(Se artikeln: "Den rätt kan läsa sitt Fader vår han rädes varken fan eller trollen")
Att formuleringsfrågor inom katolska kyrkan kan bli helsidesstoff överraskar. Men de spörsmål kring Fader vår på svenska som Gunnel Vallquist tog upp i SvD 15/6 har vidare relevans än så. Saken gäller kristenhetens kanske mest centrala text. Att i stället för "Inled oss icke i frestelse" säga "Utsätt oss inte för prövning" innebär enligt Vallquist en kraftig avvikelse från samlad kristen tradition och "ren förvanskning". Nyöversättningen "Vår Fader" brukas numera flitigt. Den rekommenderades - med ändring av brödbönen - enhälligt av Sveriges Kristna Råd 1996 för bruk i svenska kyrkor och samfund.
Orden "fresta" och "frestelse" har med tiden fått en snäv betydelse som gör att de idag inte riktigt förmedlar vad grundtextens grekiska ord, peirasmos, avser. När Fader vår först översattes till svenska var "frestelse" mångtydigt och betydde inte bara "lockelse". "Fresta" kunde betyda "försöka" och "sätta på prov", och "frestelse" kunde avse bedrövligheter och svårigheter. I en reseskildring så sent som 1752 heter det att "denna hastiga omväxling i väderleken, från vackert til en fuktig köld, är en farlig frestelse för helsan". Liknande iakttagelser kan göras i flera språk där ord härledda från latinets tentatio används.
I bibeln avser peirasmos ibland måttliga påfrestningar, sådant som ingen kommer undan, ibland stora lidanden. Att mycket svåra sådana skulle komma i framtiden var Jesus och den tidigaste kristendomen övertygade om. Det ligger säkert bakom det omdiskuterade stället i Fader vår. Vallquists utredning om prövningens betydelse för människans andliga väg enligt kristen tradition är tänkvärd. Men bilden av traditionen är alltför endimensionell. Visserligen har det brukat framhållas att svårigheter som Gud låter komma i ens väg måste accepteras. Men samtidigt har man haft sinne för människans svaghet. Att enbart säga "Prövningar är bra för mognaden" kan låta en okristlig bild av Gud som tyrannisk uppfostrare tona fram. Och att säga "Jag är beredd på mycket svåra prövningar" liknar bara alltför lätt Petrus attityd i evangeliet: "Med dig, Herre, är jag beredd att gå både i fängelse och i döden" - ett utslag av förödande brist på självkännedom. Att be att få slippa påfrestningar som kan överstiga ens motståndskraft behöver inte vara utslag av brist på tro eller lydnad; det kan ge uttryck åt sund insikt om egen begränsning.
Insikten om prövningens nödvändighet och bönen att slippa (alltför svår) prövning har därför samsats sida vid sida. "När vi ber (så) påminns vi om hur klena och svaga vi är, och vi ber så för att ingen stolt och självsäkert ska tillskriva sig själv någonting, för att ingen ska ge sig själv äran av att kunna avlägga bekännelsen eller lida alldeles av egen kraft. Herren lär oss ödmjukhet när han säger: Vaka och bed att ni inte utsätts för prövning; anden är villig men köttet är svagt", skriver Cyprianus under 200-talets förföljelser. Johannes Chrysostomos, en av kristenhetens största förkunnare, går på samma linje: "Vi ber att vi inte ska ledas in i peirasmos, det vill säga faror och snaror. Jesus hade lärt lärjungarna att be så, och han undervisar dem också om detta buds innebörd genom att omsätta det i praktiken. Det gör han när han säger: Fader, om det är möjligt, så låt denna bägare gå förbi mig... Varför ber vi alltså så? Både för att lära oss andens ödmjukhet och för att vi inte ska kunna anklagas för högmod." Ett annat belägg för att ordet många gånger uppfattats som prövning och lidande är de utfyllnader av slutet på Fader vår som finns i de flesta äldre kyrkors gudstjänst. I dem går tanken minst lika ofta till ofred, förföljelse och elände som till lockelser till synd. Det är alltså missvisande att tala om ett "traditionsbrott av kyrkohistorisk dignitet" när det nu står "prövning" och tankarna därmed förs till svårigheter och lidanden.