Kommentar till Mässans texter

Tredje påsksöndagen A

Luk 24:13-35

Själva uppståndelse-ögonblicket beskrivs endast i Matt 28:2-3. Men Jesus själv är redan borta och det är ängeln som berättar. Andra steget är att Jesus själv visar sig för sina lärjungar och sina vänner. Mark 16:9, 14; Luk 24:31, 36; Matt 28:16; Joh 20:16, 26; 21:1, 13.

Evangelisterna bemödar sig ständigt att ge en tillförlitlig och realistisk bild av händelsen. Jesus blir aldrig omedelbart igenkänd, hans gestalt försvinner alltid för att låta förstå att han inte längre är av denna värld, men samtidigt är den "förkroppsligad" så att man kan ge den alla de tecken som kännetecknar en jordisk varelse, för att på så sätt ta bort allt tvivel på hans nya existens. Från att ha använt uttryck som "har visat sig", "sågs", "ha uppenbarats" är han i denna berättelse personligt närvarande och samtalar med de lärjungar han går tillsammans med. Han verkar på nytt som en varelse av denna värld.

Schemat är ungefär alltid detsamma. Jesus blir plötsligt och oväntat närvarande, han blir inte omedelbart igenkänd, och när de som ser honom plötsligt igenkänner honom, blir de fyllda av glädje och fruktan. Lärjungarna på väg till Emmaus är vandrare precis som den apostoliska kyrkan är. Den har ett missionsuppdrag och är sålunda "på väg".

Evangelisten ser deras samtal utefter vägen som ett församlingsmöte v 14 och samtidigt som en teologisk diskussion. Kommuniteten som söker Kristus utlämnas inte åt sig själv. Kristus själv följer med och leder den osynligt. Han vandrar med de sina även om dessa inte märker det. Kristus är alltid med sin kyrka, även om endast de renhjärtade ser honom som Matt 5:8 säger.

Berättelsen om lärjungarna på väg till Emmaus är pedagogiskt upplagd och syftar till att leda lärjungarna till tro på uppståndelsen.

Det avgörande är att förstå Skrifterna, men det är också viktigt att ha, som den etiopiske hovmannen i Apg 8:26-39 Jesus som uttolkare.

Mötet mellan Jesus och hans lärjungar sker framförallt genom ordet. Läsningen och dess kommentar är faktiskt den första punkten då församlingen möts, det är den liturgiska celebrationens första punkt som föregår brödsbrytelsen vv 15-27.

Vv 25-26 Det, den mystiske vandraren, förebrår de två lärjungarna, det säger också kyrkan till alla de som har det svårt, men som envisas med att säga nej till budskapet om uppståndelsen. Det rör sig inte om brist på vittnesbörd utan om brist på tro på Guds ord som profeterna förmedlat till oss. Vers nr 26 är grundläggande för att förstå sambandet mellan uppståndelsen och lidandet.

Uppståndelsens tema har varit det svåraste att bygga på säkra skriftliga bevis. Och med början hos Mose och alla profeterna börjar den "okände" medvandraren att förklara för dem vad som står om honom överallt i skrifterna Jes 53, Ps 22.

När de kommer fram till Emmaus tar berättelsen en ny vändning. Kyrkan "på väg" gör en paus och Ordets liturgi blir en agape, en kärleksmåltid, och eukaristisk celebration vv 29-31.

Emmaus finns överallt där Kristi församlingar samlas. Dessa har alltid Jesus med sig till bords, precis som han har varit med dem längs vägen. Han är aldrig frånvarande som sägs i Matt 28:20.

Den eukaristiska celebrationen och brödsbrytelsen finns också i Luk 9:10-17 brödundret och i Luk 22:19ss , sista måltiden. Gesterna är de samma även om orden fattas.

"Att bryta brödet" Apg 2:42 i urkyrkan är att fira nattvarden. Höjdpunkten är när deltagarna tar emot brödet i åminnelse av Jesu död för de många. Kristus är närvarande, man känner igen honom när man tar emot honom och försöker att själv nå den yttersta grad av disponibilitet och utgjutelse av sig själv för andra.

Lärjungarna förberedde sig för måltiden genom att höra ordet men de kände igen Jesus först när de deltog i hans offer, inte bara som en kult eller rit, utan levande, verklig, som offer av sig själv för människorna.

Lärjungarna är medvetna om att det är tack vare mötet med hans ord som deras hjärtan har börjat öppna sig för Kristus v 32. Eukaristin är inte en magisk rit som agerar automatiskt pga de gester man använder regelbundet. Det är en assimilering av hela människan, av både tanke och vilja.

Texten är sammanställd av Yvonne Liljefors från "Luca" av Ortensio da Spinetoli, Cittadella Editrice, Assisi 1982