Vid avslutningen av det stora jubelåret 2000

“Novo millennio ineuente”

Till biskoparna, prästerna, diakonerna, ordensfolket och lekmännen

1. Då det nya årtusendet börjar och det stora jubelåret närmar sig sitt slut, då vi har firat Jesu födelse för två tusen år sedan och ett nytt stycke väg öppnar sig för Kyrkan, genljuder i våra hjärtan de ord med vilka Jesus efter att ha talat till folkmassan från Simons (Petrus) båt uppmanade aposteln att fara ut på sjön för att fiska: “Duc in altum!” - “Ro ut på djupt vatten!” (Luk 5:4). Petrus och de första lärjungarna litade på Jesu ord och kastade ut sina nät. “Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk” (Luk 5:6).

“Duc in altum” - Ro ut på djupet!” Idag ljuder detta ord till oss och manar oss att med tacksamhet erinra oss det förflutna, med största intensitet leva i vår samtid och förtröstansfullt öppna oss för framtiden: “Jesus Kristus är densamme, i går, i dag och i evighet” (Hebr 13:8).

Stor var Kyrkans glädje under detta år, då hon med iver och kärlek fördjupade sig i att betrakta sin Herres och Brudgums ansikte. Hon blev mer än någonsin ett vandringsfolk , som låter sig ledas av honom, som är “fårens store herde” Hebr 13:20). Med utomordentlig dynamism som grep så många av Guds folks medlemmar gick detta folk här i Rom liksom i Jerusalem och i alla enskilda lokalkyrkor genom den “heliga dörr” som är Kristus. Till honom, målet för historien och världens ende räddare, steg ropet från Kyrkan och Anden: “Marana, ta - Kom, Herre Jesus” (jfr Upp 22:17.20; 1 Kor 16:22).

Man kan omöjligen mäta och väga den nåd som fattade tag i människors medvetande under detta år. Men säkert utgöts en “ström av levande vatten” som ständigt “går ut från Guds och Lammets tron” (jfr Upp 22:1) över Kyrkan. Denna ström är Andens vatten, som släcker törsten och förnyar oss (jfr Joh 4:14). Den är Faderns barmhärtiga kärlek, som än en gång uppenbarade sig och blev oss given i Kristus. Vid slutet av detta år kan vi upprepa med jubel: “Tacka Herren, ty han är god, ty hans nåd varar i evighet” (Ps 118:1).

2. Därför vill jag gärna vända mig till er, kära vänner, för att tillsammans med er stämma upp denna lovsång. Från början av mitt pontifikat har jag haft detta heliga år 2000 i mina tankar och ansett att detta år är något viktigt. Jag såg i firandet av detta jubelår ett lämpligt tillfälle för Kyrkan, 35 år efter Andra Vatikankonciliet, att ställa sig frågan om sin förnyelse för att med ny iver ta sig an sitt evangeliseringsuppdrag.

Har jubelåret nått detta mål? Vår insats med sina osjälviska ansträngningar och sina svagheter ligger öppen för Guds ansikte. Men vi kan inte dra oss undan vår plikt att tacka för de “under” som Gud har gjort för oss: “misericordias Domini in aeternum cantabo” - “om Herrens nåd vill jag alltid sjunga” (Ps 89:2).

Likaså bör man reflektera över allt som har skett rakt under våra ögon än en gång och liksom tolka allt som Anden har velat säga till Kyrkan under detta så intensiva år (jfr Upp 2:7.11.17 osv).

3. Framför allt, kära bröder och systrar, måste vi rikta in oss mot framtiden, som väntar på oss. Många gånger har vi under dessa månader riktat vår blick på det nya årtusende, som öppnar sig för oss. Därför har vi inte bara upplevt detta jubileum som enerinran om det förgångna, utan också som en profetia om framtiden. Nu gäller det att ta till vårt hjärta den nåd vi har tagit emot och omsätta den i ivriga föresatser och konkreta handlingsplaner. Till att fullgöra denna uppgift skulle jag vilja mana alla lokalkyrkor. I varje delkyrka, som samlas kring sin biskop, då ordet förkunnas och tas emot, då man är tillsammans som bröder och systrar och “brödet bryts” (jfr Apg 2:42) är “den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan verkligen närvarande och verksam.”[1] Det enda Gudsfolkets mysterium tar framför allt i varje delkyrkas konkreta verklighet den särskilda form, som låter det hålla fast vid de olika miljöerna och kulturerna.

Dessa rötter i tid och rum återspeglar slutligen inkarnationens egen rörelsedynamik. När varje kyrka reflekterar över vad Anden har sagt till Guds folk under detta särskilda nådens år och under den ännu längre tid som har förflutit mellan Andra Vatikankonciliet och det stora jubelåret sätter den alltså upp en redovisning över sin iver och vinner ny kraft för sin andliga och pastorala insats. För detta mål vill jag i denna skrivelse vid avslutningen av jubelåret komma med bidraget från min Petrus-tjänst, för att Kyrkan skall bli ett allt klarare ljus genom mångfalden av sina gåvor och sin enhets väg.

I.Mötet med Kristus:
det stora jubelårets arv

4. “Vi tackar dig, Herre, allsmäktige Gud” (Upp 11:17). I den bulla som förkunnade det stora jubelåret uttalade jag önskan att tvåtusenårsfirandet av Guds människoblivandes mysterium skulle bli “en oavbruten lovsång till Trefaldigheten”[2]och samtidigt upplevas som “väg till försoning och äkta hopp för alla som ser på Kristus och hans kyrka”[3]. Det vi fick vara med om under detta jubelår rörde sig just kring dessa båda poler. Det fanns ögonblick av sådan tyngd och täthet, att vi liksom handgripligen kunde beröra Guds barmhärtiga närvaro - från honom “kommer allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva” (Jak 1:17).

Jag tänker särskilt på lovsångens dimension. Ty härifrån utgår varje äkta trons svar på Guds uppenbarelse i Kristus. Kristendomen är nåd; den är en överraskning från den Gud, som inte nöjde sig med att skapa världen och människan utan ville slå in på den väg där han kunde hålla jämna steg med sin skapelse och, sedan han många gånger och på många sätt hade talat genom profeterna “vid denna tidens slut har talat till oss genom sin Son” (Hebr 1:2).

Vid denna tidens slut!Ja, jubelåret har låtit oss märka att tvåtusen års historia har gått utan att styrkan i detta “i dag” har förlorat sin ungdomliga kraft, med vilken änglarna för herdarna förkunnade den underbara händelsen, Jesu födelse, i Betlehem: “I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren”(Luk 2:11). Tvåtusen år har gått, men Jesu tal om sin sändning inför sina förvånade landsmän i Nasarets synagoga där han tillämpade Jesajas profetia på sig själv, är mera levande än någonsin: “I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig” (Luk 4:21). Tvåtusen år har gått, men än i dag får syndarna som behöver förbarmande - och vem är inte en sådan syndare? - tröst av det “i dag” som för den ångrande förbrytaren på korset öppnade himmelrikets portar: “Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43).

Tidens fullbordan

5. Att detta jubelår sammanfaller med inträdet i ett nytt årtusende har - utan att man ger efter för fantasier om ett tusenårsrike - säkert varit till gagn för att man skall kunna uppfatta Kristi hemlighet på den bakgrund som utgörs av den stora frälsningshistorien. Kristendomen är den religion som har brutit in i historien! Ty Gud ville på historiens grund sluta förbund med Israel och så, “när tiden var inne” (Gal 4:4) förbereda Sonens födelse i Marias sköte. Kristus som betraktas i sitt gudomliga och mänskliga mysterium är historiens medelpunkt och grundval, han är dess mening och slutliga mål. Ty genom honom, Faderns Ord och avbild, har “allt blivit till” (Joh 1:3; jfr Kol 1:15). Hans människoblivande som i påskmysteriet och Andens gåva når sin höjdpunkt, är tidens klappande hjärta, den hemlighetsfulla stund, då Guds rike kom oss nära (jfr Mark 1:15), ja, som har slagit rot i vår historia som ett senapskorn, som är avsett att bli ett stort träd (jfr Mark 4:30-32).

“Lovad vare du, Kristus, du råder i dag och i evighet”. Med denna tusenfalt upprepade sång har vi detta år riktat vår blick mot Kristus och betraktat honom, så som Johannes uppenbarelse framställer honom för oss: “Alfa och Omega, den förste och den siste, början och slutet” (Upp 22:13). Och då vi betraktade Kristus har vi också tillbett Fadern och Anden, den enda och odelbara Treenigheten, den outsägliga Hemlighet, i vilken allt har sitt ursprung och finner sin fulländning.

Minnets rening

6. För att få klarare kunna betrakta detta mysterium var detta jubelår starkt präglat av bönen om förlåtelse. Detta gällde inte bara den enskilde som rannsakade sitt eget liv för att be om förbarmande och få den särskilda gåva som utgörs av avlaten, utan hela Kyrkan, som ville påminna om alla de trolösa handlingar med vilka många av hennes söner och döttrar under tidernas lopp kastat en skugga på hennes ansikte som Kristi brud.

Vi har förberett oss länge på denna samvetsrannsakan. Vi var medvetna om att Kyrkan omsluter syndare i sitt sköte: “kyrkan är helig, men behöver ändå alltid renas ”[4]. Vetenskapliga konferenser har hjälpt oss att teckna de skarpa konturerna av de aspekter där evangeliets anda under loppet av de två första årtusenden inte alltid gjorde sin glans gällande. Hur skulle jag kunna glömma den gripande gudstjänsten den 12 mars 2000 då jag i Peterskyrkan med blicken stadigt riktad på den Korsfäste liksom blev Kyrkans röst och bad om förlåtelse för alla hennes söners och döttrar synder? Denne “minnets rening” gav styrka åt våra steg in på vägen till framtiden - den gör oss, som vill hålla fast vid evangeliet, ödmjukare och samtidigt mera vaksamma.

Trons vittnen

7. Det levande medvetandet om nödvändigheten att göra bot har emellertid inte hindrat oss att prisa Herren för allt vad han har gjort under alla århundraden och särskilt i det århundrade som vi nyss lämnat bakom oss därigenom att han har skänkt sin Kyrka ett stort antal helgon och martyrer. För några av dem var också jubelåret också det år då de blev salig-och helgonförklarade. Den helighet som tillerkändes påvar med historiskt rykte eller enkla lekmän och ordensbröder och ordenssystrar har mer än någonsin visat sig vara den dimension som bäst uttrycker Kyrkans mysterium. Som talande budskap som inte behöver några ord visar heligheten på levande sätt fram Kristi ansikte.

Mycket har också med anledning av det heliga året gjorts för att samla de dyrbara minnena av 1900-talets trosvittnen. Vi erinrade oss dem tillsammans med representanter för andra kyrkor och kyrkliga samfund den 7 maj 2000 vid Colosseum - en uppmärksammad skådeplats och symbol för de gamla förföljelserna av de kristna. Detta är ett arv som inte får gå förlorat, som måste göras till föremål en ständig tacksamhetsplikt och en förnyad föresats om efterföljelse.

Kyrkan på pilgrimsfärd

8. Otaliga av Kyrkans söner och döttrar begav sig liksom iväg i helgonens fotspår och avlöste varandra här i Rom vid apostlarnas gravar, uppfyllda av önskan att bekänna sin tro, bikta sina synder och få det förbarmande som räddar oss. Det gjorde inte bara intryck på mig när jag såg de många människomassor som fyllde Petersplatsen vid de många gudstjänsterna där. Inte sällan stannade jag till och betraktade de långa köerna med pilgrimer som tålmodigt väntade till dess att de kunde gå igenom den heliga porten. Jag försökte föreställa mig varje enskild pilgrims livshistoria, som består av stunder av glädje, ängslan och smärta; en historia som har kommit i beröring med Kristus och i dialog med honom återupptog sin väg som gav nytt hopp.

När jag då betraktade dessa grupper som ständigt strömmade förbi så fick jag en plastisk bild av Kyrkan på pilgrimsvandring - en Kyrka vilken - som Augustinus säger - “vandrar mellan världens förföljelser och Guds tröst”[5]. Vi kan bara se yttersidan av denna enastående händelse (jubelåret). Vem förmår mäta upp de under av nåd som har skett i människornas hjärtan? Det är mödan värt att tiga och tillbe, att ödmjukt lita på Guds hemlighetsfulla verk och besjunga hans gränslösa kärlek: “Misericordias Domini in aeternum cantabo! - Om Herrens nåd vill jag alltid sjunga!”

De unga

9. Till de olika jubelårsmötena infann sig högst olika grupper av personer - det var verkligen ett anmärkningsvärt deltagande som ibland satte både de kyrkliga och samhälleliga organisatörerna och inspiratörerna på hårda prov. Jag vill använda detta brev för att uttala mitt hjärtliga tack till alla. Det som - bortsett från antalet pilgrimer - alltid djupt grep mig var allvaret i bönen, eftertanken och gemenskapen som kom till uttryck vid dessa möten.

Skulle man inte särskilt komma ihåg det lika glada som entusiasmerande mötet med de unga? Om det finns en bild av jubelåret 2000 som på ett mer levade sätt än andra kommer att stanna kvar i minnet är det säkert den bild av mängden av ungdomar som jag kunde ta upp ett slags priviligierad dialog med, en dialog som utspann sig på en tråd av ömsesidig sympati och djup förståelse. Så var det från det ögonblick då jag kunde välkomna dem på platsen framför Lateranbasilikan och på Petersplatsen. Sedan såg jag dem svärma ut över staden; de var glada, som unga människor skall vara, men också tankfulla, fyllda av önskan efter bön, efter “mening”, efter äkta vänskap. Det kommer varken för dem eller för alla dem som såg dem att vara lätt att utplåna den vecka ur minnet, då Rom “blev ungt med de unga”. Eukaristifirandet vid Tor Vergata är oförglömligt.

åter har de unga visat sig vara en särskild Andens gåva för Rom och Kyrkan. Om man ser på de unga människorna med de problem och svagheter som belastar dem i det moderna samhället finns det ofta en tendens till pessimism. Ungdomens jubelår har nästan “förvirrat” oss, därför att det i stället förmedlade ett budskap om en ungdom som trots möjliga motsägelser uttrycker en djup längtan efter de äkta värden som finner sin fulländning i Kristus. är kanske inte Kristus den hemlighet som utgörs av den sanna friheten och hjärtats djupa glädje? är inte Kristus den bäste vännen och också den som leder fram till verklig vänskap? Om Kristus för de unga framställs med sitt sanna ansikte, uppfattar de honom som ett övertygande svar och kan ta emot hans budskap, också om det ställer anspråk och är tecknat av korset. Därför har jag låtit mig gripas av deras hänförelse och inte tvekat att be dem om ett radikalt tros- och livsavgörande; jag visade dem en underbar uppgift: att vid gryningen av detta nya årtusende bli “morgonens väktare” (jfr Jes 21:11-12).

Olika slags pilgrimer

10. Jag kan naturligtvis inte här gå in på de enskilda jubileumshändelserna i detalj. Var och en av dessa händelser hade sin egen prägel och har lämnat efter sig sitt budskap inte bara åt dem som var med utan också åt alla dem som fick kännedom om dessa händelser eller via massmedia på avstånd deltog i dem. Hur skulle man låta bli att minnas den festliga stämningen vid det första stora mötet som var ägnat barnen? Att börja med dem innebar liksom att man rättade sig efter Jesu uppmaning: “Låt barnen komma till mig” (Mark 10:14). Kanske betydde det ännu mer: en upprepning av hans handling då han ställde “ett barn i mitten” och gjorde det till en symbol för den hållning som var och en måste inta, om han vill komma in i Guds rike (jfr Matt 18:2-4).

Och så kom på sätt och vis de mest skilda grupper av vuxna i barnens spår till Rom för att be om Guds förbarmande som verkar under jubelåret: både gamla, sjuka och handikappade, både hantverkare, lantarbetare och idrottsmän och idrottskvinnor, både konstnärer och universitetslärare, både biskopar, präster och de män och kvinnor som lever ett liv, vigt åt Gud, både politiker, journalister och soldater, som kom för att få bekräftelse på att deras tjänst är en fredens tjänst.

Av stor betydelse var arbetarnas sammankomst, som ägde rum den 1 maj, på den traditionella arbetarfesten. Jag bad dem att följa Josef och Jesus själv i spåren och så leva i an arbetets spiritualitet. Deras jubelårsfirande gav mig också möjlighet att eftertryckligt uppmana till att undanröja existerande sociala och ekonomiska missförhållanden i arbetets värld och med hänsynstagande till solidariteten och den aktning som tillkommer varje människa beslutsamt styra de ekonomiska globaliseringsprocesserna.

Barnen återkom med sin obändiga glädje och munterhet till familjernas jubelårsfirande. Där ställdes de fram för världen som “familjens och världens vår”. Ty många familjer som kom från olika delar av världen har med ny iver gripit tag i Kristi ljus och därmed gjort den plan som Gud ursprungligen hade med dem (jfr Matt 19:4-6; Mark 10:6-8) till sin måttstock. De har engagerat sig för att stråla ut detta ljus till en kultur, som är i fara att på ett sätt som inger allt större bekymmer, förlora sinnet för äktenskap och familj som institution.

Till de mest gripande mötena som jag fick uppleva hör mötet med fångarna i Regina-Caeli- fängelset. I deras ögon läste jag smärta, men också ånger och hopp. För dem var jubelåret på et alldeles särskilt sätt ett “barmhärtighetens” år.

Ett arrangemang under de sista dagarna på året var sympatiskt: mötet med skådespelsvärlden, som ju utövar stark dragningskraft på människor. Då påminde jag de människor som lever i denna värld om det stora ansvar de har: att komma med positiva budskap på glädjens och underhållningens väg - budskap som är moraliskt sunda och kan ingjuta förtröstan och kärlek.

Den internationella eukaristiska kongressen

11. I detta jubelårs logik ligger det att den eukaristiska världskongressen skulle ha mycket stor betydelse. Och så var det också! Om eukaristin är Kristi offer, närvarande bland oss, måste hans verkliga närvaro bland oss helt enkelt bli centrum för det heliga året, som är helgat åt Ordets människoblivande! Därför var detta år tänkt som ett “intensivt eukaristiskt år [6], och så har vi också försökt utforma det. Och hur skulle bredvid åminnelsen av Sonens födelse åminnelsen av modern kunna saknas? Maria var vid firandet av jubelåret inte bara närvarande på goda och högt kvalificerade kongresser, utan framför allt genom den stora vigningsakt, i vilken jag i närvaro av en ansenlig del av världsepiskopatet åt hennes moderliga omsorg har anförtrott mäns och kvinnors liv under det nya årtusendet.

Den ekumeniska dimensionen

12. Begripligt nog är det spontant för mig angeläget att framför allt tala om jubelåret utifrån den synvinkel som är naturlig från Petri stol. Men därmed glömmer jag naturligtvis inte att jubelårsfirandet har sin fulla giltighet också i delkyrkorna, och där kunde ju också de troende erhålla de särskilda nådegåvorna, särskilt den avlat som är förbunden med jubelåret. Men det är anmärkningsvärt att många stift hade önskan att med väldiga grupper troende också vara närvarande här i Rom. Den Eviga Staden har därmed åter klargjort en uppgift den fått sig tilldelad av Försynen, nämligen att vara en ort där varje enskild kyrkas och till och med varje nations och kulturs rikedomar och gåvor klingar samman med varandra i “katoliciteten”, så att Kristi ena och enda Kyrka på allt tydligare sätt framställer sitt mysterium som enhetens sakrament.[7]

Jag hade också krävt att särskild uppmärksamhet under planeringen av jubelårsprogrammet skulle ägnas den ekumeniska dimensionen. Vilket gynnsammare tillfälle för att ingjuta mod för vägen till den fulla gemenskapen kan det finnas än det gemensamma firandet av Kristi födelse? För att nå detta mål gjordes många ansträngningar; det ekumeniska mötet den 18 januari i St.-Paulus-basilikan “utanför murarna” strålar fortfarande ut sin glans. För första gången i historien öppnades en helig dörr gemensamt av Petri efterföljare, primas i den anglikanska gemenskapen och en metropolit från det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel, i närvaro av representanter för kyrkor och kyrkliga samfund från hela världen. På samma linje utvecklade sig också några viktiga möten med ortodoxa patriarker och överhuvuden för andra kristna konfessioner. Särskilt kommer jag ihåg det besök som nyligen avlades av Hans Helighet Karekin II, alla armeniers högste katholikos och patriark. Dessutom deltog många troende från andra kyrkor och kyrkliga samfund i de olika jubelårsarrangemangen. Den ekumeniska vägen förblir säkert mödosam, kanske är den också ännu lång, men vi är besjälade av hoppet att vi leds av den Uppståndnes närvaro och hans Andes outsinliga kraft, som alltid är i stånd till att komma med nya överraskningar.

Vallfärden till det Heliga Landet

13. Och skulle jag kanske inte komma ihåg mitt personliga jubelårsfirande på det Heliga Landets vägar? Jag skulle gärna ha velat påbörja den i Ur i kaldéen, för att liksom handgripligt bege mig i Abrahams fotspår - han är ju “vår fader i tron” (jfr Rom 4:11-16). Men jag måste nöja mig med en enbart andlig etapp på min vallfärd. Det var den innehållsrika “ordets liturgi” som ägde rum den 23 februari i Paulus-VI-aulan i Vatikanen. Omedelbart därefter kom den verkliga och egentliga pilgrimsfärden, som följde frälsningshistoriens gång. Jag fick uppleva glädjen att stanna till på Sinai berg - den plats där överlämnandet av de tio budorden och instiftandet av det första förbundet utspelade sig. En månad senare återupptog jag min väg. Jag vandrade som pilgrim upp på berget Nebo och därefter till samma orter där Frälsaren har bott och som han har helgat. Min gripenhet kan knappast uttryckas i ord då jag överväldigad kunde visa min vördnad för Jesu Kristi födelseort och de platser där han levde, då jag kunde fira eukaristin i nattvardssalen, där den instiftades, och på Golgota, där han gav sitt liv för oss, på nytt meditera över korsets mysterium. På dessa platser som fortfarande är så plågade och också under senaste tid hemsöktes av våld mottogs jag på ett utomordentligt sätt inte bara av Kyrkans barn, utan också av det israeliska och palestinska samhället. Jag var djupt gripen när jag bad vid klagomuren och besökte minnesplatsen Yad Vashem, en ohygglig erinran om de nationalsocialistiska förintelselägrens offer. Varje pilgrimsfärd var ett ögonblick av broderskap och fred, som jag skulle vilja bevara som jubelårets vackraste gåvor. Om jag tänker tillbaka på den atmosfär som jag upplevde under dessa dagar, kan jag inte avstå från att uttala en uppriktig önskan om en snar och rättvis lösning av de problem som fortfarande återstår vid de heliga platser, som för judarna, de kristna som Jesu lärjungar och islams bekännare är lika dyrbara.

Den internationella skuldbördan

14. Jubelåret var också - och det kunde inte vara annorlunda - en stor händelse när det gäller kärleken till nästan. Redan under förberedelseåren krävde jag större och aktivare uppmärksamhet på de problem som hänger ihop med fattigdomen - de plågar ju fortfarande världen. De fattiga ländernas skuldbörda har på detta område en särskild betydelse. En frikostig gest mot dessa länder var en logisk följd av jubelåret, som ju i sin ursprungliga bibliska utformning just var den tid då samhället förpliktade sig att i människors förhållanden till varandra återupprätta rättfärdighet och solidaritet, varvid de materiella ting man berövats skulle återställas till den ursprunglige ägaren. Jag är glad över att kunna fastställa att parlamenten i många kreditor-stater har röstat för att i en bilateral skuldsaneringsakt efterskänka de fattigaste och värst skuldsatta länderna deras skuld. Jag önskar av hela mitt hjärta att regeringarna snart i gärning omsätter dessa parlamentsbeslut. Frågan om efterskänkande av multilaterala skulder har däremot visat sig vara mera problematisk - sådana skulder har de fattigaste länderna ådragit sig hos de internationella finansorganisationerna. Det är önskvärt att det lyckas medlemsstaterna i dessa organisationer, framför alla dem som har större tyngd, att finna de nödvändiga formerna för att säga sitt ja, så att de kan komma fram till en snabb lösning av en fråga, av vilken den vidare utvecklingen av många länder är beroende - med vittgående konsekvenser för så många människors ekonomiska och existentiella situation.

En ny dynamik

15. Detta är bara något av allt det vi fått erfara under jubelåret. Det efterlämnar så många minnen i oss. Men om vi vill få fram kärnan i det stora arv som jubelåret har givit oss så skulle jag vilja beskriva denna på följande vis: att betrakta Jesu Kristi ansikte. Ty under detta år riktade vi blicken mot Jesus Kristus, sådan han framträdde i historien, vi tog emot honom som den som på många sätt är närvarande i kyrkan och i världen och vi bekände honom som historiens mening och som ljuset på vår väg.

Nu måste vi se framåt, “fara ut på sjön”, trogna Kristi ord: “Duc in altum!” - “Ro ut på djupt vatten!” Det vi har gjort under detta år får inte användas för att uppamma en känsla av självrättfärdighet. ännu mindre får det förleda oss att lägga händerna i knäet. Tvärtom, de erfarenheter vi fick göra skall väcka en ny dynamik till liv i oss. De skall sporra oss till att omsätta den entusiasm vi upplevt i konkreta initiativ: “Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike” (Luk 9:62). När det gäller himmelriket finns det ingen tid att se sig tillbaka och ännu mindre att svepa in sig i lättja. Mycket väntar på oss, och därför måste vi börja bygga upp ett verksamt själavårdsprogram för tiden efter jubelåret.

Men det är viktigt att allt vad vi företar oss med Guds hjälp är djupt rotat i meditation och bön. Vår tid är i ständig rörelse, som ofta uppnår ett tillstånd av rastlöshet - och då uppstår faran att man “gör något för att göra något.” Denna frestelse måste vi motverka så att vi åter försöker att “vara” innan vi anstränger oss att “göra”. Vi tänker i detta sammanhang på Jesu förebråelse mot Marta: “Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs” (Luk 10:41-42). I denna anda vill jag innan jag presenterar några riktlinjer att överväga för ert praktiska handlande lägga fram några tankar för er meditation över Kristi mysterium. Detta är ju den absoluta grundvalen för hela vår pastorala verksamhet.

II Ansiktet vi skall betrakta

16. “Vi vill gärna se Jesus” (Joh 12:21). Dessa ord riktades av några greker som hade kommit till Jerusalem som pilgrimer till påskhögtiden till aposteln Filippos. Under detta jubelår har det andligen ekat i våra öron. Liksom dessa pilgrimer för tvåtusen år sedan ber människorna oss i vår tid, även om det inte alltid sker medvetet, inte bara att “tala om” Kristus, utan också att visa dem Kristus, att liksom låta dem “se” honom. är det inte Kyrkans uppgift att återspegla Kristi ljus i varje historisk epok, och att också låta hans ansikte stråla fram för det nya årtusendets släkten?

Vårt vittnesbörd vore dock outhärdligt fattigt, om vi inte först själva betraktade hans ansikte. Det stora jubelåret har säkert bidragit till att tränga djupare in i denna form för meditation. Medan vi efter jubelårets avslutning åter slår in på vår vanliga väg och därvid bär de erfarenheter med oss i vårt hjärta vilka vi har vunnit under detta alldeles särskilda år, är vår blick mer än någonsin riktad mot Herrens ansikte.

Evangeliernas vittnesbörd

17. När vi betraktar Kristi ansikte måste vi låta oss inspireras av det som Bibeln säger om honom, ty den är från början till slut genomvävd av hans mysterium. Det som på ett hemlighetsfullt sätt antyds i Gamla Testamentet avslöjas fullständigt i det Nya, så att den helige Hieronymus kan göra det bestämda omdömet: “Att inte känna till Skriften innebär att inte känna till Kristus.”[8] Om vi är förankrade i Skriften, öppnar vi oss för den heliga Andens påverkan (jfr Joh 15:26), som ligger till grund för dessa skrifter, och dessutom för apostlarnas vittnesbörd (jfr Joh 15:27). De har på et levande sätt erfarit Kristus, livets ord, de har sett honom med sina ögon, hört honom med sina öron och tagit på honom med sina händer (jfr 1 Joh 1:1).

Genom deras förmedling når oss en trons syn, som har ett klart historiskt vittnesbörd som grund: ett trovärdigt vittnesbörd, som evangelierna helt trovärdigt trots sin komplicerade tillkomsthistoria och med sin övervägande kateketiska tendens förmedlar åt oss.[9]

18. Evangelierna påstår sig inte vara en fullständig Jesus-biografi, utarbetad enligt de regler som gäller för modern historisk vetenskap. Men i dem träder ändå ansiktsdragen hos Jesus från Nasaret fram, eftersom evangelisterna i sin gärning samlade trovärdiga vittnesbörd (jfr Luk 1:3) och arbetade med dokument framför sig som man hade underkastat noggrann kyrklig prövning. På grund av dessa vittnesbörd från den första tiden fick de i ljuset av Andens inverkan veta att Jesus fötts av en jungfru, Maria, som var förlovad med Josef - ett från mänsklig synpunkt egendomligt faktum. Av dem som hade känt honom under ungefär de trettio år som han hade tillbringat i Nasaret (jfr Luk 3:23), samlade de upplysningar om hans liv som “snickarens son” (jfr Mark 6:3);han levde i enlighet med skick och bruk i gemenskap med sin släkt (jfr ibid). De lade märke till hans fromhet, som fick honom att bege sig av på den årliga pilmgrimsfärden till Jerusalems tempel (jfr Luk 2:41) och framför allt gjorde honom till en regelbunden besökare av sin hemstads synagoga (jfr Luk 4:16).

Utförligare blir underrättelserna om honom sedan, utan att bli en organiserad och detaljerad rapport, vid tiden för hans offentliga framträdande. Detta börjar i det ögonblick då den unge mannen från Galileen låter döpa sig av Johannes Döparen i Jordan. Stark genom vittnesbördet från himlen och genom att han visste att han var den “älskade Sonen” (Luk 3:22) börjar han förkunna Guds rikes ankomst och låter dess anspråk och makt synligt träda fram i ord och i nådens och barmhärtighetens tecken. Evangelisten skildrar alltså hur han drar fram genom städer och byar, åtföljd av de tolv apostlarna som han hade utvalt åt sig (jfr Mark 3:13-19) och av några kvinnor som understödde Jesus och hans lärjungar (Luk 8:2-3), av folkmassan, som sökte honom eller följde efter honom, av de sjuka, som bönföll honom om hans läkande kraft, och av samtalsdeltagarna, som med växlande resultat lyssnade till hans ord.

Evangeliernas berättelse spetsar till sig i den tilltagande spänning som uppstår mellan Jesus och de grupper som dyker upp i tidens religiösa gemenskap. Slutligen kommer det till en kris som når sin dramatiska epilog på Golgota. Detta är mörkrets stund, på vilken det följer en ny, strålande morgon. Ty evangelierna framställer Jesus från Nasaret som segrare över döden, de visar på hans tomma grav och ledsagar honom i en rad av uppenbarelser, där lärjungarna - till en början rådlösa och förskrämda - senare blir uppfyllda av outsäglig glädje och erfar honom som levande och strålande i härlig glans. De får av honom Andens gåva (jfr Joh 20:22) och tar emot uppdraget att förkunna evangeliet för “alla folk” (Matt 28:19).

Trons väg

19. “Lärjungarna blev glada då de såg Herren” (Joh 20:20). Det ansikte som apostlarna betraktade efter uppståndelsen var samma ansikte som tillhörde den Jesus, som de hade levt tillsammans med under tre år. Han övertygade dem om den förbluffande sanningen om sitt nya liv genom att han visade dem sina “händer och sin sida” (ibid.).Det var säkert inte lätt att tro. Lärjungarna från Emaus trodde först vid slutet av en väg som andligt sett krävde mycket av dem (jfr Luk 24:13-35). Aposteln Tomas kom först till tro efter det att han hade konstaterat undret (jfr Joh 20:24-29). Men hur mycket man än rörde vid hans kropp kunde i verkligheten enbart tron helt och fullt tränga fram till detta ansiktes hemlighet. Detta var en erfarenhet som lärjungarna egentligen hade bort göra redan under Jesu liv inom historiens gränser, inför de frågor som varje gång blev medvetna om, när hans ord och hans gärningar ställde dem inför gåtor. Till Jesus kommer man verkligen bara på trons väg, en väg, vars etapper evangeliet självt tycks skissera för oss i den bekanta scenen i Caesarea Philippi (Matt 16:13-20). Jesus börjar ett samtal med sina lärjungar, som är ett slags sammanfattning av hans sändning och frågar dem, “vem människorna säger” att han är. På denna fråga får han svaret: “Somliga säger Johannes Döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet” (Matt 16:14). Det är ett svar som säkert har uppnått en viss nivå, men än så länge är långt - och hur långt är det inte! - från sanningen. Folket börjar ana den otvivelaktigt ovanliga religiösa dimensionen hos denne läromästare, som talar på ett så fascinerande sätt, men det lyckas inte sätta honom över de gudsmän som har uppträtt under loppet av Israels historia. I verkligheten är Jesus helt annorlunda! Och just detta steg vidare i förståelsen av honom berör hans persons djupskikt, det som han väntar sig av “de sina”: “Och ni”, frågade han, “vem säger ni att jag är?” Endast den tro som Petrus och med honom Kyrkan i alla tider bekänner träffar hjärtat, därför att det når mysteriets djup: “”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt 13:16)

20. Hur kom Petrus fram till denna tro? Och vad krävs av oss, om vi på ett allt mer övertygande sätt skall följa hans exempel? Matteus ger oss en klargörande hänvisning i de ord med vilka Jesus tar emot Petrus bekännelse: “Ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen” (Matt 16:17). Uttrycket “kött och blod” syftar på människan och det vanliga sättet att nå insikt. Detta allmänna sätt räcker inte när det gäller Jesus. Det behövs en “uppenbarelsens” nåd, som kommer från Fadern (jfr ibid). Lukas kommer med en hänvisning som går i samma riktning när han påpekar att detta samtal med lärjungarna ägde rum medan “Jesus hade dragit sig undan för att be” (Luk 9:18). Båda hänvisningarna är eniga om att låta oss bli medvetna om att vi inte når fram till att helt och fullt betrakta Herrens ansikte enbart med egna krafter utan bara om vi låter nåden ta oss vid handen. Endast tystnadens och bönens erfarenhet ger oss den passande bakgrund på vilken den sannaste, trognaste och klaraste insikten i detta mysterium kan mogna fram och utvecklas - det mysterium som finner sitt högsta uttryck hos evangelisten Johannes: “Och Ordet blev människa (kött) och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader, och han var fylld av nåd och sanning” (Joh 1:14).

Mysteriets djup

21. Ordet och köttet, den gudomliga härligheten och dess boning bland människor! I den nära och oskiljaktiga föreningen mellan dessa båda poler består Kristi identitet enligt den klassiska formuleringen på konciliet i Kalkedon (451):”en enda person i två naturer”. Personen är det eviga Ordets - och bara det eviga Ordets, Faderns Son. De båda naturerna, som inte är blandade med varandra men heller inte skilda åt, är den gudomliga och mänskliga naturen.[10]

Vi är medvetna om begränsningen i våra ord och begrepp. även om formeln alltid förblir mänsklig, så är den omsorgsfullt avvägd i det den vill lära ut och låter oss på visst sätt kasta en blick ned i mysteriets bottenlösa djup. Ja, Jesus är sann Gud och sann människa! Liksom aposteln Tomas blir kyrkan oupphörligt uppmanad av Kristus att beröra hans sårmärken, det vill säga erkänna hans fullkomliga mänsklighet, som han antagit av Maria, överlämnat åt döden och låtit förklaras av uppståndelsen: “”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida” (Joh 20:27). Liksom Tomas faller Kyrkan ned i tillbedjan inför den Uppståndne i fullheten av hans gudomliga glans och utropar i all evighet: “Min Herre och min Gud!” (Joh 20:28).

22. “Ordet blev kött!” (Joh 1:14). Denna underbara beskrivning av Kristi mysterium av Johannes bekräftas av hela Nya testamentet. Aposteln Paulus ansluter sig till samma linje när han säger att Guds Son “till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt” (Rom 1:3, jfr 9:5). Om i dag framför allt tron på Jesu Kristi gudom förorsakar svårigheter i våra dagar genom rationalismen, som är utbredd i den största delen av den moderna kulturen, så fanns det i andra historiska och kulturella sammanhang snarare tendensen att förringa eller upplösa Kristi mänsklighet. För Kyrkans tro är det emellertid väsentligt och oåterkalleligt att bekräfta att Ordet verkligen “blev kött” och har antagit alla dimensioner av det mänskliga utom synden (jfr Hebr 4:15). Sedd ur detta perspektiv är människoblivandet verkligen en kenosis, en “självutblottelse”: Guds Son gav avkall på den härlighet som han äger av evighet (jfr Fil 2:6-8; 1 Petr 3:18).

å andra sidan är denna Guds Sons utblottelse inte självändamål; i stället strävar den efter Kristi fullständiga förhärligande, också i hans mänsklighet: “Därför har Gud upphöjt honom och över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära” (Fil 2:9-11).

23. “Dig, o Herre, söker jag. Dölj inte ditt ansikte för mig” (Ps 27:8). Psalmistens gamla längtan kunde inte uppnå en större och mera överraskande uppfyllelse än i betraktandet av Kristi ansikte. I honom har Gud verkligen välsignat oss och “låtit sitt ansikte lysa över oss” (Ps 67:3). Samtidigt uppenbarar han honom som Gud och människa också människans äkta ansikte, han “lär människan att helt och fullt känna sig själv”[11].

Jesus är “den nya människan” (Ef 4:24; Kol 3:10), som kallar den frälsta mänskligheten att ta del i hans gudomliga liv. I inkarnationens mysterium läggs grundvalarna för en antropologi, som kan överskrida sina egna gränser och motsägelser, då den ju rör sig fram mot Gud själv, ja, mot det mål som kallas “gudomliggörande”: det sker genom att människan som blivit frälst och fått tillträde till Guds treeniga liv inlemmas i Kristus. Kyrkofäderna har uttryckligen hållit fast vid denna soteriologiska dimension av Guds människoblivande: endast genom att Guds Son verkligen blev människa, kan människan i honom och genom honom verkligen bli Guds barn.[12]

Sonens ansikte

24. Denna gudomligt-mänskliga identitet framgår tydligt av evangelierna. De framställer för oss en rad element vilka vi kan tacka för att kunna tränga fram till den “gränszon” av mysteriet, som tar form i Kristi självmedvetande. Kyrkan tvivlar inte på att evangelisterna, inspirerade av Gud, i sin framställning ur de ord, som Jesus uttalade, korrekt har skildrat hans person och det medvetande han hade om denna sin person. är det inte detta som Lukas vill säga oss, när han skriver ned orden av den knappt tolvårige Jesus i templet? Han tycks redan då vara medveten om en alldeles enastående relation till Gud - den relation som man just måste beteckna som “sonens”relation. Ty modern som talar om med vilken ångest hon och Josef har sökt efter honom svarar Jesus utan att tveka: “Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?” (Luk 2:49. Det förvånar oss därför inte att hans språk i mognare ålder klart uttrycker djupet av hans mysterium, vilket både de synoptiska evangelierna (jfr Matt 11:27; Luk 10:22) och framför allt evangelisten Johannes utförligt understryker. Jesus tvivlar inte på sitt medvetande om sig själv: “Fadern är i mig, och jag är i Fadern” (Joh 10:38).

Hur mycket vi än får lov att anta att det mänskliga medvetande om sitt mysterium han har om sig själv på grund av den mänskliga natur som låter honom att växa i styrka och vishet (jfr Luk 2:52) också gör framsteg ända till det kommer till fullt uttryck i hans förhärligade mänsklighet, så råder det samtidigt inget tvivel om att Jesus var medveten om sin identitet som Guds Son redan under sin historiska existens. Det framhäver Johannes för att sedan fastslå att Jesus just därför avvisades och dömdes: motståndarna försökte faktiskt döda honom, “eftersom han inte bara upphävde sabbatsbudet utan också påstod att Gud var hans far och därmed jämställde sig med Gud” (Joh 5:18). I Getsemane och på Golgota underkastas Jesu mänskliga medvetande om sig själv den hårdaste prövning. Men inte ens lidandets och dödens drama skulle kunna rubba hans självklara visshet om att vara den himmelske Faderns Son.

Ansiktet fullt av smärta

25. När vi betraktar Kristi ansikte kommer vi nära den mest paradoxala punkt i hans hemlighet, som kommer innanför vårt synfält i den sista stunden, korsets stund. Mysterium i mysteriet, inför vilket människan bara kan böja knä i tillbedjan.

Vi ser framför oss hela tätheten och tyngden som ligger i dödskampen i Getsemane. Nedböjd under den prövning som väntar honom och ensam inför Gud åkallar Jesus honom med det ömma och förtroliga namn han brukar använda: “Abba! Fader!” Han ber honom att om möjligt låta lidandets kalk gå förbi honom (jfr Mark 14:36). Men Fadern tycks inte vilja höra sin Sons röst. För att ge tillbaka Faderns ansikte till människan måste Jesus inte bara anta människans ansikte, utan till och ta på sig syndens “ansikte”: “Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli ett med Guds rättfärdighet” (2 Kor 5:21).

Vi når aldrig slutet då vi försöker loda denna hemlighets bottenlösa djup. Man slår huvudet i denna anstötligt paradoxala vägg. Paradoxen kommer i dagen i Jesu - som det tycks - förtvivlade skrik av smärta: “Eloi, Eloi, lema sabachtani?” det betyder: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark 15:34). Kan man föreställa sig en större pina, ett ogenomträngligare mörker? Men i själva verket kastas det ljus över det ångestfulla “varför?” som han med begynnelseorden i den tjugoandra psalmen riktar till Fadern: meningen i hela bönen vidmakthåller den outsäglig smärtans fullständiga realism; men samtidigt väver psalmisten i denna psalm på ett gripande sätt samman lidande och förtröstan med varandra. Psalmen fortsätter nämligen: “På dig förtröstade våra fäder, de litade på dig, och du kom dem till hjälp... Dröj inte långt borta, jag är i nöd, och ingen finns som hjälper mig” (Ps 22:5.12).

26. Kära bröder och systrar! Jesu rop på korset avslöjar inte en förtvivlad människas ångest, utan Sonens bön, som frambär sitt liv åt Fadern i kärlek, för att skänka alla frälsning. Medan han identifierar sig med vår synd överlämnar sig den som övergivits av Fadern i Faderns händer. Hans blick förblir riktad mot Fadern. Just på grund av sin kännedom om och erfarenhet av Gud som endast han har, ser han också i detta mörkrets ögonblick syndens allvar - och det är därför han lider. Bara han, som ser Fadern och då känner glädje i överflöd, mäter till det yttersta ut hela djupet av vad det innebär att i synd göra motstånd mot hans kärlek. Framför allt och mycket mer än bara när det gäller det fysiska är hans lidande ett fasansfullt själens lidande. Den teologiska traditionen har inte vikit undan frågan hur Jesus på en gång kunde uppleva den djupa förening med Fadern som i enlighet med sin natur är källa till glädje och salighet och dödskampen ända till övergivenhetens rop. Att dessa båda till synes oförenliga dimensioner står bredvid varandra har faktiskt sina rötter i det outgrundliga djupskiktet i den väsensmässiga föreningen mellan gudomligt och mänskligt i Jesus.

27. Vi kan - förutom av den teologiska forskningen - få viktig hjälp när vi betraktar detta mysterium av det storartade arv som består “helgonens levande teologi”. Helgonen ger oss värdefulla hänvisningar som underlättar för sökande människor att komma till tro; de gör de i kraft av de särskilda former för insikt som många av dem får av den heliga Anden eller till och med av de fruktansvärda stadier på prövningarnas väg som den teologiska traditionen kallar “den dunkla natten”. Inte sällan har helgonen upplevt något som i det paradoxala sammanflätandet av salighet och smärta liknar Jesu erfarenhet på korset. I Dialogen om Guds försyn visar Gud, Fadern, Katharina av Siena att det kan finnas glädje tillsammans med smärta i heliga själar: “Själen är salig och lider smärta: den lider på grund av nästans synder, den är salig över den endräkt och den kärlekens hängivelse, som den har tagit emot. Salighet och smärta följer det obefläckade Lammet i spåren, min enfödde Son, som var salig på korset men också led smärta”.[13]På samma sätt upplever Thérèse av Lisieux sin egen dödskamp i gemenskap med Jesu dödskamp, då hon hos sig själv konstaterade den paradox som ligger i att Jesus på en gång var salig och fylld av ångest: “Vår Herre i Getsemane fick erfara hela den heliga Treenighetens glädje och fröjd, men hans dödskamp var ändå inte mindre grym. Detta är ett mysterium, men jag försäkrar er att jag av det som jag själv upplever, förstår något av detta.”[14]Ett vittnesbörd som ger oss ljus! För övrigt bildar evangelisternas egen berättelse grundvalen för denna Kyrkans förståelse av Kristi medvetande om sig själv, när de påminner om att han till och med i sina smärtors bottenlösa djup, i sin dödsstund, ber om förlåtelse för dem som plågar honom (jfr Luk 23:34) och för sin Fader uttrycker sin yttersta utblottelse som Son: “Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46).

Den Uppståndnes ansikte

28. Liksom på långfredag och påskafton sjunker Kyrkan ned i bön och meditation inför detta blödande ansikte, i vilket Guds ansikte döljer sig och räddning erbjuds världen. Men hennes betraktande av Kristi ansikte kan inte stanna vid bilden av den Korsfäste. Han är den Uppståndne! Om det inte vore så, så skulle vår förkunnelse vara tom och vår tro meningslös (jfr 1 Kor 15:14). Uppståndelsen var Faderns svar på hans lydnad, som Hebréerbrevet uttrycker saken: “Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd, därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son, lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning” (Hebr 5:7-9).

Det är den uppståndne Kristus som Kyrkan nu betraktar. Så följer hon Petrus exempel, som brast i gråt på grund av sin förnekelse. Men sedan återupptog han sin väg och bekände med förståelig ängslan sin kärlek till Kristus: “Du vet att jag älskar dig” (Joh 21:15-17). Kyrkan ställer sig också vid Paulus sida, som mötte den Uppståndne på vägen till Damaskus och därvid liksom träffades av blixten: “För mig är livet Kristus och döden en vinning” (Fil 1:21).

Tvåtusen år efter dessa händelser återupplever Kyrkan dem, som om de hade ägt rum i dag. I Kristi ansikte betraktar hon, bruden, sin skatt sin glädje: “Dulcis Iesu memoria, dans vera cordis gaudia”: Hur ljuvligt är inte minnet av Jesus, som ger hjärtat verklig glädje! Styrkt av denna erfarenhet återupptar Kyrkan sin färd för att vid början av det tredje årtusendet förkunna Kristus: Han “är densamme i går, i dag och i evighet” (Hebr 13:8).

III Börja på nytt hos Kristus

29. “Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20). Denna visshet har åtföljt Kyrkan under tvåtusen år, kära bröder och systrar, och fick nytt liv i våra hjärtan genom att vi firade jubelåret. Av detta borde bör vi hämta ny kraft för vårt kristna liv. Ja, jubelåret skall bli den kraft som skänker inspiration för vår väg. Vi vet att den Uppståndne är närvarande mitt ibland oss, och därför ställer vi den fråga till oss själva, som riktades till Petrus som just hade hållit sin pingstpredikan på Jerusalems torg: “Vad skall vi göra?” (Apg 2:37).

Vi ställer denna fråga med förtröstansfull optimism utan att underskatta problemen. Det förleder oss säkert inte till den naiva åsikten att det kunde finnas en “trollformel” för alla utmaningar i vår tid. Ingen formel skall rädda oss, utan en person och den visshet som denna person ingjuter i vårt hjärta: Jag är med er!

Det handlar alltså inte om att uppfinna ett “nytt program”. Programmet finns redan: det är oss givet och sammanställt av evangeliet och den levande traditionen. Det finner slutligen sin mitt i Kristus. Det gäller att lära känna honom, att älska honom och följa honom, för att leva den treenige Gudens liv i honom och med honom ge historien en ny form, till dess att denna historia når sin fulländning i det himmelska Jerusalem. Programmet förändras inte i takt med tidernas och kulturernas växling, även om det tar hänsyn till både tid och kultur för en äkta dialog och en äkta kommunikation. Detta är vårt program för det tredje årtusendet.

ändå måste man omsätta programmet i pastorala anvisningar, som är anpassade till de villkor som finns i varje gemenskap. Jubelåret har skänkt hela Kyrkan ett utomordentligt tillfälle att för några år slå in på samma väg. Det var en väg som på ett kateketiskt sätt ville leda fram till Gud, den Treenige och åtföljdes av särskilda pastorala initiativ, som skulle bidra till att jubelåret blev en fruktbar erfarenhet. Jag tackar för att för att det förslag som jag gjorde i det Apostoliska brevet Tertio millennio adveniente i vida kretsar togs emot med så stor beredvillighet. Nu ligger inte ett omedelbart mål framför oss, utan istället den inte mindre krävande horisont som utgörs av den vanliga själavården. Evangeliets ena och enda program måste ingå i de allmänna och oåterkalleliga koordinaterna i denna ordinarie själavård, vilket ju också alltid sker i den kyrkliga verklighetens historia. Och i lokalkyrkorna kan man ge tydligt uttryck för de konkreta programmatiska drag som låter Jesu Kristi förkunnelse nå fram till personerna, forma gemenskaperna och djupt påverka samhället och kulturen. Till dessa programmatiska drag hör arbetsmål och arbetssätt, utbildning och fortbildning av medarbetare liksom sökande efter nödvändiga medel för att nå dessa mål.

Jag uppmanar därför eftertryckligt lokalkyrkornas biskopar att med stöd av de olika medlemmarna i Guds folk med förtröstan skissera sträckorna på den framtida vägen, i det att de bringar de beslut som varje enskild stiftsgemenskap fattar i överenstämmelse med de beslut som grannkyrkorna och den universella Kyrkan kommer fram till.

Säkert underlättas en sådan överensstämmelse av det kollegiala arbete som numera är vanligt, och som uträttas av biskoparna i biskopskonferenserna och på synoderna. Var inte också detta meningen med biskopssynodens sammankomster för varje kontinent, som har varit med om att utforma förberedelsen för jubelåret genom att utarbeta viktiga riktlinjer för förkunnelsen av evangeliet i dag i de mångfaldiga ramar och olika kulturer som utgör villkoren för en sådan förkunnelse?

Framför oss ligger alltså ett verk som syftar till förnyelse av själavården: ett arbete som entusiasmerar oss och angår oss alla. Men jag skulle vilja ge en allmän uppmuntran och orientering och därför ta upp några pastorala prioriteringar, som just erfarenheten av det stora jubelåret på ett särskilt angeläget sätt har låtit växa fram för min blick.

Helighet

30. Utan omsvep säger jag allra först: perspektivet som den pastorala väg vi skall gå är inbäddad i det som kallas helighet. Ligger inte däri också den yttersta meningen med jubileumsavlaten, den särskilda nåd, som Kristus erbjuder, för att varje döpt människas skall renas och förnyas på djupet?

Jag önskar att bland alla dem som har deltagit i jubelårsfirandet många har fått del av denna nåd och är medvetna om att denna nåd ställer anspråk. Efter jubelåret börjar åter den vanliga vägen, men uppmaningen till helighet är mer än någonsin ett verkligt önskemål i själavården.

Sedan gäller det att på nytt upptäcka femte kapitlet i den dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen gentium, i hela dess programmatiska värde. Detta kapitel behandlar “den “allmänna kallelsen till helighet”. Om konciliefäderna tillmätte detta ämne så stor betydelse gjorde de detta inte därför att de så att säga ville ge ecklesiologin ett slags andlig övermålning. De ville snarare att en inre dynamik skulle komma till uttryck som just tillhör ecklesiologin. återupptäckten av kyrkan som “mysterium” eller som “ett folk förenat genom Faderns, Sonens och den heliga Andens enhet”[15]måste också leda till återupptäckt av hennes “helighet”. Med helighet menas här fundamentalt tillhörighet till den som är den egentligen helige, ja den “trefalt helige” (jfr Jes 6:3). Om man bekänner sig till den “heliga” Kyrkan innebär detta att man visar på hennes ansikte som Kristi brud, för vilken han just utgav sig själv för att helga henne (jfr Ef 5:25-26). Helighetens gåva är så att säga “objektiv”. Den erbjuds varje döpt kristen.

Och ändå omvandlas denna gåva å sin sida till en uppgift som måste leda hela den kristna existensen.”Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga” (1 Thess 4:3). Detta uppdrag angår inte bara några få kristna: “Alla kristna är kallade till det kristna livets fullhet och till fullkomlig kärlek, vilken ställning eller plats de än intar”.[16]

31. Om man återkallar denna grundläggande sanning i minnet och tar den som en bas för vår pastorala planering inför det tredje årtusendet, så kunde det vid första anblicken tyckas som om denna knappast kunde vara något man kan omsätta i praktiken. Kan man verkligen “planera” helighet? Vad kan detta ord betyda i den logiska utformningen av en pastoral plan?

Den som ställer denna själavårdsplanering under helighetens tecken fattar ett beslut med långtidsverkan. Därmed uttrycks övertygelsen att det skulle vara meningslöst att nöja sig med ett medelmåttigt liv och en ytlig religiositet, om dopet verkligen är införlivande med Kristus och den heliga Andens inneboende i den enskilde.

Att fråga en katekumen: “Vill du bli döpt?” innebär samtidigt att man frågar: ”Vill du bli helig?” Detta betyder att man låter sig ledas av bergspredikans radikalism: “Var fullkomliga så som er Fader i himlen är fullkomlig” (Matt 5:48).

Konciliet har själv förklarat att man inte får förstå detta fullkomlighetsideal på ett felaktigt sätt, som om det vore ett slags extraordinärt liv, som bara kan föras av några få “helighets-genier”. Helighetens vägar är många och anpassade till varje enskild människas kallelse. Jag tackar Herren att han under dessa år har låtit mig salig- och helgonförklara så många kristna människor. Bland dem var också många lekmän, som blev heliga i enlighet med de villkor som det alldeles vanliga livet ställer. Nu är det tid att på nytt med övertygande kraft klargöra det vanliga kristna livets “höga måttstock” för alla. Hela den kyrkliga gemenskapens och den kristna familjens liv måste gå i denna riktning. Men det är också uppenbart, att helighetens vägar är personliga vägar. De kräver en helighetens sanna och egna pedagogik, som kan anpassa sig efter de enskilda personernas rytm. Denna pedagogik skall förena rikedomen i allt det som erbjuds alla med de traditionella formerna för hjälp av personer och grupper liksom med de nyare former som återfinns i föreningarna och i de andliga rörelser som godkänts av Kyrkan.

Bönen

32. För denna “helighetens pedagogik” behövs det en kristendom, som framför allt är präglad av bönens konst. Jubelåret var ett år av mycket intensiv personlig och gemensam bön. Men vi vet mycket väl, att inte heller bönen “automatiskt” kan förutsättas. Man måste lära sig att be, i det att man lär sig den av den gudomlige Mästarens egen mun. Så gjorde de första lärjungarna: “Herre, lär oss att be!” (Luk 11:1). I bönen utvecklar sig det samtal med Kristus, som gör oss till hans nära förtrogna: “Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er” (Joh 15:4). Denna växelverkan är den egentliga kärnan, det kristna livets själ och förutsättningen för all äkta själavård. Den kallas fram av den heliga Anden och öppnar oss genom Kristus och i Kristus, så att vi kan skåda Faderns ansikte. Att man lär sig den kristna bönens trinitariska logik då man framför allt lever i denna bön i liturgin, höjdpunkt och källa i det kristna livet[17]men också i den personliga erfarenheten, är hemligheten med verkligt levande kristendom, som inte har några skäl att vara rädd för framtiden, eftersom den hela tiden återvänder till källorna och förnyar sig i dem.

33. är det inte ett “tidens tecken” att man i dag i världen trots den omfattande sekulariseringen kan notera ett vida spritt behov av andlighet, som just till största delen kommer till uttryck i ett förnyat behov av bön? Också de andra religionerna , som numera är utbredda i de gamla kristna områdena erbjuder sina egna svar på detta behov och gör det många gånger med attraktiva metoder. Eftersom vi har fått nåden att tro på Kristus, Faderns uppenbarare och världens räddare, är vi förpliktade att visa till vilket djup relationen till honom kan leda oss.

Den stora mystiska traditionen i Kyrkan såväl i öst som i väst har mycket att säga om detta. Den visar oss hur bönen kan göra framsteg. Som sann och verklig kärleksdialog kan bönen göra den mänskliga personen helt och hållet till den gudomlige älskades egendom, som sätts i rörelse av den heliga Andens inverkan och överlämnas åt Faderns hjärta som Guds barn. Då får man göra den levande erfarenheten av Kristi löfte. “Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom” (Joh 14:21). Det rör sig om en väg, som helt och hållet bärs av nåden och ändå kräver en stark andlig insats. Den känner också till smärtsamma tider av rening (den “dunkla natten”), men leder på olika sätt till den outsägliga glädje, som mystikerna fick uppleva som “brudens förening med brudgummen”. Hur kan man låta bli att här bland så många strålande vittnesbörd nämna Johannes av Korsets och den heliga Teresa av Avilas lära?

Ja, kära bröder och systrar, våra kristna församlingar måste bli verkliga “böneskolor”, där mötet med Kristus inte bara uttryck i bön om hjälp, utan också i tacksägelse, lovprisning, tillbedjan, meditation, lyssnande, känslolidelse ända fram till en sann hjärtats “kärleksförbindelse”. Det är alltså fråga om intensiv bön, som emellertid inte leder bort från uppgiften här och nu: ty medan bönen av naturen öppnar hjärtat för kärleken till Gud, öppnar den också vägen till kärleken till bröderna och systrarna och sätter dem i stånd till att bygga upp vår tillvaro inom historiens ramar i enlighet med Guds plan.[18]

34. Säkert är framför allt de troende kallade till bön, vilka har fått en kallelse till ett liv som helgas på ett särskilt sätt. Därför måste de på generöst ge bönen sin omsorg. Bönen gör dem mer beredda för den kontemplativa erfarenheten. Men man skulle ta fel om man tror att vanliga kristna kunde nöja sig med ytlig bön, som inte kan fylla ut deras liv. Alldeles särskilt när man tänker på de många prövningar som världen av i dag ställer tron inför skulle de inte bara bli medelmåttiga kristna utan också “kristna i fara”. Ty de skulle ta den farliga risken att så småningom se sin tro blekna bort. Till slut skulle de kanske också kapitulera inför den tjusning som utövas av “surrogaten”, då de accepterar alternativa religiösa erbjudanden och till och med ger efter för sällsamma former för vidskepelse.

Därför måste fostran i bön på något sätt bli en viktig punkt i varje form för pastoral planering. Jag själv har ställt in mig på att under de kommande onsdagskatekeserna ägna mig åt en reflexion över psalmerna i Psaltaren, med början med Laudes-psalmerna. Då uppmanar oss Kyrkan att helga våra dagar och ge dem en inriktning.

Hur nyttigt vore det inte om inte bara i ordensgemenskaperna utan också i församlingarna större värde sattes på ett andligt klimat där bönen dominerar. Man borde - med den nödvändiga urskillningsförmågan i bakgrunden - högt värdera folkfromhetens olika former och framför allt ge folket nödvändig liturgisk bildning. En kristen församlings dagordning borde förena de många pastorala verksamheterna och vittnesbördet i världen med eukaristins firande och där så är möjligt med laudes och vesper. Detta visar många kristet engagerades gruppers erfarenhet, som också kan räkna ett stort antal lekmän bland sina medlemmar.

Söndagens eukaristi

35. Den största insatsen måste göras för liturgin, som är “den höjdpunkt mot vilken kyrkans handlande strävar och samtidigt den källa ur vilken hennes kraft väller fram”.[19]Under 1900- talet - särskilt sedan konciliet - har den kristna församlingen utvecklats när det gäller firandet av sakramenten, framför allt eukaristin. Man måste gå vidare i denna riktning genom att särskilt framhäva söndagens eukaristifirande och söndagen själv, som tas på allvar som en särskild trons dag, som den uppståndne Herrens dag och som den dag då Anden kom som gåva och som veckopåsk.[20]Sedan tvåtusen år är den kristna tideräkningen präglad av minnet av denna “första veckodag” (Mark 16:2,9; Luk 24:1; Joh 20:1), då den uppståndne Kristus kom med fridens och Andens gåva till apostlarna (Joh 20:19-23). Sanningen om Kristi uppståndelse är ur-händelsen, av vilken den kristna tron beror (jfr 1 Kor 15:14), den händelse som står i centrum för tidens mysterium och som visar på den sista dagen, då Kristus skall återkomma i härlighet. Vi vet visserligen inte, vilka händelser det årtusende som just har börjat skall låta oss vara med om; men vi är förvissade om att det kommer att ligga fast i hans händer, som är “kungarnas kung och herrarnas herre” (Uppb 19:16). Därigenom att Kyrkan inte bara en gång om året utan varje söndag firar påsk, kommer hon allt framgent visa varje generation på “den bärande balken i historien, på vilken såväl det mysterium som ligger i världens början som det som återfinns i dess slutliga bestämmelse kan återföras.”[21]

36. Därför vill jag i överensstämmelse med Dies Domini bekräfta, att deltagandet i eukaristin för varje döpt människa verkligen är söndagens hjärta. Detta är ett oeftergivligt krav som man inte bara uppfyller för att uppfylla en plikt utan också är nödvändigt för ett medvetet och konsekvent kristet liv. Vi går in i ett årtusende i vilket olika kulturer och religioner lever sida vid sida - också i länder med gammal kristen tradition. I många trakter är de kristna bara en “liten hjord “ (Luk 12:32). Detta ställer dem inför utmaningen att ofta på utsatta ställen och under många svårigheter vittna om det som utmärker deras speciella identitet som kristna. Till denna identitet hör också plikten att varje söndag delta i eukaristin. Eukaristin samlar varje vecka de kristna som Guds familj kring det mysterium som utgörs av Ordet och Livets bröd. Därför är den också det effektivaste medlet mot isolering. Den är den främsta platsen där gemenskap ständigt förkunnas och odlas. Just genom deltagandet i eukaristin blir Herrens dag också Kyrkans dag,[22]och denna kan på detta sätt verksamt spela sin roll som enhetens sakrament.

Försoningens sakrament

37. Och nu vädjar jag om ett förnyat pastoralt mod, så att de kristna församlingarna på ett övertygande och verksamt sätt kan skissera en praxis för försoningens sakrament. Som Ni minns yttrade jag mig om detta ämne i den eftersynodala förmaningen Reconciliatio et paenitentia - Försoning och bot. Detta dokument sammanfattar resultatet av de överläggningar som man fått fram under en session av biskopssynoden. Då uppmanade jag själasörjarna till att med insats av alla sina krafter behandla “syndamedvetandets” kris, som kan konstateras i vår samtida kultur.[23]Likaledes manade jag dem att åter låta Jesus Kristus träda fram som mysterium pietatis - godhetens och barmhärtighetens mysterium. I Kristus visar Gud fram sitt medkännande hjärta och försonar oss helt och fullt med sig själv. Detta Kristi ansikte måste man alltså på nytt låta träda fram i botens sakrament. Detta är för en kristen den “vanliga vägen för att erhålla förlåtelse och avlösning för de svåra synder han eller hon begått efter dopet.”[24]Då ovannämnda synod behandlade problemet, hade alla krisen för detta sakrament framför sig som visar sig särskilt i vissa trakter av världen. Orsakerna vid roten till denna kris har inte försvunnit under denna korta tidsperiod. Men ändå präglades jubelåret särskilt av ett återvändande till den sakramentala boten; och därför har det ett uppmuntrande budskap färdigt, som man inte bör försumma: om många troende, bland dem många ungdomar, på ett fruktbart sätt tagit emot detta sakrament, måste herdarna förmodligen visa större förtröstan, större fantasi och andas med djupare andetag för att lägga fram botens sakrament i förkunnelsen och se till att det uppskattas. Vi får inte, kära bröder i prästämbetet, resignera inför tidsbegränsade kriser! Herrens gåvor - sakramenten hör till de dyrbaraste - kommer från honom som väl känner människornas hjärtan och är historiens Herre.

Nådens primat

38. Att i den framtida planeringen engagera sig med större förtröstan för en själavård, som helt och hållet ger utrymme för den personliga och gemensamma bönen innebär att respektera en väsentlig princip i den kristna livsåskådningen: nådens primat. Det finns en frestelse som hotar varje andlig väg och till och med den pastorala verksamheten: att tro att resultaten beror på vår insats och vår planering. Förvisso ber Gud oss om att verkligen samverka med hans nåd och uppmanar oss därför att sätta in alla våra intellektuella och praktiska resurser i tjänsten för Guds rikes sak. Men ve oss om vi glömmer att vi “inte kan göra något utan Kristus” (jfr Joh 15:5).

Bönen låter oss just leva i denna sanning. Den erinrar oss ständigt om Kristi primat och i relation till honom också om det inre livets och helighetens primat. Måste man verkligen förvånas om de pastorala insatserna kommer nära ett misslyckande och lämnar kvar en deprimerande frustrationskänsla i hjärtat? Då gör vi samma erfarenhet som lärjungarna vid det underbara fiskafänget. Evangeliet berättar om denna händelse: “Vi har hållit på hela natten utan att få någonting” (Luk 5:5). Detta är ögonblicket då tron, bönen och samtalet med Gud träder in, för att öppna hjärta för en ström av nåd och låta Kristi ord genomtränga oss med all kraft: “Duc in altum! Ro ut på djupt vatten!” Det var Petrus som vid detta fiskafänge uttalade trons ord: “Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten”(Luk 5:5). Tillåt Petri efterföljare att vid början av årtusendet mana hela Kyrkan till denna trosakt, som uttrycker sig i ett förnyat bemödande om bönen.

Att lyssna till Ordet

39. Det råder inget tvivel om att man bara kan genomföra detta bönens och helighetens primat därigenom att manpå nytt lyssnar till Guds Ord. Sedan Andra Vatikankonciliet underströk vilken viktig roll Guds Ord spelar i Kyrkans liv, har man gjort stora framsteg när det gäller att ivrigt och uppmärksamt lyssna till och läsa den Heliga Skrift. Bibeln är säker på den heder som den förtjänar i Kyrkans offentliga bön. På den griper numera i allt högre mått de enskilda och församlingarna tillbaka. Just bland lekmännen finns det många som ägnar sig åt den med den värdefulla hjälp de kan få av teologiska och bibliska studier. Framför allt får arbetet med evangelisering och katekes nytt liv just i uppmärksamheten för Guds Ord. Kära bröder och systrar, det gäller att också att befästa och fördjupa denna linje genom att sprida Bibeln i familjerna. Särskilt nödvändigt är det att lyssna till Ordet så att detta lyssnande blir till ett verkligt möte i enlighet med den gamla och fortfarande giltiga tradition som kallas lectio divina (bibelläsning under meditativ bön). Den låter oss i ditt bibliska ordet uppfatta det levande ordet, som ställer frågor till oss, ger oss orientering och formar vår tillvaro.

Att förkunna Ordet

40. Att hämta näring ur Ordet, att i arbetet med evangeliseringen vara “Ordets tjänare” - detta är säkert något som Kyrkan skall prioritera vid början av det nya årtusendet. Det “kristna samhället” som trots många svagheter som alltid kännetecknar det mänskliga uttryckligen höll sig till evangeliets värderingar hör också i de områden som sedan gammalt blivit evangeliserade, det förflutna till. I dag måste man modigt se en situation i ansiktet som i samband med globaliseringen och den nya ömsesidiga sammanflätningen av folk och kulturer som detta för med sig antar allt fler former och ställer allt större anspråk. Otaliga gånger har jag upprepat maningen till en ny evangelisering. Jag bekräftar denna maning än en gång, framför allt för att visa på att det är oundgängligen nödvändigt att åter låta gnistan i oss tändas på nytt så att vi låter oss hänföras av den glödande iver som utmärkte apostlarnas förkunnelse efter pingst. Vi måste tillägna oss Paulus lidelse som fick honom att utropa: “Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet” (1 Kor 9:16).

Denna lidelse kan inte låta bli att väcka ett nytt missionerande engagemang i Kyrkan till liv, som inte kan anförtros en liten skara “specialister”, utan sist och slutligen måste dra med alla medlemmar av Guds folk och låta dem ta del av ansvaret. Den som verkligen har mött Kristus kan inte behålla honom för sig själv, han måste förkunna honom. Vi behöver ett nytt apostoliskt uppbrott, som skall utformas som en daglig förpliktelse för de kristna församlingarna och grupperna. Men detta måste genomföras med den respekt som krävs för varje människas väg och för de olika kulturer, i vilka det kristna budskapet skall läggas in så att varje folks särskilda värden inte förnekas, utan renas och förs till sin fulländning.

Det tredje årtusendets kristendom måste alltid ta itu med denna nödvändiga inkulturation. Den bevarar fullständigt sin egen identitet i fullkomlig trohet till förkunnelsen av evangeliet och Kyrkans tradition och visar också upp de många kulturernas och folkens ansikten, där den går in och slår rot. Vi har särskilt glatt oss åt detta Kyrkans mångskiftande ansikte under jubelåret. Kanske är det bara en början, en just nu skisserad ikon för den framtid som Guds Ande håller i beredskap för oss.

Jesu Kristi erbjudande måste med full förtröstan riktas till alla. Man skall vända sig till de vuxna, familjerna, ungdomarna och barnen utan att dölja de radikalaste kraven som evangeliet ställer. Men måste också komma varje enskild människas behov till mötes, när det gäller förmågan att försätta sig i den enskildes situation och tala hans språk. Paulus kan vara ett exempel för detta: “Allt har jag varit inför alla för att åtminstone rädda några” (1 Kor 9:22). När jag rekommenderar allt detta tänker jag framför allt på ungdomssjälavården. Just med avseende på de unga gav oss jubelåret - jag påminde om detta strax förut - ett vittnesbörd om helhjärtad beredskap. Vi måste låta detta tröstande svar gälla helt och fullt i det att vi investerar denna entusiasm som en ny talent (jfr Matt 25:15), som Herren har lagt i vår hand för att den skall bära frukt.

41. Må det lysande exempel från många trosvittnen som jubelåret har påmint oss om bära och leda oss i denna förtröstansfulla, engagerande och kreativa missionsansträngning! Kyrkan har i sina martyrer alltid funnit ett livets utsäde. Sanguis martyrum - semen christianorum - martyrernas blod är de kristnas utsäde[25]: denne berömda “lag” som formulerades av Tertullianus, har bevisat sin sanning i historien. Kommer det inte också att bli så för det århundrade, ja, årtusende som vi just börjar? Kanske har vi vant oss vid att placera martyrerna långt bort från oss, som om det rörde sig om en kategori ur det förgångna, som framför allt hänger ihop med de första århundradena av dem kristna tideräkningen. Jubelårets erinran om martyrerna har öppnat en överraskande skådeplats för oss. Den visade oss att vår tid är rik på vittnen som var och en på sitt sätt trots motstånd och förföljelse kunde leva evangeliet och då också gick så långt att de utgöt sitt blod. I dem föll Guds Ord i god jord och bar hundrafaldig frukt (jfr Matt 13:8.23). Med deras exempel har de visat oss en väg till framtiden och liksom jämnat den. Vi kan inte göra något annat än att med Guds nåd gå i deras spår.

VI En kärlekens framtid

42. “Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:35). Om vi verkligen har betraktat Kristi ansikte, kära bröder och systrar, så måste vår pastorala planering rätta sig efter det “nya bud” som han har gett oss: “Så som jag har älskat er, så skall ni också älska varandra” (Joh 13:34).

Det andra stora område där ett beslutsamt engagemang för den pastorala planeringen på universalkyrkans och lokalkyrkornas nivå måste komma till uttryck är gemenskapen (kononia, communio), som förkroppsligar och konkretiserar den egentliga substansen i Kyrkans mysterium. Gemenskapen är frukten av och det synliga uttrycket för den kärlek, som väller fram ur den evige Faderns hjärta och genom den Ande, som Jesus ger oss (jfr Rom 5:5) utgjuts i oss, för att göra oss all till “ett hjärta och en själ” (Apg 4:32). Genom att denna kärlekens gemenskap blir verklighet uppenbarar sig Kyrkan som “sakrament”, dvs som “ett tecken och ett redskap för den innerligaste föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet”.[26]

De ord som Herren finner för detta är alltför klara för att man skulle kunna underskatta deras betydelse. även om Kyrkan på sin väg genom tiden också i det nya århundradet behöver mycket - utan kärleken (agape) skulle allt vara förgäves. Aposteln Paulus själv påminner oss om detta i sin kärlekens lovsång: även om vi talade människors och änglars språk och hade en tro som “kunde flytta berg”, men inte hade kärlek, så skulle allt vara “ingenting” (jfr 1 Kor 13:2). Kärleken är verkligen Kyrkans “hjärta”, som den heliga Thérèse av Lisieux med rätta har insett saken. Just som en expert i scientist amoris, kärlekens vetenskap, har jag upphöjt henne till kyrkolärare: “Jag förstod att Kyrkan har ett hjärta och att detta hjärta brinner av kärlek. Jag förstod att endast kärleken får Kyrkans lemmar att handla [..]. Jag förstod att kärleken innesluter alla kallelser, att kärleken är allt”.[27]

Gemenskapens spiritualitet

43. Att göra Kyrkan till ett gemenskapens hus och en gemenskapens skola - här ligger den stora utmaning som det begynnande årtusendet ställer oss inför, om vi vill vara Guds plan trogna och också motsvara världens djupgående förväntningar.

Vad betyder detta konkret? även här kunde man omedelbart bli mycket konkret och praktisk, men det skulle vara fel att ge efter för en sådan impuls. Innan man planerar konkreta initiativ gäller det att gynna en gemenskapens spiritualitet, i det att man överallt gör den till en princip för fostran, där man formar människor och kristna, där man utbildar de vigda ämbetsbärarna, ordensfolket och medarbetarna i själavården, där man bygger upp familjer och församlingar. En gemenskapens spiritualitet betyder framför allt att man riktar hjärtats blick mot Treenighetens mysterium, som bor i oss och vars ljus vi också måste uppfatta på brödernas och systrarnas ansikten bredvid oss. Gemenskapens spiritualitet betyder dessutom förmågan att känna igen bröderna och systrarna i tron i den mystiska kroppens djupa enhet, dvs. att det rör sig om “någon som hör till mig”, för att jag skall dela hans glädjeämnen och lidanden, ana hans önskningar och ta mig an hans behov och slutligen kunna erbjuda honom äkta, djup gemenskap. Gemenskapens spiritualitet innebär också förmågan att framför allt se det positiva i den andre, ta emot det och uppskatta det som en Guds gåva: inte bara en gåva för den andre, som direkt har tagit emot den, utan också en gåva åt mig”. Gemenskapens spiritualitet betyder slutligen att kunna “bereda plats för sin broder”, i det att vi “bär varandras bördor” (Gal 6:2) och gör motstånd mot de egoistiska frestelserna, som hela tiden hotar oss och som framkallar rivalitet, karriärism, misstroende och avundsjuka. Låt oss inte göra oss några illusioner: utan denna andliga väg skulle gemenskapens yttre medel vara till föga nytta. De skulle bli till själlösa apparater, snarare gemenskapens masker än möjligheter för denna att uttrycka sig och växa.

44. På denna grundval måste vi under det nya århundradet mer än någonsin anstränga oss för att använda och utveckla de områden och hjälpmedel, som enligt de stora riktlinjerna från Andra Vatikankonciliet är till för att stödja och säkra gemenskapen. Måste man inte här framför allt tänka på de särskilda tjänster som är till för gemenskapens skull, som Petrus- ämbetet, och i nära förbindelse med detta, biskoparnas kollegialitet. Det rör sig här om realiteter som har sin grund och sin existens i Kristi plan för Kyrkan,[28]men just därför behöver en ständig prövning för att det skall finnas en säker garanti för att dessa realiteter verkligen är inspirerade av evangeliet.

även när det gäller reformen av den romerska kurian, organisationen av synoder och biskopskonferenserens arbetsmetoder har det hänt mycket sedan Andra Vatikankonciliet. Men det återstår säkert mycket för att låta de möjligheter som finns i dessa realiteter i gemenskapens tjänst komma till uttryck. Ty dessa är speciellt nödvändiga i dag, då man utan dröjsmål och effektivt måste svara på de problem som Kyrkan i de överväldigande snabba förändringarna i vår tid måste arbeta med.

45. Gemenskapens sfär måste i Kyrkans hela liv på alla nivåer främjas och utvidgas. Här måste gemenskapen stråla ut sitt ljus i förhållandet mellan biskop, präster och diakoner mellan herdarna och hela Guds folk, mellan klerus och ordensfolk, mellan kyrkliga föreningar och andliga rörelser. För att uppnå detta mål måste man låta de organ som förutses av kyrkorätten, allt bättre göra sig gällande, som prästråd och pastoralråd. De rättar sig som bekant inte efter de kriterier som råder i en parlamentarisk demokrati, eftersom deras arbete är av rådgivande och inte beslutande karaktär;[29]men de förlorar fördenskull ändå inte sin betydelse. En gemenskapens teologi och spiritualitet åstadkommer nämligen att herdar och lekmän ömsesidigt lyssnar på varandra. Därigenom förblir de å ena sidan i allt som är väsentligt a priori eniga, och å andra sidan leder denna lyssnande attityd till att man också i sådana frågor som kan diskuteras vanligtvis kommer till väl genomtänkta beslut, som man gemensamt kan stå för.

För att nå detta mål måste vi tillägna oss den gamla pastorala visdom som uppmuntrade herdarna - utan att deras auktoritet på något sätt ifrågasattes - att så vitt som det var möjligt lyssna till hela Guds ord:. Det är betecknande vad den helige Benediktin påminner klostrets abbot om, när han uppmanar att också tillfråga de yngsta klostermedlemmarna om deras åsikt: “Herren uppenbarar ofta för den yngre vad som är bäst”.[30]Och den helige Paulinus manar: “Vi vill hänga vid allas läppar, eftersom Guds Ande andas i varje troende”.[31]

Om därför kyrkorätten genom noggrann reglering av samverkan betonar Kyrkans hierarkiska struktur och avvisar frestelser till godtycke och orättmätiga anspråk, ger gemenskapens spiritualitet den institutionella realiteten en själ och leder fram till förtroende och öppenhet, som helt och hållet motsvarar den värdighet och det ansvar som varje medlem av Guds folk äger.

Kallelsernas mångfald

46. Denna syn på gemenskapen hänger nära samman med den kristna gemenskapens förmåga att ge all Andens gåvor utrymme. Kyrkans enhet betyder inte enformighet, utan organisk integration av de legitima olikheterna. Det rör sig om den verklighet som består av att de många medlemmarna är förenade i en och samma kropp (jfr 1 Kor 12:12). Därför är det nödvändigt att det tredje årtusendets Kyrka sporrar alla döpta och konfirmerade till att bli medvetna om sitt aktiva medansvar för Kyrkans liv. Bredvid det ämbete som kräver vigning kan också andra tjänster blomma upp för gemenskapens väl, som formellt överlämnas i en officiell akt eller genom ett enkelt fastställande. Dessa tjänster stöder gemenskapen i dess mångfaldiga behov - från den kateketiska undervisningen till utformningen av gudstjänsten, från fostran av barnen till de mest mångskiftande former för kärlek till nästan.

Säkert måste man med stor iver - framför allt genom enträgen bön till “skördens Herre” (jfr Matt 9:38) - anstränga sig att främja präst- och ordenskallelser. Här finns ett problem, som för Kyrkans liv i alla delar av värden har stor betydelse. I vissa länder, som redan sedan gammalt har tagit emot evangeliet, har tillståndet rent av blivit dramatiskt. Detta beror på den förändrade omvärlden i samhället och den religiösa uttorkning, som härstammar från konsumism och sekularism. Det är synnerligen nödvändigt att skapa en brett anlagd och finmaskig kallelsepastoral. Den måste nå ut till församlingarna, utbildningsställena och familjerna och väcka större uppmärksamhet för och djupare eftertanke över livets väsentliga värden. Den avgörande, sammanfattande synen på dessa värden finns i det svar som var och en måste ge på Guds kallelse. Detta gäller särskilt då svaret kräver att man ger sig själv helt och hållet och sätter in alla sina krafter för Guds rike.

I detta sammanhang får också varje annan kallelse sin betydelse, som till slut har sin rot i det nya liv man har tagit emot i dopets sakrament. Särskilt måste man allt bättre upptäcka den kallelse som tillkommer lekfolket. De är kallade att “söka Guds rike genom att förvalta och ordna de världsliga tingen enligt Guds vilja[32]och genom sitt arbete med “att evangelisera människorna och helga dem”[33]fullgöra de uppgifter i Kyrkan och världen som på ett särskilt sätt tillkommer dem.

Lika viktigt för gemenskapen är förpliktelsen att främja de olika formerna för sammanslutningar som existerar. Antingen dessa former är de traditionella eller förekommer i nyare kyrkliga rörelser upphör de inte att skänka Kyrkan en livskraft som är Guds gåva och en ny “Andens vår”. Naturligtvis måste dessa föreningar och rörelser såväl i den universella Kyrkan som i lokalkyrkorna arbeta i full harmoni med Kyrkan och i lydnad mot biskoparnas autentiska föreskrifter. Men för alla gäller också apostelns krävande och tydliga maning: “Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt! Ta vara på det som är bra” (1 Thess 5:19-21).

47. Med särskild omsorg måste man ägna sig åt familjesjälavård, som är desto nödvändigare i detta ögonblick av historien, eftersom man måste fastställa en vida spridd och djupgående kris när det gäller denna fundamentala institution. I det kristna uppfattningen om äktenskapet motsvarar relationen mellan en enda man och en enda kvinna - en ömsesidig, allomfattande och oupplöslig relation - Guds ursprungliga plan, som under historiens gång fördunklats genom hjärtats förstockelse; men Kristus återförde genom att avslöja vad Gud “från början” (Matt 19:8) äktenskapet till sin ursprungliga glans. I äktenskapet som upphöjts till ett sakrament kommer sedan den djupa hemlighet” som finns i Kristi brudgumskärlek till sin Kyrka till uttryck (jfr Ef 5:2).

Kyrkan får när det gäller detta inte ge efter för trycket från en viss kultur, även om den är vida spridd och ibland aggressiv. Tvärtom måste man satsa allt för att de kristna familjerna genom en allt fullkomligare fostran i evangeliets anda ger ett exempel på att man leva i ett äktenskap, som helt och fullt motsvarar den mänskliga personens faktiska behov: makarnas och de ännu sårbarare familjemedlemmarnas, nämligen barnens. Familjerna själva måste bli allt mera medvetna om den omsorg och uppmärksamhet som tillkommer barnen och bli aktivare bärare av en verksam närvaro i Kyrka och samhälle så att deras rättigheter skyddas.

Den ekumeniska insatsen

48. Vad skall man säga om nödvändigheten att främja gemenskap på det ömtåliga område som kallas ekumeniskt arbete? Det sorgliga arvet från det förgångna förföljer oss ännu över tröskeln till det nya årtusendet. Jubelårsfirandet gav oss några verkligt profetiska och gripande tecken; men ännu återstår för oss ett långt stycke väg.

Då det stora jubelåret riktade vår blick mot Kristus gjorde det oss åter medvetna om Kyrkan som enhetens mysterium: “Jag tror på en (enda) Kyrka”: Det som vi uttalar i trosbekännelsen har sin yttersta grund i Kristus (jfr 1 Kor 1:11-13), i vilken Kristus inte är delad. I den mån Kyrkan i den enhet som ges i Anden är hans kropp är hon odelbar. Splittringens verklighet är ett resultat av historien och något som rör förhållandet mellan hennes söner och döttrar, den är en följd av brustenhet när det gäller att ta emot den gåva som ständigt kommer från Kristus, Huvudet, och flyter ned i hans mystiska kropp, Kyrkan. Jesus bad i nattvardssalen: “Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom , du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss” (Joh 17:21). Denna bön är på en gång uppenbarelse och åkallan. Den uppenbarar Jesu Kristi enhet med Fadern som källa till Kyrkans enhet och ständiga gåva, som Kyrkan i honom på hemlighetsfullt sätt tar emot intill tidens slut. Denna enhet, som trots de gränser som är dragna för allt mänskligt ändå konkret förverkligas i den katolska Kyrkan, i varierande grad också i de element av helgelse och sanning, som återfinns i andra kyrkor och kyrkliga samfund. Dessa element är gåvor som verkligen utmärker Jesu Kristi Kyrka och oavlåtligen driver de andra kyrkorna och kyrkliga samfunden fram mot den fullständiga enheten. [34]

Jesu Kristi bön påminner oss om att man alltid måste öppna sig mer för denna gåva och ständigt nå en djupare insikt om den. Bönen “ut unum sint - att de alla skall bli ett” är på en gång befallning, som förpliktar, kraft, som bär och hälsosamt klander av vår tröghet och vårt trånga hjärta. Förtröstan på att också vi under historiens gång kan nå fram till den fulla och synliga gemenskapen med alla kristna har sin grund inte i vår förmåga, utan i Jesu bön.

Från horisonten av en förnyad väg efter jubelåret ser jag med stort hopp på österns kyrkor och önskar mig att det utbyte av gåvor åter helt och fullt skall sätta in som ju berikade Kyrkan under det första årtusendet. Må minnet av den tid då Kyrkan andades med “båda lungorna” sporra de kristna i öst och väst att gå en gemensam väg i trons enhet och i respekt för legitima skillnader, i det att de ömsesidigt accepterar stöder varandra som lemmar i en och samma Kristi kropp.

Med liknande engagemang måste man främja den ekumeniska dialogen med bröderna och systrarna i den anglikanska gemenskapen och de kyrkliga samfund som framgått ur reformationen. Det teologiska mötet i samtal om väsentliga punkter i tron och den kristna moralen, samarbetet i kärleken och framför allt helighetens storslagna ekumenik kommer att med Guds hjälp i framtiden bära frukt. Under tiden fortsätter vi vår väg fulla av förtröstan, medan vi längtar efter den stund då vi tillsammans med alla Kristi lärjungar utan undantag med full kraft kan sjunga: “Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans!” (Ps 133:1).

Satsa på kärleken

49. Med utgångspunkt från gemenskapen inom Kyrkan öppnar sig kärleken i enlighet med sin natur ut mot den universella tjänsten och engagerar oss i den konkreta kärleken till varje människa. Detta är ett område som i lika hög grad bestämmer och präglar det kristna livet, den kyrkliga livsstilen och den pastorala planeringen. Det århundrade och årtusende som nu håller på att bryta in kommer säkert att se - och det är önskvärt att de gör det med större kraft - hur långt i hängivenhet kärleken till de allra fattigaste kan gå. Om vi verkligen har haft vår utgångspunkt i att betrakta Kristus kommer vi att framför allt kunna känna igen honom i de människors ansikten, med vilka han själv gärna identifierade sig: “Jag var hungrig, och ni gav mig att äta, jag var törstig, och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig” (Matt 25:35-36). Denna sats är inte bara en uppmaning att älska vår nästa; den är också ett stycke kristologi, som kastar en stråle ljus över Kristi mysterium. Vid denna mäter Kyrkan sin trohet som Kristi brud - inte mindre än när det gäller den rätta tron.

Man får absolut inte glömma att ingen kan uteslutas från vår kärlek. Ty Guds Son “har på visst sätt i sitt människoblivande förenat sig med varje människa”.[35]Och om vi håller oss till de ord i evangeliet vilka inte kan missförstås, är Kristus på ett särskilt sätt närvarande i de fattiga, vilket ålägger Kyrkan att först och främst satsa på dem. Genom att hon ger sitt handlande denna inriktning vittnar hon om Guds kärlek, hans omsorg och hans barmhärtighet. Dessutom sås liksom in i historien de sädeskorn för Guds rike, vilka Jesus själv lade ned i sitt livs åkerjord, då han kom de människor till mötes som vände sig till honom i alla möjliga andliga och materiella behov.

50. I vår tid finns det faktiskt så mycket nöd och elände som vänder sig frågande och manande till de kristnas förmåga att känna med dem som vänder sig till dem. Vår värld börjar det nya årtusendet med en börda. Den är belastad av motsägelserna från en ekonomisk, kulturell och teknisk tillväxt, som erbjuder stora möjligheter åt några få priviligierade, medan den utesluter miljoner och åter miljoner människor från framstegen; dessa människor måste kämpa med levnadsbetingelser som ligger långt under det som man är skyldig människovärdet. Kan det verkligen vara möjligt att det i vår tid finns människor som dör av svält? Som är dömda till att förbli analfabeter? Som saknar den medicinska grundomsorgen? Som inte har något hem, inte ett skyddande tak över huvudet?

Fattigdomens skådeplats låter sig obegränsat utvidgas, om vi lägger de nya formerna för fattigdom till de gamla, sådana som ofta också drabbar de miljöer och grupper som visserligen i ekonomiskt avseende inte är utblottade, men ser sig utlämnade åt meningslös förtvivlan, drogberoende, ensamhet i ålder eller sjukdom, marginalisering eller social diskriminering. Den kristna människan som betraktar detta scenario måste lära sig att bekänna sin tro på Kristus på ett sådant sätt att han dechiffrerar den appell som Kristus låter gå ut från denna fattigdomens värld. Det handlar om att föra vidare en tradition av kärlek till nästan, som har funnit otaliga uttrycksformer under de två årtusenden som redan har gått, men som kanske i våra dagar kräver en ännu större idérikedom. Tiden är inne för en ny “kärlekens fantasi”, som inte så mycket och inte bara utvecklar sig i de hjälpaktioner som görs utan kommer till uttryck i förmågan att göra sig till sin lidande medmänniskas nästa och bli solidarisk med honom, så att den gest som består i konkret hjälp inte uppfattas som en förödmjukande handling av nåd, utan som en broderlig gärning där man delar med sig.

Därför måste vi lyckas med att låta de fattiga “känna sig hemma” i varje kristen församling. Skulle inte denna stil var den mest storslagna och effektiva framställning av det glada budskapet om Guds rike? Utan detta sätt att evangelisera genom kärleken och det vittnesbörd som finns i den kristna fattigdomen löper förkunnelsen, som också är den första kärleksgärningen, fara att inte bli förstådd eller att drunkna i det hav av ord, som det nutida kommunikationssamhället dagligen utsätter oss för. Gärningarnas kärlek ger ordens kärlek en kraft, som inte kan missförstås.

Dagens utmaningar

51. Hur skulle vi kunna hålla oss på avstånd från ett eventuellt ekologiskt sammanbrott, som gör stora områden av planeten obeboeliga och människofientliga? Eller när vi betraktar fredens problem - ty freden är ju alltid på nytt hotad av de katastrofala krigens mardröm? Eller gentemot det förakt för de mänskliga grundläggande rättigheter, som drabbar så många personer, särskilt barnen? Det finns så många angelägna ärenden som inte kan lämna de kristna oberörda.

Ett särskilt engagemang måste gälla några aspekter som har med evangeliets radikalitet att göra, som möter så liten förståelse att de gör Kyrkans ingripande impopulärt, men som därför inte måste vara mindre närvarande i Kyrkans handlingsschema. Jag syftar på förpliktelsen att engagera sig för respekten för varje människas liv från konceptionen till den naturliga döden. På samma sätt ålägger oss tjänsten för människan att alla som använder sig av vetenskapens nya möjligheter, framför allt på det biotekniska området, aldrig får bortse från etikens grundläggande krav, även om detta skulle ske med åberopande av en tvivelaktig solidaritet, som genom att underskatta det värde som tillkommer varje människa när allt kommer omkring skiljer mellan liv och liv.

För att ge detta kristna vittnesbörd särskilt på dessa svåra och omstridda områden verkande kraft är det viktigt att kraftfullt engagera sig för att på lämpligt sätt förklara de skäl som styr det kyrkliga ställningstagandet. Här måste man särskilt framhäva att det inte handlar om att tvinga på en icke-troende ett trons perspektiv, utan att tyda och skydda de värden som har sin rot i människans egen natur. Kärleken blir alltså med nödvändighet att tjäna kulturen, politiken, ekonomin och familjen, för att de grundprinciper överallt skall respekteras, av vilka människans öde och kulturens framtid är beroende.

52. Allt detta måste man naturligtvis förverkliga i en speciellt kristen stil: för dessa uppgifter skall framför allt lekmännen träda fram på scenen, men utan att någonsin falla för frestelsen att göra de kristna församlingarna till sociala institutioner. Speciellt förhållandet till det civila samhället måste utformas på ett sådant sätt att man tar hänsyn till dess autonomi och kompetensområden, i enlighet med de riktlinjer som ställts upp avKyrkans sociallära.

Den möda som det kyrkliga läroämbetet framför allt under 1900-talet har gjort sig är bekant för att tyda den sociala verkligheten i evangeliets ljus och på ett allt tydligare och mera detaljerat sätt komma med sitt bidrag för att lösa den sociala frågan, som under tiden har blivit ett problem som rör hela världen.

Denna etisk-sociala sida framträder som en oundgängligen nödvändig dimension av det kristna vittnesbördet. Det gäller att avvisa en “intimistisk” och individualistisk spiritualitet, som skulle rimma illa inte bara med kärlekens krav, utan också med inkarnationens logik och slutligen med kristendomens eskatologiska spänning. Om just denna gör oss medvetna om historiens relativa karaktär innebär detta alls inte för ss att vi befrias från plikten och uppgiften att bygga upp historia. Här förblir Andra Vatikankonciliets lära aktuellare än någonsin: “Det är därför uppenbart att det kristna budskapet inte vänder människorna bort från deras uppgift att bygga upp världen och ej heller avhåller dem från att sörja för sina medmänniskors välfärd, utan snarare ännu strängare förpliktar dem att göra detta”. [36]

Ett konkret tecken

53. För att sätta upp ett tecken för denna kärlekens orientering och tjänst åt människan, som har sina rötter i evangeliets djupaste krav, ville jag att själva jubelåret bland de talrika kärlekens frukter som det redan har burit medan det pågick - jag tänker särskilt på den hjälp som erbjudits så många fattiga bröder och systrar för att de skulle kunna delta i jubelåret - skulle lämna efter sig ett verk, som så att säga skulle vara frukten av och inseglet på den kärlek som det stora jubelåret förkunnat. Många pilgrimer har faktiskt på många olika sätt bidragit med sin skärv och tillsammans med dem har också många representanter för det ekonomiska livet givit ett storartat stöd för att säkerställa att jubelårsfirandet genomfördes på lämpligt sätt. Efter betalning av utgifterna som blev nödvändiga under året, skall de pengar som man här kunnat spara användas för karitativa ändamål. Ty det är viktigt att varje skymt av ekonomisk spekulation hölls borta från en så viktig religiös händelse. Det överskott som finns skall också vid detta tillfälle användas till att upprepa den erfarenhet som så ofta har gjorts under historiens gång. Denna erfarenhet började med att församlingen i Jerusalem i Kyrkans urtid erbjöd de icke-kristna den gripande anblicken av ett spontant utbyte av gåvor - ända till egendomsgemenskap för de fattigastes väl (jfr Apg 2:44-45).

Det verk som skall bli realitet kommer bara att bli en liten bäck som rinner ut i den kristna kärlekens stora flod, som flyter igenom historien. En liten, men betydelsefull bäck: jubelåret fick världen att rikta blicken mot Rom, mot den kyrka som “leder kärleksgemenskapen”[37], och att ge Petrus sin gåva. Nu vänder sig så att säga den kärlek till nästan som visades upp i katolicitetens centrum åter till världen genom detta tecken, som skall vara liksom en frukt och ett levande minne av den gemenskap man fick erfara under jubelåret.

Dialog och mission

54. Et nytt århundrade, ett nytt årtusende öppnar sig i Kristi ljus. Men inte alla ser detta ljus. Vi har den underbara och krävande uppgiften att vara dess återsken. Detta är det mysterium som var så dyrbart för kyrkofäderna: mysterium lunae - månens mysterium: de visar med denna bild på Kyrkans beroende av Kristus, solen, vars ljus hon återspeglar.[38]Detta var en möjlighet att uttrycka det som Kristus säger när han framställer sig självsom “världens ljus” (Joh 8:12) och samtidigt uppmanar sina lärjungar att vara “världens ljus” (jfr Matt 5:14).

Detta är en uppgift som får oss att ängslas när vi ser den svaghet som så ofta gör oss glanslösa och kastar sin skugga över oss. Men uppgiften kan lösas, om vi utsätter oss för Kristi ljus och förmår öppna oss för nåden, som gör oss till nya människor.

55. I detta nya betraktelsesätt återfinns också den utmaning som består av den interreligiösa dialogen, samtalet mellan de olika religionerna. Vi kommer också i det nya århundradet att engagera oss för denna i enlighet med de linjer som ritats upp av Andra Vatikankonciliet.[39] Under förberedelseåren för det stora jubelåret har Kyrkan också genom möten av anmärkningsvärd symbolisk betydelse försökt att bygga upp ett förhållande karakteriserat av öppenhet och dialog gentemot företrädare för andra religioner. Dialogen måste gå vidare. I en situation som präglas av en allt mer utpräglad kulturell och religiös pluralism så som man kan förutse i det nya årtusendets samhälle är denna dialog också viktig för att skapa en säker förutsättning för freden och driva bort religionskrigens dystra spöke, som har dränkt många epoker i mänsklighetens historia i blod. Den ende Gudens namn måste alltmer bli vad det är, ett fredens namn och ett fredens bud.

56. Men dialogen kan inte ha sin grund i religiös likgiltighet. Därför har vi kristna plikten att utveckla den på ett sådant sätt att vi framför det fullständiga vittnesbördet om det hopp som uppfyller oss (jfr 1 Pet 3:15). Vi behöver inte vara rädda för att detta skulle kunna vara en kränkning av den andres identitet, ty det är glad förkunnelse om en gåva: en gåva som är avsedd för alla och erbjuds alla med den största respekt för varje enskild människas frihet. Det är den gåva som består i förkunnelsen av den Gud, som är kärlek och som “så älskade världen att han gav den sin ende Son” (Joh 3:16). Allt detta kan inte, något som fört kort tid sedan framhävdes av förklaringen Dominus Iesus - Herren Jesus, inte vara föremål för ett slags ömsesidig förhandling, som om det för oss rörde sig om blott och bart en åsikt: förkunnelsen av denna gåva är för oss en nåd, som fyller oss med glädje och ett budskap som vi är förpliktade att förkunna.

Därför kan Kyrkan inte låta bli att missionera bland folken. Därför hör förkunnelsen att människorna finner fullheten av det religiösa livet i Kristus, som är “vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6) till de angelägnaste uppgifter som Kyrkan har att fullgöra i sin sändning till folken, missio ad gentes. Den interreligiösa dialogen “kan inte helt enkelt ersätta förkunnelsen utan förblir alltid inriktad på förkunnelsen.”[40]Plikten att missionera hindrar oss emellertid inte från att gå över till dialog och att lyssna med inre beredvillighet. Ty vi vet att när det gäller att loda djupet av nådens mysterium, som är oändligt rikt på konsekvenser för människans liv och historia, kan Kyrkan själv aldrig komma till ett slut, även om hon kan räkna med hjälp från Hjälparen, sanningens Ande (jfr Joh 14:17), som det ju tillkommer att leda in henne “i hela sanningen” (Joh 16:13).

Denna princip ligger inte bara till grund för den outsinliga teologiska fördjupningen av den kristna sanningen, utan också för dialogen med de olika formerna för filosofi, med kulturerna och religionerna. Ty inte sällan framkallar Guds Ande, “som blåser var den vill” (Joh 3:8) i den allmänmänskliga erfarenheten - trots alla motsägelser - tecken som också hjälper Kristi lärjungar att bättre förstå budskapet vars budbärare de är. Ansträngde sig kanske inte Andra Vatikankonciliet med denna ödmjuka och förtröstansfulla öppenhet att “tyda tidens tecken”?[41] även om hon företar en noggrann undersökning för att uppfatta “de verkliga tecknen på Guds närvaro och Guds planer”[42], inser Kyrkan inte bara att hon har givit något, utan också hur mycket hon också “fått av historien och genom människosläktets utveckling”.[43]Denna hållning av öppenhet och samtidigt noggrann urskillning har konciliet också infört gentemot de andra religionerna. Vi måste rätta oss efter dess lära och följa det i spåren med stor trohet.

I konciliets ljus

57. Vilken rikedom , kära bröder och systrar, finns inte i de anvisningar som Andra Vatikankonciliet har skänkt oss! Därför har jag vid förberedelsen för det stora jubelåret bett Kyrkan om att undersöka hur konciliet tagits emot.[44]Vad har det blivit av det? Det möte som hölls här i Vatikanen var en stund av sådan eftertanke, och jag önskar att detta på olika sätt också sker i alla lokalkyrkor. Medan åren går förlorar dessa texter varken sitt värde eller sin glans. De måste läsas på ett sakligt sätt, så att de kan antas och bearbetas som läroämbetets kvalificerade texter inom Kyrkans tradition. Vid avslutningen av jubelåret känner jag mig mer än någonsin förpliktad att visa på konciliet som på den stora nåd, som Kyrkan fått njuta gott av under det tjugonde århundradet. I detta koncilium har vi fått en säker kompass, som skall ge oss färdriktning på vägen in i det nya århundrade som nyss börjat.

Avslutning: Duc in altum - ro ut på djupt vatten!

58. Låt oss gå framåt fulla av hopp! Ett nytt årtusende ligger framför Kyrkan som en vidsträckt ocean, som det gäller att segla ut på. Därvid räknar vi med Jesu Kristi hjälp. Guds Son, som av kärlek till människan blev människa för tvåtusen år sedan, genomför också i dag sitt verk. Vi behöver uppmärksamma ögon för att se, och framför allt ett stort hjärta för att själva kunna bli hans redskap. Har vi inte firat detta jubelår för att åter komma i kontakt med denna levande källa till vårt hopp? Nu uppmanar oss Kristus, som vi betraktade i kärlek, än en gång till att bege oss på väg: “Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i faderns och Sonens och den heliga Andens namn” (Matt 28:19). Missionsuppdraget leder oss med uppmaningen till samma hänförelse, som karakteriserade den första tidens kristna, in i det tredje årtusendet: vi kan räkna med kraften från samma Ande, som utgöts på Pingstdagen och i dag sporrar oss att göra en ny början. Och vi känner oss burna av det hopp, “som inte sviker oss” (Rom 5:5).

Vid början av detta nya århundrade måste våra steg bli snabbare, då vi på nytt slår in på världens vägar. Det finns så många vägar, på vilka var och en av oss och var och en av våra kyrkor går, men de vägar som förenas genom den enda gemenskapen, den gemenskap, som dagligen hämtar näring vid det bord som dukas med det eukaristiska brödet och livet ord, känner inte till något avstånd. Varje söndag får vi liksom ett möte med Kristus i nattvardssalen, där han visade sig på kvällen “den första dagen i veckan” (Joh 20:19) för sina lärjungar, för att “andas in” Andens livgivande gåva i dem och leda in dem i evangeliseringens stora äventyr.

På denna väg ledsagar oss den allrasaligaste Jungfrun Maria, åt vilken jag för några månader sedan tillsammans med många biskopar, som hade kommit från alla delar av världen, anförtrodde det nya årtusendet. Många gånger under dessa år har jag framställt och åkallat henne som “den nya evangelisationens stjärna”. Så visar jag åter på henne som den klara morgonrodnaden och säkra ledstjärnan på vår väg. “Kvinna, se dina söner och döttrar” upprepar jag i anslutning till Jesu egna ord (jfr Joh 19:26), och gör mig hos henne till hela Kyrkans röst, som talar till henne med barnens kärlek.

59. Kära bröder och systrar! Den symbol som utgörs av den heliga porten stängs bakom oss, för att lämna den levande port, som är Kristus själv, mera vidöppen än någonsin. Efter jubelårets hänförelse återvänder vi inte till en grå vardag. Tvärtom, om vår pilgrimsvandring var äkta, har den gjort våra ben liksom elastiska för den väg, som väntar på oss. Vi måste följa aposteln Paulus efter i hans entusiasm: “Jag sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus” (Fil 3:13-14).

Må den uppståndne Jesus som slår följe med oss på våra vägar och som låter sig kännas igen “genom att bryta brödet” (Luk24:35) finna oss vaksamma och beredda att känna igen hans ansikte och springa till bröderna för att ge dem det stora budskapet: “Vi har sett Herren!” (Joh 20:25).

Detta är den frukt av jubelåret 2000 som vi så ivrigt längtar efter, det jubelår, som åter på ett levande sätt har ställt Jesu mysterium inför våra ögon, han som är Guds Son och människornas Frälsare.

Jubelåret går nu mot sitt slut och leder oss in i en framtid full av hopp. Må hela Kyrkans lov och tack genom Kristus i den heliga Anden stiga upp till Fadern!

Med denna önskan sänder jag ur djupet av mitt hjärta alla min välsignelse.
Vatikanen, den 6 januari 2001, Herrens uppenbarelses högtid,
i det tjugotredje året av mitt pontifikat.

JOHANNES PAULUS PP II

översättning: Domprost teol. dr. Lars Cavallin

FöRKORTNINGAR

Acta Apostolicae Sedis	(= den Heliga Stolens officiella handlingar)
CCL	Corpus Christianorum Latinorum (= Utgåva av de latinska kyrkofädernas verk)
CSEL	Corpus Scriptorum Eccelsiasticorum Latinorum (= Utgåva av de latinska kyrkliga författarnas verk)
DS	Denzinger-Schönmetzer, Enchiridion Symbolorum, definitionum de rebus fidei et morum (= samlingsvolym omfattande läroämbetets texter)
Ibid	samma verk, samma ställe
oaa	ovan anfört arbete
PG Patrologia Graeca	(=Migne, Utgåva av de grekiska kyrkofäderna)
PL Patrologia Latina	(=Migne, Utgåva av de latinska kyrkofäderna)

FOTNOTER

[1] Andra Vatikankonciliet, Dekret om biskoparnas herdeuppdrag i kyrkan, Christus Dominus, nr. 11

[2] Bullan Incarnationis mysterium, 29 november 1998, nr. 3: AAS 91 (1999), s. 132

[3] Incarnationis mysterium, nr.4, s.134

[4] Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 8

[5] De civitate Dei (Guds stat)XVIII, 51,2: PL 41, 614; jfr Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 8

[6] Jfr Johannes Paulus II, Apostolisk skrivelse Tertio millennio adveniente (10 november 1994), nr. 55,: AAS 87 (1995), s. 38

[7] Jfr Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 1

[8] Ignoratio enin Scripturarum ignoratio Christi est” (Comm in Is. - Kommentar till Jesaja-boken -, Prol. - Förord -: PL 24:17

[9] Jfr Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om den gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum, nr. 19

[10] “I de heliga fädernas efterföljd lär vi alltså enstämmigt att vi skall bekänna vår Herre Jesus Kristus på följande sätt: en och samme Son, vår Herre Jesus Kristus, fullkomlig i sin gudom och fullkomlig i sin mänsklighet, sann Gud och sann människa ...Kristus är en och densamme, den enfödde Sonen och Herren, som bekänns i två naturer, utan sammanblandning, föränderlighet, sönderdelning och delbarhet ...den enfödde Sonen, Gud, Ordet, Jesus Kristus, är inte uppdelad i två personer, utan en och densamme...”: DS 301-302

[11] Andra Vatikankonciliet, Pastoralkonstitution om Kyrkan i världen av i dag, Gaudium et spes, nr. 22

[12] Den helige Athanasios anmärker i detta sammanhang: “Människan skulle inte kunna gudomliggöras och skulle vara bunden vid det skapade, om inte Sonen vore sann Gud”, Andra talet mot arianerna 70: PG 26,425 B-426 G

[13] Katharina av Siena, Dialog om Guds Försyn, nr. 78

[14] Thérèse av Lisieux, Sista samtal, Gula häftet, 6 juli 1897: Opere complete, Città del Vaticano 1997, 1003

[15] Cyprianus, De Oratione Dominica - Om Herrens bön 23: PL 4, 553; jfr Lumen gentium, nr. 4

[16] Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution Lumen gentium, nr. 40

[17] Jfr Andra Vatikankonciliet, Konstitution om den heliga liturgin, Sacrosanctum Concilium, nr. 10

[18] Jfr Kongregationen för Trosläran, Skrivelse om några aspekter av den kristna meditationen Orationis forma (15 oktober 1989): AAS 82 (1990), 362-379

[19] Andra Vatikankonciliet, Konstitution om den heliga liturgin, Sacrosanctum Concilium, nr. 10

[20] Jfr Johannes Paulus II, Apostolisk skrivelse om helgandet av söndagen, Dies Domini (31 maj 1998), 19: AAS 90 (1998), 724

[21] Jfr ibid., 2: AAS 90 (1998), 714

[22] Jfr Johannes Paulus II, Dies Domini, nr. 35: AAS 90 (1998), 724

[23] Jfr Johannes Paulus II, Eftersynodal förmaning, Reconciliatio et paenitentia, nr. 18: AAS 77 (1985), 224

[24] Ibid., 31: oaa, 258

[25] Tertullianus, Apologeticum, 50,13: PL 1, 534

[26] Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om Kyrkan, Lumen gentium, nr. 1

[27] MsB 3vo, Opere complete, Città del Vaticano 1997, 223 - Självbiografiska skrifter, Helsingborg 1971, 171

[28] Jfr Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, kapitel III

[29] Jfr Kongregationen för klerus och andra organ i den romerska kurian, Instruktion om några frågor om lekmännens samverkan med prästernas tjänst, Ecclesiae de mysterio (15 augusti 1997): AAS 89 (1997), s. 852- 877, särskilt art. 5: Samarbetsorgan i lokalkyrkans tjänst

[30] Regula -Regel,III, 3: “Ideo autem omnes ad consilium vocari diximus, quia saepe iuniori Dominus revelat quod melius est” - “Därför har vi sagt att alla skall rådfrågas, eftersom Herren ofta för den yngre uppenbarar vad som är bäst”

[31] “De omnium fidelium ore pendeamus, quia in omnem fidelem Spiritus Dei spirat”: Epistula 23,36 till Sulpicius Severus: CSEL 29,193

[32] Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om Kyrkan, Lumen gentium, nr. 31

[33] Andra Vatikankonciliet,Dekret om lekmannaapostolatet, Apostolicam actuositatem, nr. 2

[34] Jfr Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om Kyrkan, Lumen gentium, nr. 8

[35] Andra Vatikankonciliet, Pastoralkonstitution om Kyrkan i världen av i dag, Gaudium et spes, nr. 22

[36] Andra Vatikankonciliet, Pastoralkonstitution om Kyrkan i världen av i dag, Gaudium et spes, nr. 34

[37] Jfr Ignatius av Antiochia, Brevet till romarna, Förord: Funk I, 252

[38] T.ex. Augustinus: “Luna intellegitur Ecclesia quod lumen suum non habeat, sed ab Unigenito Filio Dei, qui multis locis in Sanctis Scripturis allegorice sol est appellatus” - “Med månen menas Kyrkan, eftersom hon inte har sitt eget ljus, utan har det från Guds enfödde Son, som på många ställen i den Heliga Skrift kallas Solen”: Ennar. In Psalmos - Psalmkommentar, 10,3: CCL 38,42

[39] Jfr Deklaration om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna, Nostra aetate.

[40] Instruktion av Kongregationen för folkens evangelisering och det Påvliga rådet för interreligiös dialog, Dialog och förkunnelse: reflexioner och anvisningar (19 maj 1991), 82: AAS 84 (1992), 44

[41] Jfr Andra Vatikankonciliet, Pastoralkonstitution om Kyrkan i världen av i dag, Gaudium et spes, nr. 4

[42] Ibid., nr. 11

[43] Ibid., nr. 44

[44] Jfr Apostolisk skrivelse Tertio millennio adveniente - På tröskeln till det nya årtusendet (10 november 1994), 36: AAS 87 (1995),28

Hans Helighet Påven Johannes Paulus II:s

Apostoliska skrivelse