24. söndagen under året (A)

Förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro" - detta säger vi varje gång vi ber Fader Vår. "Förlåt oss, såsom vi förlåter …".

Här berör vi ett område där vi kanske alla har en eller flera ömma punkter. Att förlåta är en handling som egentligen är lätt, men som också kan vara fruktansvärt svår! 
Kristus återkommer ofta till detta tema i sin undervisning av lärjungarna. Kristus förlåter själv igen och igen och önskar att vi ska förlåta. Beredskapen att förlåta bör sträcka sig t.o.m. till våra fiender, säger han! I Guds rike ska kärleken alltså ibland vara viktigare än t.o.m. rättvisan. Och Jesus varnar oss: Om vi vill ha ut vår rätt till varje pris - oavsett vad det kommer att betyda för vår motpart - så ska vi själva få smaka på hur det känns. Den som obarmhärtigt kräver "öga för öga och tand för tand" - av honom ska Gud också kräva öga för öga och tand för tand. Vill du ha rättvisa i alla förhållanden, då ska du få rättvisa, men det kommer inte at bli bra för dig. Du själv behöver nämligen mera än rättvisa ibland, nämligen förlåtelse!

I dagens evangelium hör vi om Petrus som vill veta hur många gånger han ska förlåta sin broder - om sju gånger räcker. Jesus svarar "77" och ger oss därefter liknelsen om den obarmhärtiga tjänaren. Denna tjänare är tjänare till en kung, han kanske har i uppdrag att driva in folkets skatter i ett större område och nu ska han lämna in ett belopp - 10.000 talenter - till sin kung, men han är alltså fräck nog att komma med -- ingenting. 10 000 lär vara den största siffra som man kände till i Nya Testamentets värld och talent den största betalningsenheten, som man kände till, en talent motsvarade 35 kg silver. Jesus vill säga att skulden är maximal. Det rör sig i våra dagars mått om ofattbara 350 ton silver till ett värde av kanske över en miljard kronor!

Jesus berättar denna liknelse för enkla människor, varav många säkert visste alltför väl vad det vill säga att inte kunna betala sin skuld, att hotas av skuldfängelse, att drabbas av personlig konkurs och att kanske bli tvingad att fly från hus och hem. Dessa människor i dåtidens fattiga Galiléen häpnar naturligtvis när de hör om denna tjänares situation. Stackars man! Så mycket silver i skuld! Han är verkligen illa ute! Men långt mera häpnar de nog när de hör om kungens reaktion. Kungen - berättar ju Jesus - känner medlidande med tjänaren och efterskänker den ofantliga skulden! Vilken kung! Man hör nästan lärjungarna säga: "Så är inte Herodes och så är inte Pontius Pilatus och de övriga makthavarna som plundrar folket på skatter." Ja, Jesus beskriver verkligen en nådig kung - kungen är naturligtvis i liknelsen en bild av Gud, vår Skapare, som är full av medlidande med oss och gärna förlåter oss, sina barn, gång på gång. Jesus själv bevisar denna kärlek genom sin godhet mot människorna och fortsätter att bevisa detta än idag genom Botens Sakrament, som vi vet alltid står öppet för oss. Där efterskänks än idag skulder, stora och små.

Vi som tror på Jesus vet att vi lever av förlåtelsen. Förlåtelse ger liv, tar bort onda och mörka tankar, och vi ska vara beredda att skänka förlåtelsens liv också åt varandra. När vi innan kommunionen i mässan räcker varandra handen vid fridshälsningen, då visar vi att vi vill försonas med varandra, egentligen med alla här i kyrkan.
Men det ville inte tjänaren i liknelsen! Han har just fått efterskänkt sin gigantiska skuld och nu träffar han en medtjänare som är skyldig honom en mindre summa och han räcker inte handen fram till fridshälsning, nej, han griper honom om strupen och får honom i fängelse! Vilken fasansfull kontrast till den gode kungen! Vilken grymhet, vilket inre mörker!

Jesu liknelse är egentligen skrämmande. Den är ett svar till Petrus. Såsom han - Petrus - förlåter sin broder - eller inte förlåter sin broder, så kommer Gud at förlåta - eller inte förlåta - Petrus själv. Se alltså upp, Petrus, och se upp du som lyssnar till detta evangelium, vem du än är, att du inte blir som den onda tjänaren och griper den medmänniskan om strupen som ber dig om din förlåtelse! Se upp Petrus, snabbt nog kan du bli som Kain, som i obehärskad vrede slog ihjäl sin egen broder Abel!
Jesus varnar oss alltså. Den som vänder sig till oss och ber om vår förlåtelse ska vi inte visa bort. Vi har själva fått så mycket förlåtet av Gud. Vi ska vara beredda at förlåta, och sedan förlåta, och sedan förlåta igen och igen. 77 gånger. 777 gånger. 7777 gånger.

Men vad skulle Jesus svarat om Petrus hade ställt frågan annorlunda, om Petrus hade frågat: "Herre, ska jag vara beredd att förlåta allt? Vilken synd som helst? Alla synder mot mig? Kan man förlåta precis allt?

Är det lätt att utan vidare svara ja på frågan? Det finns ju handlingar som är så fasansfulla och grymma att man nästan inte kan prata om dem. Där förlåtelse verkar som ett övermänskligt krav. Där smärtan efteråt är så stor att allt verkar hopplöst.

Men förlåtelse är möjlig. Vägen fram till förlåtelse i dessa fall kan nog vara mycket lång och mycket svår att gå. Det kan verka omöjligt att överhuvudtaget börja. Det är ju obehagligt att minnas de orättvisor som vi fick utstå, helst skulle vi kanske vilja bara glömma det hela. Men ska vi ändå nå fram till att kunna förlåta sådana tunga saker så tror jag att vi behöver ett fast beslut om att ta itu med det som varit - inte för att hämnas och därmed falla i hatets fälla, utan för att få sagt sanningen och så småningom kunna erbjuda möjlighet till försoning om motparten ber om detta.

När sanningen sägs kan människor nämligen förvandlas. När syndaren lyssnar till kritiken, kan det hända under. Den som synden gick ut över har därmed mött förståelse. Ånger blir möjlig. Det är första steget mot förlåtelsen. Det onda har börjat vändas till något gott.

Tänk om Jesus hade velat göra liknelsen längre. Hur skulle då historien om de två tjänarna som kom i fängelse fortsätta? Kanske berättar han att de då sitter där i skuldfängelset en tid, de båda tjänarna - han, som fick efterskänkt sin stora skuld och den andra med den lilla skulden - och de tänker på att de faktiskt skulle kunna bli vänner, trots allt. De har ju inget mera att förlora. Då vågar den ena första steget, han räcker fram sin hand som en inbjudan till försoning. Den andre gör likadant. Det blir till en fridshälsning.

Och vem vet - kanske den nådige kungen får höra om denna försoning som skett därnere i fängelset, och i sin glädje skänker han dem både friheten tillbaka…

Om vi förlåter andra, då förlåter Gud oss. Då får vi höra Guds fotsteg närma sig vårt skuldfängelse, vi får se hur Gud själv bryter upp fängelsets port. Vi får höra Gud säga: "Kom ut i friheten du med din skuld. Jag, barmhärtighetens Fader, har nämligen genom min Sons död och uppståndelse försonat världen med mig själv och utgjutit den helige Ande till syndarnas förlåtelse. Jag ger dig genom min kyrkas förmedling förlåtelse och frid."
Och så löser Gud oss från våra synder i sitt eget, mäktiga namn, Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi känner till dessa ord. Vi hör dem från prästens mun i slutet av varje bikt. Dessa ord är Guds hälsning till varje människa som av hjärtat medger sin egen synd och är beredd att förlåta de andras.

O Gud, tack att du förlåter oss våra skulder, gärna vill vi också av hjärtat förlåta alla som är skyldiga mot oss, även om det kan vara svårt, även om vi inte alltid ser hur det ska gå till, även om det verkar omöjligt, även om det kan ta lång tid och du får vänta länge på oss, Gud. Vi vill förlåta, hjälp oss med detta. AMEN