Advent – Döparens glädjerop i vår tids öken

Joh 1:6-8, 19-28 Vigiliemässan till tredje adventssöndagen (B)

Gaudete - gläd er! Dessa är de första orden i denna mässas ingångsvers, som inleder tredje söndagen i advent. Gläd er alltid i Herren!

Glädjens söndag - vilken glädje är det tal om? Advent är den hoppfulla väntans tid, fyra veckors medveten väntande och bedjande inför julen. Kanske är just detta med att vänta något av det svåraste för vår tids människor. Överallt omkring oss verkar det ju som om det redan vore jul, alla tar ut julen s.a.s. i förskott. När julafton äntligen kommer är vi så trötta på julen, att vi känner leda vid det hela. Adventstiden förvandlas till julstress, och höjdpunkten - julen - blev ofta till frustration och besvikelse. Ingen tid på året har vi så mycket gräl och t.o.m. misshandel inom familjer. Även när det inte blir så farligt, så är det ändå tydligt att många människors advents- och julfirande på något sätt har tappat bort jordförbindelsen, kontakten med den ursprungliga källan till glädje.

Gaudete - gläd er - men låt glädjen komma från tron, som gåva! Invänta den från Gud! Vi måste inte producera den själva. Glädjen kommer till oss från det kristna budskapet.

Denna söndags evangelium för oss bort från vår vinterkalla och jobbiga jul och 2000 år tillbaka i tiden, till den heta och tysta öknen i Judéen. I denna dödens landskap möter vi Johannes Döparen, han som förkunnade att Jesus snart skulle komma. "Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren" säger han.

Vad är det för glädje med detta? En röst som ropar i en öken ropar för det mesta förgäves. Öknen är dessutom en folktom plats, i Bibelns värld förknippad med hopplöshet och demoner, och den som ropar därute bland steniga klippor, hör enbart sitt eget eko som svar. 
Så märkligt att Kyrkans liturgi just idag, på Glädjens söndag, för ut oss dit, leder våra tankar ut i ödsligheten! Ett rop i en öken - hur kan adventstidens glädje hittas där? Det verkar helt omöjligt.

Men just det omöjliga är ju Guds område. Kyrkan tar oss genom denna text vid handen och leder oss, inte utåt utan inåt. Kyrkan ber oss att tillsammans med Gud betrakta våra egna, inre öknar. Vi har ju alla vårt inre landskap i själen, och här och där är landskapet fint och kultiverat, men det finns också smärtfulla områden, som ligger döda och öda: Många gamla minnen, saker vi inte vågar hoppas på längre, synder kanske, som vi inte gärna tänker på, smärtsamma upplevelser av svek, förlust, vår feghet. Relationer som trasslade till sig i missförstånd och konflikter. Och vårt kristna liv, som aldrig riktigt blev av. Vi vill helst inte se på dessa öknar, "Vad ska det vara bra för?" säger vi. 
Men just i dessa inre öknar vill Gud skapa nytt liv genom sin förlåtelse. Botens sakrament är ingenting annat än att med Gud vid handen se på allt detta, och tillsammans med honom börja ta itu med den inre öknen. Även om bikten kanske inte direkt för en massa lyckokänslor med sig, så rör den om i själen, bara orden "jag löser dig från dina synder" har en oerhörd kraft. Bikten får s.a.s. himlens moln att regna över själens öken, nåden strömmar ner som vattendroppar och nytt liv kan långsamt börja växa.
Att bikta sig nu i advent är att bana vägen i hjärtats inre öken, bana vägen för Herren och därmed för den glädje som han vill ge. Den heliga glädjen, som är djupare än all annan glädje, men som vi inte bara kan ta för oss av, utan som måste tas emot, inväntas.

Öknen är alltså en bild av själen och Bibeln själv leder oss in på detta. Vår Gud är sedan urminnes tider en öknens Gud, den Guden vars lidelsefulla röst förnimmas av Mose i öknen, i den förunderligt brinnande törnbusken, den Guden som ute ifrån öknen kallar sitt folk Israel att resa sig i Egypten, lämna slaveriet bakom sig och våga en vandring ut i det farliga, ut i det okända, ut i öknen där Gud bor. I öknen ingår folket och Gud förbundet med varandra vid berget Sinai, Israel får Tio Guds bud och lovar Gud evig trohet. Öknen är - trots sin hopplösa stämning - just platsen, där Gud s.a.s. trolovar sig med sitt folk, som en man med sin kvinna, den ursprungliga, ungdomliga kallelsens plats. Och öknen i vårt eget inre är också platsen, där Gud vill befästa sitt förbund med oss.

Bibeln lär oss även om mänsklig svaghet och synd, om dumhet och ibland ren ondska. Vi minns ju t.ex. hur israeliterna t.o.m. offrade sina egna barn åt avgudarna och vi minns hur Israels kungar åter och åter tog efter grannfolkens barbari och tyranni. Med ännu större smärta kan vi se hur idag, i vårt eget land, ett kristet folk förråder sina kristna rötter och vänjer sig vid at leva som om Gud inte fanns. Är människor idag egentligen ett dugg bättre än forntidens israeliter som offrade sina barn till avguden Molok, när man i vår tid accepterar - som en sorts allmän självklarhet - att de ofödda barnen ska kunna berövas livet genom abort? Sanningen måste sägas: Det finns en atmosfär i vår tid som liknar det gamla Israels motbjudande avgudadyrkan, en atmosfär som är mördande, nådeslös mot kvinnor och barn, särskild de ofödda barnen och det mest djävulska är att den ofta gömmer sig bakom en fasad av humanism, bakom vackra ord om vad som är bäst för kvinnor. Människan som styrs av synden vill i alla tider planera, kontrollera livet, inte ta emot det från Gud. Och de två saker som mest av alla påminner oss om att vi inte är herrar över liv och död, nämligen den kristna tron och den oplanerade graviditeten, vill man ha bort. Det finns lika lite plats för den kristna tron som för det oplanerade barnet i många människors hjärtan. Synden är ett tyranni som lämnar ett långt spår av blod efter sig. Kung Herodes som ville åt de oskyldiga barnen i Betlehem -- han lever än, och han blir aldrig mät. Hans soldater härjar ännu i vår tid. Aborterna dödar barn och lämnar flickor och kvinnor efter sig med smärta i kroppen och sår i själen, sår som verkar blöda oändligt. Abort är en barbarisk och omänsklig handling, också mot de kvinnor som pressas till abort, som lockas till abort, skräms till abort, hotas till abort. Abort är en kvinnofälla - den värsta av dem alla.

I denna öken ropar röster - visserligen i motvind, men ändå. De nordiska biskoparna har t.ex. förklarat denna tredje söndag i advent för Livets Söndag, en söndag då vi ber för de ofödda barnen och tar in kollekten för Livets fond, ett fond som stödjer olika initiativ som ska verka för ett skydd av det ofödda livet. Vår biskop har dessutom skrivit ett herdabrev just till dagen idag, där han förutan at berätta om de fem nya mysterierna i rosenkransen även nämner vårt ansvar för alla barn som är i fara, ofödda och födda. Låt oss besinna dessa ord och stödja Livets fond!

Livets söndag - Glädjens söndag… Finns det plats för glädje i våra öknar, där det negativa kan verka så dominerande? Ja, säger evangeliet. Just för att det finns så mycket negativt vill Gud skänka det positiva. Johannes Döparen står där i öknen framför oss och ropar detta. Låt oss öppna oss för det tillsynes omöjliga budskap som Gud ger oss genom honom.

Gaudete - gläd er! Våga tro på evangeliet, trots allt och vem du än är! Våga glädjen, vilka synder du än har gjort! Det finns alltid möjlighet till en ny start i livet. Det finns förlåtelse åt alla. Guds ömhet och omsorg når dig ännu i denna tid, mitt i vår tids öknar, i våra synder, hur förfärliga dessa än ser ut. Adventstiden har en stor glädje att ge oss, den påminner oss nämligen om att Herren verkligen är nära, kanske mycket mera nära än vi anar, nära som skuggan i öknen, nära vårt hjärta. Kom ihåg detta: Just när det känns som värst, då är han som närmast.

Amen.