvis skulle jag, om vår tid medger det, sedan tycka om att delge en sant anmärkningsvärd och högst informativ berättelse från biografin över S:t Arsenios av Kappadocein. Han bodde i en kristen by omgiven av turkar i sydöstra Mindre Asien på 1800-talet. Och slutligen hoppas jag tala lite om en av dagens moderna apostlar för tron, fader Daniel Byantoro, en tidigare muslim från Indonesien, för vilken vår Herre Jesus Kristus uppenbarades sig, och så småningom förde han honom in i vår heliga ortodoxa tro.

År 1444 dog den tredje av de tre stora stöttepelarna i ortodoxin, S:t Markus av Efesus. Vi ortodoxa minns honom med tacksamhet som den ende biskop som vägrade att underteckna den påtvingade unionsöverenskommelse, som accepterade underkastelse under påvedömet vid det illa beryktade konciliet i Florens år 1439. Innan han lämnade detta livet skänkte S:t Markus manteln i sin befogenhet som ledare för det pågående motståndet mot unionsöverenskommelsen åt George Scholarios, som hade tagit namnet Gennadios i klostret.

S:t Gennadios motsatte sig häftigt dem i det bysantinska riket som tog parti för den påtvingade unionen med den Romerska Kyrkan. Han var en samma åsikt som den storhertigen Likas Notaras, kejsarens högste minister, som när det turkiska anfallet på staden närmade sig, hade deklarerat: "Det skulle vara bättre att se turkarnas turban regera mitt i stan än den latinska tiaran (den påvliga kronan). (Harry J. Magoulias: Bysantinsk kristendom - Kejsaren, Kyrkan och Väst - Chicago - Rand Mc Nally, 1970).

Erövraren av staden, Mehmed II (hans namn är en variation på namnet Muhammed) visar sig efter det första våldet inblandat i stadens erövring vara en helt upplyst härskare. Han respekterar den stora kultur, som han har blivit herre över, och han ser sin dynasti som ett bevarande och en fortsättning på det romerska kejsardömets lysande arv. Han har verkligen något grekiskt blod i sina ådror, eftersom det har funnits åtskilliga ingiften mellan bysantiner och ottomaner under tidigare år.

Så han önskar samarbeta med sina grekiska undersåtar; för en sak inser han, att han behöver deras hjälp för att bygga upp sitt kejsardöme. Det är som den store historikern Steven Runciman påstår:

Turkarna skulle förse honom med hans ledare och hans soldater; men de var inte erfarna i handel eller industri; få av dem var goda sjömän; och även på landsbygden tenderade de att föredra ett liv som fåraherdar framför ett liv med jordbruk. För kejsardömets ekonomi var samarbete med grekerna väsentligt. Sultanen såg inget skäl till, att de inte skulle leva i vänskap med turkarna inom hans områden, så länge deras egna rättigheter tillförsäkrades, och så länge de insåg, att han var deras överherre. (Steven Runciman: Den stora Kyrkan i fångenskap - Cambridge, Cambridge Univ. Press, 1968).

Mehmed II förstår, hur det för grekerna i hög grad är viktigt med deras Kyrka, och han har viss personlig högaktning och intresse för den Grekiska Kyrkan. Han respekterade djupt sin faders andra fru, Lady Maria, en serbisk prinsessa, som hade tillåtelse att öppet praktisera sin kristna tro; Runciman påstår att "varje önskan, som hon uttryckte, uppfylldes omedelbart av hennes styvson". (Ibid) Och med åtminstone någon intellektuell vetgirighet skulle han senare ha teologiska diskussioner med S:t Gennadios i sidokapellet i Pammacaristos' kyrka ("helt välsignade", refererande till Theotokos). Och han skulle även be Gennadios att skriva ett kort, objektivt påstående om den ortodoxa tron för översättning till turkiskt språk! (Ibid. Denna avhandling har utgivits i hans kompletta verk, på franska; Runciman s. 183).

Så Mehmed beslutar att hjälpa den grekiska Kyrkan att anpassa sig till de nya villkoren. Då han fick veta, att patriarken för de kristna hade flytt tillbaka till Italien år 1451, verkade han för att förse dem med en ny patriark. Det logiska valet blev George Gennadios Scholarios, på grund av ett skäl. Han kunde lita på honom, att han inte intrigerade med Väst för att försöka underminera den turkiska regimen.

Men Scholarios var inte längre i staden!. Efter ytterligare efterforskning upptäcktes det, att han hade blivit tillfångatagen vid tiden för stadens erövring, och han hade fallit i händerna på en rik turk, som bodde i Adrianopel, omkring 20 mil bort, och som hade köpt honom som slav. Han hade befriats från sin ägare och förts tillbaka till Konstantinopel, där han och sultanen tillsammans utarbetade detaljer för förlikning, varigenom de kristna kunde leva under de ottomanska turkarna. I huvudsak skulle han som patriark bli etnark (ståthållare), den administrative och religiöse ledaren för alla de kristna i riket, som en nation inom en nation.

Den 6 januari 1454, den heliga Uppenbarelsens dag, blev S:t Gennadios formellt installerad som patriark. Runciman beskriver scenen:

Gennadius blev mottagen i audiens av sultanen, som räckte honom insignierna för hans tjänst - ämbetsdräkterna, herdestaven och bröstkorset. Det ursprungliga korset hade gått förlorat. Vare sig Gregorius Mammas (den tidigare patriarken) hade tagit det med sig, när han flydde till Rom, eller det försvann under stadens plundring är okänt. Så Mehmet själv presenterade ett nytt kors, gjort av förgyllt silver. När han installerade patriarken, uttalade han formen: "Bli lyckosam patriark och bli försäkrad om vår vänskap, under det du äger alla de privilegier, som patriarkerna före dig åtnjöt".

Eftersom Sankta Sofia redan hade förvandlats till en moské, leddes Gennadius till de Heliga Apostlarnas kyrka. Där utformade metropoliten av Heraclea, vars traditionella plikt var att viga, vigningsriten och installationen. Patriarken reste sig sedan upp, satte sig upp på en magnifik häst, som sultanen hade överlämnat åt honom (han skulle bli den ende kristne, som fick tillåtelse av turkarna att rida på en häst), red i procession runt staden, innan han återvände för att inta sin bostad i det inhägnade området vid de Heliga Apostlarnas kyrka. Han mottog även en ansenlig gåva av guld från sultanen…

Mehmet överräckte även åt Gennadius en firman (officiellt kejserligt påbud), som hade undertecknats, och som åt patriarken gav personlig okränkbarhet, befrielse från skatter, rörelsefrihet, trygghet att undgå att bli avsatt (såvida det inte sker genom särskild handling från den heliga biskopssynoden) och rätten att överföra dessa privilegier till sina efterträdare. (Ibid. Sid 169-170).

I gengäld för dessa privilegier utlovade patriarken Gennadios personlig lojalitet mot sultanens regering, och han lovade att ge förvissning om, att de kristna skulle betala sina skatter och inte revoltera.

Grekerna fick utan tvekan lindring och de var tacksamma för denna helt gynnsamma början på sitt nya liv under turkarna. Men de insåg högst sannolikt, att det skulle kunna bli mycket värre ställt för dem vilket ögonblick som helst, eftersom alla deras privilegier berodde på sultanens goda vilja - och vem skulle kunna säga hur vänligt sinnade mot de kristna några följande sultaner skulle kunna vara? Patriarken Gennadios själv kände den möjliga faran i att ha det patriarkaliska huvudkvarteret i en kyrka , som fanns i en i hög grad turkisk del av staden. Så han fick bifall att flytta sitt huvudkvarter från de Heliga Apostlarnas kyrka till Pammacaristos' kyrka, belägen i det ledande kristna området i staden; detta område var och är fortfarande känt som Phanar.

Särskilt oroande och förvisso hjärtesårande för de kristna var turkarnas praxis att gripa kristna pojkar så unga som tio år för tjänst i den elitbetonade Janitsjar- regementet. Pojkarna tvingades förneka sin kristna tro och att förbli i celibat. Som svar på denna praxis tillät Gennadios, att unga pojkar gifte sig, även om detta var en överträdelse av den kanoniska bestämmelsen att pojkar inte kunde gifta sig före 14 års ålder (för flickor var minimiåldern 12 år). Gennadios mötte visst motstånd från rigoristerna bland sin skara, som invände mot denna överträdelse av de kanonisk lagarna. (Arkimandriten Roman Braga i hans Utforskning av det inre universum: Glädje - Livets mysterium - Rives Junction, Mich: HDM Press, 1966, sid 65-66 jämför de kompromisser S:t Gennadios gjort med de ottomanska auktoriteterna i avsikt att hålla kyrkorna öppna, med dem som gjordes av rumänska och ryska Kyrkans hierarker under den sovjetiska eran:
Jag känner inte skillnaden mellan hierarkerma under den kommunistiska regimen och forskaren S:t Genadius, som när Konstantinopel erövrades av Muhammed II, undertecknade den stora kompromissen att inte ringa i klockor, inte ha processioner på gatorna med heliga reliker, inte ha gudstjänster utanför kyrkobyggnaden - och han är ett helgon i kalendern. Men vår hieraki, som lyckades hålla alla kyrkorna öppna under de kommunistiska ockupationerna, är klandrad och fördömd. Vad är skillnaden mellan de ena situationen och den andra? - sid. 65)

Kanske sådant hårt motstånd var ett av skälen till att han drog sig tillbaka från patriarkatet år 1457 och flyttade till berget Athos och sedan till ett serbiskt kloster under beskydd av Lady Maria, Mehmets styvmor. Två gånger återkallades han till den patriarktronen, och sedan han hade dragit sig tillbaka för tredje gången, dog han i obemärkthet. Han vördas i vår Kyrka som S:t Gennadios II Scholasticos; hans festdag är den 31 augusti.

Livet blir verkligen svårare för de kristna under det ottomanska oket allt eftersom åren går. De kristna behandlas avgjort som andra klassens medborgare, som inte kan skylta offentligt med sin kristna tro, och ändå måste de bära karakteristiska kläder, som utmärkte dem som kristna. Det finns en ständig frestelse att helt enkelt ge efter för de olika trycken och bli muslim, att bli en av de privilegierade medlemmarna av samhället, vilket skulle innebära "mer personlig säkerhet, mindre beskattning, bättre landområde att odla och deras eget vittnesbörd skulle accepteras i domstolen". (Vittnen för Kristus).Det är intressant att se, att de kristna mycket ofta fördes inför muslimska domare för skilda anklagelser - ofta genom olika former av bedrägeri - domaren kunde försöka att fresta den kristne att acceptera islam med löften om rikedom, hög ställning och världslig ära - istället för att försöka vinna över honom för islam genom lovprisning av dygderna och sannfärdigheten i Muhammeds religion. Vad som än var skälen eller kombination av skäl genom åren, allt eftersom århundraden av islamiskt motstånd fortsatte, fanns det fler och fler kristna som avföll till islam, vilket måste ha varit mycket avskräckande för de kristna familjemedlemmarna och vännerna.

Säkerligen fann de flesta kristna grekerna och islamiska turkarna under åren vägar att leva tillsammans förhållandevis fredligt med vars och ens uppmärksamhet mestadels ägnad åt de dagliga ansvarsuppgifterna i denna världens liv - i omsorg och försörjning av sig själva och den egna familjerna. Men friktionen mellan de kristna och muslimerna ökar verkligen så småningom, och eftersom korruptionen inom sultanens område även ökar, varvid man gör lokal rättvisa mot de kristna mer och mer godtycklig, finner vi under årens gång ett stigande antal martyrier.

I sin bok med titeln "Vittnen för Kristus: ortodoxa kristna neomartyrer under den ottomanska perioden 1437-1860" (SVS Press 2000) berättar fader Nomikos Michael Vaporis berättelser om omkring 200 sådana martyrier. Av dessa inträffade 12 på 1400-talet, 25 på 1500-talet, 41 på 1600-talet, 57 på 1700-talet och 66 på 1800-talet. (Vittnen för Kristus sid. 14). Det skulle vara underbart, om vi hade tid att hedra var och en av dessa martyrer - människor med namn sådana som Mikael brödförsäljaren, Nicholas gårdfarihandlaren, Johannes möbelsnickaren, Angelis guldsmeden, Nicholas bagarens medhjälpare, Markus studenten, Johannes skräddarlärlingen, Chrestos båtmannen, Nicholas specerihandlaren, Apostolos uppassaren, Argyre de trogna frun, Kristo trädgårdsmästaren, George anställd vid konsulatet, Anthony arbetaren, Hatzigeorge sandalmakaren, Theodore konstnären, Helen Bekiaris tonåringen, Constantine tjänaren, Lazaros den bulgariske herden, Johannes bonden, Angelos läkaren, George Laskaris läraren, Nektarios kamelskötaren, Joan, Stamato och Nikolla de albaniska handelsmännen och Anastasios och Demetrios korgmakarna.

Vi slås omedelbart av de vanliga yrkena hos dessa förmodligen "genomsnittsliga" ortodoxa kristna, varav några kanske inte varit särskilt fromma men som älskade sin tro och sin kyrka så mycket, att de vid stunden för yttersta utmaningen var villiga att bli torterade, ibland med plågsam pina och att dö för sin "sötaste" Jesus, som troget var med dem i deras martyrstrider.

Denna bok inkluderar biografierna om fem muslimer som konverterade till ortodox kristendom under dessa år; få muslimer konverterade, eftersom avfall från islam innebar dödsdom. Dock trodde, som vi kommer att se i biografin om S:t Arsenios från Kappadocien, ett antal muslimer i hemlighet på Kristus som sin Gud och Frälsare - kanske ett ganska stort antal. Fader Vaporis' bok berättar biografier om ganska många, fler än fem som konverterade till islam - ibland genom tvång - och sedan återvände till sin tro på Kristus.

I introduktionen till sin bok sammanfattar fader Vapotis de synpunkter martyrerna hade om Muhammed, islam och sina muslimska grannar. Dessa synpunkter finns exemplifierade i det svar, som gavs åt den turkiske domaren av munken Ignatios, som kom från det berömda klostret Rila i Bulgarien och som led martyrdöden i Konstantinopel år 1814. Under tvång hade han en gång lovat några muslimer, att han skulle förneka Kristus, och nu några år senare hade han kommit till huvudstaden och har för domaren deklarerat sin tro på Kristus. Domaren svarar:

"Människa sluta med denna galenskap och kom till besinning. Tänk på att om du framhärdar i detta, kommer du att lida fruktansvärda plågor och till slut döden. Men du skulle kunna ta emot många gåvor från oss, så att du skulle kunna ha tillräckligt resten av ditt liv och ta emot en hög ställning. På detta sätt kan vi alla vara stolta över dig". (Ibid. sid. 292-293. Ett liknande exempel inträffar i biografin om S:t George, guldsmeden, som blev martyr i Sofia i Bulgarien, år 1515; han blev förledd av en mufti (en muslimsk religiös man/laguttydare) med dessa ord: Unge man, om du skulle överge din eländiga religion, oacceptabel som den är för alla i världen, och komma till vår, som är en god och behaglig religion, skulle du vinna mycket ära och heder och bli arvinge till stor rikedom" (sid 46))

Den helige Ignatios svarar med dessa ord:

Era gåvor och er ställning är kortlivade och jag ger er dem. Era hot om tortyr och död är ingenting nytt, ty jag kände till dem innan jag kom hit. Faktiskt är det på grund av dessa jag kom - för att dö för min Kristus som är den ende evige och odödlige Guden, vars gåvor också är eviga och vars rike är himmelskt, outsägligt och orubbligt. Er falske profet Muhammed är en undergångens lärare, en vän till djävulen och en avfälling från Gud. Hans lära är satanisk, och ni olönsamma tjänare, som trodde på honom och är bestämda för helvetet, såvida ni inte tror på Kristus, den sanne Guden. (Ibid sid 292-293).

S:t Nikodemus av det heliga berget (1748-1809), den store forskaren, som sammanställde Philokalia tillsammans med S:t Macarios av Korint, var den förste att samla ihop, sammanställa och utge biografierna om de nya martyrerna under det turkiska oket. I sitt martyrologium tar han itu med den oundvikliga frågan: "Varför tillåter Gud oss att lida så fruktansvärt under turkarna, till och med ända till direkt förföljelse och martyrium?" Fader Vaporis sammanfattar de fem svar, som S:t Nikodemus ger på denna fråga:

1) för förnyelse av hela den ortodoxa tron; 2) så att de som är utan tro inte skulle kunna ha något försvar på domens dag; 3) så att neomartyrerna skulle kunna vara österländska Kyrkans ära och stolthet och de irrlärigas fördömelse och vanära; 4) så att de (neomartyrerna) skulle kunna tjäna som exempel på tålamod för alla ortodoxa kristna som blev tyranniserade under slaveriets tunga ok; och 5) så att de (neomartyrerna) skulle kunna stå som personifikationer för det slags mod, som förtjänar att efterliknas i fråga om gärningarna hos alla kristna, som av liknande omständigheter kan tvingas lida martyrium, men särskilt och i synnerhet för dem som tidigare har förnekat den ortodoxa tron. ((Ibid sid.15-16).

Här ser vi ett klart exempel på, hur kristna i tider av förföljelse under alla tider instinktivt på nytt intygar, att Kristus fortfarande är historiens Herre, och att han tillåter dessa ting för den andliga nyttan hos sitt folk - hos martyrerna själva, eftersom de får den högsta heder kristna kan uppnå; och för Kyrkan som helhet, genom stärkande i tron och den uppbyggelse som martyrernas heroiska vittnesbörd och deras bestående närvaro i deras reliker ger deras medkristna. Fader Vaporis kommenterar:

Ivern och entusiasmen hos de ortodoxa kristna att från ottomanerna förvärva och även köpa reliker från neomartyrerna är en antydan om det höga anseende de hade beträffande dem som villigt led döden hellre än att ge upp sin tro. Muslimerna avrättade neomartyrena offentligt för att låta det tjäna som exempel för dem, som skulle kunna tänka sig att bli ortodoxa kristna eller gå tillbaka till ortodoxin, så som fallet kunde vara. Dock tror jag, att de allmänna avrättningarna visade sig ha motsatt verkan, något som illustreras av Gennadios'(död 1722) martyrium i Berat, Albanien. Hans exempel på ståndaktig tro på Jesus Kristus hindrade islamiseringen av tre albaniska samhällsledare, som var beredda att överlämna sig själva och sina grannar i byarna till islam. Faktiskt har invånarna i de tre byarna förblivit ortodoxa kristna fram till innevarande dag. (Ibid sid 16).

Låt oss nu se på den enastående biografin om S:t Kosmos Aitolian (1714-1779), som arbetade så oförtröttligt att hjälpa till att försäkra det grekiska folkets överlevnad och deras ortodoxa tro under de senare åren av "Turkokratia", att han är känd som "de fattigas apostel", "den grekiska nationens lärare" och "apostlarnas jämlike". Constantine Cavarnos, en ortodox vetenskapsman, säger om honom:

S:t Cosmas Aitolos är utan tvekan den störste missionären i det moderna Grekland och kan med goda skäl kallas den moderna grekiska nationens fader. Han spelade en roll av högsta betydelse i det moraliska och religiösa uppvaknandet och i upplysningen hos grekerna under andra hälften av 1700-talet, och han har sålunda mer än någon annan invigt den moderna grekiska tidsåldern. (Constantine Cavarnos: Moderna ortodoxa helgon, vol. 1 - S:t Cosmas Aitolos - Belmont, Mass. - Institut för bysantinska och moderna grekiska studier, 1971, sid.11).

S:t Kosmas föddes 1714 i nordvästra Grekland och kom från en enkel vävarfamilj och mottog föga konventionell utbildning, tills han blev 20 år, när han sökte sig till passande utbildning för sig själv från skilda skolor. Från 1743 till 1760 levde han som munk på berget Athos, där han vigdes till präst. Men under denna tid sattes en djärv idé i rörelse i hans hjärta, född av hans brinnande kärlek till sina medkristna bland de ortodoxa, som mattades av i okunnighet och stagnation under de ottomanska turkarnas påfrestande ok.

År 1760 kände han, att det slutligen var tid att lämna berget Athos och att resa ut i världen för att undervisa, uppmuntra och förmana det fromma folket i Grekland som en kringresande predikant. Med välsignelse och uppmuntran från patriarken Seraphim, och efter honom patriarken Sophronius II, båda från Konstantinopel, slutade han sitt liv genom att tillbringa sina återstående nitton år genom att göra tre apostoliska resor genom norra Grekland - till Konstantinopel och upp till Epiros (i nordvästra Grekland) och Albanien - och till ganska många av Greklands öar. Han färdades mestadels till fots, ibland åtföljd av hundratals och till och med tusentals bybor.

Situationen bland de ortodoxa tycktes förvisso bli alltmer desperat. Enligt fader Vaporis och hans värdefulla bok om S:t Kosmas "mötte den Ortodoxa Kyrkan på 1700-talet ett stigande antal avfall bland de fattiga och analfabeterna bland de ortodoxa till islam, särskilt i områdena i Albanien och västra Grekland. Där stod de ortodoxa under särskilt hårda sociala, ekonomiska och religiösa påtryckningar genom de dominerande muslimerna". (Fader Nomikos Michael Vaporis, Fader Kosmas: De fattigas apostel - Brookline, Mass: Holy Cross Orthodox Press 1977, sid 8). Vid en tidpunkt utropar S:t Kosmas: "Det finns tusentals byar, där de aldrig har hört Guds ord, och de väntar på mig"" (Ibid. sid 51).

En man med extrem ödmjukhet, fader Kosmas, sade en gång till folket: "Jag är inte endast ovärdig att undervisa er, utan jag är inte ens värdig att kyssa era fötter, ty var och en av er är värd mer än hela världen". (Ibid. sid 5 och 14). Han insåg den personliga andliga fara han var beredd på genom att bege sig ut ur klostret till ett liv på vägen, och troligen blev han ofta tillfrågad, varför han som är en munk reser i världen. Han förklarade en gång:

"En munk kan inte räddas på något annat sätt annat än genom att fly långt från världen … Men du kan säga: 'du är också munk - varför är du inblandad i världen?' Jag, mina bröder , handlar också fel. Men eftersom vårt släkte har fallit i okunnighet sade jag till mig själv: 'Låt Kristus förlora mig, ett får, och låt honom vinna de andra'. Kanske Guds medlidande och era böner kommer att rädda även mig". ( Ibid sid. 5-6 och 111).

S:t Kosams var övertygad, att det som var till mest hjälp att förbättra villkoret bland hans grekiska medmänniskor, ännu mer än den välgörande effekten av hans predikande och undervisning bland folket, var upprättandet av kyrkskolor, i vilka hans folk kunde lära sig läsa och skriva på grekiska, lära sig om det grekiska arvet och lära sig grunderna i sin ortodoxa tro. Även många bland prästerna hade mycket liten utbildning och kunde inte undervisa de troende på adekvat sätt.

När han reste från by till by, skulle han förklara behovet av skolor helt åskådligt:

"Och precis som Mose fick utbildning, så skulle vi få utbildning, så att vi skall känna Guds lag. Och om era föräldrar inte har tagit emot någon utbildning, så skall era barn det. Kan ni inte se, hur omänskligt vårt släkte har blivit genom okunnighet? Vi har blivit lika djuren. Det är därför jag råder er att bygga skolor, så att ni kan förstå det heliga evangeliet och de andra böckerna". (Ibid. Sid. 47).

Och ytterligare:

"Mina älskade barn i Kristus, bevara modigt och utan fruktan vår heliga tro och våra fäders språk, ty båda dessa karakteriserar vårt högst älskade hemland, och utan dem är vår nation förintad." (Ibid sid. 146).

Och ytterligare:

"Mina bröder, ni borde också studera; lär er så mycket ni kan. Och om era fäder inte har utbildning, utbilda era barn att lära sig grekiska, ty vår Kyrka använder grekiska: Och om ni inte lär er grekiska, mina bröder, kan ni inte förstå vad vår Kyrka bekänner. Det är bättre, min broder, för dig att ha en grekisk skola i din by, hellre än källor och floder, ty när ditt barn har utbildning, är det en mänsklig varelse. Skolan öppnar kyrkor; skolan öppnar kloster." (Ibid. Sid. 77).

Och ytterligare:

"I dag är dock, på grund av det fruktansvärda tillstånd, vari vi befinner oss själva på grund av våra synder, sådana visa och rättskaffens män, som kan bibehålla våra ortodoxa bröder oberörda, obefintliga eller åtminstone ytterst sällsynta. För hur kan vår nation bevaras utan skada i sin religion och frihet, när det heliga prästerskapet är förödande okunnigt om innebörden i de heliga Skrifterna…Hur kan denna hjord bevaras under mycket lång tid? Så, mina barn från Parga, för att garantera er tro och frihet i ert hemland, se till att ni inte försummar att upprätta en grekisk skola, i vilken era barn kommer att lära sig allt ni är okunniga om." (Ibid. sid. 145).

Vi ser i dessa citat det mycket starka samband S:t Kosmas visar mellan grekernas ortodoxa tro och deras etniska identitet, som omedelbart associeras med deras grekiska språk och hemland. För honom tycks det, som om tron och nationen verkligen är ett; de behöver desperat varandra. Vars och ens överlevnad är beroende av de andra; de reser sig eller faller tillsammans. Att inse detta behov hos de grekiska kristna, att de klamrar sig fast vid sin grekiska etniska tillhörighet för sin överlevnad under turkarna, tror jag, kan hjälpa oss mycket att förstå, varför så många av våra grekiska ortodoxa bröder här i Amerika fortfarande har en djup hängivenhet för sitt grekiska arv och språk.

Grekerna var djupt rörda av S:t Kosmas' budskap. Över 200 skolor upprättades direkt genom hans insatser, och den förnyade känsla av stolthet i deras nation och deras tro, som vaknade till liv under följande två generationer, hjälpte väldigt mycket till att leda fram till den grekiska revolutionens utbrott den 25 mars, när metropoliten Germanos av Patras hissade upp upprorsflaggan på den Peloponnesiska halvön i öppet motstånd mot turkarna.

Låt oss, innan vi lämnar S:t Kosmas, försöka förvissa oss om, hur han kände sig personligen gentemot turkarna. Hade han kärlek i sitt hjärta till dem? Betonade han i sina predikningar behovet att älska sina fiender?

Han predikar helt övertygat och upprepade gånger om behovet av att man älskar Gud och sin broder:

"Om vi önskar leva väl även här och komma till paradiset och kalla vår Gud Kärlek och Fader, bör vi ha två slag av kärlek: kärlek till vår Gud och kärlek till våra bröder. Det är naturligt för oss att ha dessa två slag av kärlek och onaturligt att inte ha dem… Det är naturligt för oss att älska våra bröder, ty vi är av en enda natur, vi har ett enda dop, en enda tro, vi tar emot samma heliga sakrament, och vi hoppas få glädja oss åt samma paradis … Även om vi utför tusentals goda gärningar, mina bröder - fastor, böner, allmosegivande; och till och med utgjuter vårt blod för vår Kristus, och vi inte har dessa två slag av kärlek utan tvärtom hat och skadeglädje mot våra bröder, är allt det goda vi har gjort av djävulen, och vi kommer till helvetet." (Ibid. sid. 18-20).

Men det är inte alls klart från dessa citat, om denna "kärlek till sin broder" utsträcker sig till turken, som lever i nästa stad eller kanske till och med vid nästa dörr. I en av sina undervisningslektioner, talar S:t Kosmas, såsom det meddelas i fader Vaporis' bok, verkligen om behovet att älska och förlåta sina fiender:

"Vi som är fromma kristna bör älska våra fiender, och vi bör förlåta dem. Vi bör ge dem att äta. Vi bör ge dem att dricka. Vi bör be till Gud för deras själar och sedan säga till Gud: 'Min Gud, jag ber er att förlåta mig, såsom jag förlåter mina fiender', Men om vi inte förlåter våra fiender, skall vi, även om vi utgjuter vårt blod för kärleken till Kristus, komma till helvetet…. Om ni önskar, att Gud skall förlåta er alla era synder och ta er till paradiset, låt då er ädelhet tre gånger säga om era fiender: 'Må Gud förlåta dem och ha förbarmande med dem'". (Ibid. Sid. 61-62).

Och sedan tillägger han lite senare:

"Så mina bröder, var och en som har förorättat någon kristen, jude eller turk, återlämna vad ni har tagit med orätt, ty det är förbannat, och ni kommer aldrig att bli framgångsrika. Det du har fått på orätt sätt, använder du till mat åt dig själv, men det kommer att orsaka din död, och Gud kommer att föra dig till helvetet". (Ibid. sid. 63).

Medan S:t Kosmas inte ofta talar specifikt om turkarna, tycks han mestadels ha stått på ganska god fot med dem. Mindre än fem månader före sitt martyrium förklarade han i ett brev till sin broder Chrysanthos: "Tiotusen kristna älskar mig, och en hatar mig; tusen turkar älskar mig, och en gör det inte; tusentals judar önskar min död, och en gör det inte". (Ibid. Sid. 149). Hänvisningen till judar är högst trolig på grund av S:t Kosmas' orubbliga predikande mot bruket att ha offentliga marknader och basarer på söndagarna, vilket uppenbarligen förargade många judiska handelsmän.

Även under det sista året av sitt liv skriver han i ett brev till en turkisk domare:

"Högst ärorike, högst vise (må du leva många år) herr domare. Jag hälsar dig och bönfaller den helige Guden om er andliga och kroppsliga hälsa och lycka.

Jag, min Herre, har som kristen och en ovärdig tjänare hos den helige Guden och som slav hos min kejsare, sultanen Hamid (den regerande ottomanska sultanen) blivit befalld av mina patriarker och biskopar att resa omkring och undervisa de kristna att hålla Guds bud och att lyda de gudomliga kejserliga buden.

Då jag närmade mig ditt område, föreföll det var mig riktigt att hälsa dig med detta föreliggande, ödmjuka brev och att söka ditt tillstånd att resa omkring på ditt område. Jag väntar din befallning.

Må gott i Herren. Din ovärdige tjänare, Hieromonk Kosmas." (Ibid. sid 158).

En annan lokal turkisk härskare, Kurt Pasha fick höra talas om Kosmas' goda rykte och befallde honom att träda fram för honom, och han tyckte så mycket om det han sade, att han för honom gjorde denna tron (egentligen en hopfällbar fotpall), som vi omnämnde tidigare, och täckte den med siden, för att han skulle kunna gå på upp på den och undervisa folket från en upphöjd plats. (Cavarnos, sid. 37).

Doktor Cavarnos påstår i allmänhet: "Inte endast de kristna utan även muhammedanerna betraktade honom som ett helgon (även under hans livstid) på grund av hans inspirerande predikningar, hans oklanderliga karaktär och de mirakulösa händelser, som inträffade på många platser han besökte". (Ibid. sid. 14).

Ironiskt nog fick S:t Kosmas lida martyrdöden - den 24 augusti 1779, nära Berat i Albanien - på befallning av samme Kurt Pasha, som hade gjort den sidenklädda fotpallen åt honom. Kurt Pasha hade trott på förtalet riktat mot helgonet från några judar; efteråt beklagade han vad han hade gjort.

Som ännu en antydan om den stora respekt många av turkarna hade för S:t Kosmas, uppfördes första byggda kyrka och kloster till hans minne på befallning av den turkiske härskaren i Albanien, Ali Pasha, år 1814. Ali Pasha bidrog personligen till projektet; Han lät även täcka helgonets kranium med silver.

Innan vi lämnar S:t Kosmas kan vi även i hans undervisning förnimma hans svar på frågan om, varför Herren Gud tillät den turkiska erövringen av den grekiska nationen? Vi hörde honom verkligen säga ovan, att denna "berodde på våra synder". (Vaporis: Fader Kosmas, sid.145). Han hävdade även vid åtminstone ett tillfälle:

"Trehundra år efter Kristi uppståndelse sände Gud S:t Konstantin, som upprättade ett kristet rike. De kristna ansåg, att det varade i ettusenetthundrafemtio år. Sedan tog Gud bort riket från de kristna och förde det till turkarna och gav det till dem för vårt eget bästa. De har haft det i trehundratjugo år. Varför gav Gud det till turkarna och inte till något annat folk? För vårt eget bästa, ty andra nationer skulle ha skadat vår tro, medan turken kommer att göra allt du vill, om du ger honom pengar. (Ibid).

Låt os nu för att ge ett mer detaljerat svar på frågan "Varför tillät Gud att turkarna erövrade det bysantinska kejsardömet och regerade över grekerna i århundraden?" vända oss till biografin om S:t Gregorius V, patriark av Konstantinopel, som var tvungen att bemöta turkarnas vrede vid tiden för den grekiska revolutionens utbrott. Han hade länge med djupa farhågor sett uppkomsten av den revolutionära rörelsen, understödd som den i hög grad var genom upplysningens idéer, den franska revolutionen år 1789, och Napoleons krig, som förde fransmännen ända till gränsen av det ottomanska riket i nordvästra Balkanländerna. Handaffischer, hemliga sällskap och kanoner strömmade över gränsen.

Inget av dessa ting skulle med lätthet kunna försonas med ortodoxin, och så mycket som patriarken Gregorius V, liksom alla grekerna, i sitt hjärta längtade efter det turkiska överherraväldets slut, kunde han som ansvarig herde och beskyddare av sin hjord helt enkelt inte öppet uppmuntra en sådan revolutionär iver. Dessutom hade han lovat, liksom alla patriarkerna hade gjort sedan S:t Gennadios II, sin personliga lojalitet gentemot den ottomanska regeringen, och han hade erkänt sitt ansvar att likaså bevara sitt folk lojalt. Flera uppror hade brutit ut under tidigare år; vart och ett hade skoningslöst undertryckts. Hur skulle han kunna uppmuntra ännu ett uppror, som högst troligt även skulle sluta i förskräckliga repressalier från turkarnas sida? Och den chockerande anti-klerikala tenorstämman i franska revolutionen var särskilt förbryllande.

Så jag tycker, att det är helt förståeligt, att S:t Gregorius V som patriark av Konstantinopel år 1798 bland sin hjord offentliggör ett pastoralt brev kallat Den faderliga förmaningen. Steven Runciman sammanfattar detta anmärkningsvärda dokument:

Den faderliga förmaningen börjar med att tacka Gud för upprättandet av det ottomanska kejsardömet vid en tid, när Bysans hade börjat glida in i heresi (vi påminner oss unionsöverenskommelsen vid konciliet i Florens år 1439). Turkarnas seger och den tolerans de visade sina kristna undersåtar var medel för ortodoxins bevarande. Goda kristna skulle därför var nöjda med att bli kvar under det turkiska oket. Även den ottomanska restriktionen i byggandet av kyrkor, något som författaren insåg skulle kunna bli svårt att förklara som välgörande, ursäktas genom anmärkningen, att de kristna inte skulle hänge sig åt det skrytsamma tidsfördrivet att uppföra fina byggnader; för den sanna Kyrkan görs inte genom händer, och det kommer att finnas tillräckligt med prakt i himlen. Efter att ha utpekat de bedrägliga lockelserna i den politiska friheten, "en djävulens lockelse och ett mördande gift avsett att föra folket i oordning och förödelse" slutar författaren med en dikt, som bjuder de trogna att visa respekt för sultanen, som Gud hade satt till auktoritet över dem. (Runciman, sid. 394-395).

Är detta närmande till det turkiska överherraväldet sunt?

1 Tim 2:1-2 "Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt."

Rom 13:1-7 "Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda. Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad."

Och vi bör komma ihåg, vem den romerske kejsaren var, när Paulus skrev dessa ting - inte en vänlig, stödjande kristen kejsare, utan Nero!!!

Jesus sade: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud." (Matt 22:21).

Kol.3:1-3 "Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud."

Fil 3:20 "Vårt hemland är himlen."

När Alexander Ypsilantis satte igång ett uppror i Rumänien den 6 mars 1821, fördömdes denna handling i hårdaste ordalag av patriarken Gregorius V och den heliga biskopssynoden. David Brewer, författare till en betydelsefull ny bok med titeln "Det grekiska frihetskriget" sammanfattar Kyrkans officiella svar:

Den Ortodoxa Kyrkans fördömande av Ipsilantis' uppror var undertecknat av patriarken och tjugotvå andra biskopar. Fördömandet nämnde särskilt Ipsilantis och Michael Soutos och var i grymma ordalag. De makter som fanns hade befallts av Gud, förklarades det, och vem som helst som invände mot detta kejsardöme, som hade förunnats dem av Gud, gjorde uppror mot Guds befallning. Ipsilantis och Soutus hade därför skulden för ett "ondskefullt, ofromt och dåraktigt arbete", som hade framkallat "ursinnet i vårt toleranta mäktiga kejsardöme mot våra landsmän och kamrater bland undersåtarna, under det man skyndade att åstadkomma allmän ekonomisk undergång hos hela nationen". Alla kyrkliga och världsliga ledare måste hålla sig borta från upprorsmakarna och göra allt de kunde för att underminera upproret. Beträffande själva upprorsmakarna: "må de exkommuniceras och bli förbannade och inte bli förlåtna och bli fördömda efter döden och lida i all evighet." (David Brewer: Det grekiska frihetskriget - Woodstock, N. Y: The Overlook Press, 2001, sid. 56).

Men ett par veckor senare, när nyheten nådde Konstantinopel, att Germanos, en metropolit i Kyrkan, hade hissat upprorsfanan vid ett kloster i södra Grekland, kunde S:t Gregorius och biskopssynoden inte förmå sig till att fördöma det han hade gjort, Kanske insåg de på något sätt, att det var för sent. Framstående greker i regeringen och affärslivet hade redan blivit avrättade som vedergällning.

Inom omkring en vecka var det den heliga Påsken. S:t Gregorius fick tillåtelse att fia festernas fest, och sedan blev han denna söndagsmorgon hängd från låset, som reglade dörrarna vid huvudingången i patriarkens residens. Runciman rapporterar:

Två metropoliter och tolv biskopar följde honom till galgen. Sedan var det lekmännens tur. Först den förnämste tolken Mouroussi och hans bror, sedan alla ledande Phanarioterna. Vid sommaren 1821 stod de stora husen i Phanar tomma. (Runciman, sid. 406).

Som vi vet kom den grekiska revolutionen verkligen med frihet till centrala och södra Grekland omkring 1829. Norra Grekland skulle inte bli självständigt förrän början av 1900-talet med Balkankrigen och Första Världskriget. Men fram till denna dag kontrollerar Turkiet den gamla provinsen Thrakien i Europa, och naturligtvis, Konstantinopel - av turkarna kallad Istanbul.

För att få en närmare glimt av växelverkan mellan det sätt, varpå grekerna och turkarna levde under det ottomanska herraväldet, är biografin om S:t Arsenios av Kappadocien (c:a 1840-1924) mycket upplysande. Han var munk och präst, som på något liknande sätt som S:t Kosmos från Aitolia valde att leva i världen för att hjälpa sina medmänniskor bland grekerna - och som det inträffade - för att likaså hjälpa sina muslimska grannar. Han bodde i en anspråkslös bostad i staden Farosa i södra Mindre Asien, en kristen enklav omgiven av turkar. Det fanns ingen läkare i området, så när folk blev sjuka, kunde de komma till de heliga äldste för att bli botade. Oberoende av om de var kristna eller muslimer, skulle han hålla den heliga boken med evangeliet över huvudet på den hemsökta, läsa en del därifrån och oftast blev den sjuke personen botad.

Jag skulle vilja läsa en del av denna bok som berättar om en turkisk hemlig kristen, varav det mycket väl kan ha funnits många under de turkkroatiska åren, och det kan finnas många bland muslimerna i vår egen värld i dag. Läs sid. 142-145.

För att avsluta min framställning skulle jag kort vilja nämna en apostel från modern tid, grundaren av den Ortodoxa Kyrkan i Indonesien, den mest befolkade muslimska nationen i världen. Fader Daniel Byantoro växte upp som sträng muslim, lärde sig att aldrig ansluta sig till de kristna, eftersom alla kristna blev dömda till helvetet. Och likväl kunde Kristus genom alla till synes ogenomträngliga barriärer bryta sig in genom hjärta, själ och kropp hos denne unge man, som var omkring 15 år gammal vid denna tid.

Han hade i grundskolan haft en lärare, som sedan dess hade blivit kristen. Denne man inbjöd Daniel att komma till sitt hem på ett besök. Utan att veta att mannen hade blivit kristen gick han dit. Under loppet av den kväll de var tillsammans förklarade Katamsi stilla och klart de grundläggande trossatserna i kristendomen. Daniel avfärdade det han hörde och tycktes till och med få övertaget under den teologiska diskussion som följde. I grunden hände åter samma sak, när Katamsi kom på besök i Daniels hem omkring en vecka senare - av respekt för sin äldre vän kända han, att han måste släppa in honom. Daniel skulle senare skriva: "Jag blev mer övertygad om sanningen i islam och nyckfullheten i kristendomen". Men djupt inom hans förstånd och själ hade frön från evangeliets sanning inplanterats.

Efter omkring tre månader blev det som han senare skulle skriva:

Läs sid. 10 från han opublicerade självbiografi med titeln "Kristus har fångat mig - från Muhammed till Kristus.

Daniel Byantoro tillbad först Kristus i den presbyterianska kyrkan, där Katamsi deltog; sedan tog han del i den dramatiska karismatiska förnyelse, som svepte fram över delar av Indonesien. Men även den lämnade honom otillfredsställd, och slutligen förde Herren honom till den heliga Ortodoxa Kyrkan. Han kom till Amerika, gick på Heliga Korsets seminarium, prästvigdes som ortodox präst, och år 1988 återvände han till Indonesien för att upprätta den första Ortodoxa Kyrkan i historien där.

Må vi alla be för hela mänsklighetens frälsning och under dessa dagar särskilt för alla muslimer i världen. Må Herren Jesus Kristus uppenbara sig för var och en av dem, såsom han gjorde för Daniel Byantoro. Låt oss med fader Silouan från berget Athos utropa:

O, ni alla jordens folk, jag faller ner på mina knän för er och bönfaller er med mina tårar att komma till Kristus. Jag känner hans kärlek till er. Jag vet, och därför ropar jag till hela världen. (Arkimandritiske Soprony: Visdom från berget Athos - Skrifter av Staretz Solouan, 1866-1938, SVS Press, 1974).

Översättning till svenska från http://www.geocities.com/umaximov/ford.htm