Tolerans och förföljelse


Häxor och kättare i det moderna Europa

av Lennart Ejerfelt

Signum Nr 8 1987

Sällan har en historisk syntes fått ett så enstämmigt beröm i fackpressen, samtidigt som man ställt sig frågande till bokens titel, som fallet är med William Monter, Ritual, Myth and Magic in Early Modern Europe, 1983. Monter är mest bekant som häxforskare med specialstudier över västra Schweiz och angränsande delar av Frankrike.

Den föreliggande boken handlar visserligen om rit, myt och magi, men greppet är att under olika typer av kyrklig regim studera tolerans och förföljelse av avvikande i Europa fram till början av 1700-talet. Det är den tid som kallas för "konfessionstidsåldern", då de skilda kristna konfessionerna växer fram, etablerar sig och når sitt största inflytande över stat och samhälle. Monter skildrar alltså inte reformationens förlopp, upptäckterna, krigen etc.

Bakgrunden ges i ett kapitel om folklig fromhet i det senmedeltida Europa. Här tar Monter delvis avstånd från Delumeaus omvälvande tes, att Europa egentligen aldrig blev kristnat under medeltiden, utan att de breda folklagren behöll ett slags förkristen religion, här och var överdragen med perifera kristna föreställningar.

Monter pekar på de typiska senmedeltida formerna av religiös gemenskap, brödraskapen, lekmannaorganisationer som bl.a. fungerade som begravningssällskap. Det som vi skulle beteckna som vidskapelse låg snarast i den påfallande koncentrationen på döden och de döda. Den tog sig inte endast uttryck i dödsdansens makabra bildvärld, utan också i mångfalden av själamässor och utvecklingen av en bisarr avlatspraxis. Som den viktigaste skillnaden mellan 1400 - talet och situationen efter reformation och katolsk reform ser Monter främst den kyrkliga katekesen. Jeanne d'Arc hade fått sin elementära religionsundervisning i hemmet; hon vore otänkbar någonstans i Europa år 1600.

Men indelningen av Europa i kyrkliga regimer följer inte konfessionsgränserna. Ett kapitel handlar om "erastiansk" protestantism", d.v.s. statskyrklighet. Erastus kom aldrig att spela någon roll i svensk kyrklig debatt, men desto större roll i diskussionen om förhållandet mellan kyrka och överhet i England. Själv var han reformert schweizare, huvudsakligen verksam i Pfalz.

De erastianska protestantiska länderna är i detta sammanhang det lutherska Norden, delar av Nordtyskland och den anglikanska kyrkan. Här får vi en klar bild av den religiösa toleransen, som var allra minst i Sverige och Danmark, medan däremot bilden i England är något mer nyanserad. Visserligen avrättades under 1500-talet hundratals katoliker under Elisabeth och lika många protestanter under Mary, men katolikerna utrotades inte rent fysiskt som t ex i Sverige, och på Irland lyckades man trots att den anglikanska minoritetskyrkan i flera hundra år var statskyrka inte göra någon väsentlig inbrytning i den katolska befolkningen.

Givetvis ägnas en stor del av utrymmet åt häxförföljelserna. I England avrättades totalt några hundra häxor, knappast fler än i Sverige. Monter framställer Danmark med drygt tusen avrättade häxor som det efter Mecklenburg mest hemsökta området inom den erastianska protestantismen.

Här måste man ha klart för sig att "medeltiden" inte i någon större utsträckning ägnade sig åt häxförföljelser. Den demonologiska tolkning av uttryck för folklig magi, som var grunden för häxpanikerna, tog form under 1400-talet, men av de kanske 20 000 häxor som totalt blev offer för detta vanvett, torde endast en procent ha dödats före 1500. I Sverige är häxor helt okända under medeltiden, liksom f ö källorna endast känner ett exempel på en avdagatagen kättare, medan åtskilliga katoliker avrättades från slutet av 1500-talet.

Monters andra kategori är den reformerta traditionen. Den har inte på samma sätt som den lutherska eller den anglikanska ställt kyrkan i furstemaktens tjänst. Däremot kom den att utvecklas under högst skiljaktiga yttre förhållanden i Schweiz, där den härskade i Genève och kantonen Vaud och utövade ett strängt regemente mot kättare och häxor, i det senare hänseendet betydligt värre i Vaud än i Genève. I Frankrike kom den reformerta traditionen att fram till upphävandet av ediktet i Nantes 1685 att existera som en legalt tolererad minoritetskyrka, under en period avbruten av våldsutbrott och avlöst av en svår förföljelse.

Det är förvisso en föga uppbygglig historia och 1985 blev jag i en arbetsgrupp påmind om 300 - årsminnet. Jag kunde inte göra annat än anmärka att för katolikerna i Sverige fanns det då ingen tolerans att göra slut på.

Den reformerta traditionen segrade också i Nederländerna, som under den behandlade tiden var den religiösa toleransens hemvist i Europa. Katolikerna blev endast förbjudna att hålla gudstjänst, inte ihjälslagna, judar fick en tillflykt och få häxor dödades.

Åter annorlunda förhöll det sig med Skottland, det reformerta land där häxorna hade det svårast. Enligt Christina Larners utomordentliga undersökning, Enemies of God, 1981, förefaller dock antalet avrättade ha reducerats till ca 1300.

Inkvisitionen

Inkvisitionerna vid Medelhavet är nästa avsnitt, och här registrerar Monter en av de mest genomgripande historiska omprövningar som skett i vår tid, synen på inkvisitionen. Vi känner en del av det genom arbeten översatta till svenska, som baseras på material från inkvisitionen, Le Roy de Laduries Montaillou och Carlo Ginzburg, Maskarna och osten. De som främst svarat för den nya synen på inkvisitionen är emellertid dansken Gustav Henningsen, italienaren Tedeschi och Monter själv. (Senast Gustav Henningsen & John Tedeschi in ass. with Charles Amiel, The Inquisition in Early Modern Europe, 1986.)
Vi citerar Monter: "Enligt en ihållande men oprövad legend var Medelhavsvärldens inkvisitioner bigotta och blodtörstiga, med spanjorerna som de grymmaste av alla. Deras blotta namn har länge varit synonymt med intolerans. Men när historiker äntligen började undersöka mängden av inkvisitionens dokument systematiskt, visade sig helt annorlunda resultat, och en ny konsensus har börjat ta form.
Två huvudsakliga resultat förefaller nu etablerade, även om undersökningarna inte är slutförda. För det första var Medelhavets inkvisitioner mindre blodtörstiga än Europas världsliga domstolar under den tidigt moderna tiden. Mellan 1550 och 1800 ställde de nästan 150 000 människor inför rätta, men dömde endast ca 3 000 till döden: de flesta större världsliga domstolar hade högre andelar under 1500 - och 1600-talen. - Det andra nya är att Medelhavets inkvisitioner, till skillnad från de världsliga domstolarna, föreföll mer intresserade av att förstå motiven hos de anklagade än att fastställa fakta om hans brott.
Inkvisitorer, som noga bevarade sina sagesmäns anonymitet, har tidigare förefallit mindre angelägna om de anklagades rättigheter än de världsliga domstolarna. Men aktuell forskning visar att de var psykologiskt skarpsinnigare än de världsliga domarna, bättre i stånd att fälla korrekta och ofta - milda - domar. På det hela taget var de mycket mindre benägna att lita till tortyr än världsliga domare just för att övertyga sig själva om sanningshalten i en misstänkts utsagor. Därför att de snarare försökte se in i människors tankar än att fastställa laglig ansvarighet för ett brott, är inkvisitionens korsförhör mycket annorlunda än de världsliga domstolarnas och bjuder historikerna ett mycket rikare material av sedvänjor och trosföreställningar.

Den spanska och än mer den portugisiska inkvisitionen var under 1500-talet mycket sysselsatt med dem som anklagades för att vara - judaiserande. Det gällde de s.k. conversos, alltså f d judar, som övergått till kristendomen inför alternativet att gå i landsflykt. En liknande grupp var moriscos, alltså muslimer som under samma villkor blivit kristna, men vilka anklagades för att i hemlighet hålla fast vid den gamla tron. Dessa grupper utgjorde tillsammans en tredjedel av de behandlade fallen av den spanska inkvisitionen. Den stora skillnaden mellan inkvisitionerna, den portugisiska, den spanska och den romerska å ena sidan, och de världsliga domstolarna i övriga Europa å andra sidan, var främst i synen på häxor.
I medelhavsområdet avrättades totalt ett tiotal häxor i de baskiska länderna i början av 1600-talet före den märklige inkvisitorn Alonso Salazar y Frias, huvudpersonen i Gustaf Henningsens stora studie The Witches' Advocate, 1980. Han lyckades med förhörsmetoder som förefaller helt moderna uppdaga motsägelser i vittnesmålen, som fick honom att lägga ned hela den stora processen och ställa sig i grunden tvivlande till häxjakten.

Då hade långt tidigare, 1538, den spanska inkvisitionens Suprema varnat inkvisitorerna för att sätta tilltro till den ökända handboken Malleus Maleficarum från 1486.

Den portugisiska inkvisitionen förefaller att ha krävt fler offer än de båda andra: 1 175 judaisantes skulle ha avrättats under drygt 200 år. De romerska handlingarna är de sämst bevarade, inte minst därför att de fördes bort från Rom av Napoleon, men det förefaller som om man i Rom, dit de allvarligaste fallen fördes för avgörande, avrättade ung. hundra kättare under de första hundra åren efter reformationen.

Världsliga domstolar

Längre fram under 1600 - och 1700-talet kom inkvisitionen att relativt mer syssla med frågor om tvegifte eller biktfäder som gjort sig skyldiga till närmanden eller andra - kristna villfarelser. Monter slutar avsnittet med iakttagelsen: Ett Europa som betraktar klassisk liberalism som passé och som har lärt sig att använda statistik har återupptäckt förtjänsterna hos dessa för Medelhavskatolicismen säregna institutioner. Men ett Europa som med skuld betänker sin historia av judisk - kristna relationer inser också dess begränsningar. För oss förblir Medelhavsvärldens inkvisitioner Europas mest imponerande modeller både för effektiv religiös intolerans och anti - magisk "upplysning".Katolicismen i det övriga Europa hade inga speciella kyrkliga domstolar att handha häxor och kättare.

Reformationen nådde sin största omfattning efter ca femtio år. Österrike var då helt övervägande protestantiskt till sina ledande befolkningsskikt. Däremot förblev den habsburgska överheten katolsk och redan i slutet av 1500 - talet började den katolska reformen rulla tillbaka reformationen. Den yttre segern för katolicismen i Österrike beseglades först 1731 med lutheranernas utvisande från Salzburg.

Häxförföljerna uppträdde först sent och i en märklig form i alpländerna. En av de få äldre på arkivstudier grundade framställningarna av Byloff från 1934 skildrar det märkliga följe av kringvandrande ungdomar som främst blev föremål för ingrepp. Enligt Monter: "Den största samlingen av rättegångar i Salzburg mellan 1675 och 1681 låter som ett möte mellan ett laglöst motorcykelgäng och dr Faust: ett blodsbrödraskap av stråtrövare och svindlare, kända som Zauberjäckl, komplett med homosex, skändande av hostian, varulvar och magiska förvandlingar av möss. "

Bayern var relativt förskonat från häxförföljelser, men mitt i Europa låg det stråk kring och längs Rhen, som var den främsta katolska häxjaktmarken, det tyska Württemberg, det fransk - tyska Lorraine/Lothringen och Luxemburg. Anledningarna till de virulenta formerna har sökts i områdets politiska splittring och en obsolet katolsk kyrkoorganisation i gränslandet till reformatoriskt område.

I Frankrike var häxjakten i stort värre i periferin än i centrum, vilket kunde styrka den framförda uppfattningen att den skall ses i samband med centralmaktens försök att reglera förhållandena i den oroliga och "oupplysta" periferin.

Ett kapitel handlar om samexistens och övertro i Amerika. Den spanska inkvisitionen hade också sina domstolar i den nya världen. Tidigt bestämdes dock att indianerna inte var underkastade inkvisitionen, endast kreoler och mestiser. Här var bilden ung. densamma som i Spanien med åtskilliga judaiserande.

Inkvistionen bjuder endast glimtvis bilder av den inhemska religionen. Däremot finns två hundra år gammal vittnesbörd, som visar att vodo på Haiti förblivit sig påfallande lik. I det franska Kanada anklagades aldrig någon för att vara häxa.

Det mest kända fallet av häxförföljelse i Amerika är givetvis Salem i det protestantiska Nya England på 1680 - talet. Få häxpaniker är så väl utredda som denna.

Det toleranta Östeuropa

Ryssland är inte inbegripet i Monters Europa, men ett kapitel handlar om toleransen och dess missnöjesyttringar i Östeuropa. Här blir vi erinrade om att Östeuropa, alltså här Polen, Tjeckoslovakien och Ungern, under reformationstidevarvet åtnjöt en mycket större religionsfrihet än övriga delar av Europa (utom Nederländerna). övriga delar av Östeuropa var under turkiskt välde.

När vi erinras om Polen i slutet av 1500-talet och under 1600-talet blir den svenska religionspolitiken än mer accentuerad. När katolsk tro kom att jämställas med högförräderi i början av 1600-talet, var motsättningarna till Polen som konsekvens av Sigismunds avsättning och landsförvisning motiveringen.

Polen åtnjöt emellertid en helt annan grad av religionsfrihet. Med Sigismund följde åtskilliga lutherska herrar, som intog höga positioner också i Polen. Hans syster förblev livet ut lutheran och begravdes med stora högtidligheter.

Lutherdomen var tolererad i Preussen, och Danzig/Gdansk var en helt luthersk stad. Inte endast skilda sorter av reformerad tro utan också ortodox tolererades i Sigismunds Polen. En annan sak är att han som katolik aktivt medverkade till unionen i Brest 1596, där delar av den ukrainska kyrkan ställde sig under påven.

Den märkliga polska religionsfriheten började undergrävas i mitten på 1600 - talet, när katoliker och lutheraner tillsammans fördrev unitarier, alltså förnekare av Treenigheten. 1648 inträffade kosackupproret som bl a ledde till den första stora judepogromen i Polen, som sedan högmedeltiden fungerat som tillflykt för judar från Tyskland. 1655 kom den svenska invasionen med dess karaktär av religionskrig, då man bl a överlämnade många katolska kyrkor till lutheraner. Det var utdrivandet av svenskarna som gjorde Polen till den katolska stat, det inte förut varit. Därefter vissnade långsamt protestantismen bort utan några ingripanden från överheten förrän 1716 och 1718, då kyrkbyggen förbjuds resp. protestanter uteslöts från adelsdagen.

Helt annorlunda var utvecklingen i de tjeckiska länderna. Här hade sedan början av 1400-talet rått en kyrklig schism, med strider också mellan de skilda hussitiska och taboritiska grupperna. 1620 besegrade kejsarens katolska trupper de tjeckiska protestanterna och en snabb och hårdhänt rekatolisering genomfördes. Den skapade en egendomlig klyfta mellan landets majoritetsreligion, dominerad av tysktalande adel och präster, och den tjeckiska nationella myten, knuten till Hus och Tabor.

Ungern hade en historia som åter var en annan, utom i den allmänna övergången från protestantisk till katolsk dominans. Transsylvanien var en märklig tillflykt för skilda religiösa grupper, där under en lång tid unitarierna var en av de erkända kyrkorna.

Ett sista kapitel handlar om judendomens fasetter. Här beskrivs betydelsen för Europa av judarnas exil från den iberiska halvön. De flesta må ha tagit sin tillflykt till det ottomanska imperiet, men kulturellt mest betydelsefullt var sannolikt den judiska inflyttningen till renässansens Italien, där judar under första hälften av 1500-talet tilläts spela en betydande roll. Efter mitten på århundradet hårdnade klimatet i den eftertridentinska kyrkan. Venedig var tämligen fritt, men även där hänvisades judarna till ett ghetto. De enda västeuropeiska städer som var "frid" för judar var Livorno, Amsterdam och Hamburg.

Under senare delen av 1600-talet genomgick judenheten en av sina allvarligaste kriser, då Messias - pretendenten Sabbatai Zevi orsakade stora omvälvningar och motsättningar.

Monters bok är både en utmärkt översikt över häxförföljelsernas historia och geografi, men samtidigt en tänkvärd omprövning av vad som synes påverka tolerans eller intolerans på det religiösa området. Sverige och Norden ägnas endast ett perifert intresse av Monter, även om hänvisningarna visar att han är inlåst på sekundärlitteraturen.

Man kan ju också av Monters framställning fråga sig varför kyrkan/prästerna har ålagts något slags nedärvt ansvar för häxförföljelserna, däremot inte domstolar och domare?

Signum Nr 8 1987


Till KATOLIKnu