Etanasi under nazismen

30-talet: Eutanasi för fäderneslandet


Det tyska eutanasiprogrammet 1938-41
dödade 93 521 människor under loppet av dessa tre år.

Hur kunde läkarna delta?

Förberedelseperioden

Redan 1934 fanns i Deutschen ärzteblatt en informativ artikel av den högt uppsatte läkaren Gerhard Wagnar (Reichsärtzeführer). Han slog fast att mentalsjuka, omsorgspatienter, blinda, dövstumma, alkoholmissbrukare och efterblivna årligen kostade staten 1,2 miljarder riksmark. Dr Wagner fick redan 1935 information om det planerade eutanasiprojektet.
Nazisterna drev redan propaganda för att man skulle börja döda de svaga, som man såg som onyttiga, då de inte kunde arbeta och då vården kostade stora summor. Mari anordnade rundvisning i de psykiatriska sjukhusen som p g a penningbrist hade för lite personal, för att vanligt folk skulle se et som något gott att döda dessa sjuka. Och på en alkoholkonferens 1935 i Kiel ansåg medicinalrådet dr Pfannmüller att alkoholmissbrukare var skadliga befolkningselement som borde utrotas. 1935 infördes en steriliseringslag, som skulle "rena befolkningen från sjuka gener". Läkaren Werner Heyde utnämndes 1934 till SS - Hauptsturmführer för att utföra arvsbiologiska undersökningar i koncentrationslägren, och under 1937 förberedde han tillsammans med Hitlers livläkare, Karl Brandt, dödandet av de svagaste.

Planens genomförande

I juli 1939 inviteras 15 - 20 psykiatrer till ett möte i Berlin, där de informeras om hur man planerar att döda de mentalsjuka för att frigöra sjukhussängplatser till det förestående kriget. Läkarna får löfte om att slippa rättsliga påföljder, och att det enbart handlar om mentalsjuka. Det understryks att åtgärden är viktig för fäderneslandet. Det är frivilligt att delta, och läkarna får ansvaret för utförandet av planen. Alla utom en ansluter sig till planen. Planen är hemlig. Särskild sköterskepersonal anställs, som få avlägga ed på att inte berätta om planen. Sex anstalter utses till eutanasianstalter. Läkarna får order att göra en inventering av patienterna, och rådfrågas om hur man enklast kan döda dessa. De beslutar att koloxid är den enklaste metoden.
De perifera psykiatriska klinikerna skickar patienterna till övergångsanstalterna och därifrån till dråpanstalterna. På så vis är det inte de vanliga skötarna och läkarna, som skickar patienterna till krematorierna. Organisationen skall få vårdpersonalen att se patienterna som djur/fall och omöjliggöra personliga relationer.
Patienterna transporteras med bussar, och när alla förstår vad dessa bussar innebär, är det åtskilliga läkare och sköterskor som vägrar att medverka. Men bussarna kommer igen med krav på utlämnande av ett antal patienter, och läkarna lyder, kanske på grund av en stor auktoritetstro. I vissa fall meddelar anstalterna de sjukas familjer vad som förestår, och dessa kommer i stort antal för att hämta hem sina sjuka anhöriga, trots att det är förbjudet.

Tar dråpen slut 1941?

Nej, de förläggs till Polen. En hel avdelning med efterblivna barn dödas i Lubliniec i november - 41, de judiska patienterna i sjukhuset Zofiowka dödas i augusti - 42 och läkare och sköterskor därifrån skickas till Treblinka. Detta fortsätter kriget ut, och det handlar inte enbart om mentalsjuka utan även om epileptiker, handikappade, barn och vuxna. I Tyskland har kyrkorna protesterat mot avlivningarna, men först när den katolske biskop Clemens von Galen i Münster i juli predikar: "Aldrig under några omständigheter får människan döda en oskyldig utom i krig och i nödvärn" - då har allmänheten förstått, och det protesteras överallt.

Vad drev läkarna?
Hur är det möjligt ?

Kan vi på något sätt se en parallellitet till vad som nu händer i Sverige - Här finns för många gamla! Befolkningspyramiden är "skrämmande", för få skall betala pension till för många! De gamla får inte komma på sjukhem/ ålderdomshem/ vårdboende, när de själva önskar det och känner att de har behov av omhändertagande, ty platserna reserveras för dem som är alltför sjuka för ålderdomshem, och samtidigt har man minskat personalen på dessa hem. Så nu börjar somliga professorer i etik en propaganda för att legalisera att läkare dödar patienter. Ska läkare här denna gång kunna förbereda sig och vägra medverka?? (Källa: Ernst Klee, "Euthanasie" im NS - Staat. Die "Vernichtung lebensunwerten Lebens", Fischer Verlag 1991.

Anne Marie Gravgaard,läkare

Katolskt Magasin nr 6 2001

Till KATOLIKnu