Advent - Marias väg till Betlehem


Predikan av

Diakon Björn Håkonsson

Vår Frälsares katolska kyrka Malmö 2002-12-21

Lk 1: 26 - 38 (med 2 Sam 7: 1-5, 8b - 12, 14a, 16) (B) Vigiliemässan

Nu i kväll börjar 4. Adventssöndagen. Redan på tisdag är det Julafton. Vi är i årets mörkaste tid. Inomhus tänder vi ljus och förbereder juldagarna. Vi går kanske ut för at besöka julkrubborna i kyrkorna här i vår stad och kanske för att handla julklappar. Och så kan det hända - som det hände mig härom dagen - att man står där mitt i en smyckad butik, mitt i oceanen av varor, och så nås man plötsligt av äkta och from julmusik i högtalarna, t.ex. de gripande tonerna av Schuberts Ave Maria. 
Ave Maria, Hell dig Maria, dessa är orden som ängeln Gabriel hälsade jungfrun med, när hon skulle säga sitt ja till att bli Frälsarens moder, de ord som vi hörde nu i dagens läsning ur Lukasevangeliet. Förunderligt att dessa ord kan nå oss på så många sätt - t.o.m. mitt i julhandeln.

Herrens moder själv har nog under hela sin graviditet tänkt mycket på ängelns hälsning. Och nu - de sista dagarna innan förlossningen, måste hon ha känt både stor oro och stor förväntan, just på grund av dessa ord. Varje from judisk flicka som väntar barn, hoppas att barnet hon bär är Messias, Kristus, men Maria inte bara hoppas, hon har därtill Gabriels löfte! Denna ängel som bemötte henne med en förunderlig vördnad, mycket hänsynsfullt och med stor glädje: Var inte rädd, Maria… du skall föda en son … han skall kallas den Högstes Son … Guds Son. 
Maria har nu sedan flera månader märkt att barnet sparkar i hennes mage. Hon har betraktat sin mage och tänkt många tankar: Mitt lilla barn, vad är allt detta? Jag ska ta hand om dig och bli en bra mamma för dig. Jag väntar på dig. Mitt barn, vi ger dig namnet Jesus, som ängel sade, men vem är du egentligen?

Nu - fjärde adventssöndagen - kan man föreställa sig att Maria är på väg till Betlehem. Betlehem är Davidsstaden, den platsen som kung David kom ifrån tusen år innan Jesus, och som den kommande Messias också förväntades komma ifrån. Maria är tvingad dit av omständigheterna, skattskrivningen. Men hon förstår nog att detta samtidigt är en del av Guds plan. Hennes barn ska födas just i Betlehem, han är den nya David, den nya kungen över Gudsfolket. En dag ska alla ropa till honom: Hosianna, Davids son, välsignad vara han som kommer i Herrens namn.

Maria kunde säkerligen texten från 2 Samuelsboken som vi hörde idag innan evangeliet. Hur David var fylld av tacksamhet för Guds välgärningar, hur han drömde om att bygga ett hus åt Gud - alltså ett tempel. Och liksom ängeln Gabriel kom på besök hos Maria med ett glädjebudskap från Gud, så hade profeten Natan kommit till David. Och David var nog inte mindre överraskad och glad än Maria, när Natan berättade att Gud själv hade för avsikt att bygga ett hus, dock inte åt sig själv, utan åt honom, åt David! Och inte heller ett hus i betydelsen byggnad, utan i betydelsen hushåll, släkt, familj och ur denna släkt, ur Davids hus, ska en son födas som ska härska till evig tid över Israel. 
Maria visste naturligtvis att denna son var kung Salomo. Men Salomo levde inte evigt. Och Maria vet om att folket sedan länge inte alls har någon egen kung. Men Gud sviker inte sina löften. Guds löfte till David måste alltså handla om annat och mera än Salomo och en politisk monarki, det måste syfta på en annan sorts kungahus än bara ett jordiskt, förgängligt. Och nu har ängeln Gabriel upprepat för henne själv vad Natan sade till David, t.o.m. i mycket starkare ordalag: "Denna din son ska härska över Jakobs hus för evigt, hans välde ska aldrig ta slut." Mitt barn, tänker Maria kanske, du ska överträffa Salomo, döden kommer inte att göra slut på dig. Vad är du, mitt barn, du nästan skrämmer mig. "Den Högstes son", sade ängeln, har Gud en Son? Och kan jag föda Honom?

Ingenting är omöjligt för Gud, sade Gabriel, och Maria vet att det är sant. Samma sak sade ju änglarna som i forna tider besökte folkets stamfader Abraham och lovade honom och hans hustru Sara en son som skulle bli till välsignelse för hela världen. Abraham och Sara var mycket gamla och kunde inte få barn. Lika omöjligt - kunde man säga - som att jungfrun skulle kunna föda utan en man. Men för Gud är ingenting omöjligt. Sara, den gamla kvinnan från det gamla Testamentet, tvivlade och skrattade, när hon hörde budskapet. Men Maria, den unga, nya kvinnan från det Nya Testamentet, trodde och fylldes av jubel, den Helige Andes glädje.

Löftet till David, liksom löftet till Abraham innehöll - visserligen dolt, men ändå antytt - ett löfte om att Guds eget Ord, som vi också kallar för Guds Son, den Högstes Son, skulle bli född som människa. Maria fick veta detta och även om hon kanske inte till fullo förstod hela innebörden av detta från början, då har hon säkert anat att något stort höll på att hända som skulle få betydelse för hela människosläktet, hela mänskligheten. Om Guds Son blir människa, då får den mänskliga naturen helt nya förutsättningar. Kanske blir det slutet på synden och på dödens herravälde.

Maria måste någon gång ha häpnat över den radikala likheten och samtidigt radikala skillnaden mellan henne själv och alla mödrars moder, urmodern, Eva i Paradiset. Både Eva och Maria var en gång ensamma och fick då besök av en främmande, övermänsklig gestalt. Men vilken skillnad: Eva i Paradiset, där allt var gott, Maria i en värld av fattigdom, hopplöshet och krig. Och den ena besöktes av Djävulen, den andra av ärkeängeln. Både Eva och Maria ställdes inför ett erbjudande och ett val. Och båda kvinnors val skulle få gigantiska följder för alla kommande släkten. Men vilken skillnad! Då Eva valde att säga nej till Gud, fördes synden och döden in i världen. Då Maria sade sitt ja till Gud, fördes förlåtelsen och det eviga livet in i världen.

Maria vet att Guds helige Ande har kommit över henne. Uppfylld av Anden förmådde hon vad ingen annan av Evas övriga döttrar och söner förmådde, nämligen att helhjärtat säga ett fullkomligt ja till Gud, det ja som Eva och Adam och alla andra människor borde ha sagt. Hon är den Helige Andes brud -- själv kan hon liksom Anden jämföras med en duva. Och bebådelsens hemlighet är att Gud gav denna duva Maria till mänskligheten, och Gud gjorde denna duva starkare än ormen, Djävulen. Därmed uppfylldes också Guds tröstande ord till Eva i Paradiset efter syndafallet, då Gud lovade att ormen en gång skulle bli besegrad av en av Evas egna efterkommare, som med sin fot skulle krossa dess huvud.

Vad är Marias hemlighet? Jag tror man kan säga det så, att hon är gästfri, där vi andra ofta lever med stänga dörrar. Hennes öron är öppna och hjärtats djup står vidöppet för Gud. Men också vi har - idag - haft öppna öron. Vi har ju kommit hit och lyssnat på Guds ord till oss i evangeliet. När vi sedan tar emot kommunionen, då öppnar vi vårt inre och tar emot precis samma gåva som Maria tog emot vid bebådelsen, nämligen Guds egen Son, som inte bara ville skänka sig själv åt Maria och judafolket utan även åt oss, 2000 år senare.

Låt oss tillåta att mässan förvandlar oss så att vi själva blir gästfria som hon. Att hjärtat öppnas, först och främst åt Gud, men sedan även åt varje människa som vi möter under denna jultid. Maria tar emot och ger vidare vad hon själv har fått. Hon bär Jesusbarnet under sitt hjärta 40 veckor och räcker sedan fram honom som gåva åt oss. Hon lär oss konsten att låta oss uppfyllas av Gud och sedan skänka Guds gåvor vidare. Låt oss fira en jul, där vi verkligen bjuder in Kristus till oss, och där vi delar med oss av det vi har åt behövande människor, framförallt åt de fattiga i världen, de hungrande, de som lever utanför vårt rika Europa. Caritas´ insamling till de svältande i södra Afrika pågår just nu. Låt oss stödja den. Låt det bli julklappar inte bara åt den egna familjen utan särskilt också åt denna världens fattiga, de som nu bereder sig på att fira en jul i samma fattigdom och utanförskap som en gång för länge sen den heliga familjen i Betlehem. 

Amen



Till KATOLIKnu