Påven Benedikt XVI

Hoimilia


Benedikt XVI:s första homilia från Roms katedral

Laterankyrkan
9 maj 2005

VATIKANTSTATEN den 9 maj 2005. (Zenit.org) - Här följer en översättning av den homilia Benedikt XVI gav i när han tog biskopen av Roms katedral, Lateran-basilikan, i besittning.

Denna dag, när jag för första gången får sitta på biskopen av Roms stol, som efterträdare till Petrus, är den dag då Kyrkan i Italien firar högtiden vid Herrens himmelsfärd. I centrum för denna dag är Kristus. Och endast tack vare honom, tack vare mysteriet med hans himmelsfärd är vi i stånd att förstå innebörden av den stol, som i sin tur är symbol för biskopens auktoritet och ansvar. Vad säger oss då högtiden vid Herrens himmelsfärd? Den säger inte, att Herren har gått till en plats långt borta från människor och världen. Kristi himmelsfärd är inte en färd i rymden till de mest avlägsna himmelska kropparna, ty när allt kommer omkring utgörs även himmelska kroppar av kroppsliga element.

Kristi himmelsfärd betyder, att han inte längre tillhör den värld som består av korruption och död, som utgör villkoren för vårt liv. Den innebär, att han helt och hållet tillhör Gud. Han, den evige Sonen, har tagit vår mänskliga existens till Guds närhet; han har tagit med sig kött och blod i en förhärligad form. Människan finner en plats i Gud genom Kristus; den mänskliga existensen har tagits in i själva Guds liv. Och förutsatt att Gud omger och uppehåller hela kosmos, betyder Herrens himmelsfärd, att Kristus inte gått långt bort från oss, men att han nu, tack vare det faktum, att han är med Fadern, för evigt är nära var och en av oss. Var och en av oss kan förtroget vända sig till honom. Herren hör alltid vår röst. Vi kan i vårt inre avlägsna oss själva från honom. Vi kan leva med våra ryggar vända mot honom, men han väntar alltid på oss och är alltid nära oss.

Från läsningarna i dagens liturgi lär vi oss också något om det konkreta sätt, på vilket Herren är med oss. Herren lovar sina lärjungar sin Helige Ande. Den första läsningen säger oss, att den Helige Ande skall vara lärjungarnas "kraft ", Evangeliet tillägger, att han skall vägleda oss till hela sanningen. Jesus omtalade allt för sina lärjungar, eftersom han är Guds levande ord, och Gud kan inte ge något mer än sig själv. I Jesus gav Gud sig själv helt åt oss, det vill säga han gav oss allt. Utöver detta eller tillsammans med detta kan det inte finnas någon annan uppenbarelse, som är i stånd att meddela något annat eller att i viss mening fullborda Kristi uppenbarelse. I honom, i Sonen, fick vi höra allting, vi fick allting. Men vår förmåga att förstå är begränsad; av detta skäl består Andens uppdrag i att introducera Kyrkan i storheten i Kristi mysterium, på ett ständigt nytt sätt, från generation till generation.

Kyrkan framlägger inte någonting annorlunda eller nytt vid sidan av Kristus; det finns ingen andlig uppenbarelse vid sidan Kristus, som somliga tror. Det finns ingen andra grad av uppenbarelsen. Nej: "Ty av mig skall han ta emot det han låter er veta", säger Kristus i Evangeliet (Joh. 16:14). Och precis som Kristus säger Anden endast det han hör och tar emot från Fadern; den Helige Ande är Kristi uttolkare. "Ty av mig skall han ta emot det han låter er veta". Han leder oss inte till andra platser, bort från Kristus, men han får oss att alltmer tränga in i Kristi ljus. Av detta skäl är den kristna uppenbarelsen samtidigt alltid gammal och alltid ny. Av detta skäl har allting alltid och redan givits åt oss. Samtidigt lär sig varje generation alltid något nytt i det outsinliga mötet med Herren, mötet förmedlat genom den Helige Ande.

Sålunda är den Helige Ande kraften, varigenom Kristus låter oss erfara hans närhet. Men den första läsningen ger oss även ett annat budskap: ni skall vara mina vittnen. Den uppståndne Kristus behöver vittnen, som har mött honom, som har känt honom förtroligt genom den Helige Andes kraft, människor, som har vidrört honom så att säga med sin hand och kan vittna om honom. Det var på detta sätt som Kyrkan, Kristi familj, växte från "Jerusalem…till jordens yttersta gräns", som läsningen säger. Kyrkan byggdes genom vittnen, som började med Petrus och Paulus, de tolv, alla män och kvinnor, som uppfyllda av Kristus under århundradenas lopp på nytt har tänt och åter kommer att tända trons låga på ständigt nytt sätt. Varje kristen kan och måste på sitt sätt vara ett vittne om den uppståndne Herren. När vi läser namnen på helgonen, kan vi se hur många gånger de framför allt varit - och fortsätter att vara - enkla människor, av vilka det uppkom - och uppkommer - skinande ljus förmögna att leda till Kristus.

Men denna symfoni av vittnen är begåvad med en klart definierad struktur: för apostlarnas efterträdare, nämligen biskoparna, motsvarar det allmänna ansvaret att låta detta nätverk av vittnen härda ut under tidens gång. I biskopsvigningens sakrament förlänas dem nödvändig auktoritet och nåd att utöva denna tjänst. I detta nätverk av vittnen, motsvarar en särskild uppgift Petrus' efterträdare. Petrus utryckte först och främst, i apostlarnas namn, trosbekännelsen: "Du är Kristus, den levande Gudens Son" (Matt 16:16). Detta är uppgiften för alla efterträdare till Petrus: att vara ledare i bekännelsen av tron på Kristus, den levande Gudens Son.

Stolen i Rom är först och främst, denna trosbekännelses stol. Från denna stols höghet är biskopen av Rom ständigt förpliktad att upprepa: "Dominus Iesus". "Jesus är Herren" som Paulus skrev i sitt brev till romarna (10:9) och till korinthierna (1 Kor 12:3). Till korinthierna sade han med särskild betoning: "Ty även om det finns så kallade gudar, i himlen eller på jorden… så har vi bara en Gud, Fadern …. och bara en Herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till" (1 Kor 8:5,6). Petri stol förpliktar dess innehavare att säga som Petrus gjorde i ett ögonblick av kris hos lärjungarna, när många önskade ge sig iväg: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige." (Joh. 6:68f.).

Vem som helst som sitter på Petri stol måste komma ihåg de ord, som Herren sade till Simon Petrus vid den sista måltiden: "Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder." (Luk 22:32). Innehavaren av det petrinska ämbetet måste vara medveten om, att han är en bräcklig och svag människa, eftersom hans egen styrka är bräcklig och svag, och att han ständigt behöver rening och omvändelse. Men han kan även vara medveten om, att han från Herren tar emot styrkan att bekräfta sina bröder i tron och att hålla dem förenade i bekännelsen av Kristus, den korsfäste och uppståndne. I Paulus första brev till korinthierna finner vi den äldsta tillgängliga berättelsen om uppståndelsen. Paulus tog trovärdigt upp den från vittnena. Denna berättelse talar fört och främst om Herrens död för våra synder, om hans begravning, om hans uppståndelse, som ägde rum på den tredje dagen, och senare säger han: "han visade sig för Kefas och sedan för de tolv" (1 Kor 15:5). Sålunda sammanfatts ännu en gång innebörden av det mandat som förlänades Petrus ända till tidens slut: att vara vittne om den uppståndne Kristus.

Biskopen av Rom sitter på sin stol för att bära vittnesbörd om Kristus. Denna stol är sålunda symbolen för "potestas docendi," den läroauktoritet, som är en väsentlig del av uppdraget att binda och lösa, förlänat av Herren till Petrus och efter honom till de tolv. I Kyrkan tillhör den heliga Skrift, vars förståelse växer under den Helige Andes inspiration, och ämbetet att ge autentisk tolkning, förlänat åt apostlarna, ömsesidigt varandra på ett oupplösligt sätt.

Närhelst den heliga Skrift avlägsnas från Kyrkans levande röst, blir den ett offer för experternas dispyter. Säkerligen är allt som de senare kan säga oss viktigt och värdefullt; de lärdas arbete är av betydande hjälp för oss att kunna förstå den levande process, varmed Skriften växte till, och sålunda förstå dess historiska rikedom. Men vetenskap på egen hand kan inte erbjuda oss en definitiv och bindande interpretation; den kan inte i interpretationen ge oss den visshet med vilken vi kan leva och för vilken vi även kan dö. För detta behövs Kyrkans levande röst, från den Kyrka, som anförtroddes åt Petrus och apostlakollegiet fram till tidens slut.

Denna läroauktoritet skrämmer många människor inom och utom Kyrkan. De undrar, om den inte är ett hot mot samvetets frihet, om den inte är en förmätenhet, som står i motsättning till tankens frihet. Det är inte så. Den makt, som av Kristus tilldelades Petrus och hans efterträdare, är i absolut mening ett uppdrag att tjäna. Läroauktoriteten i Kyrkan är förenad med en befallning till tjänst i trons lydnad. Påven är inte en enväldig monark, vars tanke och vilja är lag. Tvärtom är påveämbetet en garanti för lydnad inför Kristus och hans ord. Påven får inte förkunna sina egna idéer, men han får ständigt binda sig själv och binda Kyrkan till lydnad för Guds Ord, gentemot försök att anpassa och urvattna det, liksom gentemot all opportunism.

Påven Johannes Paulus II gjorde så, när han gentemot alla, uppenbarligen välvilliga, försök gentemot felaktiga tolkningar om frihet, på ett entydigt sätt betonade okränkbarheten i den mänskliga existensen, okränkbarheten i det mänskliga livet från dess avlelse ända till den naturliga döden. Friheten att döda är inte sann frihet utan en tyranni, som reducerar den mänskliga existensen till slaveri. I sina viktiga beslut är påven medveten om, att han är förenad med den stora trosgemenskapen i alla tider, med bindande tolkningar som utvecklats under Kyrkans pilgrimsfärd. Sålunda är hans makt inte upphöjd över allting utan står i tjänst åt Guds Ord, och på honom vilar ansvaret att garantera, att detta Ord fortsätter att vara närvarande i sin storhet, och att han låter det genljuda i dess renhet, så att det inte förstörs av ständiga modeväxlingar.

Stolen är - låt oss än en gånga säga det - symbol för läroauktoriteten, som är en auktoritet i lydnad och tjänst, så att Guds Ord - Guds sanning! - kan lysa bland oss och visa vägen för oss. Hur kan man då inte erinra sig de ord, som Ignatius av Antiokia skrev till romarna, när man talar om den stol biskopen av Rom innehar? Petrus, som kom från Antiokia, där han hade sin första biskopsstol, begav sig till Rom, sin definitiva biskopsstol; en biskopsstol, som blev definitiv med det martyrium, som för alltid sammankopplade hans succession med Rom, som det "som presiderar i kärlek", ett ytterst betydelsefullt uttryck.

Vi vet inte med säkerhet, vad Ignatius verkligen önskade säga, när han använde dessa ord. Men för den unga Kyrkan refererade ordet kärlek, "agape", till mysteriet i eukaristin. I detta mysterium görs alltid Kristi kärlek påtaglig för oss. Här ger han sig själv igen. Här låter han alltid sitt hjärta bli genomborrat igen. Här håller han sitt löfte, löftet enligt vilket han från Korset skulle dra alla människor till sig. I eukaristin lär vi oss själva Kristi kärlek.

Tack vare detta centrum och hjärta, tack vare eukaristin har helgonen levt och gett Guds kärlek till världen i ständigt nya former och på nya sätt. Tack vare eukaristin har Kyrkan alltid pånyttfötts. Kyrkan är inget mer än detta nätverk - den eukaristiska gemenskap! - i vilken vi alla, genom att ta emot samme Herre, blir endast en kropp och omsluter hela världen. Att ha uppsikten över läran och kärleken måste, när allt kommer omkring, endast vara en och samma sak: all Kyrkans lära leder slutligen till kärleken. Och eukaristin som Jesu Kristi närvarande kärlek är kriteriet för all lära. På kärleken beror hela lagen och profeterna, säger Herren (Matt.22:40). Kärleken är lagens uppfyllelse, skrev Paulus till romarna (13:10).

Kära romare. Nu är jag er biskop. Tack för er generositet! Tack för er tillgivenhet! Tack för ert tålamod! Som katoliker är vi i en viss mening alla romare. Med orden i Psaltaren 87, en lovprisning till Sion, alla folks Moder, sjöng Israel och sjunger Kyrkan: "Ja, om Sion skall det heta: 'Här är alla födda'." (Ps.87:5). På samma sätt skulle vi även kunna säga: som katoliker har vi alla, i viss mening, fötts i Rom. Så jag vill försöka av hela mitt hjärta att vara er biskop, biskop av Rom. Och vi alla vill försöka att bli alltmer katoliker, alltmer bröder och systrar i Guds stora familj, den familj i vilken det inte finns några främlingar.

Slutligen skulle jag vilja uttrycka mitt djupt kända tack till vikarien för Roms stift, kardinal Camillo Ruini, såväl som till hjälpbiskoparna och alla deras medarbetare. Mitt djupt kända tack till kyrkoherdarna, prästerskapet i Rom och alla dem som troget erbjuder sitt bidrag för att här bygga Guds levande hus. Amen.

Översättning av Gunilla Gren från den engelska texten av ZENIT
ZE05051020.

Till KATOLIKnu