32:a Söndagen Under Året

Mark 12:38-44 (12:41-44)

Kära församling,
I bibeln brukar man beteckna änkor och föräldralösa barn som de fattigaste och de lägst stående i samhället. De är de människor som behöver mest hjälp. När vi läser i Skrifterna om kyrkan på apostlarnas tid, dvs från kyrkans allra första tid så ser vi att i kyrkan hade man särskild omsorg om änkor och föräldralösa barn. Men idag får vi en annan bild av dessa människor. I dagens läsningar berättas det nämligen om två änkor som är föredömen för oss alla. I den första läsningen berättas det om hur profeten Elia träffade en änka som samlade ved vid stadsporten. Denna änka gav profeten Elia vatten när han var törstig, hon gav honom mat när han var hungrig. Men hon ägde inte mycket, hon hade bara en liten handfull mjöl i krukan och av det mjölet skulle hon baka en liten brödkaka till sin son och till sig själv. Ändå visade hon omsorg och litade på Guds ord när profeten sa att mjölet i krukan aldrig skulle ta slut och att det inte skulle fattas olja i hennes krus.

Och i dagens evangelium berättar evangelisten Markus om en händelse vid templet. Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk gav sina pengar till templet. Vi får säga att Han var litet nyfiken, eller hur?
Men å andra sida var det han som hade mest omsorg och uppmärksamhet om de andra. Han visade den ömsesidiga relation som vi – dagens människor - saknar. Jesus såg när änkan i evangeliet la ner sina pengar i tempelkistan, två kopparslantar, dvs en kvart av en romersk pengaenhet. Ändå kallade Jesus till sig sina lärjungar och berömde henne för den handlingen. Jesus visade därmed intresse för änkan. Han såg att hon handlade med hjärtat. Han såg äktheten i hennes handling, inget hyckleri, inget skrymteri. Hon gav allt hon ägde i sin fattigdom, allt hon hade att leva på. Hon gav inte av sitt överflöd som vi brukar göra, överflöd eftersom det betyder så litet för oss.

Vi blir inte hungriga på grund av några kronor vi ger till kyrkan varje söndag här. Jesus ser på våra handlingar inte i kvantitet utan i kvalitet. Värdet ligger inte i hur mycket vi ger, utan i hur vi tänker och hur vi ger bort något.

Och vad har vi lärt av de två änkorna idag?
Först ser vi änkornas generositet. De hade litet att leva av, men de gav med glädje. De delade med sig till andra medmänniskor. Även om de levde i fattigdom, hade de ett hjärta fullt med kärlek. Den kärlek som består i att dela med andra i nöd, den broderliga kärlek som vi talade om förra söndagen, den kärlek som kräver handling, som måste utövas. Den kärlek som är utan villkor, där man inte väntar sig att få något tillbaka. Vi lever i ett samhälle med alla sorters ekonomiska garantier, ett av världens bästa välfärdssystem. Ändå kan vi inte värdesätta vårt liv, vi arbetar helt och hållet som moderna slavar, vi har ingenting annat i tankarna än pengar och shopping. Vi ser inga andra än oss själva. Vi lever på en ö mitt i staden. 
Vi visar inte omsorg om varandra och bryr oss inte om människorna omkring oss. Vi hör i radio, läser i tidningarna om händelser som skrämmer oss.
Om hur människor behandlar varandra, hur gruvlig misär människor har skapat. Man är så rädd för att bli involverad om någon person blir misshandlad mitt i staden, ingen bryr sig. En flicka blir sexuellt utnyttjad på torget utan att någon blandar sig i, folk står och tittar. Dessa händelser skrämmer oss alla. Är det detta som ska kallas utveckling, dessa så kalla medmänniskor? Det är ett stort frågetecken.

Andra tankar som jag vill dela med er, är om ansvar i kyrkan. 
Kyrkans bud säger att man ska ta personligt ansvar för sin församling. Den änka som evangelisten Markus berättar om i dag bidrog ekonomiskt till templet. Hon bidrog med de två kopparslantar hon ägde. Kyrkan består inte bara av människor men också av egendom, heliga saker och ting. Liksom vi betalar hyra hemma, behöver också församlingen pengar till att hålla kyrkolokalerna rena och användbara. Församlingen måste också betala avgifter för vatten, elektricitet, köpa ljus och blommor. Ibland tar vi saker och ting för givet utan att tänka efter varifrån allt kommer när vi går i kyrkan. I sanningens namn, när vi betalar 1% av vår lön till kyrkoavgift, är det det minsta vi kan bidra med på ett konkret sätt. 1% gör inte att vi blir fattigare. Men det överraskar mig att en del har lämnat kyrkan på grund av detta. Kyrkan är en plats där man finner andligt stöd, där man finner mening i livet. Det är ofattbart att man förlorar sin tro på grund av pengar som man i princip har skyldighet att betala. Man bor inte i en lägenhet utan att betala hyra. Varför skall man inte bidra ekonomiskt när man är medlem i kyrkan? I alla institutioner måste man bidraga ekonomiskt för att de ska överleva. Det är så uppenbart att kyrkan behöver stöd och bidrag från var och en av oss. Vi har alla ansvar för detta. Vi kan inte överlämna det till någon annan. Inte tänka att någon annan ska göra det i stället för oss. Vi måste ta vårt ansvar på allvar.Dagens läsningar påminner oss om det ansvar vi har i den gemenskap vi tillhör. Änkorna i dagens läsningar är föredömen både i levnadssätt och i tankar. Samhället kan inte bli bättre om vi inte tar ansvar för det. 
Församlingen blir inte en trevlig mötesplats om inte alla bidrar på något sätt. Allt detta ligger i våra händer. Det är vi, var och en av oss, som bestämmer över framtiden i församlingen. Församlingen behöver vårt ekonomiska bidrag. Som medlem ska vi bidra med tid, med krafter, idéer och talanger till vår egen församling. Och det behövs.

Amen