TOLFTE SÖNDAGEN "UNDER ÅRET"


Predikan av

diakon Erik

Vår Frälsares katolska kyrka Malmö 2009-06-25

årg B -09 Mark 4:35-41

Många människor i dagens samhälle har det inte så tryggt och lugnt, som man skulle kunna tro. Oro och rädsla för att mista arbetet känner många - andra går omkring med en ständig känsla av otillräcklighet - att inte ha tillräckliga kunskaper i sitt arbete eller oroar sej för hur man skall hinna med allt - både familj och arbete. Ibland hör man uttrycket "det står mej upp i halsen". När man använder det uttrycket, kan man befinna sej i en svår och farofylld situation. Uttrycket kan beskriva en materiell nödsituation, men det kan också var ett brutet förhållande - verklig livsångest eller att man är förtvivlad för att man inte förstår livets mening.

I händelsen på Genesarets sjö, när Jesus och lärjungarna blev överraskade av en kraftig stormby ryms hela evangeliet. Deras båt var nära att kantra. Men trots att situationen var ytterst hotfull, så sov Jesus i lugn och ro i aktern på båten, som vi hörde nyss. Evang. är så enkelt att ett barn kan förstå det. Det finns ingen orsak att vara rädd, när Jesus är med. Med lärjungarna och Jesus Kristus i båten kan vi för vårt inre se en bild av Kyrkan, som är på väg över tidens hav mot det eviga livets strand. Just detta - vi alla tillsammans med Kristus i båten gör oss till Kyrkan - som varenda dag styr mot evigheten.

I denhär situationen när lärjungarna bokstavligen kunde föreställa sej hur det skulle kännas att "ha vattnet stående upp till halsen" - så förlorade de det förtroende, som de hittills haft för vår Herre. I sin förtvivlan skrek de ut sin ångest och ställde den fråga som står i Mk 4,38: "Mästare bryr du dig inte om att vi går under?" I lärjungarnas stora nöd - visade Jesus sin makt för dem - Han uppenbarade sitt handlande med Guds fullmakt. Stormen och vågorna lydde Jesus Kristus och sjön blev lugn. Var och en av oss har kanske någon gång tänkt - ja, Gud bryr sej nog inte om mej - om jag ber eller inte. Alla kommer vi till en punkt i livet, då vi tycker att allt är som en vägg framför oss och att allt är hopplöst - marken känns inte fast under fötterna. Tidigare var bönens liv lätt - inte något tungt och besvärande. Men vi var förhoppningsfulla och tänkte - det ordnar sej nog.

Så en dag kom en förfärande tomhet - bönetorka - inget intresse för våra dagliga uppgifter, varken i skolan eller på arbets-platsen. Kanske har det hänt något, sjukdom, förlust av någon närstående eller kanske en svår personlig motgång. Eller så har det inte hänt något särskilt alls. Men plötsligt ser vi fel i allt - både i oss själva och andra. Kyrkan var inte det som passade mej - livet kändes motbjudande. Utan att vi anar det kan frestelsens vind börja blåsa. Plötsligt kommer våra dåliga sidor fram - vi tänker bara på oss själva och inte på andra. Vi kanske blir utnyttjande mot andra människor. Då blir våra böner tomma fraser och våra tankar är långt från Gud och Kyrkan. Men våra liv är ingen lugn färd över Genesarets sjö eller andra vatten. När det stormar omkring oss betyder det inte, att Gud vänt sej ifrån oss. Det är i stället ett tecken på att vi måste växa som människor och som kristna, om vi vill komma vidare - vårt böneliv är en spegel av vårt kristna liv. Vill man leva med Gud, då vill man också be om Guds Ande och förlåtande Nåd för att komma vidare.

Amen.


Till KATOLIKnu