Hur Koranen uppenbarades

Översättning till svenska från:
Answering Islam: answering-islam.org.uk

Vi är upprörda över en viktig aspekt från Muhammeds barndom. I "Siratu'l Rasul" av Ibn Hishram får vi höra, att maken till Muhammeds sjuksköterska, Halimath, som inbillade sig att någonting mycket allvarligt höll på att komma över den unge Muhammed, sade till henne:

" 'Halimath, jag fruktar att denne pojke har blivit drabbad, sammanför honom därför med sitt folk, innan det blir tydligt hos honom. När Halimath lämnade tillbaka honom till sin moder, Aminah; blev den senare förvånad och sade:' Fruktar du då att Satan har kommit över honom?' Hans sjuksköterska medgav att hon gjorde det." ("Mizanu'l Haqq")

"…Ali Halabi, informerar oss i sitt turkiska verk med namnet 'Insanu'l Uyan', att många människor förklarade att Aminah, Muhammeds moder, använde trollformel för att återvinna honom från det onda ögats inflytande…(ibid).

Från hans barndom känner vi endast till några få fakta, men ett av dem är, att när han var en helt ung pojke och bodde i öknen med sina fosterföräldrar, inträffade en egendomlig händelse. Historien berättas olika av skilda auktoriteter, men den muslimska berättelsen är baserad på en tradition som har överlämnats från Anas (ibn Malik):

"Liksom för Allahs sändebud kom Gabriel till honom, medan han lekte med (de andra) pojkarna. Han tog honom och kastade honom på marken och sprängde sönder hans hjärta. Sedan tog han därifrån en droppe levrat blod och sade: 'Detta är satans del i dig'….Och pojkarna kom springande till hans moder (fostermoder) och sade: 'Muhammed har i sanning blivit dödad'. De gick för att möta honom och han hade ändrat färg." (Muslim) (Mishkat IV).

Vi inser att båda berättelserna beskriver samma händelse. Vi kan inte betvivla att övernaturliga makter vägledde Muhammed. När vi iakttar vittnesbördet om Muhammeds uppförande och de omständigheter under vilka han tog emot budskapen, kan man knappast förneka övernaturlig vägledning.

Dessutom är det bortom tvivel, att Muhammed var djupt bekymrad över sina första uppenbarelser. (Siratu'l Rasool) En "Hadis" går så långt som att påstå att han till och med funderade på självmord. Han betvivlade också sin kallelse under en period av tystnad (Fatra).

Innan uppenbarelserna kom till Muhammed "såg han profetiska drömmar och hörde icke sedda röster och rop" (Mishkat IV).

Erfarenheten av hans första uppenbarelse är lika imponerande:
"…han brukade isolera sig själv vid grottan Hira och höll där på med djup hängivenhet (vi skulle vilja fråga till vad eller till vem? Allah hade ännu inte uppenbarat sig själv) under många nätter (!) innan han gick till sitt hus och försåg sig själv med mat… tills sanningen kom till honom, medan han var i grottan Hira."

Vi vet hur detta fortsatte, men det är inte desto mindre slående att höra orden från Hadis:

"Sedan tog han (Gabriel) mig och tryckte mig en tredje gång tills en stor utmattning uppträdde hos mig."

Vid sin hemkomst sade han till Khadijah:
"Svep in mig, svep in mig! Sedan svepte de in honom tills skräcken gick bort från honom." (Mishkat IV).

Då vi läser den äldsta historiska berättelsen om den första uppenbarelsen i Hira (Siratu'l Rasool) känner vi oss oroliga, ty hela erfarenheten avlägsnas från verkligheten och är en dröm. Gabriel, den ängel som förmedlade uppenbarelserna, "kom till mig, sade Guds sändebud, medan jag sov…" Sedan uppenbarelsens avslutning rapporterats, läser vi att han vaknade från sin sömn. Detta är identiskt med erfarenheten på den nattliga resan från Mecka till Masjid al-Aqsa (som inte existerade på den tiden!) hos Buraq. Mu'awiya ibn Abu Sufyan sade att detta var en syn och Aisha brukade säga "Budbärarens kropp stannade kvar där den var, men Gud tog bort hans ande under natten." (ibid).

Underligast av allt är för oss den test som Khadija, Muhammeds första fru, använde för att identifiera källan till den första uppenbarelsen. Hon bad Muhammed att underrätta henne, när budbäraren skulle uppenbara sig igen. Denna gång hände det uppenbarligen inte i en dröm. På hans tillkännagivande att Gabriel hade kommit, sade hon: " 'Stig upp, o son till min farbror (morbror) och sitt vid mitt vänstra lår'. Budbäraren gjorde det, och hon sade. 'Kan du se honom? ' 'Ja', sade han. Detta upprepades på hennes högra lår med likadant resultat. Efter detta bad hon honom att sitta i hennes sköte med samma resultat. Nu uppenbarade hon sin gestalt och kastade slöjan åt sidan, medan budbäraren satt i hennes sköte (enligt Abdullah ihn Hasan fick hon Guds budbärare att "komma innanför hennes särk), varpå Gabriel avlägsnade sig". (ibid). Berättelsen slutar med att Khadija blev tillfredsställd med att det måste ha varit en ängel och inte Satan. Vi måste ställa frågan: Vad visste Khadija om Satan och änglar, åtminstone vid detta stadium, och vad visste hon om Allah?

Det är förvånande att redan direkt efter den första uppenbarelsen sade Khadija:
"Inför Allah, Allah skall aldrig förödmjuka dig." (ibid).

"Ibn Ishaq säger, att innan uppenbarelsen först började komma ner över honom, fruktade Muhammeds vänner, att han led av det onda ögat,. och när det kom över honom, angrep nästan samma sjukdom honom igen. I traditionen påstås det, att han (Muhammed) sade: 'Jag fruktar att bli magiker, att man må proklamera mig som efterföljare till Jinn (ande) och vidare: 'Jag fruktar att det kan bli något vanvett' (eller demonisk besittning) 'i mig'. Efter ett inträdande av skälvande och då han slutit sina ögon, brukade det komma över honom något som liknade ett svimningsanfall, hans ansikte skulle fradga och han skulle ryta som en ung kamel." (Mizanu'l Haqq).

"Allahs budbärare sade (till Ayshah) 'Ibland kommer det till mig något som liknar en klocka som ringer och det är det mest besvärande för mig….ibland antar ängeln formen av en man för mig och talar med mig och jag behåller kvar i minnet vad han säger! Ayshah rapporterade 'Och förvisso såg jag honom medan uppenbarelsen kom ner över honom en intensivt kall dag; sedan lämnade den honom, medan hans ögonbryn kokade av svett. ' " (Mishkat IV)

Andra Hadis nämner att när inspirationen sändes ner över honom, förändrades Muhammeds ansiktsuttryck, och han blev besvärad av det som hände. Han blev också mycket tung, så att hans kamel gick omkull, om han satt på den. Zaid-ibn-Thabith rapporterade att:
"En gång föll hans ben på mitt, och, vid Allah, finns det inte något så tungt ben som Allahs budbärares. …Så ofta som profeten tog emot inspiration, tycktes det som om hans själ togs ifrån honom, ty han hade alltid ett slags svimningsanfall och såg ut som en berusad." (Insanu'l Uyun citerad i Mizanu'l Haqq)

Om vi betraktar alla dessa på intet sätt otillräckliga Hadis, börjar en bild formas. Var och en som är förtrogen med spiritistiska fenomen ser vissa händelser som kan förväntas vid någon "god" seans eller med ett "gott" medium. Ockulta fenomen i barndomen; dagdrömmar, hörande av röster och rop; nattliga hängivelser; extrem svettning under trance och påföljande utmattning och svimningsliknade tillstånd - även ringande av klockor, är inte ovanligt. Högst intressant är materialiseringen eller "gestaltandet" av den man som talade med Muhammed och även det tillstånd som såg ut som berusning. Var och en som är i verklig och tillräckligt djup trance har det utseendet. (Vid många tillfällen har författaren själv bevittnat detta). Allt detta kommer också att förklara Muhammeds aversion mot Jesu korsfästelse, korsets symbol och den av Gud ombesörjda försoningen .

Tal om den återvändande Jesus (Mahdi): han skall förstöra "korsets myt", "förstöra korset" eller "bryta sönder korset". (Mishkat IV).

Det berättas av Waqidi att:
"Muhammed hade sådan motvilja mot att forma ett kors, att han bröt sönder allting som fördes in till sitt hus med den figuren."

Allt detta talar om mycket djup klyfta mellan Bibelns uppenbarelse och Koranens.

Uppenbarelsen, i den mening vi förstår den, är att göra något känt som tidigare var dolt. Det handlar om sanning och vishet från Gud, vilket människan behöver för att bli ledd i livet. Djuren är utrustade med en instinkt som leder dem. De är inte utrustade för att göra moraliska beslut. Följaktligen vänder människan sig till Gud - och Gud uppenbarar allt vi behöver veta om honom själv och hans syfte och plan med sin skapelse. För oss är det ren parodi, när vi i visst exempel på uppenbarelsen läser att:

"Sauda (en av Muhammeds fruar) gick ut på fälten i avsikt att besvara naturens rop…Hon hade varit en klumpig dam, av betydande längd ibland kvinnorna, och hon kunde inte gömma sig själv från honom som hade känt henne. Umar B.Khattab såg henne och sade: 'Sauda, vid Allah, du kan inte dölja dig för oss'….Hon vände tillbaka. Allahs budbärare var på den tiden i mitt (Ayshahas) hus, sedan han intagit sitt kvällsmål, och det fanns ett ben i hans hand. Hon (Sauda) kom och sade: 'Allahs budbärare, jag gick ut och Umar sade så och så till mig. Hon (Ayshah) berättade: 'Där kom uppenbarelsen till honom, och när den var över, var benet i hans hand, och han hade inte kastat det, och han sade: ´Permission har beviljats dig för att du må gå ut och göra det som är tvunget.' " (Sahih Muslim III)

Om Koranen är "nazil" skulle inte något spår av mänsklig hand (karaktär hos författaren, syfte; kultur, spårbar likhet med befintlig kult; känslor osv. kunna märkas, men faktiskt är karaktären, syfte och de personliga angelägenheterna hos Muhammed och kontexten med hans tid mycket klart möjliga att upptäcka.

Muhammed kritiserades också av sina samtida för att imitera:

Rouzat al Ahbab (Hadis):
"Det var Muhammeds sed att konversera på deras eget språk med människor från varje nation, som besökte honom och på grund härav fanns introduktionen av några persiska ord till det arabiska språket."

Enligt Siratu'l Rasool ("Profetens liv") hade Muhammed bland sina kamrater en perser som kallades Salman. Det sägs att någon av profetens motståndare talade om denne perser, som om han skulle ha hjälpt honom med Koranens komposition. Svaret på denna anklagelse finns berättad i Sura 16:103:

"Vi vet att de säger: 'Det är bara en människa som lär honom denna (Koran)' - men den de syftar på (med sin beskyllning) talar ett utländskt språk, medan detta är klingande ren arabiska".

Det var sed bland poeterna att hänga upp sina kompositioner på Ka'aba: De sju "Moallaqat" framlades så av Imra'ul Cays. Det berättas för oss att Fatima, profetens dotter, höll på att repetera versen, medan hon begav sig iväg.:

Just då mötte hon dottern till Imra'ul Cays, som utropade: "O, det är vad din fader har tagit från min faders dikter och han kallar det någonting som har kommit till honom från himlen!"

Imra'ul Cays' poesi är till stil och uttryckssätt så uppenbart lik Koranen att många muslimska forskare höll den för att vara poesi som fanns inom den himmelska skrivtavlan från all evighet. ("Islams källor"

Ibn-Hisham berättar ytterligare:

"Muhammed satt i församlingen, bad och läste Koranen för dem. Sedan han en dag hade lämnat dem kom Nadr, son till al-Harith, och berättade för dem berättelser om de stora Rustem och Isfandeyar och Persiens kungar. Sedan sade han: 'Jag svär vid Herren att berättelserna av Muhammed inte är bättre än mina egna. De är ingenting annat än berättelser från det förgångna, vilka han har skrivit ner, precis som jag har skrivit ner mina. " Vidare svarar Koranen:

Det sorgliga ödet för Nadr (eller Nadir) vilket var ett resultat av hans öppenhjärtighet att tillkännage sin mening om Muhammed finns beskriven.

Dessutom hänvisar vi till "Islams källor" beträffande detta ämne.

FRÅGA: hur kan man vara säker om att en uppenbarelse kommer från Gud - och inte från någon annan källa? Finns det objektiva belägg som visar Koranens gudomliga ursprung?

Översättning till svenska från: Answering Islam
Korancitaten i svensk översättning är hämtade från Mohammed Knut Bergström, Koranens budskap, Proprius förlag, Stockholm 2000.

Till KATOLIKnu