Tredje Påsksöndagen


Predikan av

Teol.Dr. Msgr. Lars Cavallin

Vår Frälsares församling Malmö 2004-04-25
Inledning

Det evangelium vi nyss hörde har flera delar - och flera skikt. Första delen handlar om de sju lärjungar, några nämnda vid namn, andra anonyma, som efter de omskakande händelserna i Jerusalem i samband med Jesu död och uppståndelse har återvänt till sin fridfulla hemtrakt och mer eller mindre tillfälligt ägnar sig åt sin gamla syssla - fiske. "Den natten får de ingenting". Och så ser de, i en andra del, i gryningen den ensamme mannen på stranden; med sin särskilda klarsyn ser Johannes att "det är Herren". Petrus kastar sig med sedvanlig iver i vattnet för att fortare hinna fram. På hans, Herrens, uppmaning lägger de åter ut sina nät - emot sin yrkeserfarenhet. De får då den stora fångsten -153 fiskar, för att vara exakt. Och i en tredje del är det Herren som på stranden har gjort i ordning en hel måltid åt sina sju lärjungar: bröd och fisk. I den fjärde, utförliga avslutande delen följer ett på en gång smärtsamt och glatt samtal mellan Simon, Klippmannen som hade förnekat sin Herre och Mästare och nu tre gånger - en för varje förnekelse - får frågan om han älskar denne Herre och till slut i yttersta förödmjukelse hänvisar till sin Herres insikt om också hans innersta hemlighet: "Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär". Och varje gång får han det stora uppdraget att vara en herde för hela Kristi hjord.

I.

Detta är inte bara en skildring av en av de många uppenbarelserna av den Uppståndne, där han visar sig som levande för några av sina lärjungar - det är ingen tillfällighet att de är just sju, själva det heliga talet som innebär fullhet; och det är heller ingen tillfällighet att det just är fråga om just dessa lärjungar/apostlar - Simon Petrus, Johannes och Jakob, den innersta cirkeln, och sedan också Thomas, tvillingen, som nyss har bekant den Uppståndne - vars verkliga uppståndelse han radikalt tvivlade på - som sin "Herre och Gud". Natanael, han som var så skeptisk vid det första mötet med Jesus, är också med. Och sedan alltså de två utan namn. De får representera apostlarna - och därmed också den allra första kyrkan. Hon samlas - i gränslandet Galiléen, där allting en gång började. Det är helt klart att denna allra första början av gemenskapen kring den Uppståndne har ett symboliskt skikt - till och med flera. Gränslandet Galiléen antyder att kyrkan inte längre är begränsad till Israels land, till Jerusalem, templet och Lagen, utan vill vidga sig, ut över all gränser, ut i hela världen. Och kyrkan är inte ens begränsad till den synliga världen i tid och rum; hon är också själv ett gränsland till ett helt annat land, med ofattbara djup och oändliga dimensioner: från tidens och rummets hav kommer kyrkans medlemmar så småningom fram till evighetens strand, där vi med trons, hoppets och kärlekens klarsyn känner igen "Herren", vår broder och vår vän - Jesus Kristus. I benådade ögonblick uppfattar vi rent av att det är han som på andra sidan tiden och rummet väntar på oss. Men just nu är vi inte riktigt framme, även om vi är på väg och vet vart och till vem vi är på väg. Vi är fortfarande ute på tidens och rummets hav. Och där får vi vårt uppdrag: att bedriva "människofiske", att i ord och först och främst i liv vittna om att livets fulländning inte är här, utan på evighetens strand. Och de 153 fiskarna - som kan vara ett hemlighetsfullt tecken på alla de fiskarter som man kände till på den tiden - antyder just kyrkan av alla folk och stammar, den "katolska", den allomfattande, den som vi hos oss upplever så överväldigande tydligt i vår kyrka - det är lättare att säga var hon inte finns i denna värld än var hon finns. Och hos oss, mycket konkret i denna församling är det inte lätt att hålla räkning på varifrån var och en kommer. Snart sagt alla nationer är representerade här. Denna kyrka är och förblir densamma genom alla tider, trots alla förändringar och utvecklingar är hon identisk med sig själv, identisk just med den lilla skara av sju apostlar som samlades i gränslandet Galiléen den där natten och morgonen för snart tvåtusen år sedan.

II.

Och eftersom det är hennes Herre och Mästare som "väntar på" oss, ja, förser oss med näring och ledning på vår väg till honom, kan vi vara helt lugna och trygga - även om vårt arbete kan tyckas fruktlöst, även om vi kan uppfatta oss själva som ensamma och rent av isolerade med vår tro och vårt hopp - i en omvärld, som tycks ha vänt detta kristna budskap om uppståndelse och nytt liv ryggen och som inte ens längre förstår det språk som för inte alls länge sedan var dess eget språk. För vi har en uppstånden Herre och Mästare, som inte bara med lugn säkerhet väntar oss på andra sidan tidens och rummets hav, hur mörkt och kallt och fruktlöst allt än kan förefalla här; vi har en uppstånden Herre och Mästare, som själv ger oss mat och dryck på vår väg mot honom och hans gryningsland. Här, i gränslandet mellan tiden och evigheten, får vi "bröd och fisk" av honom. Och detta bröd, just här i denna eukaristi, är inte längre vanligt bröd - det är just "fisk": om man tar begynnelsebokstäverna i det grekiska ordet för "fisk", nämligen "Ichthys" bildar de en liten rebus, som var väl känd för de allra första kristna: "Iesous Christos Theou Hyios Soter", "Jesus Kristus, Guds Son, Frälsaren" - en mycket kort trosbekännelse, som vi hittar överallt i katakomberna och på gravarna från den äldsta kristna tiden, i bild och ord. Jesus Kristus ger sig själv, helt och hållet, under brödets och vinets gestalter, åt oss. Han är vår verkliga mat och vår sanna dryck, han blir här i denna heliga mässa "odödlighetens föda och läkemedel", han bygger med sig själv i oss upp inte bara vår själ, utan också vår kropp och formar om den, långsamt men säkert, även om den dör och går sin upplösning till mötes, till likhet med sin egen uppståndna kropp, som vi rent av genom vår tro och vårt dop blir delaktiga av - vi, hans kyrka, som är hans folk och hans kropp, med så att säga Huvudet redan inne i evighetens gryningsland.

Och under tiden får vi alltså inte bara näring av honom själv, så att vi orkar ända fram och rent av förmår medverka i hans egen sändning för världens liv. Vi får också stå under hans egen konkreta och tydliga ledning genom den, som han så tydligt i dagens evangelium gör till sin kyrkas universelle herde, sin vikarie på jorden: Petrus, Klippmannen, som trots sin förnekelse och i full vetskap om sin mänskliga svaghet och om sin Herres allomfattande insikt i hans innersta - och hans allmakt - vågar bekänna att han älskar honom - och som lever i sina efterföljare, biskoparna av Rom. Den levande Petrus har numera namnet Johannes Paulus II. Och även om vi kan beundra hans många stora egenskaper och hans stora ledningsförmåga för kyrkan i en minst sagt orolig tid både för kyrkan och för världen, så är detta inte det väsentliga med honom och hans ämbete: det väsentliga är att han har fått den uppståndne Herrens uppdrag och hans Ande så att han leder denna kyrka på den rätta vägen. Den allomfattande katolska kyrkan i hela världen, de "153 fiskarna" av alla folk och stammar, i alla tider, har en enhetens kärna och en enhetens främjare - Petri efterföljare i Rom, som mitt i all mänsklig personlig svaghet och rent av synd - påven har en biktfar som alla andra - ändå har Herrens bestämda löfte att aldrig gå helt vilse i sin ledning för Guds hjord, att alltid trots stormar och mörker och fruktlöshet och tomhet ändå behålla rodret fast i sin hand till dess att båten når gryningslandet och Petri efterföljare tillsammans med alla oss andra i djupaste vördnad kan närma oss den Uppståndne i gudomens härlighet och ljus - den Uppståndne som vi känner igen som vår sårmärkte Broder.

Avslutning

Låt oss därför idag mitt i denna avkristnade stad, mitt i detta gränsland mellan tid och evighet, ta emot brödet, som är ICHTHYS, Jesus Kristus, Guds Son, Frälsaren - i kyrkans mitt, den kyrka som leds av den levande Petrus och biskoparna, vår biskop Anders, i gemenskap med honom - låt oss be att "vår tro inte blir om intet", låt oss styrkta av denna föda gå ut och vinna människor för Kristus, låt oss lyda Gud mer än människor och inte ens rygga tillbaka för smädelser och lidande för Namnets skull. För vårt mål är säkert och skymtar redan: gryningslandet på andra sidan denna tillvaros hav, där han väntar oss med sin öppna famn - i all evighet. Amen.

 


Till KATOLIKnu