Kommer Irland att vara kristet år 2030?

Hur Dublins ärkebiskop ser på detta

DONEGAL, Irland, den 18 juli 2005 (Zenit.org ).

- Här är arbetstexten till ett anförande förberett av Dublins ärkebiskop Diarmund Martin för ett anförande vid Patrick MacGills sommarskola i Glenties, grevskapet Donegal.
Texten har bearbetats lätt här.

Kommer Irland att vara kristet år 2030?

Anteckningar från ett tal av Dublins ärkebiskop Diarmuid Martin, Irlands primas

För ett par veckor sedan blev jag förvånad över ett yttrande från en tysk TV föreställning med föredrag av Greger Gysi, ledaren för det tyska kommunistiska partiet. När han blev tillfrågad om sina bekymmer för det tyska samhället sade han: "Ich fürchte eine Gottlose Gesellschaft" - "Jag fruktar ett gudlöst samhälle."

Det var en ovanlig kommentar från ledaren i ett kommunistiskt parti, som hade sina rötter i det forna Östtyskland. När TV-debatten fortsatte, noterade denne uttalade ateist, att det tyska samhället behöver det moraliska ramverk, som endast de kristna rötterna inbäddade i hans samhälle kan ge. Han noterade, att även den högst moralistiska lagen i den kommunistiska ideologin i Tyska Demokratiska Republiken var effektivt rotad i kristna principer.

Dessa kommentarer slog mig i synnerhet, eftersom denne talare aldrig var kristen. Han är personligen av judisk bakgrund, och området Tyska Demokratiska Republiken var den del av Tyskland, där religiöst praktiserande alltid varit och fortfarande är exceptionellt lågt.

Det är svårt att förneka, att det då finns ett medvetande, vari våra västliga samhällen, även när de förefaller vara avkristnade, fortfarande bibehåller spår av en kristen kultur, som äger en unik kapacitet i moraliska sammanhang. Ingen annan filosofisk eller politisk grund har någonsin gjort det riktigt så bra.

Irland genomgår i dag en process av sekularisering, som många skulle kunna se befinna sig i rörelse mot den situation, som beskrevs av Gysi: ett sekulariserat samhälle, som fortfarande vänder sig till en kulturellt religiös livssyn för att hålla samman och bygga den mest effektiva samstämmighet, som är möjlig, kring ett nätverk av värden, som samhället behöver -- åtminstone i vissa ögonblick. Kanske Irland kan vara likt detta år 2030-- , men innebär det, att Irland skulle vara kristet?

Bortom mätningar

Naturligtvis borde man verkligen börja med frågan, om Irland är kristet idag. Är det mer eller mindre kristet än det var för 20, 50 eller 100 år sedan? Jag tror, att vi verkligen inte har tillräcklig fast undersökning angående beskaffenheten av förändringen i den religiösa troheten. Som ärkebiskop av Dublin är jag förvånad över ytligheten och det anekdotartade vittnesbörd jag får presenterat, när jag frågar om konkreta pastorala alternativ och om trons situation på Irland.

Det finns regelbundna mätningar, om hur många människor, som säger sig tro på Gud eller delta regelbundet i mässan eller vilket kyrkosamfund eller tro de ansluter sig till. Men vi behöver mer klarhet beträffande, vad människor verkligen svarar, när de svarar på en sådan mätning.

Låt mig som stående avsides även notera, att resultaten av sådana undersökningar ofta tolkas och sätts ihop på ett sätt, som inte är det mest objektiva. Om det till exempel sägs, att 60% av den irländska befolkningen deltar regelbundet i söndagsmässan, är kommentarerna, att antalet är sjunkande, att vi har sjunkit under Polen, och att vi på något sätt står på randen till slutet. Vilket politiskt parti skulle inte kippa efter andan, om det fick höra, att det inte endast hade stöd av 60% av befolkningen, utan att 60% av befolkningen deltog i "Cumman"- möten varje vecka! Det finns ingen plats för självbelåtenhet, men kristendomen är hälsosamt närvarande i det irländska samhället.

Men låt mig komma tillbaka till frågan om, vad människor menar, när de besvarar en undersökning med att säga, att de tror på Gud.

Tron har komplex beskaffenhet. På grund av dess beskaffenhet är det svårt att ange någon mängd. Folk kommer att besvara frågor om tron på olika sätt. Tron är inte identisk med trosanslutning. Det finns icke praktiserande katoliker, som är äkta troende, och det finns även många, som ät praktiserande men som i verkligheten inte kan tro. Jag har nyligen även sett termen "icke-troende präst"!

Tron handlar om relation, och relationer kan ha olikartade kvalitéer. Det jag skulle vara intresserad att lära känna handlar inte om antalet utan om kvalitén i trosrelationen.

Personlig tillit

Min uppgift som biskop är att predika och vittna om Guds ord och att vara ledare för en kyrkogemenskap, som skall leda människor och gemenskaper att leva i en djupare personlig relation med Jesus Kristus, en relation som stimulerar till hopp, meningsfullhet, identitet och frihet.

I vanligt språkbruk handlar tron på en person om tillit. Tron är någonting, som går bortom det vi ser eller vet. Det finns en djupt personlig dimension i begreppet tro, i motsats till något man ser eller vet. Tron kräver personlig tillit och är omöjlig utan den kärlek, som erkänner troheten och trovärdigheten hos den andre, som jag fäster min tillit till.

Tron är något annorlunda än det jag ser eller vet. Om det jag ser visar sig vara en illusion, kan jag bli besviken. Min kunskap kan vara felaktig, men jag kan börja finna medel till rättelse. Men när någon jag litar på sviker mig, finns det en djup personlig känsla att ha blivit förledd, bedragen och missbrukad av någon, som jag hade erbjudit något som är det djupaste i all mänsklig relation.

Religiös tro är tro på Gud, men inte på någon allmän Gud ur vår egen skapelse. För den kristne är Gud inte ett anonymt element eller en makt inom eller över universum. Gud är först och främst ett ansikte.

Kristna tror på en Gud, som har talat, som har uppenbarat sig själv, som har gått in i dialog med mänskligheten, en dialog i kärlek. Förvisso lever den kristne Guden själv i relation, den relation som finns i Treenigheten och som drivs av önskan att uppenbara en frälsande kärlek, som är överflödande och gratis.

Alltför ofta har denna tro, som är baserad på kärlek och förlåtelse, blivit förvanskad till en krävande, negativ lagbok. Andra har förvanskat begreppet frihet och trygghet, som tron skulle ge. Jag är till exempel förvånad över den otrygghet, som omger tron hos så många. Tron borde vara en relation, som gör människor fria och trygga på ett moget sätt. En relation som framkallar otrygghet, oro och fruktan är inte den kristna relation man har i tron på Gud.

Flykt från otrygghet

Det finns dessutom i dag former av ny religiös erfarenhet, som tycks ge trygghet, men det de erbjuder är endast flykt från otrygghet. De förefaller lämna människor trygga, eftersom de hjälper människor att komma undan verkligheten i dess fullhet och att särskilt undvika den risk, som är en väsentlig dimension av tron. Tron på Gud måste förmedlas inom realiteterna i den värld, vari vi lever. Kristen tro, som tro på Jesus Kristus, är inkarnation och inte flykt.

Jag har tillgripit några medel för att beskriva vad tron liknar. Den är långt ifrån endast en obestämd "kulturell kristendom, vare sig denna är "kulturell katolicism" eller "kulturell anglikansk tro", termer som ibland tycks återspegla en stämpel, en kollektiv kultur eller till och med en stam, snarare än det som är väsentligt i tron.

I ännu högre grad gäller, att tron inte endast är vag "kulturell andlighet". Andlighet kan, trots den till synes tydliga innebörden i ordet, faktiskt vara helt materiell, utan någon egentlig öppenhet mot det transcendenta.

Jag minns, att vid Förenta Nationernas konferenser på 1990-talet skulle vi ha debatter om lämpligheten i de FN:s dokument, som innehöll hänvisningar till "andlighet" och andliga värden. I allmänhet var de pluralistiska europeiska länderna inte entusiastiska, eftersom de fruktade, att detta skulle kunna innebära någon positiv hänvisning till religionen (vilket skulle vara en sekulariserad dödssynd).

Å andra sidan vädjade Ryssland under början av Gorbachevs regering om andlighet, och kineserna understödde även efterfrågningarna hos den Heliga Stolen, under det man medgav, att deras system tillät andlighet: "Kinesisk socialistisk andlighet", tillade ambassadören skyndsamt.

Sökande efter hopp

Det finns något fundamentalt i den mänskliga längtan, som söker ande, mening och hopp. Det finns något i den mänskliga anden, som strävar efter att ställa djupare frågor om livets mening och att fastställa, vad de djupaste verkligheterna är.

Många kommer att hitta sin väg i den världsliga andligheten, och de kommer att leva ut sin världssyn med hängivenhet, idealism, generositet och tillfredsställelse. För andra kan sökandet efter andlighet förvisso bli ett tecken på sökande efter det transcendenta och bli första öppningen till tro.

Originaliteten i tron är dock, att den inte kommer genom vår konstruktion, den är ett svar på en personlig handling av Gud. Den är svar på en inbjudan gjord till mig i en personlig situation. Tron är ett erkännande, att Gud älskar mig personligen.

I den meningen är tron alltid överraskning och risk. Det är överraskningen, att Gud har letat reda på mig personligen och ber mig att svara

Den relationen beskrevs av påven Benedikt XVI i hans installationsanförande på Peterstorget för några månader sedan: "Vi är inte någon tillfällig och meningslös produkt av utvecklingen. Var och en av oss är resultat av en tanke hos Gud. Var och en av oss är önskad, var och en av oss är älskad, var och en av oss är nödvändig. Det finns inget skönare än att bli överraskad av Evangeliet, av mötet med Kristus."

Kommer Irland att vara kristet år 2030? Det beror på hur väl Kyrkan för ut sin mission. Denna mission avgörs dock genom trons beskaffenhet.

Evangeliets överraskning

Jag skulle bli mycket förvånad, om Irland år 2030 skulle vara ett helt hedniskt land, om det inte fanns resterande närvaro av kristendomens värden i det irländska samhället och om denna närvaro inte vore den största inspirationen för landets etiska grundsyn, även om det skulle vara frågan om ett generaliserat fasthållande till sådan etisk grundsyn med generös räckvidd i fråga om tolkning och tolerans beträffande det som denna grundsyn verkligen medför.

Mitt primära intresse är dock att se till, att så många irländska män och kvinnor som möjligt år 2030 kommer att tillåta sig själva att dagligen "överraskas av Evangeliet" och kommer att försöka göra detta trons språng och sedan följdriktigt skapa sina liv enligt konsekvenserna i sin tro.

Vad som än händer eller inte händer kommer att bestämmas genom sättet och de pastorala strukturerna hos Kyrkan i dag. Jag tror till exempel, att många i vårt samhälle misslyckas att göra trons språng, eftersom vi, som Kyrka, som en institution och som en gemenskap av troende, aldrig fullt ut har gjort detta språng.

Vi har aldrig helt och hållet överlämnat oss själva åt Gud, som kan göra oss fria, utan vi sitter fast i de ting vi på falskt sätt känner, att de kan ge oss trygghet. Tron är alltid ett språng in i mörkret, men i tillförsikten att Jesus inte har lämnat oss föräldralösa. Vi kommer aldrig att kunna leda andra till trons djup och glädjen i vårt hopp, om vi förblir fångade i begränsningen i vår innevarande världssyn.

Detta innebär dock inte, att de troende år 2030 kommer att koppla av, lyckliga att leva passivt som en minoritet inom ett pluralistiskt samhälle. Tron kan inte leva isolerad från kultur och verklighet.

Å ena sidan påverkas möjligheten till levande tro av samhället. Tron behöver en social och kulturell omgivning, som kommer att tillåta den att växa, att blomstra i frihet och att ge sitt bidrag till samhället. Irland kan år 2030 mycket väl vara mer pluralistiskt, men låt oss hoppas, att denna pluralism inte är av den intoleranta typ, som försöker marginalisera bort religösa uttryck från offentlig plats.

Å andra måste de troende, för att tron och kulturen skall påverka varandra, vara mer konsekventa i sitt engagemang i världens realiteter. Bön till exempel är det ögonblick, då vår tro kommer till uttryck i dess djupaste och mest konkreta form.

Guds skapelse

Men bönen är inte en flykt från världen. Den är det ögonblick, då vi erkänner, att Gud som är annorlunda är en verklig dimension i vår verklighet, i verkligheten i mitt liv.
När vi ber, erkänner vi Guds herravälde och hans transcendens. Då vi erkänner Guds herravälde och transcendens, erkänner vi, att vi inte skapade världen med våra egna händer, och att vi aldrig borde försöka att sätta oss själva i Guds ställe.

Om skapelsen är Herrens, hur kan vi då låta bli att dela världens rikedom rättvist, hur skulle vi då kunna slösa bort skapelsens resurser, hur skulle vi då kunna misshandla eller förfördela eller utnyttja någon annan person? Ju djupare tron är hos den troende, desto mer kommer han eller hon att ge sitt oersättliga bidrag till dialogen rörande samhällets välfärd.

Inom några områden måste denna dialog med samhället kanske bli motkulturell. Jag har till exempel nyligen kommenterat, att jag inte är säker om, att vi helt har fattat vilka de långsiktiga konsekvenserna är av genomgripande sekularisering och individualisering av äktenskapets institution. Det är inte möjligt att försona varje trend med Evangeliet.

Vi måste hitta två sätt att betona värdet av ömsesidighet i äktenskapet och värdet av äktenskapet som institution, och inte endast i sakramentala termer, men i termer som säger, vad det uttrycker för samhället. Om vi rätt och slätt står vid sidan av och irrar omkring tillsammans med den samtida kulturen, kommer vi att ha misslyckats att ge vårt samhälle just den typ av konstruktivt möte mellan Evangeliets budskap och samtida kultur som behövs.

Trons utformning

För att åstadkomma denna typ av mogen kristen tro i dagens värld måste vi revolutionera våra strukturer i utformningen av tron som en livslång uppgift. Jag frapperades över, att den första anhållan, som Dublins stifts Kvinnoforum, upprättat av min företrädare, kardinal Connell, gjorde inte handlade om "kvinnors problem", utan om trons utformning! Att vara troende är ingen lätt uppgift i dag.

De pastorala strukturerna i Kyrkan måste struktureras på ett sådant sätt, att den troende, ung och gammal, känner att han eller hon tillhör en gemenskap, som önskar att de blir fria, ansvariga och helt och hållet mänskliga. En Kyrka med strukturer, som ger delaktighet, kommer att vara mer effektiv i denna uppgift än en auktoritär sådan. Jag hade här skrivit "en auktoritativ, klerikal Kyrka". Men det auktoritära draget har inte prästerligt monopol. Det finns auktoritärt drag även bland lekmän: en auktoritär, konservativ ideologi och förvisso även en auktoritär, progressiv ideologi.

Vi behöver träda in i en ny dialog med engagemang i tron med våra unga människor. Vi behöver låta unga människor känna, att de är en del av Kyrkan och ge dem ansvar i våra gemenskaper. De behöver bli engagerade och stimulerade.

Vi gör framsteg på detta område. Det är här jag ser, att de datauppgifter som i allmänhet görs tillgängliga är vilseledande och bristfälliga. Uppgifterna kan notera en minskning i antal. Jag skulle dock vilja säga, att jämsides med en minskning i antalet av dem som deltar i söndagsmässan, möter jag regelbundet församlingsgemenskaper, som aldrig har varit så pulserande som de är i dag. Ju mer delaktighet, desto starkare kyrkogemenskap.

Lekmän i handling

Jag har till exempel bett om, att pastorala församlingsråd skall upprättas i alla församlingar. Detta skulle kunna förefalla vara en administrativ åtgärd, men det som har hänt är, att när inbjudan gjordes för att söka dem, som önskade vara mer aktiva i sin församling, kom hundratals människor fram. De kom till församlingsmöten, och de förpliktigade sig själva att vara aktiva i tjänande och gudstjänster. Det finns även andra exempel, som kom från nya andliga rörelser och små grupper, oftast drivna av lekmän.

Kommer Irland att vara kristet år 2030? Svaret kommer inte att bestämmas av detta års eller nästa års granskning. Detta års och nästa års granskning och den år 2030 kommer att bestämmas av det sätt, varpå vi arbetar i dag för att föryngra Kyrkan och för att ge ny vitalitet åt dess strukturer, genom det sätt varpå vår Kyrkas gemenskaper och institutioner verkligen är Kyrka, platser där kunskap om och kärlek till Gud tar överhanden.

Våra gemenskaper måste syfta till att var gemenskaper med mogen tro, men de borde inte bli elitbetonade getton. Kyrkan måste genom sin natur vara öppen, och den måste öppna en välkomnandets väg för dem som fortfarande är på väg, dem som fortfarande söker, dem som fortfarande är svaga och dem som är syndare.

Om vi i dag kan fortsätta att bygga sådana pulserande gemenskaper, kommer de att vara gemenskaper, som kommer att ge kött och blod åt den mer dunkla kristna livssyn, som Irland kommer att ha ärvt år 2030. Evangeliets budskap kommer att vara lika relevant som någonsin år 2030. Vi måste garantera att de rätta budbärarna finns där: män och kvinnor formade av tron, autentiska vittnen om Jesu kärlek och helande makt.

Jag är tillitsfull, att Irland år 2030 inte kommer att vara ett gudlöst samhälle utan ett samhälle, där kärleken till Gud levs ut av män och kvinnor som fortsätter att överraska och öppna nya vägar för alla.

ZE05071821
Översättning till svenska från engelsk text från http://www.zenit.org
top

Till KATOLIKnu