Trettondedag Jul 2006


Predikan av

Msgr. Furio Cesare

Vår Frälsares katolska kyrka Malmö 2006-01-06

Matt 2:1-12

Gud har valt att uppenbara sin härlighet tydligast i inkarnationen - i att han blir människa i Kristus. Men när detta sker och när ljuset lyser så reagerar människor på olika sätt. I dagens evangelietext möter vi tre grupper av människor som står som symbol för tre förhållningssätt till Guds utsträckta hand.: de österländska stjärntydarna, översteprästerna/de skriftlärda samt Herodes.

Herodes den store som han kom att kallas, regerade från 37-4 f Kr. (Vilket innebär att vår tideräkning är felaktig, egentligen lever vi runt 2008 e Kr!) Han hade blivit tillsatt som kung av den romerska senaten. Han var hänsynslös i sitt regerande. Han mördade bl.a. sin fru, sina tre söner, sin svärmor, svåger, morbror och många andra. Hans regeringsperiod kännetecknades av glans, prakt och ståt. Han byggde många teatrar, amfiteatrar monument, hednaaltare och borgar/fort. Hans största projekt var att återuppbygga templet i Jerusalem, ett bygge som påbörjades ca år 20 f Kr och fullbordades runt 64 e Kr. Men det blev sedan lagt i ruiner 6 år senare när Romarna jämnade det mesta med marken år 70 e Kr.

Herodes reaktion när han får höra nyheten om Messias födelse är vid första ögonkastet berömvärt. Han vill veta, han undersöker skrifterna. Men hans hjärta visar något annat än längtan efter att få välkomna Messias. Han ser i honom en konkurrent till makten. Messias är ett hot mot hans position, mot hans maktställning, hans privilegier och hans trygghet. Herodes har tidigare röjt undan alla eventuella konkurrenter, till och med sin egen älskade fru och några av sina egna söner har han dödat, och nu smider han planer för att göra detsamma med denna nykomling på maktscenen. Ingen ska kunna störta honom från tronen.
Vi kanske har svårt att känna igen oss i och identifiera oss med en sådan maktfullkomlig despot som Herodes, men trots allt finns det likheter i hans reaktion till Jesus och vår egen inställning och gensvar när Guds härlighet uppenbaras. För på samma gång som Jesus omnämns som fridsfursten så är han samtidigt en fridsstörare. Och det är det som den gamle profeten Symeon har sagt till Maria i samband med att Jesus omskars i templet när Jesus var åtta dagar gammal: Detta barn skall bli till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen. (Luk 2:34-35).

Jesus är den som och utmanar våra värderingar och prioriteringar; vi upplever i vårt kristna liv motstridiga känslor inför honom, vi är fascinerade men på samma gång oroas vi över hans framträdande. Dessutom pågår ofta en andlig kamp i våra liv, en egen brottningskamp om vem som skall ha sista ordet i våra liv. Och det är ett faktum att vi återvänder med regelbundenhet till denna strid. På senare tid har det uppstått slagsida i förkunnelsen om Guds vilja, då vi säger att Gud endast verkar i samklang med vår vilja. Jag tror inte det är korrekt. Fastän Guds vilja är god och leder till salighet osv, så kan den upplevas för oss, som lever i ofullkomlighet och i bristande vishet, som obekväm och förlustbringande. Men då behöver vi böja knä och fatta beslut som känns obekväma och inte alls "rätt", för Gud vill det, han är ju kungen! Eller värnar vi hellre om våra rättigheter och privilegier - precis som Herodes?

Nästa grupp är översteprästerna och de skriftlärda. När Herodes ville få klarhet om vart Messias skulle födas så kom svaret blixtsnabbt. De skriftlärda kunde ju sin bibel, Messias skulle födas i Betlehem. En liten stad som endast låg en mil från Jerusalem. Men det finns inget som tyder på att översteprästerna eller de skriftlärda, efter att ha fått rapporten från stjärntydarna och förstått att Herodes tog deras ord på allvar, genast sprang till sina kameler och åsnor och åkte denna korta sträcka för att försöka finna Messias eller i alla fall undersöka om det stämde!

Och jag har ställt mig frågan: "varför agerade de inte på informationen de fick?". För de skriftlärda tillhörde ju rörelsen som verkligen längtade efter Messias och jobbade hårt för att förbereda marken för hans ankomst. Kanske ansåg de inte att budbärarna vara förtroende värda? De var ju stjärntydare från Babylon! Eller så resonerade man att den som lever får se! Alltså, om det är någon sanningshalt i rapporten så kommer det visa sig. Eller så hade man tappat fokus från att känna till att läsa. De kanske nöjde sig med att känna till skriftstället om platsen för Messias födelse... Men oavsett hur de nu resonerade så gick de miste om Undret!

Och hur lätt är det inte för oss att falla in i samma sätt att relatera till sådana tecken som kan leda oss till ett fördjupat möte med Herren. Vi avfärdar kanske Guds handlande och går miste om Guds välsignelse för att vi inte riktigt uppskattar budbärarna eller för att vi intar en väldigt avvaktande och försiktig attityd till det som sker. Och frågan är vilken hjärteinställning Herren söker? Självklart inte naivitet och obetänksamhet, men kanske en attityd som präglas mer av barnets nyfikenhet och upptäckarglädje!

En levande tro handlar inte i första hand om att kunna rabbla teologiskt korrekta trossanningar utan om att ha mött den Uppståndne! Och här finns en fara för oss som har levt i kyrkliga traditioner som betonat upplevelser och eftermöten in absurdum, att istället retirera in i ett kyligt, teoretiskt förhållande till vår tro och till Sanningen. Och symptomen av det ser man efter ett tag i sitt liv: ett inre liv som bäst kan beskrivas som iskallt och ytligt; man lever med en bristande förundran över det ofattbar; man har en minimal glöd i vittnande och i tillbedjan; kärleken till vår nästa saknas.

Tro är liv, teologi handlar om att bena ut och förstå sina och Kyrkans gemensamma erfarenheter. Och här behöver vi nog gång efter annan be Herren om nåd och hjälp att på nytt få varma hjärtan och en vilja som genomsyras av den helige Ande. Så vi går från ord till handling. Så att vi inte blir sådana som vet vad som är rätt och fel, men inte handlar på det. Så att vi inte får omnämnandet att de kunde på långt håll avslöja dålig bibeltolkning och felaktig lära, men bibelns värderingar hade inte någon nämnvärd betydelse i deras eget liv. De visste att kärleken till sin nästa var det högsta och viktigaste i den kristna gemenskapen men bjöd aldrig in nya människor i sin bekantskapskrets osv.

Och så kommer vi slutligen till de österländska stjärntydarna - som inte nöjde sig med mindre än att få möta konungen. Kaspar, Melchior och Balthasar - de tre vise männen!

Myten och legenden har utvecklat denna story till att ge dem namn och bestämma antalet till tre! Men det enda som texten säger är att det fanns några som gensvarade på det tilltal som Gud gav dem.

Enligt den senaste forskningen så upptäckte dessa vise män, som fungerade som astrologer, läkare och vetenskapsmän, troligtvis i Persien, Babylonien, på morgonen den 17 april år 6 f Kr., hur Jupiter steg upp i öster, strax före solen, i Vädurens stjärnbild. Enligt deras sätt att tolka denna händelse, så tydde detta tecken på stor kraft, en kraft som förebådade födelsen av en odödlig och allsmäktig person. Att det skulle ske i det heliga landet framgick av att det utspelade sig i Väduren, tecknet som styrde ödena för folken i Judeen, Samarien och Palestina (artikel av Lennart Samuelsson i Östgöta Correspondenten, måndagen den 24 dec. 2001. L.Samuelsson är docent i fysik och ordförande i Östergötlands astronomiska sällskap).

Textens berättelse om stjärnan verkar också innehålla övernaturliga inslag, Gud verkar skapa ett särskilt ljus som leder dem direkt till stallet. Men berättelsen om stjärnan lär oss att Gud har sina egna unika vägar att nå in till varje människa. Gud kan så att säga tända en stjärna överallt där människor befinner sig. Något som väcker vår uppmärksamhet, något som får oss på allvar att reflektera över livet. Vad har varit din "stjärna"?

Det fascinerande är att de valde att handla på det som de sett. Kontrasten till de skriftlärda som hade undret inom en mils avstånd, och dessa vise män som rest kanske under något år för att finna konungen är slående. Och det finns några saker som vi har att lära av dessa stjärntydare: att vara uppmärksamma på Guds tilltal i vår närhet.

Vad försöker han säga till dig? Att inte leva i snabbmatskulturens förbannelse i din kristna tro. Den som söker han finner, för den som bultar skall dörren öppnas. Men om jag förstått saken rätt så har den grekiska texten betydelsen, den som håller på att söka, bulta och alltså inte ger upp. De visa männen fick verkligen söka och det tog tid. Men de ansåg att det var värt denna uppoffring. Vad tycker du att mötet med Gud är värt? Att närma sig Kristus på rätt sätt. De föll ner och gav honom sin hyllning. De gav de finaste gåvorna till det lilla barnet.

Herodes försökte röja undan den nya kungen, de skriftlärda nöjde sig med att på avstånd känna till födelseplatsen, de vise männen hängav sig i tillbedjan och i givande. Det återstår en fråga: Och du, vad är din reaktion och din attityd till Kristus?


Till KATOLIKnu