Mot abort

(TV-mässa) SVT

I begynnelsen var Ordet. Så inleds denna söndags evangelieläsning. Guds Ord är ett enda stort skapande JA till livet, ett JA till varje människa och ett NEJ till dödens krafter.

I begynnelsen var Ordet - Ordet var liv - Ordet var ljus - och - säger evangeliet - Guds Ord blev människa.

Jesus, Guds Ord valde att komma till oss som ett hjälplöst barn i Marias sköte och födas i Betlehem -- och år efter år tänder vi ljus i hemmen för att minnas Jesu födelse. Vi välkomnar Honom som är Guds ljus och visar vår kärlek till varandra.

Men där ljuset går in, bildas också skuggor. Vi läser: Hans egna tog inte emot Honom.

Hans egna tog inte emot Honom - hur många människor känner inte till smärtan att vara utanför, att vara ovälkommen! Jesusbarnet självt var redan som ofött barn ovälkommet i Betlehem, alla dörrar stängdes framför Maria. Och Han fick födas i ett stall som vi vet, bland djuren.

Hans egna tog inte emot Honom - hur fruktansvärt aktuella är inte dessa ord med tanke på många av de ofödda barnen i vår egen tid! Vi måste nämna dessa, de svagaste av de svaga ibland oss, de som inte har en chans att föra sin egen talan, de som i vårt land är fullständigt oskyddade av lagen, helt rättslösa. Och resultaten av denna rättslöshet känner vi till: Omkring 30.000 aborter om året i Sverige. Finns det någon som kan känna sig stolt över detta?
Finns det idag en större utsatthet än det ofödda barnets, finns det en större orättvisa, en värre brist i vårt samhälle?

Så ont det gör att inse sanningen! Efter snart tre decennier med den fria aborten släpar vårt samhälle efter sig ett gigantiskt och blodigt spår av förintelse. Vi bär på en tung sanning, som man gör mycket för att inte tala om: En miljon ofödda barn dödade på våra sjukhus sedan 1970-talet, fullt lagligt, av läkare, och alla tvingas vi finansiera detta genom skatten.
Och en miljon fall av kvinnor som har sårats till kropp och själ. Och man tror inte att Gud ser detta, att Gud kan straffa Sverige för detta! Man tänker inte på omvändelse, på att be Gud om förlåtelse. Det borda Sverige verkligen göra!

En kuslig tystnad vilar i vårt samhälle över detta barbari. Alla vill helst glömma och inte tala om detta. Men i hjärtat vet vi alla att varje abort är ett dödligt angrepp på ett barns kropp, och därtill ett fientligt angrepp på en kvinnas kropp, barnets moder.

Och så lätt det sker att man skuldbelägger den enskilda kvinnan som valde abort! Men vem i hennes närhet var egentligen beredd att ställa upp för henne? Många ensamstående gravida kan vittna om hur fruktansvärt det kändes att hennes egna inte tog emot henne. Där står hon med det positiva graviditetstestet i handen och med ett hjärta fyllt av både ångest och försiktig stolthet. Hon söker kanske ett vänligt ansikte, en öppen dörr, hoppas på någon som skulle kunna hjälpa henne att bejaka detta, bejaka den ljusa sidan, men hur ofta möts inte denna kvinna av dödlig tystnad och isolering eller t.o.m. av anklagelser! Hon är utkastad i mörkret och själva lagen isolerar henne också genom att överge henne med hela ansvaret för beslutet. Hur frestande är det då inte att välja att vilja vara killen om omgivningen till lags, att välja abort, att låta sig styra av rädslan att göra fel, rädslan att vara utanför. Våra dagars Maria möter tusen stängda dörrar. Inför dem kollapsar hon, hon tappar tron på att hon kan. Och att hon får… ha sitt eget barn.

Och alla andra än hon själv kommer billigt undan - de ska inte leva med smärtan, skulden och sorgen efteråt, den smärta som ibland kan sitta i så länge, så fruktansvärd länge, alldeles för länge. 
Och kanske var det så litet som hade behövts för att hon skulle ha behållit sitt barn, en liten gnutta av hopp, någon som hade sagt: "Vad gör du? Du vill ju ha ditt barn." Men alla kring henne svek och allting blev så tungt.

Någon grad av eget ansvar har varje kvinna - och vi alla - naturligtvis själva och därför också förpliktelsen att be Gud om förlåtelse, och att be om att Gud genom sin mäktige nåd ändå vänder den onda upplevelsen till något gott. Och den katolik som bär på en tung skuld i denna fråga vet att han eller hon har både rätt och plikt att snarast söka försoning med Gud i Botens Sakrament, alltså att bikta sig.

Men "försoning med Gud" vill nog inte många vanliga svenskar höra talas om. Vart är vårt sekulariserade samhälle egentligen på väg? Har det tappat all förnuft? Vi ser allt fler splittrade familjer, tonårsaborter, våldtäkter, sexualisering av medierna, av böcker och reklamaffischer, gränser tänjs kontinuerligt och öppnar vägen för allt grövre och mer kvinnoförnedrande pornografi. Allt detta har i skrämmande grad accelererat särskilt under de senaste tio åren. Kvinnor förväntas ställa upp på allt, också på aborterna, som ingår som en pusselbit i detta demoniska mönster av förtryck. Vem vågar ännu tro på myterna om det frigjorda, lyckliga samhället? Vem kan tro på dem som fortfarande naivt påstår att ännu mera frigjordhet ska rädda oss?

Om vi ska få stopp för den vansinniga utvecklingen måste vi radikalt ompröva en del av vårt moderna samhälles värderingar. Och börja med aborterna. Dödande av människoliv behövs inte, abort kan undvikas - det finns alltid alternativa lösningar. Vad gjorde Maria i julnatten framför alla stängda dörrar? Hon förtvivlade inte utan såg sig omkring. Man visade henne ett stall. Överallt dök hjälpande händer upp, någon tände en lampa, det fanns hö att ligga på och djuren gav värme. Det var tufft, men allt gick bra.

Vår kristna kallelse är inte att skuldbelägga någon. Vi ska tvärtom vara hjälpande händer som visar på alternativ till abort och som räddar liv. Ja, våra kristna församlingar skulle kunna bli till platser, där ensamstående gravida och ensamstående mammor kan bilda nätverk, få stöd och hjälpa varandra. Om vi förverkligar detta, då är vi som Jesus, Han som är Guds Ord, som kom till oss i Betlehem, Han som sa om sig själv:

Jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda den.

Amen.

I Faderns (+) och Sonens och den Helige Andes namn.