26 Söndagen under året (A)

Två predikningar - en för barn/ familjer och en för vuxna

1. För barnen (mest stolpar)

+ I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Tänk om man hade en tidsmaskin
Se hur folk levde
Barn hjälpte till 
Hur hjälpte de till?

Vi behöver ingen tidsmskin - vi kan fråga de gamla!
Hur var det när du var liten?

Min gammelmorfar - lyckan när alla skördade frukt
Min far - tjänade pengar till sin mamma
Jag - tjänade till mig själv
Mina barn - får veckopengar av mig - arbetar inte

Evangeliet - pappan med två söner som ska i vingården och skörda
En säger nej, men gör vad han ska.
En säger ja, men gör det inte. Vilken är bäst?

Varför vill den ena inte hjälpa sin pappa?
Är det tråkigt att hjälpa till?
Vi tänker: "Tänk om vi alltid bara kunde ha roligt!"
Vad händer om vi inte arbetar?
Allt blir tråkigt och tomt.
Vi börjar missbruka nöjena.

Arbete - tråkigt, men man blir duktig och stolt.
Pojken med den långa plogfåran
Göra föräldrarna glada. 
Hjälpa Gud. 
Så blir man själv glad.

Vi föräldrar kan fundera litet över hur det är idag. Bra?
Vad kunde min pappa vara stolt över?
Jag? 
Mina barn?
Missar barnen idag känslan av att 
- behövas
- vara stolta över att kunna hjälpa till?

Vi ska uppleva glädjen att få tjäna andra och Gud.
Vi hjälper Gud, när vi arbetar. Det är därför med att helga oss.

Vi lever inte för att arbeta, men arbetar för att leva. Men ska det bara vara ett surt slit? Ska vi bara arbeta för att överleva?

Kyrkan: Arbetet ska tjäna oss! 
Finns till för vår skull - som allt annat. 
Vi ska kunna bli 
- lyckliga, 
- duktiga, 
- nyttiga, 
- glada och 
- stolta genom arbetet.

Vi vuxna vet att det finns lagar och förordningar som ska se till att arbetet går bra. Och i skolan finns det också elevråd, man kan bli klassrepresentant och vara med och bestämma litet över sin vardag, det vi kallar arbetsmiljö.
Men som kristna måste vi säga: Det räcker inte med arbetsmiljölagar och regler som ska skydda oss mot skador, utbrändhet, mobbning osv. Det borde också finnas ansträngningar för att se till att arbetet utvecklar oss som personer, att arbetet tjänar människan! Och att alla får lov att arbeta - många får inte ens lov till det.

Morgonbön:

Gud, hjälp mig att bli flitig! Att bli duktig så jag kan hjälpa mina föräldrar och andra människor.

Om vi anstränger oss och gärna hjälper till, i skolan, på jobbet och hemma i familjen, då kommer Gud en gång att säga till oss, när vi kommer till himlen:

Det var bra vad du gjorde! Du valde att bli en bra människa. Du sade ja till att göra min vilja och du gjorde den också. Vet du, det är så många som är glada över att just du levde på jorden. Nu kan du vara stolt och lycklig tillsammans med mig och alla änglarna för alltid i himlen. Amen.

+ I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

2. För vuxna

Gud är trogen. När Gud säger något, så gör Han det också. Ett ord från Gud - och en hel värld är skapad. Ett ord från Gud, och ett helt livs synder kan vara förlåtna. Guds ord verkar vad det säger. Guds ord är ett enda långt entydigt JA till oss människor.

Så är det inte med oss och våra ord! Vi vill ofta göra det goda, och hur blir det då? Snabbt har vi glömt vad vi hade föresatt oss och sysslar plötsligt med helt andra saker. Snabbt ändrar vi inställning, vi är ombytliga. Lyckligtvis går det också ibland åt andra hållet: Vi kan vara väldigt dumma och egoistiska, men drabbas då av självinsikt och vänder oss till den goda sidan.

Jesu liknelse i dagens evangelium berättar om två bröder. Den första säger NEJ - han vill inte göra Guds vilja, att gå och arbeta i vingården, men han ångrar sig och går ändå. Den andra säger först JA, men går inte ut och gör inte vad han har lovat Gud.

Bröderna är alltså olika, men de liknar ändå på sätt och vis varandra. Båda är ostadiga, ombytliga - väldigt mänskliga. Båda kämpar med detta att vilja och inte vilja. Ingen av dem är fullkomlig. 
Kanske är det så att vi alla egentligen är som båda dessa bröder, ibland som den ena, ibland som den andra. Bröderna är som två sidor av oss själva, två sidor av samma sak. Liksom ett mynt - varje mynt har två sidor, krona och klave. På ena sidan finns en bild av brodern, som faktisk gör Guds vilja. På andra sidan har vi brodern som inte gör det, trots sina goda föresatser. Livet blir ofta en förvirrad blandning av båda. Som när myntet kastas upp i luften, det flyger inte rakt hela tiden med den goda sidan uppåt, nej det snurrar runt, så som våra JA och NEJ tyvärr hela tiden kan snurra runt, och då till slut - landar myntet i handen och då snurrar det inte längre. Vad blev det då till slut? Vad säger våra gärningar om oss - inte våra ord - utan våra gärningar: Krona eller klave - JA eller NEJ?

Jag tror att Jesus vill säga att det tyvärr är så snurrigt med mycket av det vi säger och gör genom livet. Dock med den lilla och viktiga skillnaden att vi själva avgör hur myntet faller. Här styr vi själva spelet. Här kan man inte säga: Det bara blev så. Och allt beror på att vårt sista, avgörande ord till Gud är ett JA. Men även här behövs också Guds nåd. Och just därför avslutar vi ju vart enda Hell Dig Maria med att säga: Bed för os syndare, nu och i vår dödsstund. Slutet är viktigare än början. Vårt samhälle påverkar oss alla, på många sätt drar det oss bort från vår kristna tro och i synnerhet bort från vår katolska kyrka. Hur ser det ut vid ditt eget livs slut? Har du visat dig trogen Guds stora gåvor, eller lät dig du spolas bort av sekulariseringens stormflod som så många andra?

Det sista betyder mer för frälsningen än det första. Vad hjälpte det nämligen översteprästerna och de äldsta i folket på Jesu tid att de bad till Gud många gånger om dagen, att de genom ett långt liv utförde de heliga riterna rätt och vackert, att de hade ansedda positioner och hög status i den judiska religionen - om de missade poängen med hela religionen, nämligen att känna igen Guds Son, när han till sist själv kom till sitt folk, han som Johannes Döparen hänvisade till?

Kung Salomo i Gamla Testamentet var den visaste av alla människor. Vad hjälpte hans visdom honom, när han blev gammal och till sist lät sig förleda av sina hedniska hustrur till att strunta i Gud? Vad hjälpte det honom att han var utsedd att bli den som byggde Guds tempel i Jerusalem, om han i hög ålder avföll från tron och lät uppföra tempel åt avgudarna och offrade där? Vi brukar säga att en gammal man är visare än en ung man, men om den visaste av alla, Salomo, kan vi i alla fall inte säga så.

Eller vad hjälpte det en människa som Judas att vara apostel, att umgås med Jesus själv, dela hans liv, känna Jesus på så nära håll som någon annan - om han sedan i den avgörande stunden väljer att sälja sin herre för 30 silvermynt? Allt tappas då på golvet, apostlaämbetet, Guds vänskap, ja till sist kastar han även bort pengarna - och sig själv - som vi vet.

De sista händelserna i livet är viktigare än de första, när det rör sig om frälsningen. Det kommer en tidpunkt, då livets mynt som har kastats upp, faller ner genom luften igen, och du väljer sedan hur det ska ligga. Hur lägger du ditt liv i Guds hand, när allt kommer omkring. Med ja-sidan uppåt eller med nej-sidan? Detta är alltavgörande. Inte vad du felade i början, när myntet flög upp, i det förflutna. Inte ens hur du levde ditt livs dagar är problemet. Nej, Gud vill veta hur du önskar att ligga till sist - vilket är din slutgiltiga, innersta längtan, när allt kommer omkring. Ja, i varje ögonblick viskar Gud till oss: Vilket är ditt slutgiltiga ord till mig, JA eller NEJ?

Guds förhållande till oss är inte problemet. Guds egen attityd är bara ett enda stort JA. Som Gud säger i profeten Hesekiels bok (33;11): "Så sant jag lever … jag önskar inte den gudlösas död. Jag vill att han upphör med sina gärningar och får leva". Och aposteln Paulus skriver: "Guds Son …var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja" (2 Kor 1; 19).

Gud är trogen sina löften, också de löften om det eviga livet som han gav oss i vårt dop. Gud vet allt, han har medlidande med oss och förstår att vi har det svårt. Just därför gav han oss Botens Sakrament - där får vi igen och igen ny kraft att börja om i det goda arbetet i vingården, som han vill ha av oss.

Gud sörjer däremot mycket över de högmodiga, alla sorters självgoda "överstepräster och äldsta" i alla tider, som inte vill stiga ner från sina troner till den plats där Guds Son står med förlåtelsens gåva. Jesus vill att de ska vakna upp och därför väljer han att chockera dem genom at säga: "Tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike." Tullindrivare och horor! Tullindrivarna var de som plundrade sina egna landsmän på skatter åt romarna och som samtidigt såg till att själva bli rika på det. De sålde alltså sitt eget folk. Hororna sålde sig själva, sin kropp - i förakt för båda sin egen och sin medmänniskas värdighet.
Jesus chockerar även människor idag som läser detta: "Tullindrivare och horor - ska gå före er in i Guds rike."

Varför ska de det? Vad har de gjort för bra? Hur kan du säga så, Jesus?
Jesus svarar: Dessa går före er för att de trodde på Johannes Döparens budskap. Och vad ville Döparen säga? Han pekade på Guds rike som kommit till jorden i Jesus Kristus. Han pekade på Jesus och sade: Se Guds lamm som borttager världens synder. Vi själva upprepar Döparens ord i varje mässa, när vi ber: Guds lamm, som borttager världen synder, förbarma dig över oss. Vi ställer oss med alla syndarna från den tiden bredvid Döparen och låter oss bjuda in av Jesus som vi vet gärna äter tillsammans med tullindrivare och syndare, och vi gläds när vi tänker på att alla de är saliga som är bjudna till Lammets måltid.
Det är ingen skillnad mellan oss och människorna på Jesu tid. Vi har samma glädje i hjärtat, när vi kommer vi ihåg Guds ord om förlåtelse. Är synderna röda som scharlakan - de kan bli vita som snö. Är de röda som purpur - de kan bli vita som ull (Jes. 1: 18).

Vi kan också minnas hur det blev med horan Rahab, hon som i Gamla Testamentet på Josuas tid hjälpte Israels folk att erövra staden Jeriko. Hon fruktade Gud och förstod att det var Guds vilja att de skulle ha landet. Hon räddade sitt eget liv och sin familjs liv genom att hänga ut just ett rött snöre i fönstret som skulle tjäna som tecken för erövrarna. Det röda snöret påminner om synden, som biktas till Gud, och hon själv är en bild på alla senare människor som trots sin synd vill göra Guds vilja och just därför får del av Guds rike - först. Hennes liv började dåligt, men vändes till något gott. Och hon själv togs sedan in i Guds vidare frälsningshistoria på ett enastående sätt, hon blev ju moder till Boas, som den store kung David härstammade ifrån. Därmed fick hon t.o.m. en förnäm plats i Jesu egen släkttavla som vi kan läsa i början av Matteusevangeliet! Hon - horan - gjordes genom Guds nåd till en del av Herrens egen släkttavla! Så förunderligt verkar Gud i historian.

Eller minns ni de två hororna som bråkade om ett nyfött barn framför kung Salomo - det var inte bara två mammor, utan det var två horor - minns ni hur den ena av dem fylldes av medlidande med barnet och avstod från sin stolthet och hellre ville se att den andra horan fick hennes barn än att det skulle skadas? Hon avstod från sin rätt - och allt förvandlades, hon fick barnet! Salomo förstod ju att hon måste vara den riktiga modern eftersom hon älskade barnet så. Genom sin ödmjukhet och kärlek fick hon företräde framför den andra. Denna horas öde är också en bild på frälsningen. Även hon vände sitt livs riktning från det negativa till något positivt.

Eller tänk på rövaren på korset vid sidan om Jesus. Hela hans liv hade verkligen varit ett enda stort NEJ till Gud. Rövat hade han, och mördat, men nu - i sitt livs sista minuter - hänger han bredvid Jesus och biktar sin synd för Jesus. Han vänder sitt livs mynt 180 grader från NEJ till JA. Och rövaren accepterar t.o.m. sin egen korsfästelse som en botgöring ("vi får vad vi har förtjänat" säger han ju till den andra rövaren). Med den sista luft han har kvar i sina lungor framstammar han nu: Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike.
Och - hör och häpna - Jesus svarar genom att helgonförklara honom: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.

Låt detta vara vår egen bön till Jesus: Jesus, tänk på mig, när du kommer med dit rike! Se inte till våra synder, utan till vår tro. Se inte till vår underliga blandning av JA och NEJ, utan se till ditt eget, eviga JA till oss och till Fadern. O Jesus, låt ditt JA överraska oss, det JA som förvandlar oss och som får oss att svara JA med våra gärningar, det JA som frälser oss och är vårt enda hopp. Låt oss i denna heliga mässa idag förstå ditt JA till oss, låt ditt mäktiga JA ljuda högt i vårt inre, låt denna kyrkosals väggar eka av ditt JA.