ISLAM

Publ. med tillstånd från författaren och AsianNews
http://www.asianews.it/index.php?l=en&size=A&art=7164&dos=73

Översättning till svenska av Natasja Hoven

Avsaknaden av en erkänd auktoritet och den okunnighet i vilken den muslimska religiösa världen befinner sig, är några av anledningarna till den alltmer tragiska situation som islam befinner sig i. En omtolkning av Koranen är nödvändig, men ingen vågar förespråka det. Här är den femte och slutliga artikeln i serien om "islam i kris" författad av fader Samir Khalil Samir.

Beirut - Den första punkten att tänka på när man önskar skaffa nya infallsvinklar vad gäller undervisningen är omtolkningen av Koranen. Islams heliga text behöver, liksom alla texter, omtolkas i sökandet efter en övergripande betydelse och i strävandet att överföra Koranens mening till vår nuvarande värld. Ända fram till början av 1900-talet hade det funnits stora reformatörer som hade drivit på i den riktningen. De var från Indien, Afghanistan, Syrien, Egypten, Turkiet, Nordafrika osv. Sedan började imamernas religiösa undervisning att urarta och den önskan om reform, som hade funnits under århundraden slocknade.

Omtolkningen är nödvändig också på grund av att Koranen är full av inre motsägelser som alltid har funnit där, på grund av de olika omständigheterna som rådde när "uppenbarelserna" togs emot. Det är av det skälet som muslimsk teologi utvecklade vetenskapen om "uppenbarelseomständigheterna" (asbab al-tanzil). Denna vetenskap är numera ofta glömd eller negligeras. För att skapa ordning bland alla motsägelserna utvecklade den äldre muslimska traditionen teroin om "det upphävande och det upphävda", dvs. det finns verser som upphäver, annullerar, ersätter andra verser. Denna teori är hämtad från Koranen själv, där Gud på ett ställe säger till sin profet: "Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller en likadan i stället; vet du ej, att Gud är allsmäktig?" (Koranen 2, 100, K.V. Zetterstéens övers.).

Problemet blir då: vilka är de verser som skall upphäva andra och vilka de som skall ogiltigförklaras? Och vem är det som ska bestämma vilka som tillhör den ena eller den andra kategorin? Detta är en mycket delikat fråga som aldrig funnit någon allmänt godtagbar lösning. Tolkningen beror alltså på individens förståelse av vad verserna betyder. Den som förespråkar den våldsamma, politiskt radikala linjen säger till exempel att den vers som är känd under epitetet "svärdets vers" (Ayat al-sayf) ersätter alla föregående verser där det talas om tolerans och välkomnande. Denna vers finner vi i två mycket delar av Koranen (2,193 och 8,39) som påminner om varandra: "Och striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse (fitnah) längre utan all dyrkan ägnas Gud".1)

En ännu mera kontrovers punkt är den som handlar om kvinnornas slöjor. Det finns tre verser i Koranen som talar om bruket av slöja, men de är inte tydliga. Tolkningen varierar beroende på hur man uppfattar orden. Till och med den historiska informationen om när och hur slöjan skall bäras tillämpas olika i olika länder. I Egypten har till exempel mycket få kvinnor från 1920-talet och framöver burit huvuddukar, och de som gjorde det bar dem mycket diskret. Huvudduken återinfördes under andra hälften av 1970-talet under inflytandet av saudierna och dessas finansiella stöd. I andra områden har bruket att bära huvudduk funnits länge. Tolkningen av Koranen är det som är det avgörande. Det finns kvinnor som blir verbalt eller fysiskt klandrade om de inte bär något som täcker deras huvuden, eller så tvingar man dem helt enklet att göra det....

Tolkningen blir ännu mera en nyckelfråga när det gäller den viktiga frågan om apostasi. Det finns ingen vers i Koranen som säger att apostaten (avfällningen) måste dödas. Och ändå kräver sharia, den islamska lagen, att en konvertit från islam måste dödas. 2)

Många intellektuella i den islamska världen önskar att se exeges eller tolkning applicerad på Koranen. Men ofta riskerar de därmed att ställas till doms, att uteslutas ur gemenskapen, att förvisas i exil av sin församling. Ett typiskt exempel är den egyptiske medborgaren Nasr Hamed Abu Zaid som efter det att han föreslagit att Koranen skulle bli föremål för exeges dömdes som avfälling. Inom en kort tid förlorade han sin lärartjänst inom universitetet, hans fru fick påtryckningar om att hon borde skilja sig från honom (vilket hon vägrade), och för att rädda sitt liv blev han tvungen att utvandra till Holland. Genom Guds nåd kunde hans fru så småningom förena sig med honom i Europa där de nu lever i exil.

Rädlsan för att utsättas för fördömanden hindrar många lärda muslimer. För många år sedan deltog jag i Turkiet i en konferens som handlade om exeges av heliga texter. Närvarande var sex andra kristna teologer och sju muslimer. Ämnena för de olika sessionerna hade bestämts av den muslimska teologiska fakulteten och de handlade om hur man tolkar heliga texter. Alla talade om tolkning i allmänhet, men ingen vågade tillämpa principerna de talade om på koranska texter. Det råder ett absolut dödläge på denna punkt. Det beror på att för muslimerna är Koranen en uppenbarad text som Muhammed fick ta emot direkt från Gud genom förmedling av ärkeängeln Gabriel och inte en text som endast har sin inspiration av Gud. I det senare fallet är det möjligt att ge en tolkning, i det förra går det inte att göra något alls. Påve Benedikt XVI sade helt korrekt under ett seminarium om islam som hölls i Castel Gandolfo (i närheten av Rom där påvens sommarresidens ligger) att den islamska uppfattningen av Koranen är en av de största svårigheterna när det gäller att skapa en dialog med muslimerna.

Sharia och de mänskliga rättigheternas

Ett annat problem som står i vägen för islams utveckling är hur man skall tolka sharia. Det bör observeras att (den dåliga) tolkningen av sharia också den beror på (den begränsade) undervisningen av imamer.

Sharia betyder konkretiserandet i det dagliga livet av islam på den juridiska nivån. I detta avseende har den ett stort inflytande eftersom den ger upphov till bindande lagar. Sharia baseras även den på Koranen, på det som Muhammed har sagts och på olika omständigheter i Muhammeds liv. De olika yttrandena och omständigheterna runt dem går under namnet Sunna. Koranen är huvudkällan till sharia. En annan källa är analogin, som stöder sig på yttranden i samma ämne (vars äkthet ingen vågar sig på att undersöka). Och det är här som problemet ligger: det finns hundratusentals yttranden som ofta motsäger varandra. Deras äkthet är inte bevisad och ändå strävar imamer och koranska lärde att tillämpa erfarenheterna och kriterierna som fanns för flera hundra år sedan på situationer vi finner här och nu.

Många muslimska jurister föreslår idag att man upphäver den del av sharia-lagen som går under namnet hudud, och som uttalar tydliga straff: att dödas, få handen avhuggen, stening, prygel. Traditionalister säger att dessa bestraffningar har sin grund i Koranen. Men åtminstone en del av det muslimska samhället, framför allt de intellektuella, hävdar att detta slags bestraffning är emot de mänskliga rättigheterna. Därför håller många juristerpå principen att det är nödvändigt att omtolka Koranen och sharia med utgångspunkt i de internationellt erkända mänskliga rättigheterna.

Kvinnans rättigheter

Och detta leder oss till frågan om kvinnans rättigheter. Många islamska apologeter vidhåller att islam, till skillnad från andra religioner, ger kvinnan många rättigheter. Men i själva verket erkänner islam, om den tas bokstavligt, ingen jämställdhet för kvinnan gentemot mannen. Och detta gäller det juridiska planet, alltså inte bara i fråga om vanor och bruk eller mentalitet.

Här följer ett par exempel: En man kan förskjuta sin fru utan praktiskt taget några begränsningar alls. En kvinna kan inte förskjuta sin make. Det hon kan göra i bästa fall är att be honom om tjänsten att förskjuta henne. Män har fullständig auktoritet över sina fruar, så står det i Koranen (4:34: "Männen vare kvinnornas föreståndare på grund av det företräde Gud givit somliga framför andra, och de utgifter av sina ägodelar, som de hava, och de utgifter av sina ägodelar som de hava") och en kvinna måste lyda sin make även om han förbjuder henne att gå till moskén (enligt hadith). En make har rätt att ha sexuella relationer med sin fru närhelst han vill det och hon har inte rätt att avvisa honom (Koranen 2, 223: Edra hustrur är en åker (harth) för er; besök alltså er åker (harth) efter behag). Inför domstolen är mannens vittnesmål värt två gånger en kvinnas eftersom det behövs två kvinnor för att motverka en mans vittnesmål. Söner ärver två gånger så mycket som döttrar. Det råder också en stor skillnad i fråga om böner och andaktsövningar. Eftersom kvinnan är oren när hon har menstruation eller när hon föder barn, accepteras en kvinnas böner eller fasta eller varje annan religiös akt under den tiden inte av Gud. Hon måste "ta igen" de dagar hon förlorat. För några år sedan kom ett beslut i Egypten att en kvinna inte kunde bli domare, eftersom en välkänd profetisk hadith säger att "en kvinna är ofullkomlig vad gäller gudstjänst och intelligens" (al-mar'ah naqisah dinan wa-'aqlan); när det gäller dyrkan av Gud eftersom hon är oren under menstruationen och därför skulle smitta hela församlingen och vad beträffar intelligens eftersom hon såsom en alltför lättrörd och känslosam varelse inte skulle kunna ge rättvisa bedömningar. (Hela denna fråga var uppe till diskussion i ett tv-program!) Dessutom i fall av äktenskapsbrott är det fortfarande så att kvinnan döms att stenas medan kvinnan inte döms, även om Koranen dömer båda att pryglas och aldrig att stenas (24,2: "Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag vardera, och ha inget medlidande med dem.")

På grund av detta försöker en del länder att omformulera familjelagen. Som redan nämnts har nya lagar införts i Marocko. I Algeriet, ett land som en gång var progressivt och där kvinnor bidrog stort till kampen för självständighet, har inga framsteg gjorts i saken. Tvärtom tenderar reformerna i familjelagen till att begränsa kvinnornas rättigheter och deras jämlikhet inför lagen.

Reformansträngningarna i Tunisien går tillbaka till 1950-talet där de initiierades tack vare den starka politiska ledaren, Bourgiba, som hade stöd av en framstående muslimsk jurist, Tahar Haddad (1899-1936). Bourgiba stiftade ofta lagar och bad muftis att ta traditionen till hjälp för att ge dem lagstadgad stadga. Den tunisiska lagstiftningen erkänner till exempel bara engifte, monogami. Men Koranen talar uttryckligen om polygami och tillåter upp till fyra hustrur plus alla slavinnor "över vilka ni råder" (4,3). Hur kan man då motivera förbudet av polygami? Versen säger vidare: "men om ni fruktar att ändå inte kunna iaktta billighetens (rättvisans) (ta'dilu) krav, gift er då bara med en". Och vers 128 i samma kapitel säger uttryckligen ifrån: "Ni kommer dock aldrig att vara i stånd att behandla kvinnorna lika, även om ni skulle önska det". Sålunda tillåter Koranen upp till fyra hustrur men lägger till att om en man fruktar att inte kunna bli rättvis så måste han begränsa sig till en. Och längre fram står det att en man inte kan vara rättvis... Bourgiba drog följande slutsats: "I själva verket önskade Koranen garantera engifte. Men väl medveten om arabernas svaghet och den tidens vanor, tillät den för en tid polygami, samtidigt som den förband den med ett villkor som det var nära nog omöjligt att uppfylla."

Som vi kan se är det möjligt att med en fri tolkning av Koranen anpassa dess text till mycket av det vi finner i den moderna världen. Vi måste tillägga att betydelsen av "behandla sina hustrur väl" inte betyder "lika rättvist" i juridisk mening - så som många muslimer tolkar det - utan i betydelsen kärlek och sexuell njutning. Polygami betydde att hustrurna skulle få lika stor uppmärksamhet inom det sexuella området, lika många nätter var. Trots att många förnekar detta, så finns det tillräckligt med bevis från Muhammeds eget liv som stöder denna tolkning.

Frågan om skilsmässa behöver också en tolkning. Enligt Muhammeds yttrande så är "skilsmässan det mest förhatliga av allt som Gud tillåter" (al-talaq abghad al-halil). Men i Muhammeds eget liv och i andra yttranden finner man det motsatta. Vad är då den riktiga islamska inställningen?

Bland vissa muslimska jurister föredrar man nuförtiden de mänskliga rättigheterna framför sharia. Reformisten och den libyska lärde, Mohamed Abdelmottaleb al-Houn, säger till exempel: "Om vi måste välja mellan mänskliga rättigheter och sharia, då är det nödvändigt att vi fördrar de mänskliga rättigheterna." Men hans sätt att se på saken är den upplyste, eller låt oss säga den liberale, juristens.

En annan reformatör som jag beundrar mycket, en libanes vid namn Ridwan As-Sayyed, uttalar sig mycket tydlig i frågan. Han säger: "Lagar måste ..... anpassa sig till de mänskliga rättigheterna och om det handlar om privata angelägenheter, måste de när så är möjligt försöka lyda sharia. Men det är inte en princip eller nödvändig regel."

Det finns andra som istället relativiserar sharia, särskilt när den tillämpas på muslimer som bor i väst. Ett typiskt exempel är Tariq Ramadan, en berömd schweizisk muslimsk tänkare (barnbarn till Hassan al-Banna, som grundade Det muslimska brödraskapet), som ofta har sagt: "Sharia kan inte tillämpas ord för ord, eftersom vi inte befinner oss i ett muslimskt land." Ramadan talar om Europa, om Egypten - men vilket land kan om sig självt säga att det är helt och fullt muslimskt? Till och med Saudiarabien och Iran kan kritiseras för att inte följa islam till hundra procent! Ramadans resonemang är i själva verket ett juridiskt knep för att rättfärdiga hans åsikt att sharia ej bör tillämpas i Europa. En del går till och med längre, som till exempel Elham Manea i Jemen, docent vid Zürichs universitet, som helt enkelt säger att allt det av Koranens innehåll som inte motsvarar den moderna människans mentalitet och principeret måste utelämnas eftersom det hör till 600-talets Arabien och mentaliteten som rådde då.

SAMMANFATTNING

Som sammanfattning kan sägas att ingen förnekar att det råder en djup kris inom islam. Denna blir ännu mera allvarlig genom de internationella konflikterna som riskerar att lösa krisen genom en kortslutning som ger gnistan till ett heligt krig. Men antalet personer inom själva det muslimska samhället som pekar på problemen ökar ständigt.

Det första problemet är att det saknas en erkänd auktoritet. Försök görs att kringgå detta problem genom att som auktoritet erkänna OIC, den internationella samarbetsorganisationen för 57 länder med muslimsk befolkning (som saknar legal makt), " eller så föreslår man den europeiska sammanslutningen av muftis, som även den saknar legal makt.

Den andra problemet är den okunnighet som drabbat den islamska religiösa världen. Hur kan man bättra på detta? Vi har sett många allvarliga försök att göra det genom bättre utbildning av imamer, genom att på nytt öppna dörrarna för omtolkningar, genom att upphäva koransk lag, åtminstone "temporärt" för att mildra det negativa inflytandet den har på de mest fanatiska elementen i befolkningen, erkännande av de mänskliga rättigheterna eller åtminståne försöket att införliva dem med de islamska principerna...

I konkreta termer betyder detta problem som har att göra med demokratisering på det politiska planet, samhällsproblem av juridisk natur när det gäller ekonomisk-samhälleliga frågor, familjelag och kvinnors grundläggande rättigheter. Alla inser att det islamska systemet som täckte in alla dessa områden är föråldrat och inte längre går att arbeta med.

Islam som ser sig utmanad av andra kulturer behöver en renässans i tänkandet som kommer inifrån, vilket skulle göra det möjligt för den att återvinna krafter. Men istället för detta, av själva skälet att den känner sig svag, skyddar den sig genom att stänga in sig och tro att den kan rädda sig genom att gå tillbaka till "den gyllene åldern" då de första kaliferna rådde. Muslimsk historia lär oss att det var det motsatta som skedde: Islam var som starkast och i stånd att erövra när, så som skedde på 900-talet, den lät sig öppnas för nya kulturer, särskilt den grekiska, assimilerade den och överträffade den. Det var på det sättet den kunde ge världen sitt bidrag inom så gott som alla kunskapsområden, från och med filosofi till medicin, från teknologi till astronomi, osv.

För att ta oss ut ur denna kris som vi befinner oss i måste vi alla, araber och muslimer, framför allt acceptera kunnandet hos dem som har överträffat oss i fråga om naturvetenskap och de sköna konsterna. När vi en gång har lärt oss att assimilera hela detta arv, då kan vi börja kritisera det och skilja mellan det vi vill behålla och det vi vill avvisa. Framför alalt, måste vi anamma risken att förlora den balans vi uppnått. När vi avvisar många ting kommer vi istället att finna en ny balans. Men vi är skräckslagna och det är det som är anledningen till vår brist på mod. När jag var ung fanns det folk som sade: "Arbetare i hela världen, förena er och bekämpa kapitalisterna." Jag skulle idag istället vilja säga: "Tänkare i den arabiska och islamska världen, förena er och bekämpa obskurantism och fruktan för det som är annorlunda!"

Fotnötter:

1. I Hamza Piccardos italienska översättning av Koranen översätts alltid ordet fitnah, som är mycket viktigt i Koranen, på ett förklarande sätt. Här återges det med "förföljelse" och andra gånger som "polyteism" för att göra västliga läsare mera vänligt instämda till det faktum att Gud ger order om batalj. Fitnah betyder varken det ena eller det andra!

2. För ytterligare detaljer om denna sak, se min studie "Apostasy in the Koran and the inter-Muslim debate" i : Giorgio Paolucci och Camille Eid, I cristiani venuti dall'Islam ("De kristna som kommer från islam: berättelser om kristna som konverterat till islam), förord av Samir Khalil Samir (Milan: Piemme Publishing, 2005), s. 9-27.