ISLAM

09/07/2006 17:16

Att lära upp Europas imamer är islams största utmaning
av Samir Khalil Samir, S.J.

Publ. med tillstånd från författaren och AsianNews
http://www.asianews.it/index.php?l=en&size=A&art=7154&dos=73

Översättning till svenska av Natasja Hoven

De flesta imamer i Europa är födda i utlandet och det är dem störst omöjligt att förlika sin islamska bakgrund med den i Väst. När detta är fallet, som i Storbrittanien, kan deras förkunnanden i moskéerna få unga muslimer att frestas att ta till terrorism. Här är den fjärde artikeln i en serie om fem av fader Samir Khalil Samir.

Beirut - Det är mycket illa med upplärningssituationen av imamer i Europa. Man kan säga att i detta avseende problemen de muslimska församlingarna har att tampas med i Europa är mycket värre än liknande problem som muslimer har i de islamska länderna.

1. Det är ett entydigt faktum: imamerna har inte anpassat sig till den europeiska kulturen

Europas stater skulle vilja att muslimer födda i Europa eller i Europas islamska församlingar hade europeiska imamer. Istället är majoriteten av Europas imamer (ung. 90%) inte vana vid den europeiska kulturen eller lärdomssystemet. De sänds av de arabiska länderna, Turkiet, Iran eller Pakistan till Europa för att arbeta med immigranterna från dessa länder och islamisera dem.

Dessa imamer som är utbildade på ett traditionellt sätt är inte i stånd att visa på en harmonisk vision av en västlig kultur, in i vilken de europeiska muslimerna är födda, som sammansmultit med den muslimska kulturen, som de förväntas äga, behålla eller på nytt skaffa sig. Detta leder till många interna konflikter. En del imamer - så som vi ser det i Storbrittanien - kan på så sätt vinna unga män över till islamistiska (dvs. radikalt fundamentalistiska) tendenser och ibland frambringa verkliga terrorister ur dessa rekrytled. Och hur kan en imam som inte känner till kulturen i det europeiska land där han bor, hjälpa en ung människa att harmoniera sin religion med den europeiska kulturen? Det enda han kan säga till honom är att den europeiska kulturen är emot islam eller ännu värre - emot religionen.

Å andra sidan lyckasdet inte de europeiska regeringarna, fastän de strävar efter att organisera den islamska närvaron i sina stater, helt att göra detta eftersom principen att skilja strikt mellan politik och religion råder i Europa. Därför är varje lösning som de europeiska regeringarna försöker sig på endast av tillfällig natur och alls inte något som kan leda till en varaktig lösning.

2. Det saknas officiella representanter för islam

Det andra problemet är att det inte finns några officiella representanter för islam. Därför kämpar varje islamsk grupp, med stöd från den ene eller den andre imamen, för att tvinga på övriga grupper sin ideologiska ledarställning, så som vi kan se det i Italien, men också i Frankrike och annorstädes.

Det bör noteras att bakom varje grupp står en internationell islamsk organisation eller en muslimsk stat. Frankrike är ett typiskt exempel. Paris största moské lyder under Algeriet som tillhandahåller de penningmedel som hjälper till att underhålla den. Sedan finns det mycket traditionalistiska grupper som finansieras av Marocko och Turkiet och grupper som finansieras av organisationer står det muslimska brödraskapet i Saudiarabien nära.

Tyvärr lyder alla dessa församlingar under dessa organisationer. De är riktiga internationella lobbygrupper, vars fondinsamlingar till största delen beror på de allra mest traditionella islamska grupperna. Det är också ett välkänt faktum att moskéeerna i Europa sprider en typ av islam som är mera traditionalistisk och bakåtsträvande än moskéerna i själva de islamska länderna är det. Jag har personligen mött många kvinnor i Italien som har "konverterat" till en mera radikal islam, medan de i sina egna muslimska länder var mera öppna och mindre fördomsfulla.

Till detta måste tilläggas problemet med de europeiska imamerna som är konvertiter till islam. Bortsett från några anmärkningsvärda undantag, är det dessa imamer som sprider en anti-västlig islam, istället för ett islam som integrerat det bästa i den europeiska kulturen (vilket hade varit att vänta från dem). De gör det kanske för att rättfärdiga sina egna levnadsval, medan de i de arabiska länerna födda muslimerna sällan låter sig attraheras av dylika imamer. Dessa omvänder emellertid många européer och formar dem till ännu mera mot den västliga kulturen fientliga personer än vad de själva är!

Situationen är dramatisk eftersom Europas stater inte har någon verklig auktoritet eller makt över dessa grupper. På gräsrotsnivån finns det inte heller någon allmänt erkänd auktoritet att vända sig till. Följden blir att islam i Europa har tappat kontrollen över sig själv. Den är istället utsatt för den ene och den andre av de utländska fundamentalistiska predikarnas nåd.

3. Är skapandet av muslimska teologiska fakulteter en lösning?

För att nära en islam som har ett harmoniskt förhållande till den europeiska klturen, skulle en del länder vilja öppna teologiska fakulteter som ägnar sig åt studier i islam. Men problemet är: vem skulle vara lärare där? Lekmän eller muslimer? Och vilken schattering skulle läran ha som de skulle utbreda? Frankrike har under flera års tid övervägt att skapa en integrerad fakultet i muslimsk teolig vid flera olika universitet (t.ex. i Alsatia, Paris eller Marseille). Man har emellertid inte kunna överbrygga den inre muslimska fakulteten, ej heller juridiska problem som hör till särskiljandet av politik och religion. Det konkordat som man i vissa fall har med Vatikanen är en modell som man inte kan tillämpa på islam, eftersom islam inte har en erkänd auktoritet som man kunde ha som samarbetspartner.

Det för närvarande mest ryktbara universitet i den islamska världen är Al-Azhar i Kario. Men undervisningen som man bedriver är så opassande för västlig universitetsmodell att det vore rena katastrofen att lära upp imamer för Europa där. Det skulle inte heller vara en lösning att importera professorer från Al-Azhar till Europa. Saken är att det till och med i Kairo pågår en intern kamp mellan liberala och radikala tendenser. Till skillnad från Marocko, där kungen även har en religiös funktion (marockanska kungar anses vara ättlingar till Muhammed och "Guds ståthållare", (amar al-mu'minin), betraktas Egypten som en världslig stat och accepteras därför inte av religiösa extremister. Det är därför som extremistiska rörelser stöder sig på externa grupper, som till exempel det muslimska brödraskapet eller Saudiarabien. Å andra sidan har Egypten och Al-Azhar-universitetet inte råd att förarga Saudiarabien, som ger landet massor av bidrag... Egypten. liksom Europa, kan på sin höjd ge allmänna riktlinjer för församlingarna om hur de bör undervisa, men man kan inte komma åt undervisningsproblemets kärna.

Undervisning av imamer är den mest fundamentala frågan när det gäler reform av den islamska världen, för bilden människorna gör sig av islam på den lokala såväl som den internationella nivån beror i stort på dem. För att jämföra med katolicismen, låt oss betrakta vad reformen av seminarierna, som blev följden av Konciliet i Trient, har betytt för kyrkan. Och det skedde för nästan 500 år sedan. Islam har istället inte utsatts för en reform, utan har bibehållit sitt traditionella, mnemotekniska (till stöd för minnet) system. I själva verket har islam gått bakåt i utvecklingen, för under 900 - 1100-talen strävade islam efter att integrera vetenskaperna, men islam befinner sig sedan flera århundraden istället utanför den moderna världen.

Min åsikt är att den enda lösningen är att införliva undervisningen i islam i det europeiska universitetssystemet. Men ett problem kvarstår, och det är det finansiella. I den muslimska världen är imamerna statsanställda och får en statlig inkomst. Men vem skall betala för imamerna i Europa? De lokala muslimska församlingarna måste lära sig att underhålla sina egna andliga ledare. Annars finns det en risk för att de finansieras av muslimska länder, som önskar pracka på dem sina egna imamer. Det finns ännu en lösning: att upprätta överenskommelser med moderata muslimska länder där man kommer överens om att välja ut imamerna tillsammans, och att dessa får sin lön av de muslimska invandrarnas nya länder.

Detta i sin tur innebär att det är absolut nödvändigt att hålla koll på moskéerna. Detta är för närvarande inte något som praktiseraras i de flesta islamska länder. Radikalt tänkande (som lätt kan leda till terrorism) härrör i själva verket från moskéer och talen som hålles mitt på dagen på fredagarna där (khutbah, tal, inte "predikningar"). Det skulle också vara god praxis att be att imamerna håller sina khutbahs på det lokala språket: italienska, franska, tyska osv. Målet är klart, i alla fallen måste imamerna hjälpa de troende att känna sig hemma i det land där de har valt att sätta sina bopålar och att överbrygga varje konflikt mellan muslimsk tro och västlig kultur. Att välja dessa imamer rätt är därför av grundläggande värde, och det är statens rätt att se till att det motsatta inte sker, om man önskar hjälpa och skydda immgranterna.


Till KATOLIKnu