Icke-muslimers rätt i en islamisk stat
av Samuel Shahid

http://answering-islam.org.uk/NonMuslims/rights.htm

FÖRORD

Nyligen har det skrivits ett par böcker om rättigheterna hos icke-muslimer, som är tvingade till lydnad under den islamiska lagens föreskrifter. De flesta av dessa böcker presenterade den islamiska synpunkten på ett fördelaktigt sätt, utan av avslöja den negativa aspekt man tog i arv i dessa lagar. Detta korta studium försöker undersöka dessa lagar sådana de är framställda av de fyra skolorna i Fiqh (rättsvetenskap). Det syftar till att för läsaren avslöja de negativa följderna av dessa lagar utan att ignorera de mer toleranta synpunkterna hos moderna reformivrare. Vår varma förhoppning är, att detta studium för våra läsare skall avslöja den nakna sanningen i både dess positiva och negativa aspekter. S. S.

Uppfattning om "islamisk stat"

En islamisk stat är huvudsakligen en ideologisk stat, och den är sålunda helt skild från en nationell stat". Detta uttalande, som gjordes av Mawdudi, lägger den elementära grunden för det politiska, ekonomiska, sociala och religiösa systemet i alla islamiska länder, som ålägger islamisk lag. Detta ideologiska system diskriminerar avsiktligt människor efter deras religiösa tillhörighet. Mawdudi, en framstående pakistansk muslimsk forskare, sammanfattar de grundläggande skillnaderna mellan islamiska och profana stater enligt följande:

Klassificering av icke-muslimer:

I sin artikel "Förordningarna hos förbundets folk och minoriteterna i en islamisk stat" anmärker shejken Najih Ibrahim Ibn Abdullah, att de rättslärda klassificerar icke-muslimer eller icke-troende i två kategorier: Dar-ul-Harb eller krigets hushåll, som syftar på icke-muslimer, som inte är bundna av ett fredsfördrag eller förbund, och vars blod och egendom inte är skyddade genom lagen om blodshämnd eller vedergällning; och Dar-us-Salam eller fredens hushåll, som syftar på dem som kan indelas i tre klassificeringar:

Detta studium kommer att fokusera sig på de lagar som gäller zimmis.

Islamisk lag och zimmis

Muslimska Muftis (myndighetspersoner i lagfrågor) är överens om, att zimmis kontrakt primärt borde erbjudas Bokens folk, dvs. kristna och judar och sedan mager eller zoroastrianer. Dock är de inte överens om att något kontrakt bör undertecknas med andra grupper, sådana som kommunister eller ateister. Hanbaliterna och shafiiterna tror, att inget kontrakt bör göras med ogudaktiga eller dem som inte tror på den högste Guden. Hanifiterna och malikiterna hävdar, att jizya kan accepteras av alla icke-troende oberoende av deras trosuppfattningar och tro på Gud. Men Abu Hanifa ville dock inte, att de hedniska araberna skulle ha denna valfrihet, eftersom de är profetens folk. Man får endast ge dem två valmöjligheter: att acceptera islam eller bli dödade.

Jizya (skyddsskatt)

Jizya betyder ordagrant straff. Det är en skyddsskatt uttaxerad på icke-muslimer som bor under islamiska regimer och som bekräftar deras lagliga ställning. Mawdudi hävdar, att "accepterandet av Jizya fastställer okränkbarheten i deras liv och egendom, och därför har varken den islamiska staten eller dem muslimska allmänheten någon rätt att inkräkta på deras egendom, heder eller frihet". Att betala Jizya är en symbol för förödmjukelse och underkastelse, ty zimmis betraktas inte som medborgare i den islamiska staten, trots att de i de flesta fall är infödda i landet. En sådan attityd fjärmar zimmis från att vara en väsentlig del av samhället. Hur kan en zimmi känna sig hemma i sitt eget land, bland sitt eget folk, och med sin egen regering, när han vet, att Jizya, som han betalar, är en symbol för förödmjukelse och underkastelse? I sin bok "Den islamiska lagen gällande icke-muslimer" antyder shejken Abdullah Mustafa Al-Muraghi, att Jizya endast kan befrias från den zimmi som blir muslim eller död. Shafii återupprepar, att Jizya inte automatiskt ställs åt sidan, när en zimmi går över till islam. Dispens från Jizya har blivit en eggelse att uppmuntra zimmis att lämna sin tro och gå över till islam.

Shejken Najih Ibrahim Ibn Abdullah sammanfattar syftet med Jizya. Han säger, under det han citerar Ibn Qayyim al-Jawziyya, att Jizya föreskriver: "…att spara blod (hos zimmis), att vara en symbol för förödmjukelse hos de icke-troende och är som en förolämpning och bestraffning mot dem, och som shafiiterna antyder, erbjuds Jizya i utbyte mot att man får bo i ett islamiskt land". Sålunda tillägger Ibn Qayyim: "Eftersom hela religionen tillhör Gud, syftar den till att förödmjuka ogudaktigheten och dess anhängare och att förolämpa dem. Att ålägga Jizya på dem som efterföljer ogudaktigheten och att undertrycka dem krävs av Guds religion. Texten i Koranen antyder denna innebörd, när den säger: " … till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten. …" (Sura 9:29). Det som motsäger detta är, att man lämnar de icke-troende att åtnjuta sin makt och praktisera sin religion som de önskar, så att de skulle ha makt och auktoritet."

Zimmis och religiösa bruk

Muslimer tror, att zimmis är Mushrikun (polyteister), ty de ser tron på Treenigheten som en tro på tre gudar. Islam är den enda sanna religionen, hävdar de. Därför är dess praktiserande förbjuden bland muslimer, för att skydda muslimerna från sedlig förvirring, särskilt mot den oförlåtliga synden shirk (polyteism), eftersom den anses som den största styggelse. När kristna praktiserar den offentligt, blir det en frestelse och uppmaning till avfall. Det är här betydelsefullt att notera, att enligt Muraghi är zimmis och icke-troende polyteister, och därför måste de ha samma behandling. Enligt muslimska jurister måste följande lagliga föreskrifter drivas igenom för zimmis (kristna och judar på lika villkor), som bor bland muslimer:

Mawdudi, som är hanifit, uttrycker en mer generös ståndpunkt mot de kristna. Han sade: "I sina egna städer har de tillåtelse att göra så (praktisera sin religion) med fullaste frihet. I rent islamska områden, har dock en islamisk regering full beslutsrätt att sätta in sådana restriktioner den bedömer nödvändig mot deras praktiserande ".

Avfall i islam

Avfall innebär förkastande av islams religion antingen genom handling eller munnens ord. "Avfallets handling sätter sålunda ett slut på fasthållandet vid islam". När man förkastar de grundläggande trosbekännelserna i islam, förkastar man tron, och detta är en avfallets handling, och en sådan handling är allvarlig synd i islam. Koranen antyder:

Officiellt kräver islamisk lag att muslimer inte tvingar zimmis att gå över till islam. Det är varje muslims skyldighet, fasthåller de, att ge uttryck för islams dygder, så att de som är icke-muslimer villigt kommer att konvertera, sedan de upptäckt dess storhet och sanning. När en person väl blir muslim, kan han inte återkalla detta. Om han gör det, kommer han först att varnas, sedan kommer han att få tre dagar att tänka om och ångra sig. Om han framhärdar i sitt avfall, krävs det, att hans fru skiljer sig från honom, att hans egendom beslagstags och att hans barn tas bort från honom. Han har inte tillåtelse att gifta om sig. Istället bör han tas till domstolen och dömas till döden. Om han ångrar sig, kan han återvända till sin fru och sina barn och gifta om sig. Enligt hanafiterna har en avfällig kvinna inte tillåtelse att bli gift. Hon måste tillbringa tiden i meditation i avsikt att återvända till islam. Om hon inte ångrar sig eller tänker om, skall hon inte dömas till döden, men hon skall bli förföljd, slagen och fängslad, tills hon dör. Andra sharia- skolor kräver hennes död. Ovanstående bestraffning föreskrivs i en Hadith återgiven genom Bukhari: "Det berättas av 'Abaas … att Allahs budbärare sade: "Döda vem som helst som ändrar sin religion (från islam till någon annan tro":

I sin bok "Sharia: Den islamiska lagen" anmärker Doi: "Bestraffningen genom döden i händelse av avfall har man enhälligt kommit överens om i alla de fyra skolorna i islamisk rättsvetenskap". En icke-muslim, som önskar bli muslim, uppmuntras att bli det ,och var och en, även en fader eller moder, som försöker hindra honom kan bli straffad. Men vemhelst som anstränger sig att omvända en muslim till någon annan tro kan möta bestraffning.

Världsliga lagar

Zimmis och muslimer är underkastade samma världsliga lagar. De skall behandlas lika i ärenden, som berör heder, stöld, äktenskapsbrott, mord och förstörelse av egendom. De måste bestraffas enligt islamisk lag, oberoende av sin religiösa tillhörighet. Zimmis och muslimer är på lika villkor underkastade islamiska lagar i ärenden som berör världsliga angelägenheter, ekonomiska transaktioner som försäljning, uthyrningar, företag, upprättande av företag, arrenden, anställningsskydd, lån och avtal. Till exempel är en stöld straffbar, varvid man hugger av handen, vare sig han är muslim eller kristen. Men när det rör sig om privilegier åtnjuter inte zimmis samma behandling. Till exempel utfärdas inte licens åt zimmis att bära vapen.

Äktenskap och barn

En muslimsk man kan gifta sig med en zimmi-flicka, men en zimmi- man har inte tillåtelse att gifta sig med en muslimsk flicka. Om en kvinna går över till islam och önskar bli gift, har inte hennes icke-muslimske far auktoritet att överlämna henne åt hennes brudgum. Hon måste överlämnas av en muslimsk förmyndare. Om en förälder är muslim, måste barnen uppfostras som muslimer. Om fadern är zimmi, och hans fru konverterar till islam, måste hon få skilsmässa; sedan kommer hon att få rätt till vårdnad av sitt barn. Några fundamentalistiska skolor antyder, att en muslimsk man har rätt att spärra in sin zimmi-fru i hennes hem och hindra henne från att gå till sitt eget hus avsett för tillbedjan.

Dödsstraff

Hanifiterna tror, att både zimmis och muslimer måste lida samma bestraffning för liknande brott. Om en muslim dödar en zimmi avsiktligt, måste han i gengäld dödas. Detsamma gäller en kristen som dödar en muslim. Men andra lagskolor har annorlunda tolkningar av islamisk lag. Shafiiterna förklarar, att en muslim som (lönn)mördar en zimmi inte får dödas, eftersom det inte är rimligt att jämställa en muslim med en polyteist (Mushrik). I sådant fall måste blodspriset betalas. Bestraffningen beror på den lagskola, som har antagits av det särskilda land, där brottet eller lagöverträdelsen begåtts. Detta illustrerar innebörden av olika tolkningar av islamisk lag baserad på Hadith.
Varje skola försöker dokumentera sin rättsliga åsikt genom att hänvisa till Hadith eller till en händelse som har upplevts av profeten eller de "rätt vägledda" kaliferna.

Zimmis' vittnesbörd

Zimmis kan inte vittna mot muslimer. De kan endast vittna mot andra zimmis eller mustaminer. Deras eder anses inte giltiga i en islamisk domstol. Enligt sharia är en zimmi inte ens kvalificerad att vara edsvuren. Muraghi framför rakt på sak: "Vittnesbördet från en zimmi accepteras inte, ty Allah -må han vara upphöjd - sade: 'Gud vill inte låta de icke-troende (kafir) ha en hand över de troende'". En zimmi, ansedd som en icke-troende, kan inte vittna mot någon muslim oavsett sin moraliska trovärdighet. Om en zimmi på falskt sätt har anklagat en annan zimmi och straffats en gång, är hans trovärdighet och hans integritet skamfilade och hans vittnesbörd är inte längre acceptabelt. En allvarlig slutsats från detta är, att om en muslim har gjort en allvarlig förolämpning mot någon annan, bevittnad endast av zimmis, kommer domstolen att ha svårighet att avgöra fallet, eftersom vittnesbörd från zimmis inte är acceptabla. Likväl kommer samme zimmi, vars integritet är besudlad, om han konverterar till islam, att få sitt vittnesbörd accepterat gentemot zimmis och muslimer på lika villkor, eftersom han enligt sharia "genom att gå över till islam har fått en ny trovärdighet, som kan göra honom i stånd att vittna…" Allt han har att göra är att uttala den islamiska trosbekännelsen inför vittnen, och detta kommer att höja honom från att vara en utstött till att vara en respekterad muslim, som åtnjuter alla privilegier hos en from muslim.

Personlig lag

I personliga angelägenheter som berör äktenskap, skilsmässor och arv har zimmis tillåtelse att vädja till sina egna religiösa domstolar. Varje kristet samfund har rätt och auktoritet att fastställa utgången i varje enskilt fall. Zimmis är fria att praktisera sina egna sociala och religiösa riter hemma och i kyrkan utan inblandning från staten, även i sådana ärenden som handlar om att dricka vin, föda upp grisar och äta griskött, så länge de inte säljer dem till muslimer. Zimmis nekas i allmänhet rätten att vädja till en islamisk domstol i familjeangelägenheter, äktenskap, skilsmässa och arv. Dock måste domstolen, i händelse av att en muslimsk domare går med på att åta sig ett sådant fall, tillämpa islamisk lag.

Politiska rättigheter och plikter

Den islamiska staten är en ideologisk stat, och sålunda måste ledaren för staten oundvikligen vara muslim, eftersom han är bunden av sharia i fråga om att leda och förvalta staten i enlighet med Koranen och Sunna. Uppgiften hos hans rådgivande råd är att bistå honom i genomförandet av islamiska normer och fasthållandet av dem. Någon som inte hyllar islamisk ideologi kan inte vara ledare för staten eller medlem av rådet.
Mawdudi, som är medveten om det moderna samhällets krav, förefaller vara mer tolerant mot zimmis. Han säger:

"Beträffande ett parlament eller lagstiftande församling av den moderna typ, som är avsevärt annorlunda än det rådgivande rådet i dess traditionella innebörd, skulle denna föreskrift kunna tillåta icke-muslimer att vara medlemmar, förutsatt att det har blivit helt tillförsäkrat i konstitutionen, att ingen lag som är motbjudande i förhållande till Koranen och Sunna bör antas, att Koranen och Sunna bör vara den viktigaste källan till allmän lag och att ledaren för staten nödvändigt bör vara muslim."

Under dessa omständigheter torde sfären av inflytande från icke-muslimska minoriteter vara begränsad till ärenden, som relaterar till allmänna problem i landet eller till minoriteternas intresse. Deras deltagande bör inte skada islams fundamentala krav. Mawdudi tillägger: "Det är möjligt att bilda en separat representativ församling för alla de icke-muslimska grupperna inom kapaciteten för en central verksamhet. Medlemskap och rösträtt till en sådan församling kommer att begränsas till icke-muslimer, och de torde få fullaste frihet inom dess ramverk".
Dessa ståndpunkter fick inget bifall från de flesta andra skolor i sharia, som fasthåller, att icke-muslimer inte är tillåtna att inta någon ställning, som skulle kunna ge dem auktoritet över någon muslim. En ställning med överhöghet kräver genomförande av islamisk ideologi. Det anses, att en icke-muslim (oavsett sin förmåga, uppriktighet och lojalitet mot sitt land) inte kan och inte skulle arbeta troget för att åstadkomma de ideologiska och politiska målen i islam.

Affärsvärlden

Den politiska arenan och de officiella offentliga sektorerna är inte det enda område, där icke-muslimer inte har tillåtelse att inta en ställning med auktoritet. En muslimsk anställd, som arbetar i ett företag, frågar i ett brev "om det är tillåtet för en muslimsk ägare (i ett företag) att tilldela en kristen auktoritet över andra muslimer? (Al-Muslim Weekly; Vol.8; utgåva No. 418; fredagen den 2 maj 1993).
Som svar på denna förfrågan utfärdade tre framstående muslimska forskare sina juridiska åsikter:

Shejken Manna 'K. Al-Qubtan, professor i högre studier i den islamiska lagens skola i Riyadh, antyder att:
i grunden är icke-muslimers befallning över muslimer inte tillåten, ty Gud den Allsmäktige sade:

För Gud - ära vare honom - har upphöjt muslimerna till den högsta rangen (över alla människor) och förutbestämt dem till makten i kraft av Koranens text, i vilken Gud den Allsmäktige säger:

Sålunda är icke-muslimens auktoritet över en muslim oförenlig med dessa två verser, eftersom muslimen måste ge efter och lyda vem som än har uppsikt över honom. Muslimen blir därför underlägsen honom, och detta borde inte vara fallet med muslimen. Dr Salih Al-Sadlan, professor i sharia i islamska lagens skola i Riyadh, citerar samma verser och hävdar, att det inte är tillåtet för en icke-troende( i detta fall en kristen) att ha uppsikt över muslimer, vare sig i den privata eller den allmänna sektorn. En sådan handling:
innebär förödmjukelse hos muslimen och upphöjelse av den icke-troende (kristne). Denne icke-troende kan utnyttja sin ställning till att förödmjuka och förolämpa de muslimer, som arbetar under hans förvaltning. Det är tillrådligt för företagsägaren att frukta Gud den Allsmäktige och att endast bemyndiga en muslim över muslimerna. Även de förelägganden som utfärdades av styresmannen förutsätter, att en icke-troende inte bör ha uppsikt, när det finns någon muslim tillgänglig att ta på sig myndigheten. Vårt råd till företagets ägare är att avlägsna denne icke-troende och ersätta honom med en muslim."

I sitt svar anmärker dr Fahd Al-'Usaymi, professor i islamiska studier vid lärarhögskolan i Riyadh, att den muslimske ägaren i ett företag bör söka en muslimsk arbetstagare, som är bättre än den kristne (direktören) eller jämlik honom eller till och med mindre kvalificerad men har möjligheten att utbildas att nå samma skicklighet som den kristne är i besittning av. Det är inte tillåtet för en kristen att ha uppsikt över muslimer i kraft av de allmänna vittnesbörd, som anger muslimens överlägsenhet över andra. Sedan citerar han Koranen 63:8, och han citerar även vers 22 i kapitel 58:

'Usaymi hävdar, att om man står under en kristens auktoritet, kan det tvinga muslimerna att smickra honom och förödmjuka sig själva under denne icke-troende i hopp om att uppnå något av det han har. Detta står emot de bekräftade vittnesbörden. Sedan anspelar han på berättelsen om Umar Ibn Al-Khattab, den andre kalifen, som var missbelåten med en av sina chefer, som utnämnde en zimmi som kassör och anmärkte: "Har kvinnornas sköten blivit sterila, eftersom de endast födde denne man?" Sedan tillägger 'Usaymi: Muslimer bör frukta Gud i sina muslimska bröder och öva upp dem … ty ärlighet och gudsfruktan finns, ursprungligen hos muslimen, i motsats till den icke-troende (den kristne), som ursprungligen är oärlig och inte fruktar Gud.
Innebär detta, att en kristen som äger ett företag inte kan anställa en muslim att arbeta för honom? Ännu värre, innebär det, att en zimmi, oberoende av sin icke likvärdiga kvalifikation, inte kan utnämnas till rätt befattning, där han skulle kunna tjäna sitt land på bästa sätt? Denna fråga kräver ett svar.

Frihet att uttrycka sig

Mawdudi, som är mer överseende än de flesta muslimska forskare, framställer en revolutionerande åsikt, när han betonar, att i en islamisk stat:
"kommer alla icke-muslimer att ha frihet i fråga om samvete, åsikt, uttryckssätt och anslutningar till förening liknande den som åtnjuts av muslimerna själva, vara underkastade samma begränsningar, som dem som enligt lagen åläggs muslimer". Mawdudis synpunkter accepteras inte av de flesta islamiska forskare i rättsvetenskap, särskilt i fråga om friheten att uttrycka sig i frågor som kritik av islam och regeringen. Även i ett land som Pakistan, Mawdudis hemland, är det illegalt att kritisera regeringen eller statens ledare. Många politiska fångare är begränsade till fängelser i Pakistan och de flesta andra islamiska länder. Under historiens lopp har, utom i sällsynta fall, inte ens muslimer fått frihet att kritisera islam utan att bli förföljda eller dömda till döden. Det är långt mindre troligt, att en zimmi kan klara sig utan straff, om han kritiserar islam.

I Mawduduis formulering är termen "begränsningar" vagt definierad. Om den vore klart definierad, skulle man finna, i den slutliga analysen, att det sätter stopp för all form av kritik mot den islamiska tron och regeringen. Hur kan dessutom zimmis uttrycka positiva synpunkter på sin religion, när de inte har tillåtelse att använda media eller göra reklam för dem i radio eller TV? Kanske Mawdudi genom sina förslag avsåg att tillåta sådan frihet för zimmis endast bland sig själva. I annat fall skulle de underkastas bestraffning. Likväl har muslimer enligt sharia (lagen) tillåtelse att propagera för sin tro bland alla religiösa sekter utan några begränsningar.

Muslimer och zimmis

Relationerna mellan muslimer och zimmis klassificeras i två kategorier: det som är förbjudet och det som är tillåtet.

I. Det förbjudna

A En muslim har inte tillåtelse att :

Det tillåtna

A En muslim har tillåtelse att:

Slutsats

Detta studium visar, att icke-muslimer inte betraktas som medborgare av någon islamisk stat, även om de är ursprungligen infödda i landet. Att säga annorlunda är att dölja sanningen. Rättvisa och jämlikhet kräver, att varje kristen pakistanare, melanesier, turk eller arab behandlas som vilken som helst annan medlem i sitt eget land. Han förtjänar att åtnjuta samma privilegier i medborgarrätten oberoende av sin religiösa tillhörighet. Att hävda att islam är den sanna religionen och att anklaga andra religioner för trolöshet är en social, religiös och rättslig förolämpning mot Bokens folk. Kristna tror, att deras religion är den sanna religionen om Gud, och att islam inte är det. Innebär det, att Storbritannien, som leds av en drottning, ledaren för den anglikanska Kyrkan, skulle behandla sina muslimska undersåtar som en andra klassens medborgare? Vidare, varför åtnjuter muslimerna i Väst alla friheter som tilldelats dessa länder, medan muslimska länder inte tillåter infödda kristna samma frihet? Muslimer i Väst bygger moskéer, skolor och utbildningscentra och har tillträde till media utan någon restriktion. De gör offentligt reklam för sina aktiviteter och har tillåtelse att fritt dela ut sitt islamiska material, medan de infödda kristna i vilket som helst islamiskt land inte har tillåtelse att göra så. Varför har de kristna i Väst tillåtelse att gå över till vilken som helst religion de önskar utan förföljelse, medan en person som väljer att konvertera till en annan religion i något islamiskt land betraktas som en avfällig och måste dödas, om han framhärdar i sitt avfall? Dessa frågor och andra lämnas åt läsaren att fundera över.

Referenser

1. Abdullah, Najih Ibrahim Bin, The Ordinances of the People of the Covenant and the Minorities in an Islamic State, Balagh Magazine, Cairo, Egypt, Volume 944, May 29, 1988; Volume 945, June 5, 1988.
2. Al Muslimun, Vol. 8; issue No, 418; Friday 2, 5, 1993.
3. Doi, `Abdur Rahman I.; Shari`a: The Islamic Law; Taha Publishers; London UK; 1984.
4. Mawdudi, S. Abul `Ala', The Rights of Non-Muslims in Islamic State, Islamic Publications, LTD. Lahore, Pakistan. 1982
5. Muraghi, Abdullah Mustapha, Islamic Law Pertaining to Non-Muslims, Library of Letters. Egypt. Undated

Översättning till svenska från http://answering-islam.org.uk/NonMuslims/rights.htm

top
Till KATOLIKnu