Birgittasöndagen

Inledning

Åter bryter vi serien av gröna söndagar för en vit högtidsdag: vi minns en av de ytterst få människor från detta land, som är internationellt bekant, nämligen den heliga Birgitta, som kraftfullt präglade Sverige under den senare delen av medeltiden och faktiskt var en av de verkligt stora och bekanta gestalterna under 1300- och 1400-talen, som inte helt glömdes bort under den reformatoriska omvälvningen och som nu med stolthet firas också av den nationella kyrka, som de flesta av invånarna i detta land tillhör. Man är glad över att det fanns en kristen människa - därtill en kvinna - som så djupt tryckte in ett andligt sigill i detta land och faktiskt i Europa, så glad att inte den tidvis rätt intensiva antikatolska stämningen som rådde och delvis fortfarande råder här, inte nämnvärt har förmått störa denna glädje. Vi katolska kristna anser inte att hon enbart är ett historiskt minne. Hon är ett högst officiellt kanoniserat helgon. Kyrkan är alltså säker på, att hon verkligen finns - att hon lever i obruten härlighet hos Gud och att hon just därför är mera intresserad av oss och detta land än någonsin. Hon är vårt lands främsta skyddshelgon. Hon ber för oss. Hon är verkligen också engagerad i vår sak här uppe - och vi har en levande förbindelse med henne.

I.

Birgitta var i högsta grad ett barn av sin miljö och sin tid. Hennes far var en av de mäktigaste männen i riket, och han ville få henne fördelaktigt bortgift. Birgittas far och familj var uppriktigt fromma människor, som hade idéer om ett kristet samhälle. Det var Birger Persson, Birgittas far, som var en av männen bakom en av våra landskapslagar, som mycket utryckligt åberopade sig Kristus som grundval för all mänsklig samlevnad i det mänskliga samhället. Och samtidigt såg både han och hans fränder och vänner i sin egen makt och inflytande en sorts garanti för att dessa höga ideal verkligen skulle efterlevas. Man kunde vara kristen - och världslig makthavare med stort inflytande på en gång.

Vi vet att Birgitta enligt egna beskrivningar hade andra planer för sin egen del. Hon såg längre än ät leva i ett aldrig så förnämt äktenskap och på det sättet skaffa både sig och sin ätt ett stort inflytande. Hon var en av de människor som mycket tidigt greps av längtan efter den sanna visdomen, som vår första läsning talar om. Och den visdomen såg hon i något annat än att bara leva ett rätt "vanligt" kristet liv i världen. Det var en visdom som gick ännu mycket längre - som hade sitt mål i Gud själv, all visdoms källa. Men hon böjde sig ändå för familjens och faderns vilja och gifte sig med den unge lagmannen Ulf Gudmarsson - trots att hennes dröm om att få ägna sig åt Gud ensam tycktes gå i spillror. Med honom fick hon åtta barn. Hon förnekade aldrig vare sig äktenskap eller man, hon såg sitt liv med man och barn som en möjlighet att förverkliga en äkta kristen kallelse, även om hon som ett äkta barn av sin tid och sin omgivning inte helt kunde släppa tanken på ett liv med Gud ensam. Under sina äktenskapsår med honom övergav hon aldrig sin djupare kallelse, ja, hon såg på något sätt sitt äktenskap med Ulf och sin ställning som en av rikets främsta damer som en möjlighet att genomföra det som hon ville få genomfört: att få Sverige kristnat på djupet och inte bara på ytan - samtidigt som hon ändå drömde om att få leva ett mycket radikalare kristet liv. Och så tog hon emot det som hon kallade för "uppenbarelser", hon fick en häpnadsväckande direkt kontakt med Gud själv, som enligt hennes erfarenheter visade henne, steg för steg, vad ha ville med henne och hennes liv.

Efter Ulfs död fördes denna högättade dam ut i det stora Europa, och nu hade hon redan rykte som en gudshängiven kvinna, som Gud använde som sitt språkrör och sin härold. Man lyssnade till henne med stor respekt, när hon som nytestamentlig profet inför påven i Avignon krävde dennes återflyttning till Rom och av de kristna kungarna i Frankrike och England krävde att kriget mellan dem som förött i synnerhet Frankrike, skulle upphöra. - Och ändå -påven flyttade bara tillbaka till Rom en kort tid, kriget i Europa upphörde inte. Birgitta satsade i stället allt på att få ett överraskande traditionellt och ändå alldeles nytt projekt genomfört: en ny orden eller ett nytt kloster, som skulle vara till först och främst för kvinnor. Och det nya ligger just i detta utpräglade kvinno- och Mariaperspektiv. Systrarna skulle leva ett sorts Maria-liv i sträng avskildhet och bön i Vadstena, den kungsgård med ett storslaget palats som hon fått av kungen och som långsamt förvandlades till ett kloster, som Birgitta aldrig fick se - även om hon är dess arkitekt.

Hon ville att systrarna med hjälp av sina prästerliga bröder skulle leva ett strikt ordensliv utan överdrifter och på det sättet, genom bönen, genom betraktelse av just den korsfäste, genom den ständigt firade mässan och tidebönen, genom att ta till sig Guds ord i predikan och förkunnelse skulle få människor överallt, vilken ställning de än hade i kyrka och samhälle, att tänka om, att omvända sig, att börja en stor reform i sitt eget liv och därmed också i kyrkans och samhällets liv. Hon var helt säker på att det var just detta som Kristus väntade sig både av Vadstena, Sverige och den nya orden som hon vågade kalla efter frälsaren själv. Ingenting av allt detta såg hon förverkligat när hon dog i Rom efter sin pilgrimsfärd till det Heliga Landet. Men hon såg det ändå i anden...Och till stor del fick hon ändå rätt. Vadstena blev det ödmjuka och ändå starka centrum för den stora kyrkliga förnyelsen både i Sverige och Europa, som Birgitta Birgersdotter hade bett om och arbetat för.

II.

Vad kan vi katoliker av i dag i Sverige göra med hela detta program? Ja, vi inbillar oss verkligen inte, att vi kan förvandla detta radikalsekulariserade land, som med reformationen också tog avstånd från Birgittas brinnande romerska och katolska tro, till ett katolskt land igen - åtminstone inte med lagens och regeringens hjälp. Vad vi däremot måste tro på av hela vårt hjärta är att vi lika radikalt - om än inte på samma sätt som Birgitta - förnyar vårt liv, så att också vi söker den sanna visdomen, som inte blir vår genom stora egna ansträngningar, utan just genom "uppenbarelse".
Vi tror ju liksom Birgitta på att Gud verkligen har visat sig, han har avslöjat sig, han har uppenbarat sig för oss - i Jesus Kristus, den fattige, den förkastade, den korsfäste, den lidande, den döende. Vi tror lika intensivt som Birgitta att Gud i honom blev människa av kött och blod, en av oss. Vi häpnar som Birgitta över att Gud gick så långt att han ville dö för oss - och vi häpnar över att han fortfarande vill vara mitt ibland oss i sin kyrka, i sitt ord och i sina sakrament, först och främst i altarets heliga sakrament. För somliga av oss blir denna glädje och häpnad över att Gud har visat sig just på detta sätt så stor, att den väg Gud tydligt visar oss för oss in i klostret eller prästadömet för att fortsätta Kristi verk. Det borde vara självklart också för unga katoliker att de någon gång i sitt liv uppriktigt ställer sig frågan om inte Gud och hans kärlek till oss "räcker" som livsinnehåll.

I går prästvigdes en ung man alldeles här i närheten för att i förkunnelse och sakrament förmedla den sanna och levande visdomen åt sina medmänniskor. En sådan väg är alltså inte helt otänkbar ens för unga svenskar år 2005. För de flesta är vi övertygade om att Gud visar vägen just till ett vanligt, kanske litet, vardagsliv som just genom honom förvandlas till fest och rent av till äventyr, där äktenskapet och familj för oss uppenbarar den levande Gudens mysterium. Kanske tycker vi många gånger att vi är mycket ensamma och mycket få i en tid och en omgivning som är så koncentrerad på allt detta jordiska och som är så säker på att den jordiskt-mänskliga visdomen förmår allt eller nästan allt - Och just i stunder av utsatthet och ensamhet är det gott att veta att vi verkligen har föregångare, som har sökt den sanna visdomen där den finns - nämligen i Gud och i den han har sänt, Jesus Kristus.

Det är gott att veta att dessa föregångare har segrat över sina känslor av missmod och ensamhet och hämtat ny kraft för sin tro och sitt arbete, ibland mot alla odds, just i uppenbarelsen mitt ibland oss -här i den heliga eukaristin. Det är gott att veta att vi fortfarande har en levande förbindelse med dessa föregångare, bland andra med den heliga Birgitta, som i Guds härlighet ber med oss och för oss. Det är gott att veta att vi genom att håll oss tätt intill den Korsfäste och uppståndne mitt i hans kyrka, i botens och framför allt eukaristins sakrament, i bönen som också för oss aldrig upphör, även om vi lever mitt i världen och även om vi måste och skall koncentrera oss på vårt arbete, där vi ju samverkar med Skaparen själv - att vi då i vårt lilla hörn av skapelsen faktiskt kan åstadkomma storverk, som vi kanske inte ens i våra mest storslagna drömmar hade trott kunna bli verklighet.

Avslutning

Låt oss därför våga tro att ett sådant s.k. litet liv, också vårt lilla och till synes obetydliga liv, kan ha verkligt förvandlande och förnyande kraft i en tid och i en omgivning, som när den är som bäst söker en visdom som ändå är mer än allt detta materiella, som aldrig kan tillfredsställa oss. Låt oss tro det så starkt, att undret sker: allt fler människor finner den väg som Gud visar dem i Jesus Kristus - och vågar också börja vandra den. Då är vi verkligen det vi säger att vi är: Kristi kropp för världens liv. Amen.