Reformationen

Myten om den gode Gustav Vasa

Gustav Vasa var inte den dygdige och omtänksamme landsfader han ofta beskrivits som. En ny bok tecknar ett härskarporträtt som för tankarna till Machiavellis skräckinjagande idealfurste, för vilken människoliv, hedersord och moralisk anständighet fick vika för statsnyttan.

Av Carl Johan Gardell
En artikel publicerad i Svenska Dagbladet SvD 9/10 2002

Så styrde kung Gösta sitt Sverige liksom husbonden på ett stort gods. Tack vare hans omsorger för rikets bästa växte välmågan raskt i landet. Genom att kuva bondeupproren och göra Sverige till ett arvrike hade han skapat endräkt inom landet. Folket hade vant sig vid den nya ordningen och pockade ej mer på det, som var "gammalt och fornt".

Så kan man beskriva ett skräckvälde. Citatet ovan är hämtat från Carl Grimbergs "Sveriges historia för folkskolan" som flera generationer av svenska barn fick läsa från 1909 till 50-talet. Myten om den gode landsfadern och riksbyggmästaren Gustav Vasa, som skapades av devota propagandamakare i kungens eget kansli, reproduceras till synes kritiklöst av de flesta historiker än i dag. Den källkritiska analysmetoden inom historieforskningen, som lanserades av Lauritz Weibull redan 1911, tycks ha gjort halt inför den moderna svenska statens grundläggare.
Ungefär så skriver Lars-Olof Larsson, verksam som universitetslektor och historieprofessor i Växjö 1970-95, i en nyutkommen bok med titeln Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (Prisma förlag, 398 s). Larsson är en av Sveriges främsta kännare av medeltidens och vasatidens historia. Under nästan 40 års tid har han publicerat en lång rad vetenskapliga och populärvetenskapliga verk.
Det finns andra beskrivningar av Gustav Vasa som de nationalistiska svenska historikerna lämnat därhän. Den tyske legotruppsanföraren Berend von Melen, som flydde från Sverige 1525, beskrev kungen som en svekfull skurk som ständigt var redo att stöta dolken i ryggen på sina gamla anhängare. Sekreteraren Wulf Gyler, som också tvangs att fly ur landet för att rädda livhanken, karakteriserade Gustav som en blodtörstig och hämndgirig tyrann som regelmässigt lät lönnmörda oppositionella och personligen misshandlade sina fogdar och skrivare för minsta misstanke om korruption och inkompetens. Visst finns det överdrifter i Gylers och von Melens polemiska skrifter, skriver Larsson, men framställningarna bekräftas i huvudsak av andra och oberoende källor.

Det var knappast Stockholms blodbad, i november 1520, som vände den svenska folkopinionen mot den nyvalde unionskungen Kristian II. Under hela det kaotiska 1400-talet hade i synnerhet dalabönderna revolterat mot centralmaktens nitiska fogdar och extra skattekrav - och de handelspolitiska åtgärder som syftade till att försvåra bergslagernas fria järn- och kopparexport på den europeiska marknaden. Ett par veckor efter kröningen i november 1520, och det beryktade blodbadet, presenterade kung Kristian planerna på ett Nordiskt handelskompani som - i samarbete med de expanderande nederländska städerna - skulle rasera hanseaternas kommersiella dominans i Nordeuropa och göra Köpenhamn till den centrala stapelstaden för östersjöhandeln. Det planerade kompaniets monopolställning skulle med all säkerhet föra med sig ett dramatiskt prisfall på bergsmännens avsaluprodukter. I samma veva utfärdade kungen ytterligare ett par olycksbådande dekret om avväpning av allmogen och en ny, betungande extraskatt. Dekreten, som offentliggjordes på häradstingen vid årsskiftet 1520-21, ledde omedelbart till protester och oro över stora delar av Sverige. Det var i det läget som de ångerfulla morabönderna sände iväg ett par snabba skidlöpare för att kalla tillbaka den flyende Gustav Vasa.

Den blivande landsfadern grep makten som den svenska högadelns politiske ledare, skriver Larsson. Kung Gustav kan inte, som många historiker gjort, beskrivas som stureregimernas arvtagare. Från 1470 till 1520 hade Sverige, frånsett ett kortare avbrott, styrts av de tre sturarna Sten Gustavsson, Svante Nilsson och Sten Svantesson. Stureregimerna fann sitt huvudsakliga politiska stöd bland allmogen och städernas borgerskap i kampen mot den unionsvänliga kyrkan och rådsaristokratin. Efter att ha vunnit sina första framgångar som dalaallmogens hövitsman korades Gustav som högadelns ledare vid ett herremöte i Vadstena i augusti 1521. Allmogeuppbåden ersattes successivt av tyska legoknektar samt vapen och finansiella krediter från den ledande hansestaden Lübeck. Under de första åren efter Gustav Vasas maktövertagande drabbades de kvarvarande sturemännen - som kanslern Peder Jakobsson Sunnanväder - av utrensning och dödsstraff. Gustav Vasa hade för övrigt högst personliga skäl att störta kung Kristian. Efter kättardomen och blodbadet, där Gustavs far och svåger avrättades och kvinnorna fördes fångna till Danmark, konfiskerades familjens egendomar av kronan. Om inte dalaallmogen revolterat hade Gustav fått dra sig fram som arvlös och utfattig flykting i främmande länder.

Sturepartiets definitiva undergång kan förknippas med den så kallade Daljunkerns uppror i Dalarna 1527-28. Enligt den kungliga propagandan, som accepterats av de flesta historiker, var Daljunkern i själva verket en lögnaktig dräng som hette Jöns Hansson. Enligt Larsson var Daljunkern verkligen den 15-årige Nils Sture, den döde riksföreståndarens äldste son och sturepartiets potentielle ledare. Larsson stöder sin tes på ett antal trovärdiga vittnen. Ett av dessa var doktor Vincent Lunge, länsherre på Bergenshus och det norska riksrådets ledare. Inte heller Gustav Vasa förnekade i samtida brev att junkern mycket väl kunde vara Nils. Historien om drängen Jöns konstruerades senare.
Den tragiska historien om Daljunkern kastar ljus över Gustav Vasas härskarstrategi och den effektiva propagandamaskinen. När stureregimen störtades våren 1520 hade den åttaårige Nils förts i säkerhet till Gdansk med kanslern Peder Sunnanväder som följeslagare. Vid hemkomsten till Sverige fängslades pojken, tillsammans med sin mor Kristina Gyllenstierna, och skickades till Danmark. Efter frigivningen 1524 hamnade han hos stureanhängaren Berend von Melen som ännu var länsherre på Kalmar slott. När Gustavs trupper stormade Kalmar året därpå fördes Nils till det kungliga hovet men blev med tiden en synnerligen besvärlig och upprorisk page. I februari 1527 for 15-åringen iväg till Dalarna på vinst och förlust för att ställa sig i spetsen för ett begynnande bondeuppror. När revolten rann ut i sanden flydde Nils till Norge, men förpassades av de danska myndigheterna till Rostock där han avrättades i september 1528 efter påtryckningar från den triumferande Gustav Vasa. Med Daljunkerns död avvärjdes hotet från sturarna mot den nya adelsregimen.

Gustav Vasa var en tidstypisk renässansfurste, skriver Larsson. Den moderna europeiska staten skapades i början av 1500-talet av en serie brutala självhärskare som inte tvekade att tillgripa anfallskrig, mord och terror för att stärka den centrala statsmaktens ställning. Bland de mest ryktbara kan nämnas den engelske kungen Henrik VIII, som exempelvis lät fördriva eller avrätta fem av sina sex drottningar, den ryske tsaren Ivan den förskräcklige och den korrumperade påven Alexander VI Borgia. Precis som unionskungen Kristian II angrep de andra furstarna adeln i syfte att förvandla de oregerliga rovriddarna till servila hovmän och ledande funktionärer i den svällande statliga centralbyråkratin. Den svallvåg av bondeuppror, som drog fram över Europa under 1500-talets första tredjedel, hängde också samman med furstarnas krav på nya skatter och dagsverken. Skattetrycket på den svenska allmogen ökade med uppskattningsvis 300 procent under Gustav Vasas regeringstid, skriver Larsson. Ett annat centralt mål för Gustav Vasa, liksom för de tidigare unionskungarna Hans och Kristian II, var att bryta den tyska hansans kommersiella dominans för att i stället gynna det egna landets städer. Kung Gustav var en typisk exponent för den florentinske författaren Niccolò Machiavellis brutala fursteideal i den berömda skriften "Il Principe". Människoliv, hedersord och den moraliska anständigheten fick vika för statsnyttan. För de nya renässansfurstarna kom Martin Luthers, och de andra religiösa reformatorernas, förkunnelse väl till pass. I den kungliga propositionen på reformationsriksdagen i Västerås 1527 kontrasterade Gustav den svenska kyrkans väldiga rikedomar mot kronans och alla de övriga samhällsgruppernas fattigdom efter de mångåriga inbördeskrigen. Ställda inför en massiv riksdagsmajoritet, och den otålige kungens hotfulla krigsfolk, tvingades prästeståndet acceptera att det mesta av kyrkans samlade förmögenhet övertogs av kronan och några av de ledande högadliga ätterna. Klostren skulle ställas under adelsmäns förvaltning. Adeln skulle också ha rätt att återkräva allt gods som donerats till kyrkliga institutioner från och med 1454. Av Sveriges 17 000 kyrkoägda hemman, en femtedel av rikets fastighetsbestånd, drogs det allra mesta in till staten liksom två tredjedelar av det kyrkliga tiondet. Enbart i Skara stift konfiskerade Gustav Vasas utsända visitatorer åtminstone ett ton kyrksilver som smältes ner och lagrades i den kungliga skattkammaren. Plundringen av den katolska medeltidskyrkan lade grunden till den svenska furstestaten - och gav kungen de resurser som omgående togs i bruk för att disciplinera såväl adeln och allmogen.

Dackeupproret, den stora småländska bonderevolten, skakade Gustav Vasas regim i dess grundvalar under åren 1541- 43. Även på senare tid tycks de flesta historieskrivarna hålla fast vid ståndpunkten att upprorets orsak var det kungliga förbudet för den gränsöverskridande handeln med köpstäderna i de danska landskapen Skåne och Blekinge. Den förklaringen är fullständigt missvisande, skriver Larsson. Den bekräftar bara att historikerna än i dag låter sig duperas av Gustav Vasas förledande propaganda. Den kungliga taktiken, att rikta uppmärksamheten mot den illegala smör- och oxexporten till Danmark, syftade till att driva in en kil mellan de sydsvenska livsmedelsproducenterna och de importberoende bergsmännen i de mellansvenska gruvdistrikten. Det självklara målet för kungen var att begränsa revoltens spridning och förhindra ett landsomfattande bondeuppror.

Redan vid 1530-talets mitt skakades de småländska bygderna av folkliga proteströrelser mot kronans stegrade skattekrav. Kungliga knektar och fogdar överfölls och dödades. Redan inkasserade skattepersedlar togs tillbaka av väpnade bondemiliser med den karismatiske krononybyggaren Nils Dacke som ledare. 1537 gav Gustav Vasa order om en första konungsräfst i Småland, åtföljd av beväpnade knektar och ett betydande adelsuppbåd. Det uttalade syftet med räfsten var att en gång för alla kväsa de skattevägrande bönderna. När upproret kulminerade några år senare var det återigen skattekraven som var den mobiliserande faktorn. Den sydsvenska allmogen grep till vapen "i en våldsam protest mot den nya tidens ondska och mot dess agenter ute i bygderna - mot adelsmän, fogdar, skattekrävare, legoknektar och andra hårdhänta redskap åt den maktfullkomlige i rikets centrum", skriver Larsson.

Gustav Vasa har i allra högsta grad iscensatt sitt eget historiska eftermäle. Två krönikörer, västeråsbiskopen Peder Andrae (Svart) och kungens systerson Per Brahe, har av många historiker i det närmaste betraktats som samtida sanningsvittnen. Berättelserna om den unge Gustavs äventyr i Dalarna, och ett flertal andra händelser från upprorets början till 1533, vilar helt och hållet på Peder Svarts krönika. Larsson hävdar, i likhet med historiker som Lauritz Weibull, Ivan Svalenius och G T Westin, att krönikan är en synnerligen otillförlitlig partsinlaga som på 1550-talet dikterades av Gustav Vasa själv med Peder Svart som spökskrivare. Per Brahes krönika, som också förlänats ett utomordentligt högt bevisvärde av en lång rad historiker från Erik Gustaf Geijer till Anders Fryxell och Gottfrid Carlsson, är i själva verket en subjektiv skönmålning som författats först på 1580-talet för att behaga den regerande vasasonen Johan III.
1800-talets nationalistiska historiker gjorde renässansfursten Gustav Vasa till ett nationalmonument. Det tidiga 1900-talets socialdemokratiska hävdatecknare tvekade aldrig att kalla partiledaren Hjalmar Branting en ny Gustav Vasa som, liksom förebilden, skulle befria sitt folk och lägga grunden till ett framtida välfärdssamhälle. Den synnerligen positiva bilden av frihetshjälten, riksbyggmästaren och landsfadern har bestått genom åren.
I "Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?" tecknas ett annorlunda härskarporträtt som för tankarna till Machiavellis skräckinjagande idealfurste. Lars-Olof Larsson har skrivit en lysande bok.

Carl Johan Gardell är historiker.