"Gemensamt måste vi - kristna och muslimer - ställas inför de talrika utmaningar vår tid har på oss. Det finns inget utrymme för apati och sysslolöshet och ännu mindre för partiskhet och sektväsen"
Kära muslimska vänner!
Det bereder mig stor glädje att kunna vara tillsammans med er och att framföra mina hjärtliga hälsningar. Jag har kommit hit för att möta unga människor från alla delar av Europa och världen. Unga människor är mänsklighetens framtid och nationernas hopp. Min älskade företrädare, påven Johannes Paulus II, sade en gång till de unga muslimerna samlade i stadion i Casablanca (Marocko): "De unga kan bygga en bättre framtid, om de först riktar sin tro på Gud, och om de bemödar sig att bygga den nya världen i enlighet med Guds plan, med vishet och tillit" ("Insegnamenti", VII/2, 1985, sid. 500). Det är i denna anda jag vänder mig till er, kära muslimska vänner, för att dela mina förhoppningar och för att i dessa särskilt svåra tider av vår historia även låta er ta del av mina bekymmer.
Jag är säker om att även framföra er mening, när jag som en av våra bekymmer lyfter fram terrorismen. I olika delar av världen upprepar sig fortlöpande terroristiska handlingar, som sprider död och förstörelse och störtar många av våra bröder och systrar i bekymmer och förtvivlan. De som anstiftar och planerar dessa attentat visar uppenbarligen, att de vill förgifta våra kontakter . De använder sig av alla medel, till och med religionen, för att motverka varje bemödande att leva fredligt, lojalt och avspänt.
Terrorismen, av vilket ursprung den än kan vara, är ett perverst och elakt utslag, som föraktar den heliga rätten till liv och undergräver grunderna för varje ordnat sätt att leva tillsammans. Om det lyckas oss att gemensamt utrota hatkänslan ur våra hjärtan, genom att motsätta oss varje form av intolerans och motstå varje manifestation av våld, då kommer vi att hindra den onda fanatismens våg, som sätter så många människors liv på spel och förhindrar framskridande av fred i världen. Uppgiften är svår, men inte omöjlig. Den troende människan vet, att hon trots egen svaghet kan lita på bönens andliga kraft.
Kära vänner. Jag är på djupet övertygad om, att vi utan att ge efter för det negativa trycket från omgivningen, måste stärka värdena i ömsesidig respekt, solidaritet och fred. Varje människas liv är heligt, för de kristna såväl som för muslimerna. Vi har ett stort handlingsfält, i vilket vi kan känna oss förenade i tjänst åt de moraliska grundvärdena. Personens värdighet och försvaret av rättigheterna, som ges av denna värdighet, måste framställa målet i varje social strävan och i varje ansträngning att föra den till förverkligande. Detta budskap förmedlas till oss på ett sätt man inte kan ta miste på genom den lugna men klara samvetsrösten. Det är ett budskap, som måste beaktas och förmedlas till andra: Skulle det någonsin upphöra att upprepas i människornas hjärtan, skulle världen utsättas för mörker i ett nytt barbari. Endast genom att man erkänner den djupaste personliga verklighetn hos en person kan man finna en gemensam grund för förståelse, övervinna eventuella kulturella konflikter och neutralisera den splittrande kraften i ideologierna.
Under det möte jag hade i april förra året med delegater från kyrkor ock kyrkliga föreningar och med företrädare för olika religiösa traditioner, försäkrade jag "att Kyrkorna önskar fortsätta att bygga broar av vänskap med efterföljare i alla religioner med målet att som helhet söka det sant goda hos varje människa och förening" (jfr "Osservatore Romano" den 25 april 2005, sid. 4). Erfarenheten i det förgångna lär oss, att relationerna mellan kristna och muslimer inte alltid har kännetecknats av ömsesidig respekt och förståelse. Så många sidor i historien det finns som berättar om slag och krig, som på ena såväl som på den andra sidan började med att man anropade Guds namn, som om bekämpandet av fienden och dödandet av motståndaren, skulle kunna vara något, som han tyckte om! Erinrandet om dessa sorgliga händelser borde fylla oss med skam, ty vi vet mycket väl vilka grymheter, som har begåtts i religionens namn. Lektionerna från det förgångna måste hjälpa oss att hindra oss från att upprepa samma misstag. Vi måste söka försoningens vägar och lära oss att leva så, att var och en respekterar den andres identitet. Försvaret av religionsfriheten är i denna mening en ständig nödvändighet, och respekten för minoriteterna är ett klart tecken på sann civilisation.
I detta sammanhang anför man alltid, att man skall komma ihåg vad fäderna vid Andra Vatikankonciliet har sagt med hänsyn till relationerna med muslimerna. "Kyrkan betraktar även muslimerna med högaktning. De tillber den ende Guden, den levande och bestående, barmhärtige och allsmäktige, skaparen av himmel och jord, som har talat till människorna, som bemödar sig att underkasta sig även hans förborgade rådslut, och som söker att helhjärtat underkasta sig dem, på samma sätt som Abraham, till vilken den islamiska tron gärna relaterar sig själv, underkastade sig Gud…. Då det likväl har inträffat många tvister och fientligheter under århundradenas lopp mellan kristna och muslimer, förmanar den heliga synoden att man lämnar det förgångna åt sidan och uppriktigt bemödar sig om att förstå varandra ömsesidigt och gemensamt träda in för skydd och befrämjande av social rättvisa och moraliska värden såväl som för fred och frihet för alla människor" ("Nostra aetate", 3).
Ni, mina ärade vänner representerar några muslimska gemenskaper, som finns i detta land, vari jag är född, har studerat och tillbringat en god del av mitt liv. Just därför var det min önskan att träffa er. Ni leder de troende i islam och uppfostrar dem i den muslimska tron. Läran är medlet att förmedla föreställningar och övertygelser och ge dem vidare. Ord är mycket inflytelserika i själens uppfostran.. Ni har därför ett stort ansvar för uppväxande generationer. Gemensamt måste vi - kristna och muslimer - ställas inför de talrika utmaningarna i tid. Det finns inget utrymme för apati och sysslolöshet och ännu mindre för partiväsen och sekterism. Vi får inte ge något utrymme åt fruktan och pessimism. Vi måste så mycket mer visa optimism och hopp.
Den interreligiösa och interkulturella dialogen mellan kristna och muslimer får inte reduceras till ett tillvalsämne. Den är i verkligheten en vital nödvändighet, varav en stor del av vår framtid beror. Ungdomarna från många delar av världen är här i Köln som levande vittnen om solidaritet, broderskap och kärlek. De är de första frukterna i en ny gryning för mänskligheten.
Jag ber av hela mitt hjärta, kära muslimska vänner, att den barmhärtige och medlidande Guden må beskydda er, välsigna er och alltid upplysa er. Fridens Gud må upplyfta våra hjärtan, ge näring åt vårt hopp och leda våra steg på världens vägar.
ZG05082102
Översättning till svenska från zenit.org engelsk och tysk text.