Ur kyrkans historia

av Catharina Broomé

Kyrkans utbredning till år 1500

Hur kristendomen spreds under apostlarnas och deras närmaste efter följares tid vet vi delvis genom Apostlagärningarna och genom breven i Nya testamentet. I hamnstäder och andra betydande orter i Grekland och Mindre Asien fanns vid århundradets slut en rad kristna församlingar.

Att Petrus och Paulus led martyrdöden i Rom är en muntlig tradition som har bekräftats genom utgrävningar i vår tid (se kapitlet Påvedömet). Också till andra delar av romarriket nådde det kristna budskapet tidigt. Irenaeus av Lyon skriver mot slutet av 100-talet om traditioner som redan grundlagts i kristna församlingar i Germanien, Egypten och Libyen. Han nämner också församlingar av kelter och iberer.

Evangelisten Lukas skildring av pingstundret (Apg 2) låter oss ana att budskapet om Jesus Kristus redan på hans tid blivit anammat av parter, meder och elamiter, av människor från Mesopotamien, Kappadokien, Frygien, Pamfylien och trakten kring Kyrene i Libyen. Lokala traditioner hävdar att Markus skall ha verkat i Egypten, Jakob i Spanien, Matteus och Mattias i Arabien och Judas Taddaios i Arabien, Syrien och Persien. Andreas sägs ha verkat söder om Svarta havet innan han kom till Grekland och led martyrdöden i Achaia. Filippos skall ha missionerat norr om Svarta havet och Bartolomaios i Arabien och Armenien medan Temas skall ha begivit sig ända till Indien.

Det finns inga historiska belägg för dessa traditioner. Vi kan också räkna med att åtskilliga av de församlingar som grundades blev kortvariga. Men det råder hur som helst inga tvivel om att kristendomen förvånansvärt snabbt nådde långt ut längs romarrikets handelsvägar.

Förföljelserna mot de kristna börjar i Jerusalem, där Stefanos dör som den förste martyren. Utanför Palestina uppfattas de kristnas vägran att underkasta sig statsreligionen med dess kejsardyrkan som brott. Alla apostlarna faller offer för förföljelser (Johannes är den ende som överlever tortyren). Trots detta finns vid seklets slut kristna församlingar i Europa, Afrika och Asien.

ÅR 100 - 200

Antiochia, Alexandria, Rom och Lyon har redan vid seklets början dynamiska kristna församlingar som missionerar i sin tur. De drabbas också av förföljelser. Mer eller mindre utförliga dokument, brev och domstolshandlingar ger oss kännedom om martyrernas död. Biskop Ignatius av Antiochia avrättas i Rom kort före år 107, biskop Polykarpos av Smyrna femtio år senare. C:a år 177 äger en massavrättning av kristna rum i Lyon.

Kristendomen får fäste i Edessa i Syrien (nuv. Urfa); därifrån sprids evangeliet i Persien och östra Syrien. En syrisk kristen litteratur börjar växa fram. Viktiga litterära verk är Didaché, Hermas skrift Herden och Adversus haereses (Mot irrlärorna) av Irenaeus, biskop av Lyon. Han och andra författare vänder sig mot gnosticismen, en irrlära som menar sig ha en hemlig kunskap, som apostlarna förmedlat muntligt till vissa invigda. De förkastar Gamla testamentets böcker och hyllar en sträng asketism. Från denna tid härstammar Canon Muratori, den första kända förteckningen över de heliga skrifterna.
Översättningar av kristen litteratur görs till flera språk.

ÅR 200 -300

Kristendomen sprids över hela romarriket och därutöver. Spanien har ett blomstrande kristet liv. Nordafrika kan kallas kristet land: år 220 samlas ett 70 -tal afrikanska biskopar till synod i Karthago. Armenien får en kristen kung, Trdat, och dess kyrka organiseras av Gregorios Upplysaren med ett ärftligt ärkebiskopsämbete (katholikos). Trots förföljelser når kristendomen allt större folkgrupper i Persien, och därifrån sänds missionärer till Ceylon och Malabarkusten (Indien).

I trakterna kring Eufrat och Tigris finns redan vid århundradets början ett tjugotal biskopssäten. En kyrka i Doura -Europos, byggd c:a 232, har grävts fram i vårt århundrade.

Med kejsar Decius "offerdekret" år 250 börjar en systematisk utrotningskampanj mot de kristna. Många blir martyrer, många blir också avfällingar (lapsi). Den svenska almanackan har en rad namn på martyrer från de två första århundradena: Fabian, Agnes, Clemens, Katarina med flera.

Man beräknar, att det mot seklets slut finns minst tre miljoner kristna inom det romerska riket. Kyrkan är ännu omkring år 300 utpräglat österländsk, med grekiska som huvudsakligt gudstjänstspråk (och därjämte andra orientaliska språk). Biskopen av Rom är under de första århundradena oftast en "utsocknes", inte så sällan en grek.

Teologskolan i Alexandria blir ryktbar tack vare Clemens av Alexandria och Origenes. Även Antiochia har en förnämlig kateketskola. Omkring år 270 drar sig eremiten Antonios undan i den egyptiska öknen, där han så småningom organiserar en talrik skara munkar.

ÅR 300 -400

Till en synod i Arles 314 infinner sig förutom 16 galliska biskopar även biskopar från Trier, Köln, London, Lincoln, York; så långt norrut har kyrkan vid denna tid nått. Även söderut utvidgar den sig: på 330-talet sänds missionärer (Adesius och Frumentius) till Etiopien från Alexandria. Munkkolonierna blir allt fler. Pachomios skriver i århundrådets början sin berömda munkregel (på koptiska).

S:t Martin, som i och med sin övergång till kristendomen lämnat sin karriär inom den romerska armén, grundar det första klostret i Gallien (Ligugé) och dör som biskop av Tours. I Rom organiserar Marcella ett kvinnokloster där man ägnar sig åt sjuka och fattiga samt åt studiet av Bibeln på grundspråken. Liknande kloster grundas i Betlehem och Jerusalem och blir förebilder för talrika kloster i Europa.

Med ediktet i Milano år 313, utfärdat av kejsar Konstantin, tillförsäkras den kristna kyrkan full religionsfrihet. Den blir statskyrka, vilket för sekler framöver blir en grund för konflikter.

I Alexandria förkunnar Arius sin lära att Kristus inte är Gud i samma mening som Fadern. Då arianismen sprids, sammankallar kejsar Konstantin det första allmänna kyrkomötet (konciliet) i Nicaea 325. Där blir den "nicenska" trosbekännelsen antagen, i vilken förkunnas att Kristus är "sann Gud av sann Gud".

När det romerska riket delas år 395 är kyrkan organiserad i fem patriarkat. Det största och främsta, omfattande hela det västromerska riket, har Rom som huvudstad. Därnäst i betydelse kommer Konstantinopel, omfattande länderna söder och väster om Svarta Havet. Till Alexandria hör Libyen och länderna längs Nilen. Antiochias patriarkat omfattar Syrien och österut, inklusive Indien. Palestina slutligen har Jerusalem som huvudstad. Cypern är en självständig kyrkoprovins men ej patriarkat.

I den romerska kyrkoprovinsen blir nu latinet gudstjänstspråk, och Hieronymus översätter hela Bibeln till latin (= Vulgatan, den katolska "kyrkobibeln" fram till Andra Vatikankonciliet). Det österländska klosterväsendet får sin speciella utformning av Basileios(Kappadokien). Hans bror Gregorios av Nyssa och vännen Gregorios av Nazianzos når också berömmelse som författare. En rik teologisk litteratur växer fram. Vid sidan av "de tre kappadokierna" bör nämnas Athanasios (Alexandria), Johannes Chrysostomos (Konstantinopel), Hilarius (Poitiers), Ambrosius (Milano). De första århundradenas teologiska författare går under det gemensamma namnet "kyrkofäder".

En ovärderlig källa till kännedomen om den äldsta kyrkan är den Kyrkohistoria som skrivs av Eusebios av Caesarea (d.339). Germanska folkstammar nås av kristendomen. Vid kyrkomötet i Nicaea finner vi en östgotisk biskop. Bland västgoterna når arianismen spridning. Bland dem finner vi biskop Wulfila och hans berömda bibelöversättning till gotiska, före år 380 - Silverbibeln i Uppsala är en avskrift därav från c:a år 500.

ÅR 400 -500

Genom folkvandringarna kommer nya folk i kontakt med kristendomen. Longobarder och vandaler antar den i dess arianska form. Men under århundradets lopp viker arianismen alltmer för att så småningom dö ut.

Nya irrläror uppstår: Nestorianismen, som gör en skarp åtskillnad mellan gudomligt och mänskligt i Kristus, vederläggs på konciliet i Efesos 431, där kyrkofadern Kyrillos av Alexandria spelar en viktig roll. Konciliet i Chalkedon 451 fördömer monofysitismen, som förkunnar att Jesus Kristus inte har någon mänsklig utan endast en gudomlig natur. (Se även kapitlet om de östliga kyrkorna, s. 224 ff.)

År 430 dör den store afrikanske kyrkofadern Augustinus i sin biskopsstad Hippo på Afrikas nordkust, belägrad av vandalerna. År 432 (troligen) börjar Patrick sin missionsverksamhet på Irland. Klostren blir kärnor i den specifika irländska kyrkoorganisationen. I Reims tar hövdingen Klodvig och hans frankiska folk emot dopet år 496.

Påven Leo I (den store) hejdar år 452 hunnerkonungen Attila från hans vilda framfart mot Rom. Genom sina predikningar har Leo förvärvat titeln kyrkofader.

Nestorianerna och monofysiterna etablerar sig som självständiga kyrkor inom de östliga patriarkaten.

ÅR 500 -600

År 529 grundar Benedictus, "det västerländska munkväsendets fader", klostret Monte Cassino. Påven Gregorius I (den store), 590-604, själv munk och grundare av en rad kloster, sänder abboten Augustinus med en skara munkar till de anglosaxiska öarna där den tidigare kristna missionen dött ut. Augustinus blir den förste ärkebiskopen av Canterbury.

Skottland kristnas av den irländske munken Columba. I Konstantinopel invigs kristenhetens dittills största kyrka, Hagia Sofia (Guds heliga Vishet). Där hålls 553 det femte allmänna konciliet. Århundradet ,är starkt präglat av lärostridigheter.

Ett par av den kristna mystikens mest kända verk skrivs av en okänd författare (Pseudo-Dionysios).

Gudstjänstlivet har hittills utvecklats inom två huvudområden: församlingsgudstjänsten och den monastiska tidebönen (klostergudstjänsten). Församlingens viktigaste gudstjänst är nattvardsgudstjänsten, inramad av sånger, böner och förkunnelse. Denna gudstjänst, som i sin uppbyggnad anknyter till den judiska gudstjänsten och till Jesu sista måltid, får speciella utformningar i de olika patriarkaten. Man skiljer sålunda lätt mellan den romerska liturgin, den bysantinska, den syriska och den alexandrinska med deras olika variationer. En rik hymndiktning, kanske främst i Syrien (Efraim m.fl.) förhöjer gudstjänstens skönhet. Klostren bidrar mycket till denna skapande process. Förutom nattvardsgudstjänsten firas där dagligen gudstjänster som bygger på Psaltaren. Utförliga anvisningar härom finner vi i Benedictus regel. Den gregorianska sången, som av någon anledning fått namn av Gregorius den store, blir med tiden den romerska liturgins speciella sångart.

Många stora och sköna kyrkor byggs, ofta i form av en ljus och rymlig hall (basilika) smyckad med mosaiker. Kyrkan kunde ha en avlång form som avslutas med en välvd absid, eller vara en s.k. centralkyrka, byggd i korsform och med en eller flera kupoler som tak. I utsmyckningens centrum framställs Kristus som Pantokrator, världsalltets Herre. Korssymbolen förekommer men utan figurframställning och i stället ofta smyckad med ädla stenar eller mosaik.

ÅR 600 -700

Den nestorianska persiska kyrkan sänder missionärer till Kina, Indien och Mongoliet.

"Vandrande biskopar" och munkar från Skottland, Irland och de brittiska öarna missionerar bland germanerna i Mellaneuropa: Nederländerna, Tyskland, Schweiz. Den irländske munken Gallus räknas som Schweiz´ apostel.

Muhammed börjar sin förkunnelse år 610. Kalifen Omar grundar det arabiska riket och invaderar Nordafrika där endast en spillra av den kristna kyrkan blir kvar. Framryckningen mot Konstantinopel misslyckas, men kyrkoprovinserna i såväl Egypten och Etiopien som i Syrien och österut blir för lång tid avskurna från den övriga kristenheten. Omarmoskén, en muslimsk helgedom, byggs på tempelplatsen i Jerusalem.

ÅR 700 -800

Under inflytande från islam utbryter bildstormen (ikonoklasmen) i det bysantinska riket. Kejsar Leo III Isauriern förbjuder alla bilder av Kristus och helgonen såsom avgudadyrkan. Teologen Johannes av Damaskus vänder sig mot vandaliseringen, och det sjunde allmänna kyrkomötet (Nicaca 787) förklarar det lovvärda i att vörda de heliga bilderna. Striderna blossar emellertid upp på nytt in i nästa århundrade.

För att hejda islams framfart norrut över Spanien tar påven Gregorius II upp förhandlingar med Karl Martell, som i slaget vid Poitiers 732 definitivt hejdar den arabiska framryckningen. Påven Zacharias, den siste av österländsk härstamning, och hans efterföljare Stephanus II ger sitt stöd åt Karls son Pippin den lille, som i gengäld skänker landområdet kring Rom åt påven. Påvarnas förbund med frankerna utlöser i Bysans en förstämning som bidrar till den växande klyftan mellan Rom och östkyrkan.

Den anglosaxiske benediktinmunken och biskopen Bonifatius (Winfrid) räknas som den tyska kyrkans egentliga grundare. Han upprättar ett stort antal biskopsstift och stöds i sitt missionsarbete av framstående kvinnor såsom Walburga och benediktinnunnan Lioba med vilken han var nära släkt. Bland friserna predikar Willibrord. Många nya kloster grundas i Mellaneuropa, t.ex. Fulda. I Syditalien, som står under bysantinskt välde, grundas kloster enligt Basileios regel.

Till de senare kyrkofäderna räknas den engelske benediktinmunken Beda Venerabilis ("den vördnadsvärde").

ÅR 800 -900

Med Karl den store får Europa en allt enhetligare kristen kultur, men hans kröning till romersk kejsare år 800 upplevs som ett slag mot den östromerska kristenheten. Spänningen Rom - Konstantinopel når en kulmen under "Fotios-schismens" (se kapitlet Påvedömet). Den blir visserligen inte långvarig men efterlämnar svåra sår.

Bröderna Methodios och Konstantin (Kyrillos) predikar i Bulgarien, Mähren och Kroatien, skapar en slavisk liturgi och ett slaviskt skriftspråk (kyrilliska alfabetet). De motarbetas senare av tyska missionärer som pläderar för den romerska liturgin och latinet. Trots att påven ger sitt stöd åt de bägge bröderna blir latiniseringen så småningom ett faktum.

Från benediktinklostret Corvey sänds Ansgar till Danmark år 826 och till Birka i Mälaren 829 - 830. Harald Blåtands dop i Danmark och Olav Tryggvassons dop i Norge blir avgörande för kristendomen i de bägge länderna.
Bulgarien vinns för kristendomen i och med kung Boris dop år 865.

Striden kring ikonerna biläggs 843. I östkyrkan - även den grekiskkatolska - firas första söndagen i fastan, "ortodoxins söndag", till minne av denna händelse.

ÅR 900 -1000

Adelspartierna behärskar Rom, och påvedömet befinner sig i djupaste förnedring. Men år 910 grundas i Burgund reformklostret Cluny. Reformen sprider sig i Frankrike, Italien, Spanien och England under mottot "Kyrkans renhet och frihet".

Den ryska furstinnan Olga döps 945 i Konstantinopel. År 989 tar den ryske storfursten Vladimir av Kiev emot dopet efter att ha bett kyrkan i Konstantinopel om missionärer för sitt land. S:t Adalbert missionerar i Polen och Ungern; kung Stefan av Ungern döps. Även Östersjöprovinserna nås av den kristna missionen med stöd från de tyska biskopsdömena.

Grönland och Island kristnas. Island antar kristendomen genom alltingsbeslut år 1000.

ÅR 1000 -1100

Rom är korrumperat av simoni (handel med kyrkliga ämbeten) och av nepotism (släktingar gynnas) men nås under Leo IX:s tid av reformen från Cluny.

De ständigt växande spänningarna mellan öst och väst leder år 1054 till den stora schismen mellan Rom och Konstantinopel. Anklagelsepunkterna är många, stora och små, men går ytterst tillbaka till att man i öst vägrar erkänna påvens primat och att man i väst vägrar erkänna de lokala kyrkornas självbestämmanderätt, två ting som under de första århundradena väl lät sig förena.

Till en början berördes inte de perifera områdena - exempelvis Ryssland- av schismen. Och ingenstädes betraktades schismen som om det därigenom uppstått två skilda kyrkor. De nutida begreppen "ortodoxa kyrkan" och "katolska kyrkan" uppstod långt senare, egentligen först efter reformationen, då även "den protestantiska kyrkan" blev ett begrepp. Dessförinnan höll man fast vid övertygelsen att Kristi kyrka, all osämja till trots, förblev en.

I öster blev den ryska kyrkan allt livskraftigare medan de gamla patriarkaten försvagades under arabväldet. För århundraden framöver får den kristna missionen därför en starkt västerländsk prägel. Man kan fråga sig, om missionen inte skulle haft större framgång i framför allt Asien ifall den i större utsträckning varit förbunden med ett österländskt tänkande, österländska gudstjänstformer och österländsk mentalitet över huvud taget.

Munkväsendet får nya friska grenar. I öst de ryska klostren (lavra), berget Athos. S:t Bruno grundar La Grande Chartreuse (kartusianerna). Citeaux grundas; därifrån utgår cistercienserna. S:t Romuald grundar kamaldulensorden.

År 1076 erövras Jerusalem av turkarna, som år 1099 fördrivs av korsfararna. Därmed inleds den olycksaliga perioden av korståg, med dess absurda våldsdåd i trons namn.

Anselm av Canterbury, "skolastikens fader", skapar ett realistiskt tänkesätt inom teologin och understryker förnuftets förmåga på trons område.

ÅR 1100 -1200

Århundradet behärskas av korstågsidén. Med svärd i hand söker man återerövra vad islam tagit. På samma sätt bekämpas irrlärorna: katharer (albigenser) och valdenser. Både ur kyrklig och världslig synpunkt framstår de som upprorsmakare, och inkvisitionen blir ett medel i kyrkans och statens hand samtidigt: teologer skulle undersöka om irrlära förelåg och därefter överlämna vederbörande till den världsliga domstolen.

Också mot hedningarna företas korståg: kung Erik Jedvardsson ("den helige") till finnarna, tyska missionärer till venderna. En rad riddarordnar grundas, främst till försvar av värnlösa och till pilgrimers skydd. De största är johanniterorden (malteserriddarna), tempelherreorden och tyska orden. För mission på landsbygden grundar S:t Norbert premonstratensorden. Trinitarerna tar som uppgift att vårda sjuka och sårade samt befria fångar - de var den tidens Röda kors och Amnesty i ett. De lär ha friköpt c:a 900 000 slavar från araberna i Spanien och Nordafrika. Cistercienserna når en väldig utbredning tack vare Bernhard av Clairvaux, som genom sina tal och predikningar blir århundradets namnkunnigaste man. Till Europa kommer nu även karmeliterna, ursprungligen eremiter i Palestina (berget Karmel), med ett österländskt präglat munkideal där det kontemplativa draget är förhärskande.

Korstågen medför ett visst kulturellt utbyte med den arabiska världen, och det teologiska tänkandet tar intryck av den grekisk-arabiska filosofin.

Inom kyrkoarkitekturen är den romanska stilen förhärskande. Dess sobra och harmoniska former når sin fulländning inte minst tack vare cistercienserna. Men med katedralen i Sens (c:a 1150) föds gotiken, som ger åt kyrkorummet en fri och öppen rymd.

Hittills har den romerske kejsaren efter österländsk förebild sammankallat rikssynoder för att avgöra kyrkliga ärenden. Nu tar påven i stället initiativ till allmänna koncilier. De hålls i Lateranen, påvens biskopskyrka.

Mellan påve och kejsare pågår en maktkamp, investiturstriden kallad. Den gäller vem som har rätten att tillsätta de kyrkliga ämbetena och tar sig häftiga uttryck (se kapitlet Påvedömet).

ÅR 1200 -1300

Århundradets händelse är tiggarordnarnas grundande, främst franciskaner (1208, 1223) och dominikaner (1216) som snabbt sprider sig åt alla håll. De utgör kringvandrande grupper som predikar i städer, på landsbygden och i hednaländer, helt i reaktion mot tidens sed att bedriva omvändelse med våld och maktmedel. Franciskanernas första försök i Nordafrika var utan framgång. Dominikanerna startade med att grunda institut för arabiska studier för att göra sig bättre rustade men sände även predikanter till länder i östra och norra Europa som ofullständigt nåtts av kristendomen.

Franciskanerna fortsatte sina ansträngningar i Persien, Turkestan och Kina. Störst framgång hade franciskanen Johannes de Montecorvino, som döpte stora skaror och byggde kyrkor i Peking samt översatte Nya testamentet till landets mongoliska dialekt, det språk som han även firade mässan på.

Århundradets stora kyrkolärare är dominikanerna Albertus Magnus och Thomas ab Aquino samt franciskanerna Bonaventura och Duns Scotus. I Summa contra gentiles söker Thomas med stöd av Aristoteles filosofi förklara den kristna tron för icke-kristna. Hans Summa theologiae är en mäktig syntes av hela den kristna tron. Hans metod bygger på dialog: på varje punkt sätter han sig först in i (den tänkte) motståndarens tankegångar och lägger övertygande fram dennes argument innan han utlägger sin egen tes. Därmed uppträder han som en sann lärjunge till Dominicus, som fick idén till sin "predikarorden" när han upplevde religionskrigen i Sydfrankrike och då insåg att också en irrlärare är en sanningssökare som skall tas på allvar och inte slås ned med våld.

Jämte filosofi och teologi blomstrar mystiken, särskilt i trakterna kring Rhen. Nämnas kan Mechthild från Magdeburg, Gertrud m. fl.

1200-talet har kallats "trons århundrade". Det är också de väldiga katedralbyggenas tid. Europa bildar en enhet. Där kyrkan är, finns inga gränser. De nygrundade universiteten, Paris, Bologna, Neapel, Valencia, Salamanca med flera, drar till sig studenter av olika nationaliteter, och professurerna tillsätts likaledes på internationell basis, vilket underlättas av att all undervisning sker på latin.

ÅR 1300 -1400

Kampen mellan stat och kyrka blossar upp på nytt. Franske kungen tar kontrollen, och i sjuttio års tid väljs fransmän till påvar. De stannar i Frankrike och håller hov i Avignon ("påvarnas babyloniska fångenskap")

Medan påvarna lever "fångna" i Avignon, medan digerdöden går härjande fram och medan, mot århundradets slut, den stora påveschismen skakar kyrkan framstår behovet av andlig väckelse så mycket starkare. Lekmannarörelserna är särskilt aktiva, exempelvis tiggarordnarnas lekmannagrenar (tertiarer).

En rik mystisk litteratur sprids. Till skillnad från teologerna, som med filosofins hjälp vänder sig till förnuftet för att förklara trons sanningar, beskriver mystikerna sina inre erfarenheter av trons värld. Stora mystiska författare under detta århundrade är Angela av Foligno, Eckehart, Ruysbroeck, Johannes Tauler, Heinrich Suso, Birgitta, Caterina av Siena och i England Julian av Norwich, den anonyma författaren till Icke-vetandets moln med flera. Dante Alighieri skildrar den andliga världen med fantasins hjälp, som diktare. Birgitta och Caterina, bägge lekmän, var därtill dådkraftiga kvinnor som på många sätt utövade inflytande på sin samtid. Bland annat sökte de bägge förmå påven att återvända till Rom. Så skedde 1377, men valet av en ny romersk påve blev olyckligt och ledde till splittring. I fyrtio års tid hade kyrkan två och till sist tre påvar ("den stora påveschismen").

Missionen österut fortsätter. Franciskantertiaren Raymund Lullus grundar en skola för muslimmissionärer. Persien får en ärkebiskop 1318. Missionen i Mongoliet och Kina fortsätter. Montecorvino blir ärkebiskop av Cambalu (Peking), av de sju övriga utsända biskoparna når endast två fram. När Mingdynastin övertagit makten börjar dock svåra tider för de kristna, och missionen dör inom kort ut.

Nya universitet grundas: Prag, Wien, Heidelberg, Cambridge för att nämna några. Det filosofiska och teologiska tänkandet förändras, helhetssynen viker för specialintressen (Occam, nominalismen), och skolastiken blir hårklyveri. De konstnärliga uttrycken blir mer subjektiva. Medan Kristus tidigare framställdes som Allhärskaren blir han nu oftare framställd som smärtornas man.

ÅR 1400 -1500

Detta är renässanspåvarnas århundrade: konst och vetenskap främjas, Vatikanens bibliotek växer. Det finns påvar som förmår förena de världsliga intressena med höga moraliska krav (Martin V med flera); andra är helt skrupelfria. Under Innocentius VIII och Alexander VI upplever kyrkan sin värsta nedgångsperiod.

Humanismens århundrade förfar ingalunda humant med irrlärare. I hussiterkrigen går den kyrkliga och den världsliga makten samman för att slå ned oliktänkande med våld, och 1481 upprättas den spanska inkvisitionen. 1453 faller Konstantinopel för turkarna, och det kristna bysantinska riket går därmed under.

Behovet av reform är stort. Ändå förmår kyrkan missionera. Franciskanerna börjar sin mission på Madeira. Portugal, senare Spanien, tar ledningen. Påven delar den då ännu oupptäckta världen mellan de bägge länderna, med skyldighet att förkunna evangeliet i varsin världshalva.

Tryckerikonsten föds, och den religiösa litteraturen, främst Bibeln, kan spridas i större utsträckning. Från 1460-talet och fram till Luther trycks Bibeln på tyska i många upplagor. I kretsen av lekmannarörelsen "Det gemensamma livets bröder" författas boken Om Kristi efterföljelse, tillskriven Thomas a Kempis (d.1471). Få böcker har haft större framgång; enbart i Sverige har den översatts 16 gånger och omtryckts bortåt 60 gånger. När detta skrivs föreligger en nyöversättning 1989.

ÅR 1500 -1600

En ny tid börjar, också för kyrkans del. Till det nyupptäckta Sydamerika strömmar missionärer. 1534 grundar Ignatius av Loyola Jesu sällskap, jesuitorden, och sänder missionärer till Indien, Japan och Kina. Men i Europa splittras kyrkan. Vid riksdagen i Worms 1521 håller Luther sitt berömda tal inför kejsaren, och 1555 sluts religionsfreden i Augsburg, varvid det tyska riket delas i katolskt och protestantiskt. I Norden upprättas nationalkyrkor, och kloster, skolor och universitet stängs. 1531 gör sig Henrik VIII till herre över den engelska kyrkan, som därmed skiljs från den katolska kristenheten. Kungens kansler Thomas More och biskopen John Fisher avrättas för sin trohet mot kyrkan.

I Schweiz splittras kyrkan till följd av Zwinglis och Calvins förkunnelse. De kalvinistiska lärorna förkunnas även i Nederländerna och Frankrike, med inbördeskrig som följd. Under Bartolomeinatten 23-24 augusti 1572 mördas ett stort antal protestanter på order av den katolska änkedrottningen. Ediktet i Nantes 1598 ger hugenotterna, som de franska protestanterna kallas, fullständig religionsfrihet.

Omvälvningarna har en komplicerad bakgrund: religiöst, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. I Sverige blev den lutherska läran ett lämpligt instrument för Gustav Vasas intentioner att försäkra sig om makten i riket och få ekonomiskt underlag för sin politik, och liknande skeenden finner vi i land efter land. Europa är inte längre en enhet, och Sverige är för lång tid ett isolerat land, vars kontakter med kontinenten mest består i erövringståg.

Med konciliet i Trento (Trient) 1545-1563 påbörjar den katolska kyrkan en välbehövlig inre reform. Varje biskop blir skyldig att upprätta ett prästseminarium för att tillgodose behovet av välutbildade präster. Det tridentinska mötets katekes ger dem ett gediget instrument för att undervisa folket. Nya respektive förnyade ordnar ger starka andliga impulser, t.ex. Oratoriet (oratorianerna), grundat av Filippo Neri, ursulinorden, grundad av Angela Merici, samt karmelitorden med Teresa av Avila och Johannes av Korset.

Kyrkans utbredning efter år 1500

Kristendomen hade tidigt nått tre världsdelar men blev världsreligion först i och med de stora geografiska upptäckterna. Till detta bidrog framförallt ordnarna, först tiggarordnarna, så jesuiterna och slutligen ett stort antal kongregationer av vilka flertalet grundats direkt med tanke på mission. Medan religionskrig rasade i Europa, medan den gamla kristenheten sekulariserades av upplysningstidens läror och många siade om kyrkans snara undergång, blommade hon i själva verket upp i hänförelse inför en världsvid uppgift.

Men resultaten blev medelmåttiga. Missionsarbetet i Europa hade burit hundrafaldig frukt: här hade hedendomen definitivt lämnat plats för en alltigenom kristen kultur. I Amerika, Afrika och Asien gick det inte så. Kyrkan förmådde inte förvandla de sociala strukturerna men skapade nya sociala problem och blev inte en verklig civilisationsfaktor. Skälet är uppenbart: missionen var bunden till kolonisationen, och missionärerna framstod som hantlangare åt erövrarna.

Till en början gav påvarna kolonialmakterna högtidliga välsignelser med uppdrag att förse de erövrade områdena med missionärer, indela dem i församlingar, tillsätta biskopar samt ta upp tionde. Visserligen innebar det även utgifter. De spanska och portugisiska kungarna utrustade missionärerna på sin bekostnad, byggde kyrkor och gav underhåll. På några årtionden sändes över 3 000 missionärer till Amerika, och år 1550 hade 21 stift och 3 ärkestift upprättats. På hundra år byggde spanjorerna 70 000 kyrkor varav en rad praktfulla katedraler. På så vis stannade åtminstone en del av det erövrade guldet i landet.

Så småningom nåddes Rom av rapporter som fick påvarna att tänka om. De insåg, att systemet ledde till övergrepp och skulle förhindra en sund utveckling av kyrkor med inhemsk karaktär. Därför upprättades ett romerskt ämbetsverk, den s.k. Propagandakongregationen, i syfte att hålla missionen fri från nationella intressen och all slags kolonialism.

"PROPAGANDAN"

År 1622 grundade påven Gregorius XV Congregatio de Propaganda Fide, det romerska ministeriet för trons utbredande. Propagandan, som ämbetsverket gemenligen kallades, grundade ett tryckeri, Polyglotta, för att biblar, katekeser med mera skulle kunna tryckas på alla språk och med alla tänkbara alfabet. Ett seminarium grundades för att utbilda präster i missionens tjänst - där samlades snart människor av skilda hudfärger. Propagandan hade mandat att avkräva rapport från missionärerna och skyldighet att bistå dem. En viktig uppgift var att dra upp riktlinjer för missionsarbetet.

Reglerna gick från början ut på att fastställa, att missionsarbetet måste stå fritt från politisk bundenhet. Missionären skulle helst glömma sitt ursprung och inte förväxla evangelisation med europeisering. Han måste sträva efter att göra sitt nya hemlands språk och seder till sina egna och framförallt efter att så snart som möjligt lämna över ansvaret till infödda kristna.

"Utöva aldrig tryck", står det i en instruktion från 1659, "på vilket sätt det vara månde, för att förmå andra folk att överge sina riter, sina seder och bruk, såvida dessa inte står i uppenbar strid med religion och sedlighet. Vad vore mer absurt än att vilja inympa Frankrike, Spanien eller Italien på Kina ? Res inte dit med Europa utan med tron. Jämför aldrig de fjärran folkens seder med européernas utan ansträng er i stället att göra dem till era egna" (S. Congregationis de propaganda fide memoria rerum, III:2, 1976, 702).

När Propagandakongregationen grundades, hade emellertid den katolska kyrkan i de spanska och portugisiska kolonierna redan fått sin självständighet, och där hade Propagandan följaktligen inget att säga till om. För att undvika att samma misstag upprepades, fann man på ett nytt system: biskoparna i missionsområden skulle stå helt fria gentemot det land som sände ut dem och underställas Rom direkt med titeln apostolisk vikarie". Systemet debuterade i Japan 1637.

Det första land som gav sitt helhjärtade stöd åt denna nya missionspolitik var Frankrike. 1662 grundades i Paris ett missionsseminarium som utbildade skaror av missionärer i Propagandans anda. I Frankrike grundades även lazaristernas missionssällskap (1625) och spiritanerna (1703) med direkt utbildning för Afrika. Men framför allt blev Frankrike missionssystrarnas land. De franska katolikerna gav dem frikostigt stöd, och en rad begåvade kvinnor gjorde ett enastående pionjärarbete i Canada, Sydamerika och Afrika, mest kända är Marie de l'Incarnation och Anne-Marie Javouhey. Frankrike skulle sedermera ge ytterligare ett unikt bidrag till missionsarbetet, Föreningen för trons utbredande, grundad av Pauline Jaricot i början av 1800-talet. Medlemmarna förband sig att ge några ören i veckan till missionen och vinna andra givare. Denna öresförening blev snart Propaganda-kongregationens viktigaste inkomstkälla och gjorde det möjligt att i större utsträckning ge stöd åt missionärer, skolor och sjukhus.

Kongregationen för evangeliets förkunnelse, som den numera heter, har alltjämt den största budgeten av Vatikanens alla ämbetsverk. Men tillgångarna förslår ändå inte, och missionärerna har ofta att välja mellan att på något sätt bli självförsörjande eller vara beroende av privata givare. I lyckliga fall tillhör de ett sällskap (orden eller kongregation) av internationell karaktär och med möjlighet att bistå missionärerna.

Ett exempel på de konfliktsituationer som kunde uppstå kan hämtas ur den svenska kyrkohistorien. När Gustav III införde toleransediktet, erbjöd han påven att sända katolska präster till Sverige för att ombesörja de katolska invandrarnas själavård. Abbé Nicolas Oster, som fick uppdraget, såg klart sin uppgift att bygga upp en fri och självständig katolsk kyrka i Sverige. Men de katolska ländernas legationer hade redan präster stationerade och legationskapellen var samlingsplatser för de österrikiska, spanska och franska katolikerna i Stockholm. När Oster nu försökte öppna en fristående gudstjänstlokal mötte han motstånd från legationsprästernas sida. Varken de eller respektive länders suveräner ville finna sig i Osters respektive Propagandans syften. De hade dessutom en god ekonomi, vilket inte var fallet för Osters del. Det krävdes både tålamod och diplomati från hans sida för att ändå genomföra uppgiften, och utan personligt stöd av Gustav III hade han förmodligen inte lyckats.

Alla Propagandans missionärer hade vid denna tid stora ekonomiska bekymmer att kämpa med. Värre var de inre stridigheterna, som skadade arbetet. På missionsfälten uppstod strid om i vilken utsträckning hedniska seder kunde tillåtas inom kristendomen. De mest kända exemplen är de indiska och kinesiska "ritstriderna". (Se nedan s. 188 och 189.)

Alltifrån det att koloniseringen av de nyupptäckta kontinenterna började, hade påvarna ofta höjt sin röst till infödingarnas försvar gentemot erövrarnas hänsynslöshet, ofta utan framgång. Efter 1622 kunde missionärerna i större frihet ställa sig på infödingarnas sida. Tyvärr var dock även missionärerna stundom lika genomsyrade av erövringspolitiken som de världsliga herrarna, eller åtminstone alltför måna om dessas beskydd.

1800-talet medförde nya ansatser för missionen med större känsla för de infödda. Man kan här nämna rundskrivelser av Benedictus XV och Pius XI, som fastslår missionens övernationella karaktär och brännmärker all politisk beräkning inom kyrkan som "en sannskyldig pest".

Efter andra världskriget och till följd av ländernas egen frigörelsekamp har de inhemska kyrkorna i större utsträckning blivit självständiga.

LATINAMERIKA

I Columbus spår reste skaror av missionärer över haven till den nyupptäckta kontinenten under hela femtonhundratalet: ett par tusen franciskaner, ett och ett halvt tusen dominikaner och trehundra jesuiter men även augustiner, karmeliter och benediktiner. Det var en skara av män, också sekularpräster. (Missionsarbetet i Nordamerika under det följande århundradet drevs däremot i stor utsträckning av ordenssystrar.) Deras mål var att vinna den nya kontinenten för den kristna tron. Men i övrigt såg de på sin uppgift på olika sätt.

Allteftersom spanjorerna och sedan portugiserna lade under sig Centralamerikas övärld och den sydamerikanska kontinenten upprättades också en kyrklig struktur med församlingar och stift enligt europeisk förebild. Santo Domingo fick sin biskop 1511, Panama 1513, Kuba 1517, Mexiko 1519 etc. I Sydamerika fick Peru sin första biskop 1537, och Lima blev tio år senare ärkesäte med eget universitet. Den kyrkliga strategin var i allt detta i hög grad beroende av de koloniala intressena. Med storjordbruk och gruvdrift följde kyrka och präst.

Mer eller mindre oberoende av denna kyrkliga struktur tog ordnarna egna initiativ. När indianbefolkningen tvångsrekryterades till jordbruket och gruvorna, ställde ordenspräster upp till försvar för indianerna gentemot kolonisatörernas grymheter och tvångsmetoder. En av dem som särskilt målmedvetet verkade för de inföddas rättigheter var dominikanen Bartolomé de las Casas (d. 1566). Han hade själv kommit till den nya världen som kolonisatör men omvände sig efter mötet med dominikanerna, särskilt med Antonio de Montesinos, vars berömda protestpredikan 1511 väckt förbittring bland många kolonisatörer.

De las Casas prästvigdes 1512. 1543 blev han biskop i Guatemala men återvände till Spanien 1547 för att förmå de styrande i hemlandet att lagstifta till skydd för indianerna. I föreläsningar och i en lång rad böcker utvecklade han sina huvudtankar: tvång och evangelisation kan inte förenas, evangeliet kräver rättvisa och respekt för människor av annan tro, slavhandel är dödssynd etc.

De las Casas fick påvarnas stöd, bland annat i Paulus III:s bulla Sublimis Deus mot rasdiskriminering (1537), men situationen påverkades inte nämnvärt för det. Kampen fortsatte emellertid i tanke och handling. På grundval av thomistiska principer utvecklade dominikanska teologer (Salamancaskolan) idén om de mänskliga rättigheterna.

Försvaret för ursprungsbefolkningen tog sig också uttryck i de "misiones" eller "reduktioner" som grundades av franciskaner och dominikaner men framför allt av jesuiter, med centrum i Paraguay. I dessa avskilda kollektiv fick indianerna undervisning, och där kunde de bedriva eget jordbruk och organisera sig fritt. Relationerna mellan dessa självständiga organisationer och stiftsledningarna kunde bli spända, och kolonisatörerna såg dem inte med blida ögon. När deras jordbruksprodukter blev en växande konkurrent på exportmarknaden försökte man komma åt dem via deras ledare. Det var en av anledningarna till det motstånd mot jesuiterna som kulminerade år 1758, då alla jesuiter fördrevs. 38 reduktioner med över hundratusen invånare föll då sönder.

Ordnarna, särskilt franciskaner och dominikaner, satsade också på att utbilda inhemska präster, både indianer och mestiser. 1523 öppnades ett prästseminarium i Mexiko och 1547 även ett universitet. Men både där och på andra håll fanns motstånd mot att släppa fram inhemska studenter. All diskriminering till trots fick den latinamerikanska katolicismen ändå sin speciella prägel, inte minst i gudstjänstlivet med processioner, dans och annat som ger fest åt ögon och öron. Rester av en svunnen kultur har fått överleva i den folkliga religiositeten, också negerslavarnas kultur. Latinamerika blev ju en stor importör av slavar från Afrika. De folkliga traditionerna kan för utomstående verka både obegripliga och frånstötande men är också exempel på att katolsk religiositet har många olika ansikten.

Av särskilt stor betydelse blev händelserna i december 1531 då den aztekiske bonden Juan Diego fick en rad visioner av den heliga Jungfrun nära Mexico City. Platsen hette då Tepeyac, numera Guadalupe. Jungfrun av Guadalupe har blivit hela Latinamerikas mest älskade Mariabild just därför att hon är bärare av indianernas egna, ursprungliga traditioner.

Under det följande århundradet fick Latinamerika sina egna helgon, som också har inskrivits i den universella katolska kyrkokalendern: Rosa av Lima (d.1617) och Martin de Porres (d.1639). Martin var lekbroder i dominikanklostret i Lima och ägnade sig åt omfattande social verksamhet. Rosa tillhörde dominikanordens lekmannagren men levde ett avskilt liv i bön för sina landsmän. Bägge vördas som kontinentens särskilda skyddshelgon. En annan känd kvinna från 1600-talet är den lärda nunnan och författarinnan Juana Inés de la Cruz från Mexiko.

Under 1700-talet tog Latinamerika starka intryck av den franska revolutionen och dess antiklerikalism. Fördrivandet av jesuiterna fick ödesdigra följder för kyrkan framför allt i Brasilien.

Under 1800-talet uppstod nationella frihetsrörelser som gjorde slut på kolonialväldet. Men det spanska inflytandet var fortfarande stort, framför allt inom det kyrkliga livet.

Den antireligiösa propagandan blev i början av 1900-talet ännu aggressivare, utländska präster fördrevs eller dödades och ordnarnas skolor beslagtogs. Särskilt i Mexico och Guatemala förekom blodiga förföljelser mot prästerskapet. Folket höll fast vid sin katolska tro, men trosundervisningen blev försummad.

På senare tid har katolska lekmän, catequistas, tagit itu med den religiösa okunnigheten och analfabetismen i allmänhet. Evangelisationsprocessen fortsätter, men underifrån, på det lokala planet. Vanliga enkla präster har tagit strid för de små människorna, för deras brödföda och mänskliga rättigheter. Tusentals basgrupper fungerar som levande och målmedvetna församlingsenheter som ibland samlas till kontinentalkonferenser. Ordenssystrar och lekmän får i många fall överta en stor del av prästernas roll som församlingsledare. Många präster, systrar och lekmän har fått uppleva fängelse och tortyr på grund av sitt engagemang för de fattiga. Några har dött som martyrer, till exempel biskopen Oscar Romero i El Salvador (1980) och de sex jesuitpräster och två kvinnor som 1989 mördades inom det katolska universitetet i San Salvador. Påminnelsen om kyrkans martyrer, från fornkyrkan och till våra dagar, är numera ett vanligt inslag i gudstjänsterna i Latinamerika.

På initiativ av Helder Camara, sedermera internationellt känd biskop av Recife, upprättades 1952 den brasilianska biskopskonferensen och 1955 en biskopskonferens för hela Latinamerika (c:a 500 biskopar) med ett permanent råd (CELAM). Vid den andra generalkonferensen, som hölls 1968 i Medellin, Colombia, och den tredje, som hölls 1979 i Puebla, Mexiko, utarbetades ett reformprogram för att komma till rätta med de sociala missförhållandena. Det följdes upp vid de följande konferenserna, bland annat i Santo Domingo 1992.

Kampen för rättvisa har nu som på 1500-talet fått sina förespråkare inom teologin, och de latinamerikanska s.k. befrielseteologerna har uppmärksammats och bildat skola världen över. Bland de mest kända kan nämnas Gustavo Gutiérrez, Leonardo Boff, Jon Sobrino och Juan Luis Segundo. De har emellertid också mötts av motstånd på grund av föregiven marxism. Stridigheterna har föranlett Vatikanen (troskongregationen) att ingripa, bland annat med två sinsemellan tämligen olika skrivelser, den ena varnande, den andra uppmuntrande.

Latinamerika har i dag en mycket betydande andel av världens katoliker.

TEXTER

Ursprungligen, och till själva sin natur, är världens rikedomar och tillgångar enligt Skaparens vilja avsedda för allas bästa, de enskildas såväl som folkens. Därav följer att var och en har samma grundläggande rätt, som absolut inte får kränkas, att i solidaritet använda dessa tillgångar så långt det är nödvändigt och på ett människovärdigt sätt. Alla andra rättigheter, också rätten till personligt ägande och till fri handel, är av underordnad art... Jordens rikedomar blir till avgudar och till hinder för Guds rike när människan använder hela sin uppmärksamhet på att förvärva dem eller begära dem... När rikedomen blir till något absolut är den ett hinder för verkligfrihet. De skriande och påfallande kontrasterna mellan lyx och yttersta fattigdom på denna kontinent, som förvärras av korruption och också sträcker sig till den offentliga sektorn, visar i hur hög grad våra länder domineras av rikedomens demon.
Puebladokumentet 492 -494

De smågemenskaperna, exempelvis de kyrkliga basgrupperna, underlättar det ömsesidiga utbytet när man lyssnar till Guds ord, när man reflekterar över livets realiteter i evangeliets ljus, i familjen, på arbetsplatsen, i bostadsområdet. Med glädje ser vi att dessa små grupper blir alltfler. De utgör ett hopp för kyrkan och är viktiga för kyrkan som helhet på hela kontinenten.
Puebladokumentet 629

Som ansvariga för själavården vill vi resolutfrämja och stödja baskommuniteterna i enlighet med andan från Medellin. Vi vill hjälpa till att finna och utbilda ledare för dem, Särskilt viktigt är att finna former som gör det möjligt att få fler basgrupper inte bara på landet och i förorterna utan också i storstäderna.
Puebladokumentet 648

När de politiska makthavarna reglerar utövandet av friheten, får de inte ta kraven på offentlig ordning och säkerhet som förevändning för att systematiskt beskära friheten. Varken principen om nationell säkerhet eller rent ekonomisk syn eller en totalitär uppfattning av samhället får ta överhand över frihetens värde och dess rättigheter.
Frihet och befrielse,
Troskongregationens instruktion 1986, 95

Positiva tecken i världen av i dag är den växande solidariteten bland de fattiga, deras initiativ till ömsesidig hjälp och offentliga demonstrationer i samhället. Utan att tillgripa våldformulerar man tydligt sina egna behov och rättigheter då de statliga myndigheterna är overksamma eller korrumperade. I kraft av det uppdrag kyrkan fått i evangeliet känner hon sig kallad att bekräfta att de fattigas krav är berättigade och vill bidra till att dessa krav uppfylls utan att för den skull bortse från andra gruppers väl. Det sagda gäller även för de internationella relationerna. Det ömsesidiga beroendet måste förvandlas till en solidaritet som grundar sig på principen att skapelsens tillgångar är avsedda för alla: det som framställs genom att människor bearbetar råmaterial och utför annat arbete måste tjäna allas väl i lika mån.
Johannes Paulus II, Sollicitudo rei socialis 39

ASIEN

De nestorianska kristna församlingarna, som ännu under tidig medeltid fanns i Indien, Turkestan och Kina, dog ut överallt utom på Malabarkusten. Franciskanernas och dominikanernas mission på 1200-talet lämnade heller inga varaktiga spår. Först med jesuiternas mission på 1500-talet fick kyrkan på nytt fotfäste i Asien. Missionen drevs till stor del parallellt med portugisernas kolonisation i Indien och på Ceylon.

Francisco Xavier, död 1552, uppehöll sig i tur och ordning på Indiens öst- och västkust, Ceylon, Malackahalvön och Moluckerna samt Japan. Japanerna vann hans hjärta helt, och den församling som han grundade där överlevde trots svår förföljelse. Han nådde aldrig Kina, som han längtade till, utan dog på en ö utanför Kanton.

I Indien blev Goa med sina 80 ståtliga kyrkor under lång tid den viktigaste av de kristna församlingarna. Men själva missionen stagnerade därför att den var alltför lierad med nationella portugisiska intressen. Att bli katolik var detsamma som att upptas i "den portugisiska kasten".

Roberto de Nobili (d.1656) var en helt annan andas barn. Han ville bli brahman med brahmanerna, lärde sig flera indiska språk, ägnade sig åt studiet av Vedaskrifterna, försökte skapa en inhemsk liturgi. Det var för honom självklart, att mässan skulle firas på sanskrit eller tamil. Eftersom han insåg, att kastväsendet var för djupt rotat för att avskaffas med ens, fördelade han arbetet inom var kast bland sina ordensbröder. Allt detta blev en nagel i ögat på den etablerade kyrkan. Nobili anklagades för att blanda in hedendomen i kristendomen, "striden om de malabariska riterna" blossade upp. Nobili fick stöd av både påve och ordensgeneral, men hundra år senare hade hans linje ändå övergivits.

Jesuitordens upphävande 1773 medförde en markant nedgång. Svåra missförhållanden ledde till att Rom beslöt att avgränsa det territorium inom vilket portugiserna fick missionera. 1832 gav påven Gregorius XVI Portugal ett ultimatum och tog ifrån portugiserna de mest vanskötta stiften. Följden blev en olycklig tävlan biskopar emellan om vem som snabbast kunde få fram flest präster. Först Leo XIII lyckades skapa lugnare förhållanden genom att göra stiften självständiga och anförtro dem åt indier.

I dag är bara några miljoner indier katoliker, varav en stor del tillhör den nära tvåtusen år gamla syromalabariska kyrkan med egna riter. Största delen av prästerskapet är inhemskt, och katolikerna finns företrädesvis inom de lägsta kasterna. Det finns vissa strävanden att i större utsträckning införliva gammal indisk kultur och även i viss mån de religiösa traditionerna i det kristna livet. Inte minst de många katolska högskolorna ser detta som en viktig uppgift.

I Kina verkade i början av 1600-talet jesuiten Matteo Ricci. Tack vare sina kunskaper i matematik och astronomi fick han tillträde till det då hermetiskt slutna Kina och introducerades rentav i det kejserliga palatset. Liksom Nobili ansåg han att missionärens första uppgift var att bli ett barn av sitt nya land innan han uppträdde som dess lärare. Också han fann, att det nya hemlandets religion och kultur innehöll mycket av värde som den kristna förkunnelsen kunde bygga på.

Striden om de malabariska riterna fick sin motsvarighet i striden om de kinesiska riterna. Här gällde det huvudsakligen tolkningen av vissa ord och begrepp, och frågan var, vilka kinesiska ord som kunde användas t.ex. för att beteckna de kristnas Gud. I striden uppträdde dominikanerna som "renlärighetens" försvarare. Tack vare Riccis pionjärarbete hade nämligen landet öppnats även för andra missionärer. Ett kejserligt edikt av 1692 gav full religionsfrihet, men när förbudet för "de kinesiska riterna" efter många hit och dit blev definitivt, drogs det kejserliga ediktet tillbaka och de kristna började i stället systematiskt elimineras.

Missionsarbetet återupptogs inte förrän 1844 och då under kolonialmakternas skydd. Kristna församlingar bildades visserligen men raserades av utlänningshat.

Bland de katoliker i 1900-talets Kina som blivit internationellt kända, skall tre nämnas. Belgaren Vincent Lebbe verkade i Kina 1901-1940. "Kina åt kineserna och kineserna åt Kristus", var hans slagord. I universitetskretsar kämpade han för en mer kinesisk kyrka, grundade en tidning och en prästsammanslutning samt en kinesisk ordenskongregation som på kort tid fick ett par hundra medlemmar, samt en systrasammanslutning.

Lo-Pa-Hong (mördad 1937) tillhörde en gammal katolsk kinesisk familj. Han var affärsman och ställde sina stora rikedomar helt i de fattigas och behövandes tjänst, grundade ett mentalsjukhus och flera andra sjukhus, byggde skolor med mera samt grundade två lekmanna-sammanslutningar av tredje-ordenskaraktär. Han var inte bara organisator och donator utan bidrog i hög grad med egna krafter i synnerhet inom fångvården.

Lou Tsen-Tsiang (d.1949) var ambassadör och under en tid Kinas utrikesminister. Under sin hustrus inflytande blev han katolik och döptes år 1911. Efter hustruns död inträdde han i benediktinorden och prästvigdes. Hans självbiografi har översatts till många språk och bidragit till att väcka sympati för konfucianismen. Han betraktade nämligen Konfucius, liksom andra stora icke-kristna religiösa gestalter, som "läromästare som för till Kristus". Hans erfarenhet var den, att hans folks religion hade varit den väg på vilken han närmat sig evangeliet, inte en "irrlära" som fört honom vilse utan tvärtom en vägvisare till den fulla sanningen.

Pius XI visade stort intresse för Kina och vigde 1926 sex kineser till biskopar, en gest som dåförtiden väckte stort uppseende. Framtiden verkade hoppfull för kyrkan. 1934 fanns det i Kina 3 katolska universitet, 99 högre skolor och närmare 3 500 andra katolska skolor. Under Pius XII:s tid steg antalet biskopar till 79 varav 20 infödda. Av de femtusen prästerna var tvåtusen infödda.

Kort efter det kommunistiska makttillträdet 1949 ställdes samtliga utländska präster och systrar inför rätta och anklagades för brott mot statens säkerhet. Domen löd på förvisning eller avrättning. Skolor och andra institutioner beslagtogs och den katolska pressen förbjöds. I enlighet med den så kallade Tre-självrörelsen tolererades kyrkan bara under förutsättning att hon bröt alla förbindelser med Rom.

Efter denna tid blev kyrkan splittrad i två: dels "reformkyrkan", som för sin överlevnads skull accepterade de kinesiska kraven, dels en underjordisk, illegal kyrka. Bägge grupperna var helt avstängda från kommunikation med världen utanför Kina fram till 1980-talet, då en viss kommunikation åter blev möjlig. Men därmed kom också konfrontationen mellan de "patriotiska" och de som i hemlighet levat som katoliker, och som betraktade de övriga som svikare.

Det är svårt att få en klar bild av kyrkans situation i Kina när detta skrivs. Över tusen nya kyrkor lär ha byggts, och prästseminarier har öppnats (omkring femton). Ordenslivet har öppet förnyats, fångar har frigivits, och kyrkan har fått tillbaka en del av sin egendom. Men samtidigt har det ryktats om nya arresteringar och domar. Kyrkan i Kina är mycket vital, men det saknas statistiska uppgifter; ungefärligen mellan 5 och 7 miljoner katoliker, sägs det. Mycket av det som sker är fortfarande "underjordiskt", och fortfarande är endast den "patriotiska" kyrkan officiellt erkänd, fast under sträng statlig kontroll (Cirkulär från Partiets centralkommitté efter den 11:e kongressen, Documentation catholique I mars 1992).

Under 1600- och 1700-talen försökte jesuiterna att nå in i det förbjudna Tibet men utan framgång. År 1704 gav Propagandan kapucinerna uppdraget. De sände dit inte mindre än trettio expeditioner och grundade ett kloster i Lhasa. 1742 fördrevs de av kineserna och sedan dess har inga nya försök haft framgång.

Bland de stora jesuitmissionärerna i Asien var Alexandre de Rhodes (d.1660) den som förde evangeliet till Indokina. Han var rikt utrustad med för en missionär så viktiga egenskaper som klarsynthet, djärvhet och fantasi. Bland annat använde han sig av teaterkonsten för att framföra det kristna budskapet. Han satsade i hög grad på lekmännens medverkan och utbildade både män och kvinnor till kateketer. Han anses vara den som skapat det vietnamesiska skriftspråket.

Även kyrkan i Indokina har fått gå igenom svåra förföljelser, men har uppvisat ovanlig livskraft. Vid en förföljelse 1885 dödades fyrtiotusen kristna, men samma år bad tjugutusen vuxna om dopet! När den japanska ockupationen upphörde 1945 uttalade de inhemska biskoparna sitt stöd för Ho Chi Minhs nationella strävanden, men 1951 tog biskoparna gemensamt avstånd från kommunismen. Efter landets delning lanserades en kampanj för att förmå katolikerna i Nordvietnam att bosätta sig i söder.

Följden blev att nära hälften av katolikerna och största delen av prästerna i Nordvietnam gav sig iväg, och den katolska befolkningen i Sydvietnam tredubblades. De återstående katolikerna i Nordvietnam fick det mycket svårt, men under krigsåren på 1960-talet minskade spänningarna mellan kyrkan och myndigheterna. 1973 ingick 20 katoliker, därav 2 präster, i nationalförsamlingen, och katoliker fick ledande poster framförallt i den sociala sektorn. Vid en biskopsvigning 1971 var regeringen representerad.

Situationen i Vietnam är fortfarande förvirrande. Kyrkan har fått bättre möjligheter att verka öppet, men samtidigt övervakas präster och lekmän, och arresteringar är inte ovanliga. Två miljoner vietnameser har flytt över haven, av dem är många katoliker. I Sverige, och ännu mer i Norge, finns betydande grupper vietnamesiska katoliker med egna präster.

I Korea predikades kristendomen först av en korean, Ry Seunghuni, som blev döpt i Peking (1784). Församlingen växte snabbt och utsåg själv sina präster och sin biskop. Trots långvariga förföljelser växte antalet katoliker. När Korea delades 1950 flydde många katoliker söder ut. Biskopar och präster som blev kvar i norr fängslades, och åtskilliga dog i koncentrationsläger, medan kyrkan fortsatte att växa. De politiska närmandena mellan Nord- och Sydkorea har varit positiva också för kyrkan.

Japans missionshistoria börjar med att Francisco Xavier landstiger 1549. I en rad brev berättar han om sina intryck: japanerna älskar sanningen, de är kritiska och intelligenta och låter sig inte lätt övertygas. Xavier bevarade till sin död en förkärlek för det japanska folket, och efter hans död fortsatte Jesu sällskap att sända sina mest begåvade missionärer till Japan. De hade framgång en kort tid, sedan bröt misstron mot främlingarna ut och övergick i grymhet och våld. 1622 ägde en massavrättning av kristna rum i Nagasaki.

Kristendomen överlevde ändå, barn döptes i smyg och undervisades av föräldrarna i den katolska tron. Så fortsatte det i generationer, fram till mitten av 1800-talet. Då kom nya missionärer till landet, och kryptokatolikerna framträdde öppet. De lär ha varit 15 000.

Efter ytterligare förföljelser fick landet 1889 en religionsfrihetslag, och sedan dess har kyrkan i Japan blivit kanske mer inflytelserik än i något annat asiatiskt land tack vare sina många sociala institutioner, skolor och sjukhus.

De många katolska skolorna och de två katolska universiteten anses höra till de bästa utbildningsanstalterna. Men den katolska kyrkan har trots allt en västerländsk prägel, och försöken att integrera japansk religiös tradition (framför allt zen) förblir marginella.

Filippinerna upptäcktes av européer 1521. Efter 1565 gick koloniseringen och missionsverksamheten parallellt och snabbt framåt. Kyrkan var helt underställd spanska kronan, som reglerade verksamheten in i detalj. De hedniska festerna ersattes av praktfulla gudstjänster, en stor mängd skolor öppnades, och 1595 grundades det första universitetet.

Trots att den katolska kyrkan blev hela folkets kyrka har det varit klent bevänt med prästrekryteringen. När USA övertog makten 1899 och spanjorerna lämnade landet blev 700 församlingar utan präst. Protestantiska missionärer från olika samfund har sedan dess haft icke ringa framgång. Prästbristen till trots sänder Filippinerna ett betydande antal missionärer till andra asiatiska länder, medan förkunnelsen i hemlandet till stor del sköts av studenter samt via radio. Ett par tre tusen studenter verkar som kateketer.
Sedan sekelskiftet är kyrka och stat skilda åt.

Kyrkan i Asien har givit bidrag till intressant teologiskt nytänkande, framför allt i dialogen med andra religioner. Bland de mer kända teologerna kan nämnas jesuiterna M. Amaladoss och A. Pieris samt benediktinerna B. Griffiths, J. Monchanin och H. Le Saux. Fler kunde nämnas, som inte bara har tänkt och skrivit utan i sina liv har identifierat sig med eremiter och asketer i insikten om att det är på den nivån som ett verkligt möte kan komma till stånd.

USA

Under 1600-talet sände olika ordenssamfund missionärer till Nord- Amerikas indianstammar, främst från Frankrike och Spanien. Stora framgångar och svåra motgångar växlade. Till det bedrövligaste i historien hör rivaliteterna mellan protestantiska och katolska missionärer. När indianerna på 1800-talet på regeringens order isolerades i reservat, fördelades dessa ganska godtyckligt mellan samfunden. Åttiotusen katolska indianer beräknas på det sättet ha blivit utan själavård. Man beräknar att USA i dag har några hundra tusen urinvånare kvar, varav drygt etthundratusen är katoliker.

Bland den svarta befolkningen har ingen katolsk mission förekommit förrän efter 1865, då slaveriet upphörde. Skälet var, att det bland slavägarna inte fanns många katoliker. 1923 öppnades ett katolskt prästseminarium för svarta studenter och i början på 1940-talet öppnades alla katolska prästseminarier också för de svarta. Den officiella katolska kyrkan har systematiskt varit emot all rasdiskriminering sedan dess, ofta i hård strid med katolska församlingar där de vita församlingsmedlemmarna inte velat acceptera exempelvis en svart präst. För närvarande är antalet svarta katoliker i USA omkring 500 000. Att den katolska kyrkan i dag är den största kristna kyrkan i USA beror huvudsakligen på invandrarströmmen från länder som Mexiko, Italien, Spanien, Irland, Polen etc. Det katolska USA med sina 160 biskopar hade fram till 1960-talet en konservativ prägel, och efter Andra Vatikankonciliet kom det till öppna konflikter mellan kyrkoledningen och olika progressiva grupper. Det gällde då huvudsakligen inomkyrkliga frågor. Politiskt och socialt är de amerikanska biskoparna aktiva och orädda. Deras gemensamma herdabrev i fredsfrågan (1983) och om ekonomisk rättvisa (1986) har blivit berömda. (Det är sed, att varje biskop årligen skriver ett herdabrev till de troende i sitt stift, vanligtvis i samband med fastetiden. Det händer att flera biskopar skriver ett gemensamt herdabrev i någon fråga av särskild vikt för deras region. Det händer också, om än sällan, att ett herdabrev av en enskild eller en grupp biskopar har en sådan tyngd att det blir känt och diskuterat långt utanför stiftsgränserna.)

De amerikanska biskoparna har också samfällt uttalat sitt positiva intresse för frågan om kvinnans ställning i kyrkan, en fråga som blivit särskilt akut i USA med dess många välutbildade kvinnliga teologer (inte minst ordenssystrar). I USA återfinner man också den katolska feministteologins mest kända namn, såsom Rosemary Radford Ruether med flera.

Det intressanta med de nämnda herdabreven är dock inte främst innehållet utan formen. De första utkasten publicerades som remisser, och vem som helst var välkommen att reagera. I slutdokumentet har man sedan publicerat namn och datum för varje inlaga, en redovisning som fyller flera sidor!

För en katolsk iakttagare i Europa kan det katolska USA stundom te sig som en häxkittel sjudande av liv, demonstrationer och ställningstaganden såväl inomkyrkligt som i förhållande till samhället i övrigt, ofta i ekumenisk samverkan. Den s.k. Plogbillrörelsen, som bland annat tog sig in i kärnvapenfabriker och förstörde missilspetsar, var ett sådant initiativ.

CANADA

Det var franska missionärer som, under synnerligen hårda villkor, lade grunden till den katolska kyrkan i Canada. Första försöket gjordes 1536, men det verkliga missionsarbetet började först med Champlain, Québecs grundare, som förmådde franska jesuiter och franciskaner att resa över år 1615 respektive 1625. Senare sände även en rad andra ordenssällskap missionärer till Canada. Viktiga insatser gjordes av ordenssystrar, främst ursulinerna. Av alla Canadas missionärer är nog Marie de l'Incarnation den mest kända. Missionsarbetet blev möjligt tack vare de franska katolska lekmännens hängivna och generösa stöd.

En fransk kongregation, oblatfäderna, som grundades på 1800-talet, specialiserade sig tidigt på mission i arktiska områden och sände missionärer till eskimåerna. Omkring hälften av Canadas eskimåer är i dag katoliker (några tusen).

Den katolska kyrkan är Canadas största samfund med c:a 45 % av befolkningen. Det finns 15 ärkebiskopar - två av dem är kardinaler - och ytterligare ett 40-tal stift, varav ett ärkestift och tre andra för de bysantinska katolikerna (rutener).

Kyrkan har länge haft en stark ställning i samhället och med inflytande på politiken. Hon har varit bärare av undervisning och kultur; det finns flera katolska universitet. 1960-talets kris, som drabbade hela kyrkan efter Andra Vatikankonciliet, blev särskilt kännbar för det då tämligen konservativa Canada, och kyrkan har i dag förlorat mycket av sin prestige. Uttalanden från ledande katolska personligheter visar dock att förlusten inte upplevs som enbart negativ utan också som en evangelisk utmaning och ett hopp om förnyelse.

AFRIKA

Det svarta Afrika var så gott som helt isolerat från de första seklernas blomstrande nordafrikanska kristenhet. Under medeltiden samt på 1500-, 1600- och 1700-talen förekom sporadiska missionsexpeditioner, men de lämnade inga varaktiga resultat. Inte ens den lovande Kongomissionsperioden 1484-1540 blev bestående. Men från och med 1800- talet har en inhemsk kyrka vuxit fram, som särskilt efter 1920 blivit allt mer betydande, och alltmer inhemsk, vilket har tagit sig uttryck i litteratur, konst och kyrkomusik.

Bland 1800-talets katolska pionjärer bör fransyskan Anne-Marie Javouhey (d.1851) nämnas. Hon grundade en kongregation och sände en grupp systrar till Afrika, först på försök och sedan, 1819, för att stanna. Utgångspunkten var Senegal. På hennes initiativ grundade F. M. Libermann 1841 en prästkongregation för Afrikamissionen. De första prästerna dukade snabbt under för klimatet. Men nya ställde upp, och fler missionssällskap grundades. Det franska Sällskapet för Afrika- missionen sände skaror av präster till Afrikas västkust - under de första 65 årens verksamhet dog fyrahundra av dem i febersjukdomar. På Afrikas östkust togs ön Mauritius som bas för fortsatt verksamhet. Stiftspräster började, Helgeandskongregationen (spiritanerna) fortsatte. I Sudan grundades missionen av en polsk jesuit och fortsattes av österrikiska missionärer.

Också till Nordafrika kom missionärer redan vid seklets början. De inhemska katolikerna - kopter och etiopier - ägnade sig inte åt evangelisering men franciskaner från Europa åtog sig förkunnelsen, och omkring år 1880 fanns det, vid sidan av katolikerna med inhemsk rit, 82 000 katoliker av latinsk rit.

1867 utnämndes den blivande kardinalen Lavigerie (d.1892) till ärkebiskop av Alger. Han var själv fransman, men kom nästan omgående i konflikt med den franska kolonialmakten, som han inte tog parti för. Från första stund betraktade han hela Afrika som sitt verksamhetsfält. 1868 grundade han Vita Fädernas kongregation och året därpå Vita Systrarna. Deras verksamhetsfält blev framförallt Nordafrika, och enligt grundarens föreskrifter skulle de utöva ett indirekt apostolat bland muslimerna under de första hundra åren: inga omvändelseförsök men undervisning och socialt arbete. Efter en svår hungersnöd med åtföljande epidemier tog han sig an hundratals muslimska barn och ordnade skolgång för dem - med respekt för deras islamska tillhörighet. Resultatet blev det han hoppats på: muslimernas avsky för de kristna minskade märkbart och många vänskapsband knöts.

Han manade sina medarbetare till att aldrig ha bråttom, att låta saker och ting mogna. Ingen vuxen fick döpas förrän efter ett katekumenat i två etapper: först en grundläggande undervisning med tonvikt på både tro och moral, sedan en upptagningsceremoni följd av det egentliga katekumenatet med tillträde till mässans första del, därefter en "prövning" då hela församlingen uttalade sig, och först därefter själva dopet. 1890 fanns det katolska missionsstationer runt hela Afrika- kusten och ett par hundra tusen katolskt döpta afrikaner. Under de följande årtiondena trängde missionärerna längre in i de svartas världsdel och kunde kartlägga den fruktansvärda slavjakten. Redan dessförinnan hade kardinal Lavigerie satsat alla sina krafter på kampen mot den ohyggliga trafiken, både genom de Vita Fäderna och genom egna talrika resor och föredrag i Europa. Leo XIII gav honom ett behövligt och verksamt stöd. Överhuvud taget var kolonialpolitiken ur flera synpunkter missionärernas svåraste problem.

Lavigerie verkade också ekumeniskt genom sitt intresse för de österländska kyrkorna och motstånd mot försöken att "latinisera" dem. Han var kritisk mot de centraliserande tendenserna i Rom och pläderade för ett "katolskt Rom", dvs. mer internationellt (så gott som alla kardinaler var dåförtiden italienare).

Uganda fick sina första infödda präster 1905, och ordnarna började rekrytera svarta bröder och systrar i växande antal. Men det viktigaste arbetet har utförts av kateketerna. De är varken präster eller ordensfolk utan infödda lekmän som efter en utbildning vid någon kateketskola ansvarar för predikan, undervisning och gudstjänstliv i byarna, dit någon präst kunnat komma bara med långa mellanrum. Allt flera kongregationer sände efter år 1900 förstärkning, men inhemska kongregationer grundades också, och kyrkan fick ett afrikanskt ansikte.

Europas och USA:s katoliker stödde missionen med hänförelse, som underhölls av en flora av missionstidningar med romantiska respektive rafflande skildringar av missionärernas liv. Som exempel kan nämnas en av de största stödorganisationerna, grundad av Maria Theresa Ledochowska (d.1922) och uppkallad efter jesuiten Petrus Claver som på 1600- talet hade kämpat mot slavhandeln i Sydamerika. Claver-sällskapet bekostade före 1932 utgivningen av 22 katekeser, 55 böcker om Jesu liv och 11 bibelöversättningar (dock ej hela Bibeln).

Ett annat namn förknippat med Afrika är Charles de Foucauld, fransk officer och sedermera forskningsresande i Marocko. Efter ett utsvävande liv upplevde han en omvändelse, blev trappistmunk men lämnade klostret, bosatte sig en tid i Nasaret och därefter till sin död i Sahara. Han delade sitt liv med tuaregerna, hade en hydda i Hoggar, där han tillbringade en stor del av sin tid i bön. Under första världskriget blev han lönnmördad i Tamanrasset (1916). Hans personlighet och skrifter har betytt mycket för eftervärlden, i synnerhet via de kongregationer som inspirerats av hans livsstil: Jesu små bröder och Jesu små systrar.

1920 fanns det två miljoner katoliker i Afrika, 2 283 utländska och 248 infödda präster, 1030 ordensbröder och 4 937 systrar. Nu 70 år senare finns det omkring 330 katolska stift (de apostoliska vikariaten oräknade) och 61 ärkestift fördelade på 34 biskopskonferenser. Kyrkans verksamhet bärs till stor del av de 30 000 kateketerna och de nästan lika många ordenssystrarna; prästernas antal är otillräckligt. Även de flesta biskopar är infödda, och de är unga.

Det fanns ännu på 1970-talet omkring 40 000 katolska skolor, men många har övertagits av det allmänna allteftersom länderna blivit självständiga, en process som kyrkan på många håll har uppmuntrat. I flera länder har den katolska kyrkan haft en avgörande roll i frigörelseprocesserna. I de portugisiska områdena lämnade skaror av missionärer landet på 1970-talet i protest mot kolonialpolitiken. I Mobique motarbetades kyrkan först av den nya regimen, men misstänksamheten vände, och ett gott samarbete kom till stånd. Det arbete som utförs av Justitia et Pax (en kommission för rättvisa och fred som normalt skall finnas i varje katolskt stift) har betytt mycket för befrielserörelsen på vissa håll, bland annat i Zimbabwe och Sydafrika. Bland annat har kommissionen kunnat samla och sprida information om övergrepp och tortyr.

Apartheidpolitiken har medfört öppen kamp mellan biskopar och regering - i ekumenisk samverkan för övrigt. Tyvärr har den katolska allmänheten varit mer passiv än sina biskopar i den kampen. Det har förekommit ytterst öppenhjärtiga uttalanden och herdabrev mot regimerna i Zaïre och Malawi, med dödsskjutningar mot bedjande demonstranter som följd och med fängslande av biskopen. Den katolska ärkebiskopen i Malawi blev 1992 ordförande i interimsregeringen i väntan på allmänna val. Många biskopar har aktivt medverkat i den demokratiska processen.

Afrikanska teologer har utvecklat en egen befrielseteologi som bland annat främjas av Institutet för kontextuell teologi. Institutet leddes från början av den även i Sverige kände dominikanen Albert Nolan. Han och andra har utvisats ur landet på grund av sitt engagemang, men återvänt. Även i Sydafrika är biskopskonferenserna och Justitia et Pax starkt engagerade i försonings - och uppbyggnadsarbetet.

INDONESIEN

Den indonesiska missionens historia börjar med portugiserna på 1500-talet. Spänningen mellan portugiserna och de holländska köpmännen fick sin parallell i konflikterna mellan katolska missionärer och holländska kalvinister. Men det förekom också konflikter mellan portugisiska och spanska katoliker.

Massdop var inte helt ovanliga under 1500- och 1600-talen, då hela öar på så sätt gick över till kyrkan. Här som på andra håll var det olika ordnar som stod för missionsverksamheten: jesuiter, dominikaner, teatiner, franciskaner, karmeliter etc., senare även sekularpräster.

De holländska kolonialisterna i Indonesien bestämde hur det skulle vara: Norra Sumatra åt muslimerna, Bali åt hinduerna, Sumba och Ost- Timor åt protestanterna, Flores och Väst-Timor åt katolikerna ... Men i dag är den religiösa geografin inte så enkel. Muslimerna vinner terräng, här som på andra håll i världen. 1900-talet har karakteriserats av ett intensifierat socialt arbete. De katolska skolorna är många, bland annat finns ett stort antal yrkesskolor. I stort är det ett gott förhållande mellan kyrkan och regeringen. Biskoparna bejakar det ideologiska program som styr öriket och kallas Pancasila. Dess fem principer lyder: Tro på en enda Gud, Rättvisa och humanitet, Ett enat Indonesien, Demokratisk ordning, Social rättvisa åt alla. Men det har blivit konflikter när det gäller tolkningen, och biskoparna har vägrat att anta det som sitt eget enda program. Det vore att förneka kyrkans religiösa karaktär och låta sig förvandlas till politisk organisation.

På Java utgör katolikerna tre procent av befolkningen. Det förekom~ mer relativt många vuxendop; de brukar förrättas vid jul och påsk. Flores däremot är katolskt till 80 % och har två prästseminarier med 300- 400 elever i vardera (1990). Det ena seminariet drivs av Det Gudomliga Ordets Gemenskap (Societas Verbi Divini), ett från början tyskt missionssällskap som har varit av stor betydelse just i Indonesien. De utbildar sina präster för missionen, och efter prästvigningen sänds de till Filippinerna, Nya Guinea, Taiwan, Madagaskar, men även till Sydamerika - och Holland! Det är en trend i dagens värld: länder som för inte så länge sedan räknades som missionsländer har börjat sända missionärer till det avkristnade Europa.

Totalt finns det i Indonesien åtta katolska prästseminarier. Det finns dessutom ett tjugutal grundskolor med inriktning på prästämbetet, så kallade "små seminarier" - en institution som förr var vanlig även i Europa.

Indonesien har (1990) 8 ärkebiskopssäten och 25 biskopsstift.

OCEANIEN

År 1513 upptäckte spanska sjöfarare "Sydhavet". Under tre månader och tjugo dagars seglats såg de land bara en gång. Andra sjöfarare följde i deras spår, och i början av 1700-talet var de huvudsakliga ögrupperna kartlagda. Då fanns där också några missionärer, jesuiter och augustiner, men det verkliga missionsarbetet började först efter 1825. Nationella, politiska och konfessionella stridigheter fördystrade missionshistorien. Ändå är i dag de flesta öarnas invånare kristna, katoliker eller protestanter.

AUSTRALIEN

I det anglikanska Australien fick katolikerna ingen hemortsrätt förrän 1829. Det var benediktiner som fick uppdraget att organisera den unga australiska kyrkan. Mellan åren 1810 och 1875 växte katolikernas antal från 6 000 till 450 000. År 1900 var de 600 000, 22,6 % av befolkningen, till följd av massinvasionen från framför allt Irland.

De infödda australiensarna utsattes för de värsta brutaliteter från de vitas sida. Några få missionärer försökte ta sig an deras sak. Passionisterna, som vid mitten av 1800-talet gjorde tappra försök att närma sig dem, fick ge upp. Vid sekelskiftet grundade spanska benediktiner ett kloster i ett infödingsterritorium. Det följdes av flera, men inget av dem hade större framgång i sina försök att missionera och emancipera. I dag finns det några tusen katolskt döpta papauaner. En av dem vigdes till biskop av Paulus VI. Australien har i dag 17 stift, fem av dem är ärkestift. Ukrainarna, som är en betydande grupp med egen rit, utgör ett stift för sig.

I Nya Zeeland var maristerna pionjärer, här som på många andra håll i Oceanien. De första missionärerna kom 1837; bara några årtionden senare hade flera biskopsstift upprättats. Under ärkestiftet Wellington lyder i dag fem andra stift. Med invandrarna har flera ordnar och kongregationer kommit, och det fanns i mitten av 1900-talet åttahundra ordenssystrar.

Papua Nya Guinea har fyra ärkestift och 14 övriga stift.

I Oceanien var Picpusfäderna pionjärer. (Kongregationen har ett långt och besvärligt namn och är mest känd under sitt öknamn.) De sände även ordenssystrar som missionärer. På spetälskeön Molokai dog fader Damien 1889 efter en frivillig landsförvisning hos de 5 000 spetälska.

Den vita kolonisationen på öarna medförde alkoholism och annat elände, som missionärerna å sin sida fick kämpa emot. Kontrasten är stor mellan de "kristna" handelskompaniernas cynism och ordensbröders och - systrars oegennyttiga sociala insatser. Från början bekämpade missionärerna kannibalism och andra oseder. Med tiden lärde de sig emellertid att inte vara för snara med att bekämpa allt som kunde kallas hedendom. "Det tog mig tjugu år innan jag kunde göra en klok bedömning", skrev en missionär, "och numera ingriper jag sällan. Vår uppgift är inte att angripa deras traditioner och förbjuda saker och ting, utan vår uppgift är att ge dem något positivt, att förkunna evangeliet. Med tiden måste de själva förstå vad som inte kan förenas med ett kristet liv." Varje ögrupp har sin egen, särskilda historia. Det finns i dag ett tjugutal stift grupperade under några ärkestift.

Det har funnits mycken rivalitet mellan de olika kristna samfunden, men den är i dag övervunnen och i stort sett är den ekumeniska andan god. Som regel är de protestantiska samfunden bättre integrerade än den katolska kyrkan.