MORMONERNAS DOP OGILTIGT

Kongregationen för trosläran

Av fader Luis Ladaria, SJ

Kongregationen för trosläran har givit ett negativt svar på ett "Dubium" beträffande giltigheten av det dop som ges i Jesu Kristi kyrka av sista dagarnas heliga, mer allmänt kända som mormonerna. Under förutsättning att detta beslut förändrar tidigare praxis att inte ifrågasätta giltigheten av ett sådant dop, förefaller det vara lämpligt att förklara de skäl som har lett till detta beslut och till förändringen i praxis som resultat

Misstag i läran brukar vanligen inte göra dopet ogiltigt

Denna förklaring blir alltmer nödvändig om man betraktar, att misstag av läronatur aldrig betraktats som tillräckliga för att ifrågasätta giltigheten av dopets sakrament. I själva verket har påven Stefanus I redan i mitten på 200-talet, i det han motsatte sig besluten vid en afrikansk synod, ånyo bekräftat att det gamla bruket att ge handpåläggning som tecken på ånger skulle behållas, men inte omdop för en heretiker som inträder i den Katolska Kyrkan. På detta sätt uppnår Kristi namn stor heder för tron och helgelsen, ty var och en som blir döpt i Kristi namn, har, varhelst det har ägt rum, tagit emot Kristi nåd. Samma princip upprätthölls av synoden i Arles 314. Augustinus strid med donatisterna är även välkänd. Biskopen i Hippo försäkrar, att sakramentets giltighet varken beror på ministerns personliga helighet eller hans tillhörighet till Kyrkan.

Rätt intention är intentionen att göra det Kyrkan vill, det Kristus vill. Även icke katoliker kan giltigt förvalta dopet. I vilket fall som helst tillhör den Katolska Kyrkans dop inte dem som separerar sig själva från henne, utan de tillhör den kyrka från vilken de separerat sig själva (jfr Augustinus, Om dopet I, 12, 9). Denna giltighet är möjlig eftersom Kristus är den sanne ministern i sakramentet: Kristus är den som i sanning döper, vare sig det är Petrus eller Paulus eller Judas som döper (jfr Augustinus, Avhandling om Joh 6, jfr KKK 1127). Tridentinska konciliet som bekräftar denna tradition fastslog, att dop förrättat av heretiker i Faderns och Sonens och den helige Andes namn med intention att göra vad den Katolska Kyrkan gör, är sant dop.

Giltigheten av tveksamt dop förutsätts speciellt då det rör sig om äktenskap, som i fallet beträffande de kristna i Nagasaki. De senaste dokumenten i den Katolska Kyrkan hävdar samma lära. Den kanoniska lagen föreskriver, att de som har blivit döpta i icke katolska kyrkliga församlingar (så länge det inte finns något tvivel beträffande materien eller formen eller intentionen hos ministern eller hos den person som blir döpt) inte skall bli omdöpt (jfr Kanoniska lagsamlingen, kan. 869 § 2). Reellt sammanhängande med detta problem är detta om vem som kan vara minister i den Katolska Kyrkan. Enligt lagsamlingen kan vem som helst, om det är nödvändigt döpa, förutsatt att intentionen är riktig (jfr kan. 861 § 2) Den kanoniska lagsamlingen bekräftar de fundamentala beståndsdelarna i den tridentinska undervisningen och gör det tydligare vad som är den erfordrade rätta intentionen: "Den intention som krävs är att vilja göra det som Kyrkan gör, när hon döper. Kyrkan finner skälet till denna möjlighet i Guds allomfattande frälsningsvilja och dopets nödvändighet för frälsningen" (KKK 1256. Uppenbarligen skall den dopets nödvändighet det här talas om inte förstås i absolut mening; jfr ibid 1257-1261). Just på grund av dopets nödvändighet för frälsningen har Katolska Kyrkan tendens att ge ett brett erkännande av den rätta intentionen, då detta sakrament ges, även i det fall som gäller en falsk uppfattning av den trinitariska tron, som exempel i arianernas fall.

Då man tar med i beräkningen denna djupt rotade praxis hos Kyrkan, tillämpad utan något tvivel som i fråga om mångfalden icke katolska kristna församlingar, vilka träder fram ur den så kallade reformationen på 1500-talet, är det lätt att förstå, att när Josephs Smiths religiösa rörelse uppstod i USA runt 1830, i vilken materien och orden i dopformuläret användes korrekt, betraktades dopet som giltigt, analogt med dopet hos så många andra icke katolska kyrkliga församlingar. Joseph Smith och Oliver Cowdery mottog, i enlighet med sin lära, Arons prästämbete 1829. Då man framställt förhållandena i Kyrkan i USA på 1800-talet och möjligheterna till social kommunikation vid den tiden, även om den nya religiösa rörelsen vann ett avsevärt antal anhängare, var kunskapen som kyrkliga auktoriteter kunde ha haft om de fel i läran, som uttrycktes i denna nya grupp, nödvändigtvis mycket begränsad under hela århundradet. För de praktiska fall som dök upp tillämpades svaret från det heliga ämbetet den 9 september 1869, vilket hade givits för kristna församlingar i Japan som hade förblivit isolerade och utan präster från förföljelsetiden vid början av 1600-talet. Enligt detta svar: 1) Beträffande de personer om vilka det inte fanns något tvivel huruvida de var döpta giltigt skulle betraktas som kristna; 2) Detta dop skulle betraktas som giltigt i fråga om äktenskapets giltighet (Gasparri Fontes, IV, n.1007)

Dagens tvivel om giltigheten av mormonernas dop

På 1900-talet blev Katolska Kyrkan mer medveten om de trinitariska misstag, som läran framställd av Smith innehöll, även om han använde traditionella termer, och därför spreds mer och mer tvivel om giltigheten av det dop som givits av mormonerna, trots det faktum att formen så långt det gäller innebörden i terminologin, stämde överens med den som Kyrkan använde. Som en följd utvecklades nästan omärkligt en skillnad i praxis, så tillvida att de som hade en viss personlig kunskap om mormonernas lära betraktade deras dop som ogiltigt, medan allmän praxis fortsatte att tillämpa den traditionella principen att förutsätta till förmån för giltigheten av sådant dop, eftersom det inte fanns någon officiell norm i detta avseende. På senare år har biskopskonferensen i USA som resultat av begäran från Kongregationen för trosläran företagit sig ett detaljerat studium i detta delikata stridsämne med hopp om att komma till en definitiv slutsats. Kongregationen för trosläran företog sig för sin del en ny undersökning av det material som kom från USA och var sålunda i stånd att lösa den framlagda frågan.

Vilka är de negativa skäl som nu leder till denna negativa ställning beträffande Jesu Kristi Kyrka av sista dagarnas heliga, vilka tycks annorlunda än den ställning Katolska Kyrkan intagit genom tiderna?
Mycket stor skillnad om treenigheten och dopet ogiltigförklarar intentionen hos mormonernas minister och hos den som blir döpt.

Enligt traditionell lära i Katolska Kyrkan finns det fyra krav för ett giltigt förvaltande av dopets sakrament:
materien, formen, intentionen hos ministern och rätt sinnelag hos mottagaren. Låt oss kort undersöka var och en av dessa fyra beståndsdelar i mormonernas lära och praxis.

I. Materien.

På denna punkt finns det inte något problem. Man använder vatten. Mormonerna praktiserar dop genom neddoppning, som är ett av sätten att fira dopet (anbringande av materia), vilket accepteras av Katolska Kyrkan.

II. Formen.

Vi har sett, att i läroämbetets texter om dopet finns det en hänvisning till åkallan av treenigheten (utöver de källor som redan nämnts, skulle fjärde Laterankonciliet kunna tilläggas här) . Den formulering som används av mormonerna skulle vid första åsynen kunna förefalla vara en trinitarisk formulering. Texten säger: "Bemyndigad av Jesus Kristus döper jag dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn". Likheterna med den formulering som används av Katolska Kyrkan är vid första åsynen uppenbara, men i verkligheten är de endast skenbara. Det finns faktiskt inte någon fundamental överensstämmelse i läran. Det finns ingen sann åkallan av Treenigheten, ty Fadern och Sonen och den helige Ande är enligt Jesu Kristi kyrka av sista dagarnas heliga inte tre personer, i vilka den enda gudomen existerar, utan tre gudar som bildar en gudomlighet. Den ene är åtskild från den andra, även om de existerar i fullkomlig harmoni (Joseph F. Smith, Salt Lake City: Desert Book, 1976).
Själva ordet gudomlighet har endast funktionellt och inte substantiellt innehåll, eftersom gudomligheten uppstår, när de tre gudarna beslöt att samverka och bilda gudomligheten för att åstadkomma mänsklig frälsning. Denna gudomlighet och människa delar samma natur och de är substantiellt lika. Gud Fader är en upphöjd människa, född på en annan planet och har förvärvat sin gudomliga status genom en död liknande mänskliga varelsers, den nödvändiga vägen till gudomliggörelse. Gud Fader har släktingar och detta förklaras genom läran om oändligt förfall hos de gudar som i början var dödliga. Gud Fader har en fru, den himmelska Modern, med vilken han delar ansvaret för skapelsen. De alstrar söner i den andliga världen. Deras förstfödde är Jesus Kristus, jämställd med alla människor, han har förvärvat sin gudomlighet i en existens före den dödliga. Även den helige Ande är son till himmelska föräldrar. Sonen och den helige Ande avlades efter skapelsens begynnelse av den värld som är känd för oss. Fyra gudar är direkt ansvariga för universum, tre av dem har upprättat ett förbund och utgör sålunda gudomligheten.

Som man lätt kan se motsvarar titlarnas likhet inte på något sätt ett läromässigt innehåll, som kan leda till den kristna läran om Treenigheten. Orden Fadern, Sonen och den helige Ande har för mormonerna en innebörd totalt åtskild från den kristna innebörden. Skillnaderna är så stora, att man inte ens kan anse denna lära som en heresi, som framträdde utifrån en falsk förståelse av den kristna läran. Mormonernas lära har fullständigt annorlunda ursprung. Vi befinner oss själva därför inte inför ett fall med giltighet av dop förrättat av heretiker, vilket fastställdes redan från de första kristna århundradena, eller ett dop givet i i icke katolska kyrkliga församlingar, vilket noteras i Kanonisk lag 869 §2.

III. Intentionen hos den som celebrerande ministern.

Sådan läromässig olikhet beträffande själva föreställningen om Gud hindrar ministern i Jesu Kristi kyrka av sista dagarnas heliga att ha intention att göra det Katolska Kyrkan gör, när hon ger dopet, d.v.s. gör vad Kristus ville att hon skulle göra, när han instiftade dopets sakrament och gav befallning om det. Detta blir ännu mer uppenbart, när vi betraktar, att dopet i deras uppfattning inte instiftades av Kristus utan av Gud och började med Adam (jfr Moseboken 6:64). Kristus befallde helt enkelt bruket av denna rit; men detta var inte någon nyhet. Det är klart att Kyrkans intention att ge dopet säkert är att följa Kristi uppmaning (jfr Matt 28:19) men på samma gång att ge det sakrament som Kristus hade instiftat. Enligt Nya testamentet finns det en väsentlig skillnad mellan Johannesdopet och det kristna dopet. Dopet i Jesu Kristi kyrka av sista dagarnas heliga, vilket hade sitt upphov inte i Kristus utan fanns redan vid skapelsens början, är inte kristet dop; den förnekar förvisso att det är något nytt. Mormonernas minister, som nödvändigtvis måste vara "prästen", och därför radikalt utformad i deras egen lära, kan inte ha någon annan intention än att göra det Jesu Kristi kyrka av sista dagarnas heliga gör, vilket är helt annorlunda med hänsyn till det Katolska Kyrkan avser att göra, när den döper, d.v.s. gåvan i dopets sakrament instiftat av Kristus, vilken innebär deltagande i hans död och uppståndelse (jfr Rom 6:3-11; Kol 2:12-13). Vi kan notera två andra skillnader, inte lika fundamentala som den föregående, men något som också har sin betydelse.

A) . Enligt Katolska Kyrkan utstryker dopet inte endast personliga synder utan även arvsynden, och därför döps även barn för borttagande av synderna (jfr de viktiga texterna i Tridentinska konciliet). Detta borttagande av arvsynd accepteras inte av Jesu Kristi kyrka av sista dagarnas heliga, vilken förnekar existensen av denna synd och därför endast döper personer som använder förnuftet och är åtminstone åtta år gamla, exklusive de mentalt handikappade. I själva verket är Katolska Kyrkans praxis att ge dopet till barn en av de viktigaste skälen för mormonerna att säga, att Katolska Kyrkan avföll under de första århundradena, så att de sakrament som firas där är ogiltiga.

B) . Om en troende döpt i Jesu Kristi kyrka av sista dagarnas heliga, sedan han eller hon avsagt sig sin tro eller blivit exkommunicerad, vill återvända, måste han eller hon omdöpas. Även beträffande dessa sista faktorer är det klart, att mormonernas dop inte kan betraktas som giltigt; eftersom det inte är ett kristet dop, kan inte ministern ha intentionen att göra det Katolska Kyrkan gör.

IV. Sinnelaget hos den mottagande

Den person som skall döpas och som redan har använt sitt förnuft har blivit instruerad enligt de mycket strikt normerna i läran och tron hos Jesu Kristi kyrka av sista dagarnas heliga. Det måste därför hävdas, att man inte kan tro, att det dop som mottagits av denna person är något annorlunda än det han fått undervisning om. Det förefaller inte möjligt att personen skulle ha samma sinnelag som Katolska Kyrkan kräver för dop av vuxna.

Skillnad i synsätt: mormonerna håller fast vid att det inte finns någon verklig treenighet, ingen arvsyndoch att Kristus inte instiftade dopet.

Sammanfattningsvis kan vi säga: Dopet i Katolska Kyrkan och i Jesus Kristi kyrka av sista dagarnas heliga skiljer sig väsentligt, såväl beträffande tron på Fadern, Sonen och den helige Ande, i vars namn dopet ges och beträffande släktskapen med Kristus som instiftade det. Som resultat av allt detta förstår man, att Katolska Kyrkan måste betrakta som ogiltigt, dvs inte kan betrakta som sant dop, den rit som fått det namnet av Jesus Kristi kyrka av sista dagarnas heliga.

Det är lika nödvändigt att understryka, att beslutet hos Kongregationen för trosläran är ett svar på en särskild fråga beträffande mormonernas dop och uppenbarligen inte indikerar någon dom över dem som är medlemmar av Jesus Kristi kyrka av sista dagarnas heliga. Dessutom finner katoliker och mormoner sig ofta arbeta tillsammans i en rad problem beträffande det allmännas bästa hos hela mänskliga släktet. Man kan därför hoppas, att det genom vidare studier, dialog och god vilja kan bli framgång i inbördes förståelse och ömsesidig respekt.

Vatikanen 2001-07-17

Översättning till svenska från L'Osservatore Romano
av Gunilla Gren