Herren Jesus

Om Jesu Kristi och kyrkans enastående ställning
och universella frälsningsuppdrag

HERREN JESUS befallde före sin himmelsfärd sina lärjungar att förkunna evangeliet för hela världen och döpa alla folk: “Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd” (Mark 16:15-16)”; “åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:18-20; jfr Luk 24:46-48; Joh 17:18,20,21; Apg 1:8).

Kyrkans universella sändning framgår av Jesu Kristi uppdrag och fullbordas under seklernas gång genom förkunnelsen av Faderns, Sonens och den heliga Andens mysterium och i proklamationen av Guds Sons människoblivande som den händelse som ger världen frälsning. Det grundläggande innehållet i den kristna tron uttrycks på följande sätt: “Jag tror på en Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är.

Och på en  Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår frälsnings skull har nedstigit från himmelen.  Och han har antagit kött genom den Helige Ande av Jungfrun Maria och blivit människa. Han har ock blivit korsfäst för oss under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. På tredje dagen har han uppstått efter skrifterna och uppstigit till himmelen. Han sitter på Faderns högra sida och skall igenkomma i härlighet för att döma levande och döda, och på hans rike skall icke vara någon ände.

Och på den Helige Ande, Herren och Livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas, och som har talat genom profeterna. Och på en, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett dop till syndernas förlåtelse och förväntar de dödas uppståndelse och den kommande världens liv.”[1]

2. Under tidernas lopp har kyrkan förkunnat och trofast vittnat om Jesu evangelium. Vid slutet av det andra årtusendet är denna sändning långt ifrån att ha nått sin fullbordan.[2]Därför är den helige Paulus ord aktuellare än någonsin: “...att jag sprider evangeliet är inget att vara stolt över, jag är tvungen till det. Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet” (1 Kor 9:16)! Detta förklarar läroämbetets särskilda omsorg om att ge skäl för och understödja kyrkans förkunnelseuppdrag, framför allt i det sammanhang som utgörs av världens olika religiösa traditioner.[3]

Andra Vatikankonciliet betraktar i sin deklaration om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna på ett öppet och positivt sätt de värden som dessa religioner vittnar om och erbjuder mänskligheten och förklarar:”Den katolska kyrkan förkastar ingenting av allt det som i dessa religioner är sant och heligt. Med uppriktig aktning betraktar hon dessa sätt att handla och leva, dessa anvisningar och läror, som - även om de i mycket avviker från det hon själv fasthåller och framlägger - likväl inte så sällan återger en stråle av den Sanning som upplyser alla människor.”[4]
Kyrkan går vidare i denna tankegång och använder sig i sin förkunnelse av Jesus Kristus, “vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6) i dag också av den interreligiösa dialogen. En sådan dialog ersätter förvisso inte utan åtföljer snarare sändningen till folken (missio ad gentes), som syftar till det “enhetens mysterium”, ur vilket “det framgår att alla män och kvinnor som blir frälsta har del av - om än på olika sätt - i ett och samma mysterium, frälsningen genom Jesus Kristus.”[5] Den interreligiösa dialogen, som är en del av kyrkans sändning att förkunna evangeliet,[6] kräver en attityd av förståelse och en relation mellan parterna som förutsätter ömsesidig kunskap och ömsesidigt berikande, i lydnad för sanningen och med respekt för friheten.[7]

3. Då man ägnar sig åt dialog mellan den kristna tron och andra religiösa traditioner - liksom när man djupare söker tränga fram till en sådan dialogs rötter - uppkommer nya frågor som man måste ta itu med genom att följa nya vägar i sin forskning, lägga fram förslag och föreslå handlingslinjer som fordrar uppmärksam omdömesförmåga. Denna deklaration fullgör en sådan uppgift och påminner biskoparna, teologerna och alla katolska troende om vissa oundgängligen nödvändiga element i den kristna läran, som kan bistå den teologiska reflexion som vill finna lösningar vilka överensstämmer med trons innehåll och svarar mot angelägna behov i den samtida kulturen.

Det förklarande språk som deklarationen använder sig av överensstämmer med dess avsikt, som inte är att på ett systematiskt sätt behandla Jesu Kristi och kyrkans unika och universella frälsningsmysterium; den vill lika litet framlägga svar på frågor som är föremål för fri teologisk diskussion, utan vill snarare  åter lägga fram den katolska tron när det gäller dessa ting. Därvid pekar den på några grundläggande frågor som är öppna för vidare utveckling och avvisar några särskilda åsikter som är felaktiga eller tvetydiga. Därför tar deklarationen upp sådant som har lagts fram av läroämbetet i tidigare dokument, för att upprepa vissa sanningar som är en del av kyrkans tro.

4. I dag är kyrkans ständiga missionsförkunnelse hotad av relativistiska teorier som söker rättfärdiga religiös pluralism, inte bara de facto utan också de iure (principiellt). Följaktligen anser man att vissa sanningar inte längre gäller; till exempel Jesus Kristi uppenbarelses definitiva och fullständiga karaktär; den kristna trons natur i jämförelse med andra religioners trosuppfattning; den heliga Skrifts inspiration, den personliga enheten mellan det eviga Ordet och Jesus från Nasaret, enheten mellan det människoblivna Ordets och den heliga Andens frälsningsepoker, Jesu Kristi enastående och allomfattande frälsningsmysterium, kyrkans universella frälsningsförmedling, den oskiljaktiga enheten mellan Guds rike, Kristi rike och kyrkan - även om skillnaden dem emellan upprätthålls - och Kristi enda kyrkas fulla och konkreta existens i den katolska kyrkan.

Rötterna till dessa problem står att finna i vissa förutsättningar av både filosofisk och teologisk natur, som hindrar förståelsen och accepterandet av den uppenbarade sanningen. Några av dessa kan nämnas här: övertygelsen om att den gudomliga sanningen undandrar sig vår insikt och inte kan uttryckas av oss, inte ens av den kristna uppenbarelsen; relativistisk inställning till sanningen själv - i enlighet med denna skulle det som är sant för någon inte vara sant för en annan; den radikala motsättningen man antar finns mellan västerns logiska och österns symboliska mentalitet; subjektivismen som genom att anse förnuftet som den enda källan till kunskap “inte längre kan lyfta blicken mot höjden och inte vågar nalkas själva varats sanning”[8] svårigheten att förstå och acceptera att definitiva och eskatologiska händelser inträffar i historien; synen på Guds Ords  historiska inkarnation, som reduceras till ett framträdande av Gud i historien och därmed töms på sitt metafysiska innehåll; sådana tänkares eklekticism som i sin teologiska forskning okritiskt tar upp idéer från olika filosofiska och teologiska sammanhang utan hänsyn till konsekvens, systematiskt sammanhang eller överensstämmelse med den kristna sanningen; slutligen tendensen att läsa och tolka Bibeln utanför traditionen och kyrkans läroämbete.

På sådana förutsättningars grund - vilka kan anta olika nyanser - utvecklas olika teologiska idéer - ibland framlagda som meningar och ibland som hypoteser - där den kristna uppenbarelsen och Jesu Kristi och kyrkans mysterium förlorar sin särprägel: de ses inte längre som absolut sanning och har mist sin frälsande universalitet. åtminstone kastar tvivel och osäkerhet sina skuggor på dem.

I. Jesu Kristi uppenbarelse är fullständig och definitiv

5. Som botemedel mot denna relativistiska mentalitet som blir allt vanligare är det framför allt nödvändigt att åter betona att Jesu Kristi uppenbarelse är fullständig och definitiv. Ja, man måste fast tro att i Jesu Kristi mysterium, i honom, Guds människoblivna Ord, som är “vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6) ges oss den gudomliga uppenbarelsens hela och fulla sanning: “Ingen känner Sonen utom Fadern, och ingen känner Fader utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för “ (Matt 11:27). “Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (Joh 1:18). “Ty i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning” (Kol 2:9-10).

I trohet mot Guds ord lär Andra Vatikankonciliet: “Den djupa sanning som uppenbarelsen låter oss veta såväl om skapelsen  som om människans frälsning strålar emot oss i Kristus, som är hela uppenbarelsens både medlare och fullhet”.[9] Vidare: “Jesus Kristus, Ordet som blev människa, sänd som ‘människa bland människor’, ‘talar Guds ord’ (Joh 3:34) och fullbordar det frälsningsverk som Fadern har gett honom i uppdrag att utföra (jfr Joh 5:36; 17:4). Därför har han - om vilken det heter att den som har sett honom har sett Fadern (Joh 14:9) - genom allt han var och visade, i ord och gärningar men framför allt genom sin död och ärorika uppståndelse från de döda samt till sist genom sändandet av sanningens Ande slutfört och fullbordat uppenbarelsen. Således bekräftar han (den) med ett gudomligt vittnesbörd...Alltså är denna kristna frälsningsordning, det nya och slutgiltiga förbundet, oförgänglig, och ingen ny allmängiltig uppenbarelse kan väntas innan vår Herre Jesus Kristus träder fram i makt och härlighet (jfr 1 Tim 6:14; Tit 2:13).”[10]

Sålunda kallar encyklikan Redemptoris missio (Frälsarens sändning) kyrkan ånyo till uppgiften att förkunna evangeliet som sanningens fullhet: “I detta slutgiltigt uppenbarade Ord har Gud gjort sig fullständigt känd. Han har uppenbarat för mänskligheten vem han är. Denna Guds självuppenbarelse är det grundläggande skälet till att missionen är en del av kyrkans natur. Hon kan inte underlåta att förkunna evangeliet, dvs den fulla sanning som Gud har uppenbarat om sig själv.”[11] Endast Jesu Kristi uppenbarelse “bringar en universell och slutgiltig sanning till vår historia som sporrar människoanden till oupphörlig ansträngning”[12]

6. Därför strider  teorin om en begränsad, ofullständig eller ofullkomlig uppenbarelse i Jesus Kristus som skulle kunna kompletteras av den man finner i andra religioner mot kyrkans tro. En sådan inställning har sin grund i uppfattningen att sanningen om Gud inte skulle kunna uppfattas och klargöras i sin helhet och fullständighet av någon historisk religion, vare sig av kristendomen eller av Jesus Kristus.

En sådan uppfattning står i radikal motsättning till de nyss citerade satserna i den katolska tron, enligt vilka den fulla och fullständiga uppenbarelsen av Guds frälsande mysterium ges oss i Jesus Kristus. Därför har Jesu ord och gärningar, ja hela hans framträdande i historien, även om de har sina begränsningar som den mänskliga verklighet de utgör, ändå det människoblivna Ordets, “sann Gud och sann människa”[13], gudomliga person som subjekt. Därför äger de i sig själva den slutgiltighet och fullständighet som tillkommer uppenbarelsen av Guds frälsningsvägar, även om det gudomliga mysteriet i sig självt förblir transcendent och outtömligt. Sanningen om Gud är inte avskaffad eller reducerad därför att den uttrycks på mänskligt språk; den är tvärtom unik, fullkomlig och fullständig, därför att den som talar och handlar är Guds människoblivna Ord. Därför fordrar tron av oss att bekänna att Ordet som blev kött, i hela sitt mysterium, som går från inkarnation till förhärligande, är källan - som visserligen har sitt ursprung i Fadern, men ändå är en verklig källa - likaväl som fulländningen av varje form för Guds frälsningsbringande uppenbarelse till mänskligheten,[14] och att den heliga Anden, som är Kristi Ande, skall lära apostlarna “hela sanningen” (Joh 16:13) - och genom dem hela kyrkan.

7. Människans svar på Guds uppenbarelse är “lydnad i tron” (Rom 16:26; jfr Rom 1:5; 2 Kor 10:5-6), varigenom människan i frihet överlåter sig själv förbehållslöst åt Gud, “böjer sig med förstånd och vilja helt under Gud som uppenbarar sig och instämmer av fri vilja med den av honom givna uppenbarelsen.”[15]  Tron är en nådegåva:”För en sådan tro krävs Guds förekommande och hjälpande nåd liksom det inre bistånd som en heliga Anden ger, Anden som måste väcka hjärtat så att det riktar sig mot Gud, som måste öppna förståndets ögon och låta alla människor känna ljuvligheten i att bejaka sanningen och tro på den.”[16] Trons lydnad inbegriper bejakandet av sanningen i Kristi uppenbarelse, som garanteras av Gud, som är sanningen själv:[17] “Tron är först och främst människans personliga anslutning till Gud; på samma gång - och denna aspekt är olösligt förbunden med den första - innebär tron människans fria samtycke till alla sanningar som Gud har velat uppenbara.”[18]  Därför innebär tron, som en “Guds gåva” och som en “övernaturlig gåva, ingjuten i människan av honom”,[19] ett dubbelt samtycke: ett ja till Gud som uppenbarar och till den sanning som han uppenbarar - genom det förtroende man har till honom som talar. Därför skall “vi inte tro på något eller någon annan än Gud - Fadern, Sonen och den helige Ande.”[20]

Därför måste skillnaden mellan tro i teologisk mening (“teologal tro”) och tro i andra religioner bestämt upprätthållas. Om tron är ett bejakande av uppenbarad sanning, som “gör det möjligt för oss att tränga in i mysteriet så att vi förstår det på ett sammanhängande sätt”[21], så är tro i andra religioner summan av erfarenheter och reflexioner som utgör den mänskliga skatten av mänsklig visdom och religiös längtan, som människan i sitt sökande efter sanningen har kommit fram till och handlat efter i sitt förhållande till Gud och det Absoluta.[22] 

Denna skillnad respekteras inte alltid i nutida teologisk reflexion. Därför identifieras ofta teologal tro (bejakande av den sanning som uppenbarats av den ende och trefaldige Guden) med tro i andra religioner, som alltså är religiös erfarenhet som fortfarande söker den absoluta sanningen och fortfarande saknar detta bejakande av Gud som uppenbarar sig själv. Detta är ett av skälen till att skillnaderna mellan kristendomen och de andra religionerna ibland tycks reduceras ända till utplåning.

8. Det framförs också en hypotes om att andra religioners heliga skrifter har ett inspirerat värde. Säkert måste man erkänna att det finns beståndsdelar av dessa texter som faktiskt kan vara medel med vilka oräkneliga människor under seklernas gång har kunnat och fortfarande kan ge näring åt och upprätthålla sin livsgemenskap med Gud. Och därför lär Andra Vatikankonciliet när det betraktar seder och bruk bud och läror i andra religioner att “även om de i mycket avviker från det hon själv fasthåller och framlägger - likväl inte så sällan återger en stråle av den Sanning som upplyser alla människor.”[23]

Men kyrkans tradition reserverar beteckningen “inspirerade texter” för Gamla och Nya Testamentets kanoniska böcker, eftersom dessa är inspirerade av den heliga Anden.[24] Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om den gudomliga uppenbarelsen tar upp denna tradition och framhåller: “Gamla och Nya testamentets böcker, i deras helhet och till alla deras delar, anser vår heliga moder kyrkan på grund av sin apostoliska tro vara heliga och kanoniska, därför att de har skrivits under den heliga Andens ingivelse (jfr Joh 20:31; 2 Tim 3:16; 2 Pet 1:10-21) och sålunda har Gud till upphov, och därför att de så som de är har överlämnats till kyrkan”.[25] Dessa böcker lär “tillförlitligt, sanningsenligt och utan misstag den sanning som Gud för vår räddnings skull vill ha nedtecknat i de heliga skrifterna.”[26]  Gud vill kalla alla folk till sig själv i Kristus och förmedla fullheten av sin uppenbarelse och sin kärlek till dem. Icke desto mindre underlåter han inte “att på många sätt ta sin boning inte bara hos enskilda utan även i hela folk, genom de andliga rikedomar de är i besittning av. Deras religioner är den viktigaste av dessa rikedomar, även om de är behäftade med otillräcklighet, brister och villfarelser.”[27] Därför tar de heliga böckerna i andra religioner, vilka i vår värld styr och ger näring åt sina anhängares existens, från Kristus-mysteriet emot de element av godhet och nåd som förekommer hos dem.

9. I samtida teologiskt tänkande förekommer det ofta att man föreställer sig Jesus från Nasaret som en speciell, begränsad historisk gestalt, som uppenbarar det gudomliga inte på ett exklusivt sätt, utan så att uppenbarelsen i honom kan kompletteras med andra gestalter som förmedlar uppenbarelse och frälsning. Guds oändliga, absoluta och yttersta mysterium skulle alltså framträda inför mänskligheten på många sätt och i många gestalter i historien: Jesus från Nasaret skulle vara en av dessa. Uttryckt mera konkret: Jesus skulle vara ett av de många ansikten Ordet har antagit under tidernas lopp, för att träda i frälsande förbindelse med mänskligheten.

För att vidare hävda universaliteten i den kristna frälsningstanken såväl som den religiösa pluralismen har man föreslagit att det måste finnas en Ordets frälsningsordning också utanför kyrkan och utan relation till henne, förutom det människoblivna Ordets frälsningsordning. Den första frälsningsordningen skulle ha större universalitet än den andra, medan Guds närvara skulle vara intensivare i den andra.

10.  Dessa åsikter är i djup konflikt med den kristna tron.

Första konciliet i Nicea avvisade i trohet mot den heliga Skrift felaktiga och förkortande tolkningar och definierade sin tro “på en  Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår frälsnings skull har nedstigit från himmelen.  Och han har antagit kött genom den Helige Ande av Jungfrun Maria och blivit människa . Han har ock blivit korsfäst för oss under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. På tredje dagen har han uppstått efter skrifterna och uppstigit till himmelen. Han sitter på Faderns högra sida och skall igenkomma i härlighet för att döma levande och döda, och på hans rike skall icke vara någon ände.”[28] Konciliet i Kalkedon följde kyrkofäderna i spåren och bekände “en och samme Son, vår Herre Jesus Kristus, fullkomlig i sin gudom och fullkomlig i sin mänsklighet, sann Gud och sann människa ... av samma väsen som Fadern till sin gudom och av samma väsen som vi till sin mänsklighet ... född av Fadern före all tid till sin gudom och i dessa yttersta dagar född för oss och för vår frälsning av jungfru Maria till sin mänsklighet.”[29] Därför uttalar Andra Vatikankonciliet att “Kristus, den nye Adam, är den fullkomliga människan, den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15), som i Adams söner har återställt den likhet med Gud som den första synden missbildade... Han, det oskyldiga Lammet, har genom sitt blod som han frivilligt utgöt, förvärvat livet åt oss, och i honom har Gud försonat oss med sig själv och med varandra, och ryckt oss undan slaveriet under djävulen och synden, så att var och en av oss med aposteln kan säga: ‘Guds Son har älskat mig och utgivit sig själv för mig’ (Gal 2:20).”[30]

Till detta tema har Johannes Paulus II uttryckligen förklarat: “Det strider mot den kristna tron att på något sätt göra en åtskillnad mellan Ordet och Jesus Kristus...Jesus är det människoblivna Ordet, en enda odelbar person... Kristus är ingen annan än Jesus från Nasaret; han är Guds Ord som blivit människa för att frälsa alla... även om man steg för steg upptäcker och lär sig att uppskatta de mångfaldiga gåvor som Gud har givit åt varje folk, får man inte skilja dem från Jesus Kristus som är medelpunkten i Guds frälsningsplan.”[31]

På samma sätt strider det mot den katolska tron att skilja mellan Ordets frälsningshandling i sig och det människoblivna Ordets frälsningsgärning. I och med inkarnationen görs varje frälsande gärningsom Guds Ord utför alltid i förening med den mänskliga natur han har antagit för att frälsa alla människor. Det enda subjekt som handlar i de båda naturerna, den mänskliga och den gudomliga, är Ordets enda person.[32]

Därför är en teori som skulle låta Ordet i sig, i sin gudom, efter inkarnationen, utföra någon frälsande gärning som “ett tillägg till” eller “bortom” Kristi mänsklighet, oförenlig med den katolska tron.[33]

11. Likaledes måste den troslära bestämt fasthållas, som ser frälsningsordningen som en enda, framsprungen ur den ende och trefaldige Gudens vilja. I mitten av denna frälsningsordning, som dess källa, befinner sig Ordets människoblivande - han är den gudomliga nådens Medlare både när det gäller skapelsen och återlösningen (jfr Kol 1:15-20)), han som sammanfattar allting (jfr Ef 1:10), “han som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet” (1 Kor 1:30). Ja, Kristi mysterium har sin egen inre enhet, som sträcker sig från den eviga utkorelsen i Gud till återkomsten i härlighet: “han (Fadern) har före världens skapelse utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek”(Ef 1:4); “i honom (Kristus) har vi fått vår arvslott, förutbestämda därtill av honom som låter allt ske efter sin vilja och sitt beslut” (Ef 1:11). “Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans Sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet” (Rom 8:29-30).

Kyrkans läroämbete förkunnar åter - i trohet mot den gudomliga uppenbarelsen - att Jesus Kristus är Medlaren och den universelle Frälsaren: “Ty Guds Ord genom vilket allting är skapat har själv blivit kött för att han, som den fullkomliga människan, skulle frälsa alla människor och sammanfatta allting i sig.” Herren är “han som Fadern har uppväckt från de döda och upphöjt och satt på sin högra sida och sålunda gjort till domare över levande och döda.”[34]Detta medlarskap som ger oss frälsning innebär också att Kristi, den evige översteprästens, frälsningsoffer är ett enda offer (jfr Heb 6:20; 9:11; 10:12-14).

12. Somliga framlägger hypotesen om en Andens frälsningsordning av större bredd än det människoblivna, korsfästa och uppståndna Ordets frälsningsordning. även denna inställning strider mot den katolska tron, som tvärtom anser att Ordets frälsande människoblivande är en trinitarisk händelse. I Nya Testamentet utgör Kristi, det människoblivna Ordets mysterium, orten för den heliga Andens närvaro liksom principen för Andens utgjutande över mänskligheten, inte bara i den messianska epoken (jfr Apg 2:32-36; Joh 7:39; 20:22; 1 Kor 15:45), utan också innan han trädde in i historien (jfr 1 Kor 10:4; 1 Pet 1:10-12).

Andra Vatikankonciliet har åter gjort kyrkan medveten om denna fundamentala sanning. I sin framställning av Faderns frälsningsplan för hela mänskligheten binder konciliet Kristi mysterium nära samman med Andens mysterium.[35] Hela det verk som utförs av Jesus Kristus, Huvudet, när han bygger sin kyrka under seklernas gång ses som något han gör i gemenskap med Anden.[36]

Vidare sträcker sig Jesu Kristi frälsargärning, med och genom hans Ande, bortom kyrkans synliga gränser, till hela mänskligheten. Konciliet talar om påskmysteriet i vilket Kristus redan nu förenar den troende med sig själv på ett levande sätt i Anden och ger honom hopp om uppståndelse, och framhåller: “Detta gäller inte endast för dem som tror på Kristus, utan även för alla människor som är av god vilja och i vilkas hjärtan nåden verkar på ett osynligt sätt. Ty emedan Kristus har dött för alla, och eftersom människans kallelse sist och slutligen i sanning är en, dvs. kallelsen till Gud, måste vi hålla fast vid att den heliga Anden erbjuder alla möjligheten att - på det sätt som Gud vet - få del i detta påskens mysterium.”[37]

Därför finns ett klart sammanhang mellan det människoblivna Ordets mysterium och Andens mysterium, som ju aktualiserar och genomför Sonens frälsningsgärning i alla människors liv. Dessa är ju kallade av Gud till ett och samma mål, både de som historiskt fanns före Ordets människoblivande och de som levde efter hans inträde i historien: Faderns Ande, utgjuten i överflöd av Sonen, är den som ger allt liv (jfr Joh 3:34). Därför har kyrkans läroämbete bestämt och klart påmint om sanningen att det finns en enda gudomlig frälsningsordning: “Andens närvaro och verkan berör inte bara individer utan även samhälle, historia, folk, kulturer och religioner... Den uppståndne Kristus verkar nu i människors hjärtan genom sin Andes kraft... Det är Anden som sår de ‘Ordets frön’ som finns i riter och kulturer och förbereder dem till att helt och hållet mogna i Kristus.”[38] Läroämbetet som erkänner Andens historiskt-frälsande funktion i hela universum och i hela  mänsklighetens historia[39] framhåller: “Samma Ande som verkade i Jesu födelse, liv, död och uppståndelse verkar i kyrkan. Anden ersätter inte Kristus och fyller inte något slags tomrum som enligt vad som ofta sägs skulle finnas mellan Kristus och Logos. Det som Anden verkar i människors hjärtan, folkens historia, kulturer och religioner bereder mark för evangeliet och kan endast förstås i relation till Kristus, Ordet som genom Andens kraft blev människa för att efter att i alla avseenden blivit människa frälsa alla människor och sammanfatta allt.”[40]

Slutligen handlar inte Anden inte utanför eller bredvid Kristus. Det finns bara en enda frälsningsordning som kommer från den ende och trefaldige Guden och utförs i Guds Sons människoblivande, död och uppståndelse, som aktualiseras av den heliga Andens samarbete och sträcker ut sitt frälsande värde till hela universum: “Därför kan ingen nå gemenskap med Gud annat än genom Kristus, genom den heliga Andens verkan”.[41]

III. Jesu Kristi enda och allomfattande frälsningsmysterium

13. Det framförs också en tes som förnekar Jesu Kristi enda och allomfattande frälsningsmysterium. En sådan åsikt har ingen biblisk grund. Nej, men måste fast tro på sanningen som alltid har lärts av kyrkan att Jesus Kristus, Guds Son, är Herren och den ende Frälsaren som genom sitt människoblivande, sin död och sin uppståndelse har fullbordat frälsningshistorien. Den har i honom sin fullhet och sin mittpunkt.

Nya Testamentet vittnar klart om detta: “Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin Son att rädda världen” (1 Joh 4:14); “Där är Guds Lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29). I sitt tal inför Stora rådet förkunnar Petrus för att förklara helandet av en man som varit lam från födelsen, vilket skedde i Jesu namn: “Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss” (Apg 4:12). Petrus tillägger att Jesus är “allas Herre”, “att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda”, och att därför “var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn” (Apg 10:36,42,43).

Paulus vänder sig till församlingen i Korinth och skriver: “Ty även om det finns så kallade gudar, i himlen eller på jorden - och det finns ju många gudar och många herrar - så har vi bara en Gud, Fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allt är till och genom vilken vi är till” (1 Kor 8:5-6). Vidare säger aposteln Johannes: “Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom” (Joh 3:16-17). I Nya Testamentet är Guds allomfattande frälsningsvilja nära knuten till Kristi ställning som den ende Medlaren: “(Gud) vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus” (1 Tim 2:4-6).

Det var i insikt om frälsningens enda och allomfattande gåva vilken erbjuds av Fadern genom Jesus Kristus som de första kristna mötte det judiska folket och visade medlemmarna av detta folk den fulländning av Lagen som överstiger Lagen. I samma insikt ställde de sig inför den hedniska världen i sin tid, som sökte nå frälsning genom flera olika frälsare. Kyrkans läroämbete har nyligen påmint om detta trosarv: “Kyrkan tror att Kristus, som dött och uppstått för alla, i sin Ande erbjuder människan det ljus och den kraft som låter henne besvara sin höga kallelse. Hon tror att under himmelen intet annat namn är givet åt människorna i vilket de kan frälsas (jfr Apg 4:12). Hon tror också att hennes Herre och Mästare har nyckeln till, att han är medelpunkten och målet för människans hela historia”[42]

14. Man måste därför i tro, som katolsk trossanning, hålla fast vid att den ende och Trefaldige Gudens frälsningsvilja erbjuds och fullbordas en gång för alla i Guds Sons människoblivande, död och uppståndelse.

I medvetenhet om denna trosartikel bör teologin i dag då den reflekterar över andra religioners religiösa erfarenheter och deras betydelse i Guds frälsningsplan undersöka om och på vilket sätt de historiska gestalterna och positiva beståndsdelarna i dessa religioner kan uppskattas och vilken plats de kan ha i den gudomliga  frälsningsplanen. I detta arbete har den teologiska forskningen ett vidsträckt arbetsfält under ledning av kyrkans läroämbete. Andra Vatikankonciliet fastställde att “Frälsaren i  sin ställning som den ende medlaren (inte utesluter) en mångskiftande samverkan från skapelsen utan framkallar fastmer en sådan; den härleder sig från den enda källa”.[43] Innehållet i denna form för “medförmedling”bör djupare utforskas, men måste alltid överensstämma med grundprincipen, Kristi unika medlarställning: “Detta utesluter inte olika slag eller grader av ‘medförmedling’, som får sin mening och sitt värde uteslutande utifrån Kristi egen förmedling, och man kan inte betrakta dem som parallella med hans eller som komplement till hans.”[44] Alltså måste lösningar på detta problem vilka föreslår att Gud genomför sin frälsning utanför Kristi enda medlargärning anses strida mot den kristna och katolska tron.

15. Inte så sällan föreslår man att teologin skall undvika att använda sig av begrepp som “unika ställning”, “universalitet” och “absoluthet”, som ger intryck av överdriven betoning av betydelsen och värdet av frälsningskeendet i Jesu Kristus i jämförelse med andra religioner. Men i själva verket är ett sådant språk bara troget uppenbarelsen, eftersom det utgör en utveckling av trons källor själva. Från början har de troendes gemenskap sett frälsningen i Jesus på ett sådant sätt att han ensam genom den sändning han fått från Fadern och i den heliga Andens kraft ger uppenbarelse (Matt 11:27) och gudomligt liv (jfr Joh 1:12; 5:25-26; 17:2) till hela mänskligheten och varje mänsklig person, ty han är Guds Son som blivit människa, blivit korsfäst och uppstått. 

I denna mening kan och måste man säga att Jesus Kristus har en betydelse och en ställning för mänskligheten och dess historia, som är helt enastående, som tillkommer honom ensam, är exklusiv, universell och absolut. Jesus är ju Guds Ord som blivit människa för allas frälsning. Andra Vatikankonciliet uttrycker detta trosmedvetande och lär: “Ty Guds Ord, genom vilket allting är skapat, har själv blivit kött, för att han, som den fullkomliga människan, skulle frälsa alla människor och sammanfatta allting i sig. Herren är slutmålet för mänsklighetens historia, den slutpunkt vari alla historiens och civilisationens önskemål sammanstrålar, människosläktets centrum, alla hjärtans glädje och deras längtans uppfyllelse. Det är han som Fadern har uppväckt från de döda och upphöjt och satt på sin högra sida och sålunda gjort till domare över levande och döda.”[45] “Det är just denna unika karaktär hos Jesus Kristus som ger honom en absolut och allomfattande betydelse, samtidigt som han hör till historien och därigenom är historiens medelpunkt och mål: ‘Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet’ (Upp 22:13).”[46]

IV. Kyrkans unicitet och enhet

16. Herren Jesus, den ende Frälsaren, bildade inte bara en enkel lärjungagemenskap, utan stiftade kyrkan som ett frälsande mysterium: han själv är i kyrkan och kyrkan är i honom (jfr Joh 15:1 ff; Gal 3:28; Ef 4:15-16; Apg 9:5). Därför hör också fullheten av Kristi frälsningsmysterium till kyrkan, som är oskiljaktigt förenad med sin Herre. Ja, Jesus Kristus fortsätter att vara närvarande och utföra sitt frälsningsverk i kyrkan och genom kyrkan (jfr Kol 1:24-27)[47], som är hans kropp (jfr 1 Kor 12:12-13,27; Kol 1:18).[48] Och liksom huvudet och lemmarna i en levande kropp visserligen inte är identiska med varandra men ändå oskiljaktiga, så kan Kristus och kyrkan inte blandas samman med varandra men heller inte skiljas åt och utgör tillsammans en enda “Kristus helt och hållet”[49]. Samma oskiljaktighet uttrycks i Nya Testamentet med analogin som liknar kyrkan vid Kristi brud (jfr 2 Kor 11:2; Ef 5:25-29; Upp 21:2,9).[50]

Därför måste man liksom man bekänner sin tro på att Jesus Kristus är en enda och universell Medlare och Frälsare också tro att det finns en enda Kyrka, grundad av honom. Detta tillhör den katolska tron. Liksom Kristus är en enda , så finns det en enda Kristi kropp, en enda Kristi brud: “en enda katolsk och apostolisk kyrka”.[51]Dessutom innebär Herrens löfte om att hann inte skulle överge sin kyrka (jfr Matt 16:18; 28:20) och att han skulle leda den med sin Ande (jfr Joh 16:13) enligt den katolska tron att kyrkan aldrig skulle upphöra att vara en enda och att hennes enhet alltid skulle bestå.[52] Dessa egenskaper tillhör kyrkans integritet.

De katolska troende skall bekänna att det finns historisk kontinuitet - som har sin rot i den apostoliska successionen[53] - mellan den kyrka som grundades av Kristus och den katolska kyrkan: “Hon är denna enda Kristi kyrka...att vara hennes herde har vår Frälsare efter sin uppståndelse givit i uppdrag åt Petrus (jfr Joh 21:17), åt honom och e övriga apostlarna har han anförtrott att utbreda och leda henne (jfr Matt 28:18 ff) och han har för alltid upprättat henne som ‘sanningens pelare och grundval’ (1 Tim 3:15). Denna kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur, har sin konkreta existens i en katolska kyrkan (subsistit in Ecclesia catholica), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.[54] Med uttrycket “subsistit in” försökte Andra Vatikankonciliet harmonisera två läroutsagor, å ena sidan att Kristi kyrka, trots splittringen bald de kristna, fortsätter att helt och fullt finnas till enbart i den katolska kyrkan, och å andra sidan att “det även utanför hennes synliga struktur finns flera element av helgelse och sanning, [55] dvs. att sådana element finns i dessa kyrkor och kyrkliga samfund som ännu inte är i full gemenskap med den katolska kyrkan.[56] Men när det gäller dessa kyrkor och kyrkliga samfund bör man konstatera att “deras kraft kommer från den nåd och sanning som i fullhet anförtrotts den katolska kyrkan.”[57]

17. Därför finns det enda kyrka. Denna  har sin konkreta existens i den katolska kyrkan, som leds av Petri efterföljare och biskoparna i gemenskap med honom.[58] De kyrkor som inte lever i fullständig gemenskap med den katolska kyrkan, förblir ändå, förenade med henne med intima band, dvs. av den apostoliska successionen och en giltig eukaristi, verkliga delkyrkor.[59] Därför är Kristi kyrka närvarande och verksam också i dessa kyrkor, även om de saknar full gemenskap med den katolska kyrkan, eftersom de inte erkänner den katolska läran om primatet, vilket biskopen av Rom enligt Guds vilja objektivt är i besittning av och utövar över hela kyrkan.[60] å andra sidan är de kyrkliga samfund som inte har bevarat ett giltigt vigt episkopat och ett till sitt väsen genuint eukaristiskt mysterium[61] inte kyrkor i egentlig mening, men de som har tagit emot dopet i dessa samfund är genom dopet införlivade i Kristi kropp och är i en viss, om än ofullkomlig,  gemenskap med kyrkan.[62] Dopet är ju i sig självt riktat mot den fulla utvecklingen av livet i Kristus, genom den fullständiga trosbekännelsen, eukaristin och den fulla gemenskapen i kyrkan. [63]

“De kristtrogna får därför inte föreställa sig att Kristi kyrka inte är mer än en samling - delad, men på något sätt ändå en - av kyrkor och kyrkliga samfund; inte heller får de anse att Kristi kyrka inte finns någonstans i dagens verklighet och bara måste anses vara ett mål som alla kyrkor och kyrkliga samfund måste sträva efter att nå;”[64] nej, “elementen i denna redan givna kyrka finns, förenade med varandra i den katolska kyrkan, och utan denna fullhet, i de andra samfunden.”[65] “även om dessa från oss skilda kyrkor och samfund enligt vår uppfattning lider av brister, saknar de alltså ingalunda betydelse och vikt i frälsningsplanen. Kristi Ande vägrar ju inte att använda dem som medel till frälsning, och deras kraft kommer från den nåd och sanning som i fullhet anförtrotts den katolska kyrkan.”[66]

Bristen på enhet bland de kristna är förvisso ett sår på kyrkans kropp, inte så att hon berövats sin enhet, utan så att “detta hindrar den fullständiga uppfyllelsen av hennes universalitet i historien”.[67]

V. Kyrkan: Guds rike och Kristi rike

18. Kyrkans sändning är “att förkunna Kristi och Guds rike samt att grundlägga det hos alla folk; så framstår hon som frö och begynnelse till detta rike på jorden.”[68]  å ena sidan är kyrkan “ett slags sakrament - dvs. tecken och redskap, både för den innerligaste förening med Gud och för hela människosläktets enhet.”[69] Hon är därför kallad att förkunna och upprätta detta rike. å andra sidan är kyrkan “folket vilket hålls samman utifrån Faderns och Sonens och den Helige Andes enhet.”[70]

Kyrkan är sålunda redan nu “Kristi rike närvarande i mysteriet”[71] och utgör dess frö och begynnelse. Guds rike har ju en eskatologisk dimension: det är redan närvarande i tiden, men det blir helt och fullt förverkligat först med historiens fulländning och fullbordan.[72]

Innebörden av sådana uttryck som himmelriket, Guds rike och Kristi rike i Bibeln och hos kyrkofäderna liksom i läroämbetets dokument är inte alltid exakt densamma, inte heller deras förhållande till kyrkan, som är ett mysterium vilket inte helt och hållet täcks av något mänskligt begrepp. Därför kan det finnas olika teologiska förklaringar av dessa begrepp. Men ingen av dessa möjliga förklaringar kan förneka eller på något sätt underlåta att försvara den intima förbindelsen mellan Kristus, Gudsriket och kyrkan: “Guds rike kan inte skiljas från vare sig Kristus eller kyrkan...Om Guds rike skils från Jesus, är det inte längre det rike som han uppenbarade. Resultatet blir att man ger en annan mening åt Guds rike, så att det blir till en rent mänsklig eller ideologisk företeelse; man ger Kristus en annan identitet, så att han inte längre framstår som den vilken allt har blivit underlagt (jfr 1 Kor 15:27).

- På samma sätt får man inte skilja Guds rike från kyrkan. Det är sant att kyrkan inte är ett självändamål, ty hon är inriktad på Guds rike.  Hon är dess frö, tecken och verktyg. Men även om kyrkan inte är detsamma som Kristus och Guds rike, är hon oupplösligt förenad med båda.”[73]

19. Att hävda den oskiljaktiga föreningen mellan Kristus och Gudsriket är inte att bortse från att Guds rike - också i dess historiska fas - inte kan identifieras med kyrkan i dennas synliga och sociala verklighet. Att “Kristus och Anden verkar utanför hennes gränser” får inte uteslutas.[74] Därför måste man också komma ihåg att “Guds rike berör alla, enskilda människor, samhället och hela världen. Att arbeta för Guds rike innebär att erkänna och att främja Guds kraft, som är närvarande i människans historia och förändrar den. Att bygga upphans rike innebär att verka för befrielse från det onda i alla dess former. Med andra ord: Guds rike uppenbarar och förverkligar Guds hela frälsningsplan.”[75]

Då man betraktar förhållandet mellan Guds rike, Kristi rike och kyrkan är det nödvändigt att undvika ensidiga betoningar, vilket är fallet med de “uppfattningar som medvetet betonar Guds rike och som utger sig för att vara ‘gudsrikescentrerade’.Man framhäver bilden av en kyrka som inte tänker på sig själv utan som helt och hållet ägnar sig åt att vittna om och tjäna Guds rike. Det är en kyrka som är till för andra, liksom Kristus var till för andra.Dessa uppfattningar rymmer förutom positiva aspekter även negativa. Först och främst tiger man om Kristus. Det rike man talar om är ‘teocentriskt’, ty enligt detta synsätt kan inte Kristus förstås av dem som inte tror på honom, medan däremot olika folk, kulturer och religioner kan finna en gemensam grund i det gudomliga, oavsett vilket namn man ger det. Av samma skäl betonar man skapelsemysteriet som avspeglar sig i olika kulturer och trosövertygelser, medan man tiger om frälsningsmysteriet. Dessutom lämnar denna uppfattning till sist antingen mycket litet utrymme för kyrkan eller också undervärderas hon, som en reaktion mot en påstådd ‘kyrkocentrering’ i det förflutna och på grund av att man betraktar kyrkan endast som ett tecken, som dessutom är tvetydigt.”[76]  Dessa uppfattningar strider mot den katolska tron därför att de förnekar den enastående karaktär som Kristus och kyrkan har i förhållande till Guds rike.

VI. Kyrkan och andra religioner i förhållande till frälsningen

20. Av det som framhållits ovan följer några punkter som är nödvändiga för den teologiska reflexionen då denna undersöker kyrkans och de övriga religionernas förhållande till frälsningen. Framför allt måste man bestämt hålla fast vid att “kyrkan under sin pilmgrimsfärd är nödvändig för frälsningen. Kristus är den ende förmedlaren och den enda vägen till frälsning. Han har själv uttryckligen inpräglat att tron och dopet är nödvändiga (jfr Mark 16:16; Joh 3:5).Därmed har han också bekräftat att kyrkan är nödvändig, eftersom människor träder in i henne genom dopet liksom genom en dörr.”[77] Denna lära får inte ställas i motsats till Guds universella frälsningsvilja (jfr 1 Tim 2:14): “Dessa två sanningar måste man hålla samman, nämligen alla människors möjlighet till frälsning i Kristgus och kyrkans nödvändighet för frälsningen.”[78]

Kyrkan är “det universella frälsningssakramentet”[79], eftersom hon som alltid på ett hemlighetsfullt sätt är förenad med Frälsaren Jesus Kristus, hennes huvud, och undeordnad honom, och därmed har en oersättlig relation till varje mänsklig varelses frälsning.[80] De som inte formellt och synligt är medlemmar av kyrkan “blir i Kristus frälsta genom nåd, även om den inte gör dem till formella medlemmar i kyrkan, men den upplyser dem på ett sätt som är anpassat till deras andliga och materiella livssituation. Denna nåd kommer från Kristus som en följd av hans offer och ges av den heliga Anden.”[81] Den har en relation till kyrkan: “Ty det är från Sonens och Andens sändning som hon leder sitt ursprung, i enlighet med Faderns rådslut.”[82]

21. Med avseende på det sätt på vilket Guds frälsande nåd - som alltid ges genom Kristus i Anden och har en hemlighetsfull relation till kyrkan - kommer de enskilda icke-kristna till del har Andra Vatikankonciliet inskränkt sig till att förklara att Gud skänker denna nåd “på vägar som endast han känner.”[83] Teologerna försöker mera ingående förstå denna fråga. Deras arbete skall uppmuntras, eftersom det säkert är till gagn  för att bättre kunna förstå Guds frälsningsplan och de vägar på vilka denna genomförs. Men i enlighet med vad som ovan har sagts om Jesu Kristi medlargärning och den “enastående och speciella relation”[84] som kyrkan har till Guds rike bland människor - som i grunden är Kristi, Frälsarens, allomfattande rike - ät det klart att det skulle strida mot tron att betrakta kyrkan som en frälsningsväg bredvid andra som finns i andra religioner, vilka anses komplettera kyrkans väg till frälsning eller till sitt väsen likvärdiga med den som erbjuds i henne, även om dessa andra frälsningsvägar påstås gå samman med kyrkan fram till Guds eskatologiska rike.

Säkert innehåller och erbjuder de olika religionerna element som kommer från Gud, [85] och som är delar av det som “Anden verkar i människors hjärtan, i folkens historia, kulturer och religioner.”[86]Ja, några böner och riter i andra religioner kan tjäna som förberedelse för evangeliet, så att de skapar möjlighet eller pedagogisk hjälp för människohjärtat att öppna sig för Guds handlande.[87]  Men man kan inte tillskriva dessa religioner ett gudomligt ursprung eller en frälsande verkan “ex opere operato” (i och med att själva den religiösa handlingen utförs), något som utmärker de kristna sakramenten.[88] Vidare kan det inte uteslutas att andra riter, i den mån de är avhängiga av vidskepelse eller andra misstag (jfr 1 Kor 10:20-21), kan vara ett hinder för frälsningen.[89]

22. I och med Frälsaren Jesu Kristi ankomst har Gud bestämt att kyrkan som grundats av honom skulle bli ett frälsningens instrument för hela mänskligheten (jfr Apg 17:30-31).[90]Denna trossanning minskar inte den uppriktiga respekt som kyrkan hyser för denna världens religioner, men samtidigt utesluter den den form för indifferentism, vilken “religion kännetecknas av en religiös relativism som utmynnar i uppfattningen att ‘en religion är lika god som en annan.’”[91] Om det är sant att andra religioners anhängare kan ta emot gudomlig nåd, så är det också sant att de objektivt sett befinner sig i en allvarlig bristsituation i jämförelse med dem som i kyrkan har tillgång till frälsningsmedlens fullhet.[92] “Alla kyrkans söner skall vara medvetna om att deras utomordentliga ställning inte beror av deras egna förtjänster utan av Kristi särskilda nåd. Om de inte motsvarar denna nåd i tanke, ord och gärning skall de i stället för räddning få en desto strängare dom.”[93] Man förstår då att kyrkan i lydnad för Herrens befallning (jfr Matt 28:18-20) och som ett krav av den kärlek hon hyser för alla folk “förkunnar och oupphörligt måste förkunna Kristus som är ‘vägen, sanningen och livet’ (Joh 14:6). I honom finner människorna det religiösa livets fullhet och i honom har Gud försonat allt med sig (jfr 2 Kor 5:18-19).[94] 

I den interreligiösa dialogen är sändningen till folken, missio ad gentes, “idag lika stark och nödvändig som alltid”[95]. “Gud ‘vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen’ (1 Tim 2:4)Gud vill att alla människor skall räddas genom att de lär känna sanningen. Räddningen finns i sanningen. De som rättar sig efter vad sanningens Ande driver dem till befinner sig redan på väg till frälsningen; men kyrkan som har fått sig denna sanning anförtrodd, måste gå deras önskan till mötes för att erbjuda dem sanningen. Det är därför att hon tror på Guds allomfattande rådslut att frälsa världen som hon måste vara missionerande.[96] Den interreligiösa dialogen är en del av kyrkans evangelisationsuppdrag och därför bara ett av kyrkans handlingssätt i hennes sändning till folken.[97] Jämlikhet, som är en förutsättning för den interreligiösa dialogen, har att göra med att deltagarna i en sådan dialog är jämlikar när det gäller deras personliga värdighet, inte med innehållet i läran, ännu mindre med Jesu Kristi ställning - som är Gud själv som blivit människa - i förhållande till andra religionsstiftare. Ja, kyrkan som styrs av kärlek och aktning för friheten,[98] måste i första hand vara förpliktad att för alla folk förkunna den sanning som definitivt uppenbarats av Herren och förkunna nödvändigheten av omvändelse till Jesus Kristus och inlemmande i kyrkan genom dopet och de andra sakramenten, för att fullt ut få del av gemenskapen med Gud, Fadern, Sonen och den heliga Anden. Därför minskas inte säkerheten om Guds allomfattande frälsningsvilja av plikten och nödvändigheten att förkunna frälsning och omvändelse till Herren Jesus Kristus - snarare får den ny styrka.

Avslutning

23. Avsikten med denna förklaring som upprepar och klargör vissa trossanningar har varit att följa aposteln Paulus exempel. Hanskrev till de troende i Korinth:”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot... (1 Kor 15:3)”. Den teologiska reflexionen som ställs inför vissa problematiska och till och med felaktiga utsagor manas att bekräfta kyrkans tro och ge skäl för hennes hopp på ett sätt som är övertygande och verksamt.

Då konciliefäderna på Andra Vatikankonciliet behandlade frågan om den sann religionen lärde de: “Vi tror att denna enda sanna religion finns inom den katolska och apostoliska kyrkan, som Herren Jesus betrodde med uppdraget att utbreda denna religion till alla människor, då han sade till apostlarna: ‘Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn, och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er (Matt 28:19-20). Människorna å sin sida är skyldiga att söka sanningen, i synnerhet i vad som rör Gud och hans kyrka, samt att omfatta och bevara den sanning de lärt känna.”[99] Kristi uppenbarelse är allt framgent “den sann ledstjärnan”[100] i historien för hela mänskligheten. “Sanningen, som är Kristus, bryter igenom av sig själv med allomfattande auktoritet”[101].  Det kristna mysteriet övervinner alla gränser i tid och rum och fullbordar den mänskliga familjens enhet: “Utifrån sina skilda platser och traditioner är alla kallade i Kristus att delta i den enhet som utmärker Guds barns familj ... Jesus river ner murarna som skiljer människor från varandra och skapar enhet på ett nytt och oöverträffat sätt genom att vi får del av hans mysterium. Denna enhet är så djup att kyrkan kan säga med den helige Paulus: “Ni är inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud” (Ef 2:19).[102]

Vid den audiens den 16 juni 2000 som gavs åt undertecknad kardinalprefekt för Kongregationen för Trosläran, godkände och bekräftade påven Johannes Paulus II, med säker kunskap om innehållet och med sin apostoliska auktoritet, denna deklaration, som antogs vid kongregationens plenarsammanträde och befallde att den skulle offentliggöras.

Rom, i Kongregationen för Troslärans ämbetslokaler, den 6 augusti 2000, på Herrens förklarings festdag ( presenterad 5 september 2000).

Joseph Kardinal Ratzinger
prefekt
+ Tarcisio Bertone SDB
ärkebiskop emeritus av Vercelli
sekreterare

översättning (från den engelska utgåvan):
Domprost teol. dr.Lars Cavallin
Copyright  Lars Cavallin
2000 12 01

Fotnoter

---

[1]	Första konciliet i Konstantinopel, Symbolum Constantinopolitanum, DS 150
[2]	Jfr Johannes Paulus II, encyklikan Redemptoris missio, 1: AAS 83 (1991), 249-250
[3]	Jfr Andra Vatikankonciliet, Dekret om kyrkans missionsverksamhet,  Ad gentes,och Deklaration om de icke-kristna religionerna, Nostra aetate; jfr också Paulus VI, Apostolisk förmaning Evangelii nuntiandi,: AAS 68 (1976), 5-76; Johannes Paulus II, encyklikan Redemptoris missio
[4]	Deklarationen om icke-kristna religioner, Nostra aetate, 2
[5]	Påvliga rådet för interreligiös dialog och Kongregationen för folkens evangelisering, Instruktionen “Dialog och förkunnelse,” nr. 9: AAS 84 (1992), 424; jfr Andra Vatikankonciliet, Pastoralkonstitution om kyrkan i världen av i dag,  Guadium et spes, nr. 22
[6]	Jfr Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 55: AAS 83 (1991), 302- 304
[7]	Jfr Påvliga rådet för interreligiös dialog och Kongregationen för folkens evangelisering, Instruktionen “Dialog och förkunnelse”, nr. 9: AAS 84 (1992), 417 ff
[8]	Jfr Johannes Paulus II, Encyklikan Fides et ratio (Tro och förnuft), nr.5:AAS 91 (1999), 5-88
[9]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om uppenbarelsen, Dei Verbum, nr. 2
[10]	Ibid., nr. 4
[11]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 5
[12]	Johannes Paulus II, Encyklikan Fides et ratio, nr. 14
[13]	Konciliet i Kalkedon, Symbolum Chalcedonense (Trosbekännelsen i Kalkedon): DS 301; jfr Athanasius, De incarnatione, (Om människoblivandet) 54,3: SC 199, 458
[14]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution Dei Verbum, 4
[15]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om uppenbarelsen, Dei Verbum, 5
[16]	Ibid.
[17]	Jfr Katolska Kyrkans Katekes (KKK), nr. 144
[18]	Ibid., nr. 150
[19]	Ibid., nr. 153
[20]	Ibid., nr. 178
[21]	Johannes Paulus II, Encyklikan Fides et ratio, nr. 13
[22]	Jfr ibid. nr. 31-32
[23]	Andra Vatikankonciliet, Deklaration om de icke-kristna religionerna, Nostra aetate, nr. 3; jfr Andra Vatikankonciliet, Dekret om kyrkans missionsverksamhet, Ad gentes, nr. 9: dekretet talar här om det myckna goda som finns utsått i människornas hjärtan “i folkens egna riter och kulturer”; Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 16, där de element av gott och sant omnämns som finns bland de icke-kristna och som kan anses som förberedelse för evangeliet.
[24]	Jfr Konciliet i Trient, Decretum de libris sacris et de traditionibus recipiendis, (Dekret om de heliga skrifter och traditioner som skall antas) DS 1501; Första Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om den katolska tron, Dei Filius, cap. 2: DS 3006
[25]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om uppenbarelsen, Dei Verbum, nr. 11
[26]	Ibid.
[27]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 55, jfr nr. 56 och Paulus VI, Apostolisk förmaning Evangelii nuntiandi, nr. 53
[28]	Första konciliet i Nicea, Symbolum Nicaenum (Trosbekännelsen i Nicea): DS 125
[29]	Konciliet i Kalkedon, Symbolum Chalcedonense: DS 301
[30]	Andra Vatikankonciliet, Pastoralkonstitutionen Gaudium et spes, nr. 22
[31]	Johannes Paulus II, Encyklika Redemptoris Missio, nr. 6
[32]	Jfr Leo den Store, Tomus ad Flavianum: DS 294.
[33]	Jfr Leo den Store, Brev till kejsar Leo I: Promisisse me memini: DS 318: “Gudom och mänsklighet har i och med tillblivelsen i Jungfruns sköte flätats samman till den grad, att det gudomliga icke handlar utan människan, och det mänskliga icke gör något utan Gud” (“in tantam unitatem ab ipso conceptu Virgnis deitate et humanitate conserta, ut nec sine homine divina, nec sine Deo agerentur humana”).
[34]	Andra Vatikankonciliet, Pastoralkonstitution om kyrkan i världen av i dag,  Gaudium et spes, nr. 45; jfr också konciliet i Trient, Dekret om arvsynden (Decretum de peccato originali), nr. 3: DS 1513
[35]	Jfr Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 3-4
[36]	Jfr ibid. nr. 7; jfr Irenaeus, som skrev att “det är i kyrkan som gemenskapen med Kristus, dvs. Anden, har lagts ned” (Adversus haereses III,24,1: SC 211, 472
[37]	Andra Vatikankonciliet, Pastoralkonsitutionen Gaudium et spes, nr. 22
[38]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio,nr. 28. - “Ordets frön”: jfr även Justinus Martyren, Andra apologien 8:1-2; 10:1-3;13:3-6, utg. E. Goodspeed, 84; 85; 88-89
[39]	Jfr Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 28-29
[40]	Ibid., nr.40
[41]	Ibid., nr. 5
[42]	Andra Vatikankonciliet, Pastoralkonstitution om kyrkan i världen av idag, Gaudium et spes, nr. 10. Jfr Augustinus, som skrev att Kristus är vägen, som “aldrig har saknats för människosläktet .. ingen har befriats från att gå denna väg, ingen befrias från den och ingen kommer att befrias från den”: De civitate Dei, (Om Guds stat) nr. 10,32,2: CCSL 47,312
[43]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 62.
[44]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 5
[45]	Andra Vatikankonciliet, Pastoralkonstitution om kyrkan i världen av i dag, Gaudium et spes, nr. 45. Kristi nödvändiga och absolut enastående ställning i den mänskliga historien uttrycks väl av Irenaeus på följande sätt: “i himlen styr och regerar det fullkomliga Ordet som Faderns förstfödde allt; på jorden frälser Jungfruns förstfödde, en rättfärdig och helig man, som vördar och behagar Gud, god och fullkomlig i allt, från helvetet alla dem som följer honom eftersom han är den förstfödde från de döda och Upphovsman till livet från Gud” (Demonstratio apostolica (Apostolisk bevisföring), nr. 39: SC 406, 138).
[46]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 6
[47]	Jfr Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 14
[48]	Jfr ibid., nr. 7
[49]	Jfr Augustinus, Enarratio in Psalmos, Ps 90, Sermo 2,1: CCSL 39, 1266; Gregorius den Store, Moralia in Iob, Praefatio 6, 14: PL 75, 525; Thomas av Aquino, Summa Theologiae III, q. 48, a. 2 ad 1
[50]	Jfr Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 6
[51]	Symbolum maius Ecclesiae Armeniacae (Den armeniska kyrkans större trosbekännelse): DS 48; jfr Bonifatius VIII, bullan Unam sanctam: DS 870-872; Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 8
[52]	Jfr Andra Vatikankonciliet, Dekret om ekumeniken, Unitatis redintegratio, nr. 4; Johannes Paulus II, Encyklikan Ut unum sint, nr. 11: AAS 87 (1995), 927
[53]	Jfr Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 20; jfr även Irenaeus, Adversus haereses (Mot heresierna) III,3,1-3: SC 211,20-44; Cyprianus, Epistula 33,1: CCSL 3B, 164-165; Augustinus, Contra adversarios legis et prophetarum, 1,20,39 (Mot lagens och profeternas motståndare): CCSL 49,70
[54]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 8
[55]	Ibid.;  jfr Johannes Paulus II, Encyklikan Ut unum sint, nr. 13; jfr också Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 15; Dekretet om ekumeniken, Unitatis redintegratio, nr. 3
[56]	Tolkningen av  uttrycket “subsistit in” som en möjlighet att påstå att Kristi enda kyrka också skulle kunna ha sin konkreta existens i icke-katolska kyrkor och samfund strider därför mot kyrkokonstitutionens autentiska mening: “Konciliet valde i stället uttrycket “subsistit in” just för att klargöra att det bara finns en enda ‘konkret existens, ‘subsistens’ för den sanna kyrkan, medan det utanför hennes synliga struktur bara finns ‘elementa Ecclesiae’  som - eftersom de är element av denna kyrka - strävar fram emot och leder till den katolska kyrkan (Kongregationen för trosläran, Anmärkning till boken “Kyrkan: nådegåva och makt” av P. Leonardo Boff: AAS 77 (1985), 756-762
[57]	Andra Vatikankonciliet, Dekretet om ekumeniken, Unitatis redintegratio, nr. 3
[58]	Jfr Kongregationen för trosläran, Deklarationen Mysterium Ecclesiae, 1: AAS 65 (1973), 396-.398
[59]	Jfr Andra Vatikankonciliet, Dekret om ekumeniken, Unitatis redintegratio, nr. 14 och 15; Kongregationen för trosläran, Brevet Communionis notio (Gemenskapens kännetecken), nr. 17: AAS 85 (1993), 848
[60]	Jfr Första Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om Kristi kyrka, Pastor aeternus: DS 3053-3054; Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 22
[61]	Jfr Andra Vatikankonciliet, Dekret om ekumeniken, Unitatis redintegratio, nr. 22
[62]	Jfr ibid., nr. 3
[63]	Jfr ibid., nr. 22
[64]	Kongregationen för trosläran, Deklarationen Mysterium Ecclesiae, nr. 1.
[65]	Johannes Paulus II, Encyklikan Ut unum sint, nr. 14
[66]	Andra Vatikankonciliet, Dekret om ekumeniken, Unitatis redintegratio, nr. 3
[67]	Kongregationen för trosläran, Brevet Communionis notio, nr. 17; jfr Andra Vatikankonciliet, Dekret om ekumeniken, Unitatis redintegratio, nr. 4
[68]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 5
[69]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 1
[70]	Ibid., nr. 4; Cyprianus, De dominica oratione (Om Herrens bön), 23: CCSL 3A, 105
[71]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 3
[72]	Jfr ibid., nr. 9; jfr också den bön som man hittar i Didache (De tolv apostlarnas lära),9:4: SC 248,176: “Må din kyrka församlas från jordens ändar till ditt rike”; jfr ibid., 10,5: SC 248, 180: “Kom ihåg, Herre, din kyrka, ... helga henne och församla henne från de fyra väderstrecken till ditt rike som du har berett åt henne.”
[73]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 18; jfr den “apostoliska förmaningen” Ecclesia in Asia (Kyrkan i Asien), nr. 17: l’Osservatore Romano, 7 november 1999. - Gudsriket är så oskiljaktigt förenat med Kristus att det i viss mån kan identifieras med honom (jfr Origenes, In Matthaeum homiliae [Predikningar över Matteusevangeliet], 14, 7: PG 13, 1197; Tertullianus, Adversus Marcionem [Mot Markion], IV,33,8: CCSL 1, 634)
[74]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 18
[75]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 15
[76]	Ibid., nr. 17
[77]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 14; jfr Andra Vatikankonciliet, Dekret om kyrkans missionsverksamhet, Ad gentes, nr. 7; Andra Vatikankonciliet, Dekret om ekumeniken, Unitatis redintegratio, nr. 3
[78]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 9; jfr Katolska Kyrkans Katekes, nr. 846-847
[79]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium,nr. 48
[80]	Jfr Cyprianus, De catholicae Ecclesiae unitate (Om den katolska kyrkans enhet), nr. 6: CCSL 3, 253-254; Irenaeus, Adversus haereses (Mot heresierna), III, 24, 1: SC 211, 472- 474
[81]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 10
[82]	Andra Vatikankonciliet, Dekret om kyrkans missionsverksamhet, Ad gentes, nr. 2. Den berömda formeln “extra Ecclesiam nullus omnino salvatur” (utanför kyrkan kan ingen  enda människa bli frälst) skall tolkas på detta sätt (jfr Fjärde Laterankonciliet, Första kapitlet, Om den katolska tron: DS 802; jfr också Det heliga officiets / Troskongregationens brev till ärkebiskopen av Boston: DS 3866-3872
[83]	Andra Vatikankonciliet, Dekret om kyrkans missionsverksamhet, Ad gentes, nr. 7
[84]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 18
[85]	Dessa är det gudomliga Ordets frön (semina Verbi) som kyrkan erkänner med glädje och respekt (jfr Andra Vatikankonciliet, Dekret om kyrkans missionsverksamhet, Ad gentes, nr. 11; Andra Vatikankonciliet, Deklaration om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna, Nostra aetate, nr. 2)
[86]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 29
[87]	Jfr. ibid.; Katolska Kyrkans Katekes, nr. 843
[88]	Jfr Konciliet i Trient, Dekretet om sakramenten, Decretum de sacramentis, canon 8, om sakramenten i allmänhet, de sacramentis in genere: DS 1608
[89]	Jfr Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 55
[90]	Jfr Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 17; Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 11
[91]	Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 36
[92]	Jfr Pius XII, Encyklikan Mystici Corporis (Om Kristi mystiska kropp): DS 3821
[93]	Andra Vatikankonciliet, Dogmatisk konstitution om kyrkan, Lumen gentium, nr. 14
[94]	Andra Vatikankonciliet, Deklaration om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna, Nostra aetate, nr. 2
[95]	Andra Vatikankonciliet, Dekret om kyrkans missionsverksamhet, Ad gentes, nr. 7
[96]	Katolska Kyrkans Katekes, nr. 851; jfr även 849-856
[97]	Jfr Johannes Paulus II, Encyklikan Redemptoris missio, nr. 55; Johannes Paulus II, Apostolisk förmaning “Ecclesia in Asia”, nr. 31
[98]	Jfr Andra Vatikankonciliet, Deklaration om religionsfriheten, Dignitatis humanae, nr. 1
[99]	Ibid.
[100]	Johannes Paulus II, Encyklikan Fides et ratio (Tro och förnuft), nr. 15
[101]	Johannes Paulus II, Encyklikan Fides et ratio,  nr. 92
[102]	Ibid., nr. 70