Vigiliemässan första adventssöndagen,

lördagen (B) den 30/11. 2002 Mk 11, 1-11

Människan kan inte komma till himmelen av egen kraft. Däremot kan himmelen komma till oss. Människan kan inte förstå Gud. Däremot kan Gud förstå oss. Inga religiösa handlingar, ritual, tempel eller offer kan ge oss gemenskap med Gud. Men Gud kan. Och Gud vill.

Flera hundra år innan Kristi födelse hade profeten Hesekiel en vision om Jerusalem, den heliga staden. Han såg Herrens härlighet höja sig upp över templet, lämna staden och stanna på berget öster om staden (Sak. 11:23). Berget öster om Jerusalem är Olivberget och precis där möter vi Jesus i evangelietexten idag, vid första söndagen i Advent. Nu i kväll börjar ju Första Advent och detta är det nya kyrkoårets allra första mässa. Att vi den dagen läser ett evangelium som egentligen handlar om Palmsöndagen med Jesu intåg i Jerusalem har - tror jag - en djup innebörd. Advent betyder ankomst, Gud är den Kommande, Den som vill komma oss till mötes; och vara sig vi betraktar Jesu ankomst till Jerusalem som vuxen eller hans ankomst som barn till Betlehem, så är det samma sak: Jesus står för dörren, han står framför varje människas hjärta, liksom brudgummen i Höga Visan som knackar på brudens dörr och säger: "Öppna för mig" (Höga Visa 5:2). I Uppenbarelseboken (3:20) säger Jesus: "Se, jag står vid dörren och bultar, om någon hör min röst och öppnar dörren, skal jag gå in till honom och äta med honom och han med mig". Olivberget är platsen framför vårt hjärta och där står Jesus och ser på oss. Därifrån vill han s.a.s. rida in i vårt hjärta.
Jesus vill rida på en ungåsna, "som ännu ingen har suttit på". Varför det? Jag tror att Jesus därmed pekar på två viktiga saker från Gamla Testamentet: Dels vissa djur som slaktades för rening och försoning av skuld. De skulle vara sådana ungdjur "som ännu inte hade haft ett ok" och likadant de djur som bar förbundsarken, lådan med det allraheligaste, tavlarna med Tio Guds Bud, till Israel. De skulle också vara unga och nya lastdjur. Därmed anger han sin uppgift i Jerusalem: Att vara rening från skuld och att just hans egen kropp är det allraheligaste, han är själv gåvan och den nya lagen, som skänks åt mänskligheten.
Och Jesus rider helt fridfyllt in i staden, han kommer helt medvetet som den fridens konung som profeten Sakarja också förkunnade: "… i ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst" (Sak 9:9). Guds Ord skänker sig självt fridfullt åt Jerusalems invånare. Deras förgottbefinnande kommer att avgöra hans öde. På samma sätt lägger Jesus sitt liv i människornas händer, när han låter sig föda, hjälplös och liten i stallet i Betlehem. Vi minns att den onde kungen Herodes ville krossa Jesus redan i vaggan. Till sist lyckades hans son, som också hette Herodes tillsammans med Pilatus och hela Jerusalem genom gemensamma ansträngningar också med detta. Men t.o.m. döden på korset vände Jesus till något positivt. Han lärde oss att hans undergång skulle bli ännu en gåva, ett tecken på universell förlåtelse, och det heliga brödet skulle för alltid bli tecknet på att han vill ge sig åt oss, i mässa efter mässa, åt generation efter generation i alla tider, bli näring och förlåtelse åt oss, bli mat åt världen.

Men vem vill välkomna Jesus? Precis på platsen i Jerusalem där porten stod, som Jesus troligen red igenom på den första Palmsöndagen, står än idag en port, den s.k. gyllene porten. Men man kan inte gå igenom den. Den är igenmurad. Som om man ville säga: "Jesus, försök inte komma en gång till! Vi vill inte ha dig". Ja, det finns nog också många igenmurade hjärtan bland oss människor, när Jesus knackar på, eller hur? Det finns många munnar som håller sig borta än dag, när mässan läsas, där hostian, den heliga kommunionens gåva räcks fram. Och Maria och Josef fick också förgäves knacka dörr, säkerligen många dörrar, den gången i Betlehem, den allra första adventstid, när de kom bärandes med Guds gåva som skulle födas till världen.
Guds Son vet att människorna är självupptagna, inte har tid, inte har plats i sina hjärtan, att de kommer att avvisa honom. Ändå rider han in i Jerusalem som in i lejonets gap. Ändå låter han sig föda i fattigdom och förnedring. Det är hans eget val. Den gudomliga kärlekens val. Han väljer att ge sig åt syndiga människor, för att de ska lära känna Guds kärlek och så befrias från ångest och skuld. Eftersom Jorden inte kan inte komma till himmelen, väljer himmelen att komma till jorden.

Och Jesu ankomst möter lyckligtvis inte i alla fall motstånd, utan väcker även tro och hopp. Det finns människor som låter sig fylla av den Ande som Jesus kommer med. De ställer sig till tjänst, gör sig disponibla för Gud. De förstår att Gud har kommit som brudgum och att mänskligheten är kallat att bli hans brud. De förstår att Gud faktiskt friar till mänskligheten. Främst och först bland alla dessa som gör sig disponibla och låter den helige Andes kraft vila över sig är jungfru Maria, hon som med rätta kan kallas för Andens brud. "Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt" - jag tror att dessa ord innehåller hela adventstidens spiritualitet. Maria är kyrkans början, en bild på kyrkan som i glädjefylld förväntan än idag längtar efter Kristi andra ankomst, nämligen hans ankomst i härlighet. Om kyrkan heter det i slutet av Uppenbarelseboken: "Och Anden och bruden säger: "Kom!" Och den som hör det skal säga "Kom!" Och Jesus svarar: "Ja, jag kommer snart". (Upp 22:17.20).

Maria vet att något mycket stort är på väg. Hon anstränger sig mycket för at förbereda sin Sons födelse. "Bereden en väg för Herren" sjunger vi i advent. Och "Gör dina portar vida". Just detta gjorde Maria före någon annan. Hennes advent är den första.

Låt oss också anstränga oss för att förbereda julen! Adventstiden är ju en tid för botgöring och därför ska vi finna vägar att göra personliga ansträngningar för Gud. Några väljer att fasta, och det kan vara bra, men det är absolut inget krav liksom i fastetiden att vi måste avstå från mat under advent. Viktigare är att vi vänder oss mera medvetet till Gud i bönen. Först ska vi kanske rensa vårt hjärta genom ånger och bikt, sedan ska vi skaffa plats i vardagen för att under denna tid kunna bli mera uppmärksamma för Gud. Vad finns det i min vardag, som tar bort min religiösa uppmärksamhet? Att plocka bort sådana hinder för bön - det är en mycket passande botgöring under adventstiden. Hur skulle det vara om vi bereder vägen för Herren genom att skänka honom tio minuters inre bön varje dag? Tio minuters tyst inre samling, där vi tänker över hans ankomst till världen och bjuder in honom till vårt hjärta?
Låt oss denna första adventstid betrakta Guds Son med Marias ögon. Det är mycket sannolikt att hon var med den gången, då hennes vuxne Son red in Jerusalem på ungåsnan. Vad ser hon? Hon ser den som hon själv har burit under sit hjärta, han blir nu burit av åsnan på sin väg in genom stadsporten. Och kanske tänker hon på åsnan i stallet den gången då hon själv bar fram honom till mänskligheten. Och hon kommer ihåg profeten Jesajas ord (Jes. 1:3): "Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd." Och hon hör lärjungarnas glädjesånger på vägen framför Jesus där de lägger sina mantlar - "Hosianna, Davids Son, välsignad vara han som kommer i Herrens namn" - och kanske måste hon minnas änglarnas sång på julnatten i Betlehem och herdarnas glädje. Och så följer hon kanske med skaran in på tempelplatsen. Vad ser hon där? Platsen fylls med Jerusalems barn, det vimlar med barn överallt. Barnen utropar Jesus till kung. Var är deras föräldrar?

Plötsligt vänder hon sig kanske mot oss och säger: "Vad vill ni här? Varför vill ni hylla min Son med alla dessa barn från en annan tid?" Och då börjar hon berätta för oss om barn från vår egen tid, barn som vimlar kring Jesus. Barn som kanske alla är svarta. Barn i Södra Afrika som i dessa dagar samlas i kyrkorna och ropar till Gud om hjälp. Barn som måste svälta och som inte har föräldrar, hela familjer av barn utan vuxna. De vuxna är döda i aids. Och kanske räcker Maria helt banalt en insamlingbössa fram för oss, liksom vi nu till första advent i alla kyrkorna samlar in till CARITAS´ arbete. Ja, Guds Son står idag, denna första advent, inte på Olivberget och inte i Betlehem utan rakt framför oss och han knackar på dörren. Och han knackar på vår plånbok.

Låt hjärtat öppna sig
Bjud Kristus hem till dig
Idag vill han dig gästa
Och sitt förbund befästa
Hosianna, pris och ära
Vår Konung är nu nära.