Protestantisk fundamentalism

Undergång och utopi är ofta syskon i tanken

Den irländske 1800-talsprästen John Nelson Darbys apokalyptiska tankemönster har fått förnyad aktualitet i vår tid. Populärkulturens undergångsvisioner reflekterar mycket av vår tids osäkerhet och rädsla,
men de låter oss också ana den postmoderna människans nostalgiska längtan.

Av Erik Sidenvall

En artikel publicerad i Svenska Dagbladet 16/4 2003

I dagens amerikanskt influerade populärkultur är apokalyptiken ett återkommande tema. Filmer med namn som "End of Days" och "Armageddon" manar fram vaga skuggor av de visioner som tillskrivs den gåtfulle Johannes på Patmos. Det är framför allt Uppenbarelsebokens bildvärld som blivit inspirationskällan framför andra; i tidningar och böcker, i välsminkade tv-serier, men också i mer seriösa samtidsskildringar, möts vi av apokalypsens scener och klassiska fraser. Denna mer kommersialiserade rörelse närs och inspireras givetvis av vissa amerikanska kristna grupperingar som av allt att döma stärkt sina positioner de senaste åren. Dessa riktningar håller ett vakande öga på tidens händelser och är ofta snara att föra samman profetia med nyhetsflöde.

Att både terrordåden den 11 september och det nyligen avklarade tusenårsskiftet tolkats i ljuset av bibliska profetior förvånar säkert ingen, men även Tjernobylkatastrofen har av somliga ansetts förebådad i Bibelns sista bok. Fokus för dessa grupper är dock i allmänhet de orosmoln vilka ständigt seglar upp på Mellanösterns himmel och som, vart och ett, kan bli till tecken vilka visar hän mot den annalkande stormen. Med Bibeln i högsta hugg tolkar man samtidens konvulsioner: kanske var det ukrainska kärnkraftverket den bibliska stjärnan Malört som skulle göra en tredjedel av vattendragen bittra? Eller vad stod det om Babylons undergång och om dess härskares fall i Uppenbarelseboken? Söker man i dag på sökord som rapture och apocalyps på internet får man ett inte föraktligt antal träffar vilka oftast leder vidare till hemsidor med namn som Tribulation.com och Prophecycentral.com - oftast i sin tur kopplade till grupper väl rotade inom den protestantiska amerikanska fundamentalismen.

Det är en stark förenkling om vi påstår att människor i vår tid återupptäckt budskapet i denna bok - vars ställning länge var ifrågasatt inom den kristna trosgemenskapen - och så att säga läst budskapet "som det står", populariserat det, kommersialiserat det och på så sätt anpassat det till nya målgrupper. Populärkulturens apokalyptik är i mångt och mycket en produkt av en säregen tolkningstradition som i ljuset av kyrkans historia inte har många år på nacken.

Den unga kyrkan ärvde intresset för både historia och framtid av den judiska miljö ur vilken den var sprungen. Efter den första kristna tidens intensiva förhoppningar om Jesu snara återkomst och det utlovade tusenårsrikets framträdande, stillades snart den spekulativa entusiasmen när kyrkan fann former att leva också i denna värld. Intresset för tusenårsriket och fascinationen över tillvarons slut förpassades till den ortodoxa teologins gränsland. Yttersta domen och själarnas frälsning var långt viktigare angelägenheter än Uppenbarelsebokens svårtolkade bilder. Apokalyptiken blev i stället de kristna proteströrelsernas specialitet; kritiken mot den traditionella ordningen vann ofta i styrka på att "antikrist" fördes in i handlingen och antog kroppslig gestalt i motståndarlägret. Bland de större kyrkogemenskaperna kom undergångsvisionerna i allmänhet att endast tillfälligt fånga sinnena i efterverkningarna av någon av de stora hemsökelser som alltid verkar ha förföljt mänskligheten, då som nu.
I den samhällsomvandling som påbörjades mot 1700-talets slut var det många som drog nytta av det svala intresset för Bibelns profetior bland tidens teologer och kyrkoledare. Över hela Europa uppstod väckelserörelser som förkunnade att den sista tiden var för handen och undergången nära. Många försökte sig på att beräkna exakt vilket år Jesus skulle komma tillbaka; föga förvånande blev buden många och med tiden insåg de flesta det orimliga i att bestämma "dagen och stunden". I Sverige vållade de så kallade "roparna" stor oro i många landsbygdsförsamlingar i södra halvan av landet med sin radikala förkunnelse om en snar dom.


På Irland utvecklade prästen John Nelson Darby, en man som verkar ha utövat en i det närmaste förhäxande inverkan på sin omgivning, denna Weltanschauung till ett detaljerat tankesystem vars olika teman haft makt över sinnena ända in i nutiden. Darby föddes den 18 november 1800 som det åttonde barnet i en förmögen köpmannafamilj hemmahörande inte bara i storstadens vimmel utan även, som seden föreskrev, på ett bekvämt country house i södra England. Mellannamnet fick John som en hyllning till den nyss hemkomne sjökrigshjälten. Efter att ha fått sin grundläggande utbildning vid en av de aristokratiska privatskolorna, upptogs Darby som student vid Trinity College, Dublin. Vid denna tid var Trinity College centrum för mycket av den våg av religiös oro som svepte över det protestantiska Irland. Darby valde emellertid en annan väg och påbörjade juridiska studier.

Under den långa studietiden kom han att genomgå en andlig omvändelse vilken resulterade i att han lämnade juridiken och i stället valde att vigas till präst inom Church of Ireland. Han tjänade under många år som själasörjare i Calary, nära Enniskerry, endast ett par mil söder om Dublin. Här kom han mot slutet av 1820-talet i kontakt med den karismatiska grupp som samlades under den förmögna Lady Powercourts beskydd. Under Darbys ledning blev denna gemenskap ett embryo till den starkt slutna kristna rörelse som i dag går under namnet Plymouthbröderna.

Det var under tiden i Calary som Darby utvecklade sitt apokalyptiska system. Han anknöt till den våg av "pre-millennialism" som drog fram över de brittiska kyrkorna vid denna tid. Denna rörelse stod i bjärt kontrast mot den "post-millennialism" vilken, med rötterna i upplysningstidens teologi, betonade att tusenårsriket skulle föregripas av mänskliga framsteg och förnuftets segrar. Bland många andra i samtiden var Darby starkt kritisk mot detta optimistiska schema. Mest bekant har Plymouthbrödernas grundare förmodligen blivit som skapare av läran om "de utvaldas" hemliga bortförande innan den sista tidens stora prövning. Själva grundstenen i Darbys tankebyggnad var emellertid övertygelsen om att samhället i stort hade avfallit från sitt av Gud givna uppdrag. De etablerade kyrkorna liksom det sekulära samhället hade misslyckats med sina respektive plikter; för den "sanna", osynliga, kyrkan återstod bara att dra sig tillbaka och invänta Kristi ingripande i historien. Radikaliteten i Darbys samtidskritik ledde till att det fanns ett konspirationsteoretiskt drag i hans tankevärld.

Det är i mångt och mycket Darbys tolkning av Bibelns apokalyptiska visioner som lyfts fram inom dagens populärkultur. Man kan fråga sig hur detta gått till. Plymouthbröderna har aldrig haft för avsikt att influera den allmänna opinionen. Darbys läror kom i stället att tas upp och spridas av Dwight L Moody, den kanske viktigaste gestalten inom 1800-talets välregisserade transatlantiska väckelse, och genom honom har de förts vidare till otaliga evangelikalt influerade samfund. Men Darbys tankar togs också upp i den våg av biblicism som kom att bli ett svar på det sena 1800-talets radikala, vetenskapliga bibelkritik. Här passade Darbys tolkning av apokalyptikens långt ifrån självklara symbolspråk som hand i handske. För många framstod Darby som en man som tog det gudomliga ordet på allvar och förnekade inte dess betydelse för samtiden. Darby kom således att få stor betydelse för den biblicistiska gruppen kring Princeton Theological Seminary och i Cyrus L Scofields "Reference Bible" från år 1909 - en av den amerikanska fundamentalismens viktigaste inspirationskällor - sammanlänkas Darbys förkunnelse på det agrara Irland med dagens underhållningsindustri.

Man kan fråga sig vad dagens konsumenter av populärkulturens apokalyptik egentligen tar till sig. För många är nog den verkliga inspirationskällan till dessa många gånger märkliga händelseförlopp okänd och för de flesta avslöjar väl inte Uppenbarelsebokens scener mer av verkligheten än vad, exempelvis, J R R Tolkiens sagovärld förmår göra. Varför blomstrar då apokalyptiken i dag när i vart fall hotet om ett globalt kärnvapenkrig har reducerats väsentligt? Populärkulturens bilder reflekterar givetvis strömningar som sveper genom vårt samhälle. Inte bara för att undergångsvisioner i allmänhet är sceniskt mycket tacksamma, det finns en koppling till den samtida västerländska upplevelsen av världen efter förlusten av det kalla krigets sanningar och självklara dikotomier. Hotbilden vi med tiden vant oss vid har fallit samman, och i dess ställe har kommit ett globalt samhälle där minsta krusning på ytan tillsynes kan förebåda ett globalt sammanbrott. Populärkulturens entreprenörer suger givetvis girigt i sig vår tids pessimistiska underströmmar och använder mycket av det apokalyptiska tankegods som återfinns inom den amerikanska fundamentalismen för att dramatisera, och förstärka, samtidens oro.

I Darbys tankevärld blandades misstron mot dåtidens samhälle med en skepsis inför mänsklighetens förmåga. Tanken att någon färdighet vi förfogar över skulle kunna leda fram till det utlovade framtidsriket avvisas av Darby och hans anhängare som ren och skär hädelse. På ett likartat sätt rymmer dagens populära apokalyptik ett stort mått av rädsla inför det samhälle vi skapat. Är denna känsla rentav förbunden med en mer djupgående misstro mot förnuftets, barmhärtighetens och fantasins möjligheter att lösa vår tids stora utmaningar? Undergångsvisionerna vinner i styrka när förnuftet och diplomatin synes ha misslyckats.

Men den "sekulariserade" apokalyptik vi möter i populärkulturen skiljer sig också på ett radikalt sätt från den framtidsvision som Darby ägnade så mycken möda åt. Bibelns apokalyptiska bilder var en gång avsedda att skänka människor hopp under tider av de svåraste umbäranden - Gud kommer till slut att segra över mörkrets makter, var det bakomliggande budskapet. Det finns flera exempel på hur apokalyptiken på nytt blev meningsfull för människor som väntade på döden i koncentrationslägren. I dagens massproducerade undergångsvisioner finns sällan något ljus efter mörkret; apokalypsen har förvandlats till en demonisk intrig. I sin mest förutsägbara version står en ensam, stark man kvar som vågbrytare mot mörkrets flod. En ensam westernshjälte mot antikrists hela härskara, det är ett klent beskydd hur välbeväpnad och muskulös han än må vara. Sekulariseringen har skjutit Gud och tillvarons goda krafter åt sidan, men lämnat djävulen i "orubbat bo". Men svarar inte detta också mot en samtida upplevelse av litenhet och hopplöshet inför de globala hoten som sköljer över oss dagligen i en aldrig sinande mediaström? Den populära apokalyptiken speglar på ett märkligt sätt den lilla människans upplevelse av maktlöshet.

Finns det något som förbinder vår tid med det tidiga 1800-talet, den tid då Darby verkade? Vår upplevelse av världen är långt ifrån unik. Åtminstone inom vissa samhällsskikt levde även 1800-talsmänniskan i en värld som blev alltmer svårbegriplig, där gamla sanningar skakades i grunden, där tempot blev allt högre, världen allt mindre och den etablerade ordningen alltid hotades av undergång. I en konservativ längtan efter "det gamla samhället" kom apokalyptiken till heders igen. Utopi och undergång är ofta syskon i tanken.

Någon har sagt att det vi kallar för "postmodernt" i hög grad kännetecknas av en sorg över det moderna projektets död. Det är kanske att driva saken för långt, men nog rymmer i alla fall den populära apokalyptiken något av den postmoderna människans ofta outtalade saknad efter moderniteten - som den vuxnes längtan efter en försvunnen barndom, en tid då allt verkade enkelt. Kanske är det en naturlig sorgereaktion? Men vår nostalgi kan lätt få oss att glömma att det moderna samhället, i lika hög grad som det postmoderna, var en skrämmande värld att leva i.

Erik Sidenvall är teol dr och studentpräst i Växjö.