Temat för den 40:e världsböndagen för kallelser får oss att återvända till den kristna kallelsens rötter, till historien om den förste som kallats av Fadern, hans Son Jesus Kristus. Han är Faderns "tjänare" som förebådats av profeterna som den som Fadern har utvalt och format i moderlivet (jfr Jes 49: l -6). Han är den älskade som är buren av Fadern och som denne har kär (jfr Jes 42: l -9) och över vilken han låter sin ande komma, den han givit sin kraft åt (jfr Jes 49:5) och den han vill upphöja (jfr Jes 52:13-53:12).
Den inspirerade texten ger en i huvudsak positiv klang åt ordet "tjänare", vilket framstår klart vid första anblicken. I dagens kultur är den som tjänar i underordnad ställning. Men i den heliga historien är tjänaren den som är kallad av Gud att utföra en speciell frälsnings- och återlösningshandling. Tjänaren vet att han har fått allt han har och är. Som ett resultat av det känner han sig också kallad att omsätta allt han fatt i tjänande som kommer andra till del.
I Bibeln är tjänandet alltid kopplat till en specifik kallelse från Gud. Av den anledningen når människan sin fulla mänskliga värdighet i tjänandet samtidigt som tjänandet också pekar på den skapade varelsens mystiska och transcendenta dimension. Detta gällde också Jesu liv, han som var den trogne tjänaren, kallad att utföra det universella återlösningsverket.
I den heliga Skrift finns det en stark och tydlig koppling mellan tjänande och återlösning, liksom också mellan tjänande och lidande, mellan Tjänaren och Guds lamm. Messias är den lidande tjänaren som tar all människans synd på sina axlar. Han är lammet som "leds till slakt" (Jes 53:7) för att betala priset för alla synder som mänskligheten begått och på så sätt göra mänskligheten den tjänst som den mest av allt behöver. Tjänaren är Lammet som "fann sig i lidandet" och inte "öppnade sin mun". (Jes 53:7). På det sättet visade han en utomordentlig makt: makt att inte bemöta ondska med ondska utan med godhet. Tjänarens kraft är mild och han hämtar sin styrka i Gud och har därför av Gud gjorts till "världens ljus" som åstadkommer frälsning. (Jes 49:5-6). På ett mystiskt sätt är kallelsen till tjänande utan undantag en kallelse att delta på ett djupt personligt sätt i frälsningsverket - något som också kan kosta på och vara smärtsamt.
Jesus är verkligen den perfekta bilden av den "tjänare" som Skriften talar om. Han är den som radikalt tömde sig på sig själv för att anta en tjänares gestalt (Fil: 2,7) och helt vara hos Fadern och tjäna honom (jfr Luk 2:49) som den älskade Sonen som Fadern utvalt (jfr Matt 17:5). Jesus kom inte för att bli tjänad utan för "att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Matt 20:28). Han tvättade lärjungarnas fötter och lydde Faderns plan ända in i döden, döden på ett kors (jfr Fil 2:8). Därför har Gud upphöjt honom, givit honom ett nytt namn och gjort honom till Herre över himmel och jord (jfr Fil 2:9-11).
Hur kan man låta bli att läsa in historien om "tjänaren Jesus" i varje kallelsehistoria: den historia som Skaparen har planerat för varje människa, den historia som oundvikligen går genom kallelsen att tjäna och kulminerar i upptäckten av det nya namn Gud utsett åt varje individ? Genom dessa "namn" kan människor förstå sin egen identitet och inrikta sig på att förverkliga sig själva. Och hur kan man låta bli att läsa in präst-eller ordenskallelsen i liknelsen om Sonen, Tjänaren och Herren och deras historia som av Jesus är kallade att följa honom närmare? Prästkallelsen och kallelsen till ordensliv är alltid till sin natur kallelser till ett generöst tjänande av Gud och nästan.
Tjänande blir alltså både vägen och ett värdefullt medel för att nå fram till en bättre förståelse av ens egen kallelse. Diakonia är en verklig pastoral kallelseresa (jfr New vocations for a New Europé, 27c)
Jesus, Tjänaren och Herren är också den som kallar. Han kallar oss att bli lika honom, för det är bara genom att tjäna som människor upptäcker sin egen och andras mänskliga värdighet. När människors relationer präglas av ömsesidigt tjänande, skapas en ny värld och i den utvecklas en äkta kallelsekultur.
Med detta meddelande skulle jag på sätt och vis vilja ge röst åt Jesus och föreslå unga människor att välja tjänandet som ideal och hjälpa dem att komma över frestelser till individualism och illusionen att de på det sättet kan bli lyckliga. Trots vissa motkrafter som också finns med i dagens mentalitet finns det i många ungdomars hjärta en naturlig beredskap att öppna sig för andra, speciellt de mest behövande. Detta gör dem generösa, förmögna till empati och redo att glömma sig själva för att i stället sätta den andre före sina egna intressen.
Kära ungdomar, jag hoppas ni vet hur ni ska kunna lyssna till Guds röst som kallar er till tjänst. Det är den väg som ger öppningar till så många olika former av tjänst i kyrkans gemenskap: från vigda präster och diakoner till olika andra instiftade och erkända tjänster som att vara kateket, försångare, att undervisa barn och ungdomar och arbeta med olika typer av hjälpverksamhet (jfr Novo millennio ineunte, 46). Vid slutet av det stora jubelåret påminde jag er om att detta är "tiden för en ny 'kreativitet' när det gäller kärleksgärningar". Ungdomar, på sätt och vis är det upp till er att se till att kärleken får konkreta uttryck, i all dess andliga och apostoliska rikedom.
På det sättet talade Jesus till de tolv lärjungarna när han kom på dem med att diskutera "vem som var den störste" (Mark 9:34). Detta är en ständig frestelse som inte ens den undgår som är kallad till att presidera vid eukaristin, det sakrament som starkast uttrycker "den lidande Tjänarens" kärlek. Den som utför denna tjänst är faktiskt kallad att vara en tjänare på ett ännu mer radikaltsätt. Han är kallad att agera "in persona Christi", och på det sättet åter leva under samma villkor som Jesus vid den sista nattvarden och liksom Jesus vara villig att älska intill slutet och till och med att ge sitt liv. Att presidera vid Herrens måltid är därför en trängande maning att erbjuda sig själv som en gåva så att den lidande Tjänarens och Herrens sätt att förhålla sig fortlever och växer i kyrkan.
Kära unga män! Om ni tilltalas av dessa värderingar och radikala val, som förvandlar era liv till tjänst för andra i Jesu, Guds lamms efterföljd, så ge näring åt er längtan. Låt er inte förföras av maktbegär och personliga ambitioner. Det prästerliga idealet måste ständigt renas från dessa och andra farliga tvetydigheter. Herren Jesu kallelse ljuder ännu idag: "Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig" (Joh 12:26) Var inte rädda att ta emot denna kallelse. Ni kommer säkert att möta svårigheter och få göra uppoffringar, men ni blir lyckliga i tjänandet och kan vittna om den glädje som världen inte kan ge. Ni blir levande lågor som som brinner av en oändlig och evig kärlek. Ni kommer att lära känna de andliga rikedomarna i prästtjänsten som både är en gudomlig gåva och ett mysterium.
Liksom vid andra tillfaller riktar vi också nu vår blick mot Maria, kyrkans moder, och ledstjärnan för den nya evangeliseringen. Låt oss anropa henne med tillit så att det inte kommer att saknas män och kvinnor i kyrkan, människor som är redo att svara generöst på Herrens inbjudan, han som kallar människor till att mer direkt tjäna Evangeliets, det glada budskapets, sak: "Maria, den Allrahögstes ödmjuka tjänarinna. Sonen som du födde har gjort dig till mänsklighetens tjänarinna. Ditt liv var ett ödmjukt och generöst tjänande. Du var Ordets tjänarinna när ängeln förkunnade den gudomliga frälsningsplanen för dig. Du tjänade Sonen, gav honom liv och förblev öppen för hans mysterium. Du tjänade vid återlösningen när du modigt stod vid korsets fot nära den lidande Tjänaren och Lammet, som offrade sig själv av kärlek till oss. Du var kyrkans tjänarinna på pingstdagen och med din förbön fortsätter du att föda henne in i varje troende också i dessa svåra och bekymmersamma tider. Låt ungdomarna på tvåtusentalet se på dig, unga dotter av Israel, du som kände upphetsningen i ditt hjärta som ung när du stod inför den evige Gudens plan. Hjälp dem att kunna acceptera din sons inbjudan att ge sina liv helt och fullt till Guds ära. Hjälp dem att förstå att hjärtat blir tillfredsställt av att tjäna Gud och att endast när vi tjänar Gud och hans rike förverkligar vi oss själva i enlighet med den gudomliga planen, och livet blir en lovprisning till den heliga Treenigheten.