Advent

Advent
(Latin advenio, att komma till)

Enligt nutida (år 1907) bruk är Advent en period, som börjar med söndagen närmast aposteln Andreas' fest (30 november) och omfattar fyra söndagar. Den första söndagen kan komma så tidigt som den 27 november, och då har Advent tjugoåtta dagar, eller så sent som den 3 december, och då omfattar perioden endast tjugoen dagar.

Med Advent börjar kyrkoåret i kyrkorna i Väst. Under denna tid förmanas de troende att bereda sig att värdigt fira årsdagen av Herrens ankomst till världen som Guds inkarnerade kärlek. De skall sålunda göra sina själar till boningar för Frälsaren, som kommer i den heliga kommunionen och genom nåden, och de skall därvid göra sig beredda för hans slutliga ankomst som domare, vid döden och vid världens slut.

SYMBOLIK

För att nå detta syfte har Kyrkan ordnat liturgin för denna tid. I den officiella bönen, breviariet, kallar hon sina präster och andra tjänare att i Invitatoriet i Matutinen tillbedja "Herren, Kungen, som skall komma", "Herren, som redan är nära", "Honom vars härlighet skall ses kommande dag". Som läsningar för första nocturnen föreskriver Kyrkan kapitlen hos profeten Jesaja, som i skarpa termer talar om otacksamheten i Israels hus, de utvalda barnen, som har övergivit och glömt sin Fader; som talar om den lidande tjänaren, som är slagen för sitt folks synder; som på rätt sätt beskriver lidandet och döden hos den kommande Frälsaren och hans slutliga härlighet; som tillkännager, att hedningarna skall samlas på det heliga berget. I den andra nocturnen är läsningarna på tre söndagar tagna från den åttonde homilian av påven Leo (440-461) om fasta och allmosor som förberedelse för Herrens ankomst och på en söndag (den andra) från Hieronymus' kommentar om Jes 11:1, vilken text han tolkar som den välsignade jungfrun Maria som "spiran från Jesse rot". I adventstidens hymner finner vi lovprisning för Kristi ankomst, universums Skapare, som återlösare, kombinerat med bön till den kommande domaren av världen för att skydda oss från fienden. Liknande idéer framställs i antifonerna till Magnificat på de sju sista dagarna före vigilian till Jesu födelse. I dem anropar Kyrkan den gudomliga Visheten för att lära oss klokhetens väg; Davids nyckel för att befria oss från träldom; den uppgående solen för att upplysa dem som sitter i mörker och dödsskuggan, etc. I mässorna visas Kyrkans intention i valet av epistlar och evangelier. I episteln uppmanar hon de troende, att de eftersom Återlösaren är närmare, skall kasta bort mörkrets gärningar och ta på sig ljusets vapenrustning; de skall vandra i ärlighet, som på dagen, och ikläda sig Herren Jesus Kristus; hon visar att nationerna kallas för att lovprisa Herrens namn; hon ber dem att glädjas i Herrens närhet, så att lovprisningen av Gud, som övergår allt förstånd, kan bevara deras hjärtan och tankar i Kristus Jesus; hon förmanar dem att inte gå förbi domen, ty Herren skall, när han kommer visa hemligheter, som finns dolda i deras hjärtan. I evangelierna talar Kyrkan om Herrens, som kommer i härlighet; av honom, i och genom honom uppfylls profetiorna; om den Evige, som vandrar omkring mitt ibland judarna; om rösten i öknen, "Bered väg för Herren". Kyrkan tar oss i sin liturgi i anden tillbaka till tiden före inkarnationen av Guds Son, som om denna verkligen ännu en gång skulle äga rum. Kardinal Wiseman säger:

Vi uppmanas inte att torrt dra nytta av denna välsignade händelse, men vi skall dagligen sucka tillsammans med de gamla fäderna: "Sänd ner daggen, ni himlar, från ovan, och låt molnen låta den Rättfärdige regna: låt jorden öppnas och låt Förlossaren knoppas." Kollektbönerna på tre av de fyra söndagarna från den tiden börjar med orden: "Herre höj upp din makt och kom…" som om vi fruktade att vår orättfärdighet skulle hindra hans födelse.

VARAKTIGHET OCH RITUAL

Varje dag i Advent måste officiet och mässan på söndag eller helgdagar läsas, eller måste man åtminstone göra en åminnelse, det spelar ingen roll vilken grad festen som inträffar har. I det gudomliga officiet utlämnas Te Deum, den glädjefyllda hymnen med lovprisning och tacksägelse; i mässan läser man inte Gloria in excelsis. Halleluja bibehålls dock. Under denna tid kan inte högtidligt firande av äktenskapet (brudvigsel och välsignelse) äga rum; detta förbud är bindande till och med Epifanias högtid. Celebranten och de som tjänstgör vid altaret använder violetta kläder. Diakonen och subdiakonen bär i mässan, istället för dalmatikan som vanligen används, hopvikta mässhakar. Subdiakonen tar bort sin under läsningen av episteln, och diakonen byter ut sin mot en annan eller mot en bredare stola som bärs över vänster skuldra under tiden mellan evangeliets sjungande och kommunionen. Ett undantag görs för tredje söndagen (Gaudete- söndagen), då kläderna kan vara rosafärgade eller ha en kraftigare violett färg; de som gör tjänst vid altaret kan denna söndag bära dalmatikor, som även kan användas på vigilian till Jesu födelse, även om det är den fjärde söndagen i Advent. Påven Innocentius III (1198-1216) påstår, att svart färg skulle användas under Advent, men violett färg hade redan kommit till användning för denna period vid slutet av 1200-talet. Binterim säger, att det även fanns en lag, att bilder skulle täckas över under Advent. Blommor och reliker från helgon placeras inte på altaret under officiet och mässorna under denna tid, utom på tredje söndagen; och samma förbud och undantag finns beträffande användningen av orgel. Den allmänna uppfattningen, att de fyra veckorna i Advent symboliserar de fyratusen år av mörker, varunder världen inneslöts före Kristi ankomst, finner ingen bekräftelse i Liturgin.

HISTORISKT URSPRUNG

Det kan inte fastställas med någon grad av visshet, när firandet av Advent först introducerades i Kyrkan. Förberedelsen vår Frälsares födelses fest iakttogs inte, innan själva festen fanns till, och vi finner inget vittnesbörd om denna förrän slutet av 300-talet, när den enligt Duchesne (Christian Worship, London 1904) firades över hela Kyrkan, av några den 25 december, av andra den 6 januari. Vi läser om en sådan förberedelse i akterna i ett kyrkomöte, som hölls i Saragossa år 380, vars fjärde påbud föreskriver, att ingen skall tillåtas att hålla sig borta från kyrkan från sjuttonde december till högtiden under Epifania. Vi har två homilior av S:t Maximus, biskop av Turin (415-466), med titeln "In Adventu Domini", men han gör ingen hänvisning till någon speciell tid. Titeln kan vara ett tillägg av någon sekreterare. Det finns några homilior bevarade, de flesta troligen av S:t Caesarius, biskop av Arles (502-542), i vilka vi finner omnämnande av en förberedelse för Kristi födelsedag; likväl förefaller, av sammanhanget att döma, ingen allmän lag i ärendet ha existerat. Ett kyrkomöte, som hölls i Mâcon, i Gallien ålägger i sitt nionde påbud, att offret från den elfte november till Jesu födelse skall frambäras enligt Fastans rit på måndag, onsdag och fredag under veckan. "Galesian Sacramentary" framhåller fem söndagar för perioden; dessa fem reducerades till fyra av påven Gregorius VII (1073-85). Samlingen homilior från Gregorius den store (590-604) börjar med en predikan för andra söndagen i Advent. År 650 firades Advent i Spanien med fem söndagar. Flera kyrkomöten har stiftat lagar om iakttagande av fasta under denna tid, några börjar den elfte november, andra den femtonde och andra så tidigt som höstdagjämningen. Andra kyrkomöten förbjöd äktenskapets firande. I den grekiska kyrkan finner vi inga dokument om iakttagande av Advent tidigare än på 700-talet. Theodorus Studiten (d. 826), som talar om fester och fastor som allmänt firades av grekerna, nämner inte denna period. Under 700-talet finner vi, att den inte iakttogs som liturgiskt firande men som en tid för fasta och avhållsamhet, från den 15 november till Jesu födelse, som enligt Goar senare reducerades till sju dagar. Men ett rutenskt koncilium (1720) påbjöd fastan enligt den gamla regeln från den femtonde november. Detta är regeln för åtminstone några av grekerna. På liknande sätt har de ambrosianska och mozarabiska riterna ingen speciell liturgi för Advent utan endast fasta.

översättning till svenska från
The Catholic Encyclopedia
av Gunilla Gren