Klosterlivets historia del 4

Från "I kyrkans mitt kloster ordnar och kongreationer"
Av Catarina Broomé op och Catherine Cottin op

Brödernas tid

En ny tid bryter in

Samtidigt som cistercienserna spred sig över hela västra Europa, började en ny tid bryta in. Allt fler städer växte fram, och feodalsystemet fick sin konkurrens i städernas ekonomi med dess borgerskap och hantverkare. Allt detta påverkade också det religiösa tänkandet.

För ordenslivets del kan man sammanfatta det så, att texten i Apostlagärningarna 4:32-33 aktualiserades: "Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt: de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd." - Sambandet mellan gemenskapen och vittnesbördet framstod som avgörande för evangelisationsarbetet.

Vid denna tid var det fortfarande biskoparna som hade huvudansvaret för förkunnelsen. Men de var ofta feodalherrar och mer intresserade av att förvalta det jordiska än det andliga. I Apg. 4:32-33 däremot framstår den apostoliska förkunnelsen och det gemensamma livet i fattigdom som två sidor av en och samma sak. I den iakttagelsen finns fröet till en reform.

Reformrörelsen kom från två skilda håll, dels från prästerskapet i och med att kaniker på nytt tog fasta på själva gemenskapen och därmed fick en mer monastisk prägel, dels från vanligt lekfolk i städerna, som slöt sig samman i apostoliska gemenskaper och kallade sig "bröder".

Som vi sett fanns det sedan 400-talet vad man skulle kunna kalla "biskopskloster" - klerker som levde ett gemensamt liv i anslutning till en biskopskyrka eller en "basilika", en vallfartskyrka över ett helgons grav t ex. Där hade klerkerna ansvar för gudstjänsterna, inklusive att sjunga morgon - och aftonbön. Dessa kaniker hade med tiden blivit en ganska löslig institution, och av det gemensamma livet fanns det inte mycket kvar.

Med 1000-talet kom en reform, Augustinus regel återupptäcktes, och med den som grund organiserade sig kanikerna på många håll i en form av klosterliv som gav stöd åt det apostoliska och pastorala arbetet. Men det monastiska tog ofta överhanden, så att dessa präster i praktiken blev munkar, dock inte alltid. Premonstratenserna, en prästorden grundad 1120 av den helige Norbert i Prémontré (norra Frankrike) har in i vår tid behållit sin pastorala prägel. De är verksamma bl a i Danmark.

Förnyelsen kom som sagt också från gräsrötterna. Bland stadsborna fanns människor som i stark medvetenhet om sitt kristna ansvar slöt sig samman till små gemenskaper med den första församlingen i Jerusalem som förebild. Det var handelsmän, hantverkare, män och kvinnor, gifta och ogifta. De gav bort vad de ägde, levde fattigt och gick ut på landsbygden för att evangelisera, eftersom de såg hur kyrkans präster ofta svek sina uppgifter. De blev vanligtvis väl mottagna, men präster och biskopar kände sig ifrågasatta och såg dem inte med blida ögon. De hade för övrigt rätt i att det brast mycket ifråga om kunskaper hos dessa lekmän. De blev alltså även motarbetade. Till detta bidrog att dessa grupper ofta odlade en viss antiklerikalism, samt att de försökte få till stånd en resning mot de feodala herrarna, och inte minst den feodala kyrkan.

Det fanns grupper som lösgjorde sig frånkyrkan medan andra stannade kvar inom den. De flesta blev inte långlivade eftersom de saknade organisation. Andra hade stor livskraft - så t ex franciskanerna, som ju började just på detta sätt. Förvisso saknade även de till en början organisation, men Franciskus strålande karismatiska helighet kompenserade den bristen. Hans personlighet borgade både för sammanhållning och för en fortsättning samt för att rörelsen stannade inom kyrkan.

Bland de grupper som lämnade kyrkan kan nämnas valdenserna, grundad av en handelsman från Lyon, Pierre Valdo (d omkr. 1218). Valdenserna finns kvar som samfund, framförallt i norra Italien. De betraktar sig som "för-protestanter".

En annan och mycket mer inflytelserik grupp var katarerna ("de rena"). De hade en dualistisk lära enligt vilken allt kroppsligt var av ondo, därför avvisade de också sakramenten. Rörelsen åstadkom svåra splittringar i samhället i södra Frankrike och norra Italien. Den bekämpades av kyrkan och av de civila myndigheterna med allt större grymhet. Kampen mot dem är en mörk sida i kyrkans medeltidshistoria.

Ut i världen

De som på allvar lanserade en ny typ av ordensliv, anpassad till den nya tiden, var tiggarordnarna. Under rubriken tiggarordnar (mendicantes) nämner Vatikanens årsbok franciskaner, dominikaner, serviter, karmeliter, trinitarer, augustineremiter m fl. Av dessa hade t ex karmeliter och augustineremiter från början en annan inriktning, men kom av olika skäl att växla om för att engagera sig i ett apostoliskt liv. (Om karmelitordens reform se s 90 i boken).

Det gemensamma för dessa ordnar är ett engagemang som innebar en verklig revolution av klosterlivet. I stället för att dra sig undan världen beslöt de sig för att resolut gå ut i världen, bosätta sig i städerna och ställa sina liv direkt i evangeliets tjänst för att uppväga församlingsprästernas brister eller för att nå ut längre. Men de var inte lekmannapredikanter, utan levde i en verklig ordensgemenskap, där de fick sin utbildning och där mycket av det monastiska livet bibehölls, t ex den dagliga tidegärden.

Ytterligare ett drag skall nämnas, det som givit tiggarordnarna deras benämning: de tog avstånd från jordegendom, liksom från hela det feodala systemet. Fattigdomen tolkades alltså så, att de inte ens skulle ha någon gemensam fast egendom, med undantag från huset som de bodde i. De måste därför tigga (som Asiens munkar alltjämt gör). I längden, särskilt när antalet medlemmar blev stort, visade det sig ogenomförbart och måste modifieras.(1) Också deras tolkning av auktoritet och lydnad var något av en revolution. Hos dem fanns ingen abbot, vald på livstid. Den som väljs till prior (hos franciskanerna kallas han minister eller guardian) är en broder bland bröder, och hans funktion är tidsbegränsad. Hans uppgift är inte, som hos benediktinerna, att vara en "fader" som skall leda de enskilda munkarna på helgelsens väg, utan han skall tjäna gruppen som sådan och sörja för att den fungerar i sin apostoliska uppgift. Lydnadslöftet blir alltså betraktat i ett helt nytt perspektiv, med tonvikt på tjänst och på funktion. Bägge synsätten, det äldre och det nya, har sina förebilder i evangeliet.

De nya bröderna har inga kloster i den gamla betydelsen ("instängt område") utan konvent (av convenire, komma samman). Konventen är grupperade i provinser, som leds av provinspriorn, även han vald på begränsad tid. Ombud från provinserna väljer generalprior. Inga funktioner är på livstid, och de viktigaste besluten fattas på varje nivå av kapitlet ("stämman"). Detta funktionella mönster, som framför allt utarbetades av dominikanerna, har fått bli förebild för vår tids världsliga demokratier.

Vi skall uppehålla oss lite närmare vid dominikanerna och franciskanerna - som egentligen inte heter så, men som kallas så i dagligt tal. De egentliga namnen är Predikarorden (OP) och minderbröderna eller minoriterna (Ordo fratrum minorum, OFM), de namn som de fick av sina grundare. I Franciskus beteckning finns en nyans som skulle kunna översättas med "de marginella". Han ville att de skulle solidarisera sig med samhällets minsta.

Det har från början funnits frändskap mellan dessa två ordnar, trots att deras utgångspunkter är så olika. Franciskus (1181-1226) var en karismatiker, han hade ingen tanke på att grunda en orden eller skriva en regel. Evangeliet skulle vara den enda regeln. Han var inte präst, och förblev föga intresserad av studier och böcker. Hans kallelse var att i en total fattigdom och utan medel predika evangelium för de enkla människorna i städerna och på landsbygden. Mer eller mindre mot sin vilja skrev han en regel och fick uppleva att hans oorganiserade ideal förvandlades till en livskraftig orden där även studier intog en plats. Minoriteterna kom på så sätt att likna dominikanerna, även om de behöll sina speciella familjedrag.

Dominikus (1170-1221) däremot var präst (kanik) och en lärd man, knuten till domkapitlet Osma, Spanien. Under en tjänsteresa tillsammans med sin biskop mötte han katarer i södra Frankrike. Det blev för honom en chock som gav hans liv en ny inriktning, och han började vandra omkring för att predika den sanna tron, först tillsammans med sin biskop, Diego, och i samarbete med cistercienserna. Efter Diegos död var han ensam om uppgifterna, men år 1215 kunde han tillsammans med några likasinnade grunda en orden med inriktning på förkunnelse och evangelisation. Hans arbetssätt kan med ett modernt ord betecknas som dialog. Han nöjde sig inte t ex med att polemisera mot katarernas irrläror utan tog också fasta på de positiva dragen och försökte lära av dem.

Organisationen var väl genomtänkt och arbetet noga planlagt. De första konventen förlades till universitetsstäder för att bröderna skulle få utbildning.

Så kom det sig att ett par skandinaver, svensken Simon och Niklas från Lund, kom i kontakt med dominikanerna under sin vistelse i Bologna. De anslöt sig till dem och blev därpå sända till Norden. Efter ett försök i Sigtuna 1220 grundades det första dominikankonventet i Skandinavien 1223 i Lund. Tio år senare grundade franciskanerna sitt första nordiska konvent i Visby.

Bägge ordnarna fick under medeltiden över tjugo konvent var i Norden och hade varsin nordisk provins (provinsen Dacia). "Sveriges första författare", Petrus de Dacia, var dominikan.

Franciskus hade motvilja mot juridiska formaliteter, och den första regel han skrev - efter påtryckningar - var närmast en samling tankar och råd. Den fick snart göras om. Hans höga ideal drog människor i stora skaror, men det var inte lätt att sätta dem på pränt, och det blev svårt att konkret enas om levnadssättet. Den franciskanska familjen har av den anledningen sedan 1500talet kommit att bestå av tre grenar. En brukarkort och gott kallas franciskaner, de två andra kapuciner och konventualer. Detta gäller bröderna - systrarnas historia är ett kapitel för sig.

Tiggarordnarna mötte motstånd i början, men spred sig ändå med otrolig snabbhet över hela Europa. Utomstående hade ofta svårt att förstå deras livsstil. å ena sidan uppfattades de som munkar - och i synnerhet Dominikus behöll mycket ur den monastiska traditionen, som han lärt känna hos cistercienserna. Men å andra sidan var de ju ständigt ute bland folk och blandade sig med studerande på universiteten. Många av dem gick något fantasifullt klädda (redan då!). Vad var de egentligen för ena? Somliga biskopar tyckte om dem, andra inte. Man visste inte var man hade dem. Och hur förhandlar man med en orden där beslutet ligger hos ett kapitel, där många bröder deltar?

Bägge ordnarna fick emellertid stöd och uppmuntran av påvarna, som hade känsla för vad tiden behövde. Franciskanerna fick sin stadsfästelse av Innocentius III 1209 och Predikarbröderna av Honorius III 1216.

Utbildning och mission

För att komplettera bilden av "brödernas" betydelse för kyrkan skall något sägas om deras förhållande till dåtidens högskolor och deras insatser i missionen.

Redan 1217, när skaran ännu var mycket liten, sände Dominikus iväg sina bröder till olika universitetsstäder för att de skulle få utbildning, och franciskanerna följde snart samma mönster. När de blivit många, upprättade de egna högskolor, i princip en i varje provins ("studium generale"). Därtill skulle varje konvent ha en broder som huvudansvarig för fortbildning. Studierna blev ett grundläggande drag.

Systemet bidrog också till ett ständigt utbyte mellan studenter och lärare. På varje provinskapitel följde en serie förflyttningar. För att ta ett konkret exempel så fick Sverige på det viset kontakter med den lärda världen i Paris, Oxford, Köln, Bologna... Bägge ordnarna fick lysande teologer, såsom franciskanen Bonaventura och dominikanen Thomas av Aquino, andra att förtiga. (Bägge dog 1274 och bägge har efter sin död fått titeln kyrkolärare.) Tolvhundratalet blev en guldålder både för teologin och för bröderna. Men framgångarna medförde också avund och prestigekamp som ledde till sterila teologiska tvister, till men för det andliga livet.

Dominikus hade drömt om att få bli missionär bland kumanerna (möjligen åsyftades de baltiska länderna). Franciskus umgicks med liknande planer. Han ville predika bland muslimerna och begav sig till Marocko. Det sägs att han där fick företräde för sultanen. Men det var först efter deras tid som bröder i större utsträckning blev missionärer. De spred sig till östeuropa - Polen, Ungern, Preussen - och till Nordafrika: Egypten, Marocko, samt långt i österväg. Franciskanerna nådde Kina där mongolerna då härskade. De grundade ett ärkebiskopssäte i nuvarande Peking med ett tiotal underlydande stift och uppskattningsvis omkring en miljon kristna. Mongolerna var vänligt sinnade mot de kristna, men när de fördrevs försvann också de kristna församlingarna. Dominikanerna å sin sida verkade bl.a. i Persien och Armenien.

Bägge ordnarna hade också sina kvinnokloster samt en tredje gren som både gifta och ogifta kunde ansluta sig till. I denna skara finns många kända män och kvinnor. Den heliga Elisabet av Ungern (1207-1231), ungersk prinsessa, gift med lantgreven av Thüringen och mor till tre barn, var franciskantertiar. I sin högt uppsatta ställning visade hon på ett evangeliskt ideal i omsorgen för rättvisa, för de sjuka och fattiga. Efter makens död under ett korståg blev hon fördriven från slottet och tillbringade sina sista år med att i stor personlig fattigdom tjäna de sjuka. Hon dog vid 24 års ålder och helgonförklarades fem år efter sin död.

För att skydda och vårda

Under korstågstiden grundades ordnar med uppgift att ge skydd åt korsfarare och pilgrimer, sörja för deras säkerhet på vägarna och för deras vård om de blev sårade eller sjuka. De var en sorts föregångare till Röda korset - som väl för övrigt har inspirerats av dem, också vad namnet beträffar! Johanniterorden, Malteserriddarna, Tempelriddarna och Tyska orden hör till denna kategori. De sistnämnda har spelat en viktig roll i de baltiska staternas historia. På 1200-talet var de herrar över Kurland, Estland och Livland. Spanien hade sina egna riddarordnar i kampen mot morerna.

Liknande ordnar, fast inte krigiska, var Trinitarerna (Den heliga Treenighetens orden, grundad 1198) och Mercedianerna (1218). Deras uppgift var att befria och hjälpa dem som blev fångar i samband med korstågen eller offer för piratverksamheten på haven. Namnet "mercedianer" syftar på att medlemmarna skulle vara redo att betala lösen (merces) för fångar. De är en sorts föregångare till Amnesty. Till organisation och anda står de nära "bröderna". Den ena av mercedianernas grundare var för övrigt dominikan.

De här nämnda ordnarna finns kvar i våra dagar men deras verksamhet har givetvis i mångt och mycket ändrat karaktär. Enda undantaget är tempelriddarna, som upplöstes 1312 på orättvisa anklagelser.

Ytterligare andra ordnar ägnade sig huvudsakligen åt sjukvård t ex lasaristerna, antoninerna och Helgeands-orden. Lasaristerna hade sitt namn efter den spetälske Lasarus i bibeln, och de ägnade sig först åt de spetälska i Jerusalem, bland vilka de även rekryterade medlemmar. De grundade leproserier på många håll i Europa. När medlemsantalet sjönk, på 1400-talet, anslöt de sig till andra ordnar.

En epidemi förorsakad av mjöldrygan ledde 1095 till grundandet av Antoniusorden (sjukdomen har på svenska kallats Antonius-eld). Grundaren var en adelsman, Gerard, som själv blev botad från sjukdomen vid besök i en kyrka som förvarade den helige Antonius reliker, därav ordensnamnet. De hade sjukhus i många länder, upp till närmare fyrahundra på 1400-talet, och vårdade även veneriskt sjuka.

Helgeandshusen, som grundades av den tredje av de nämnda sjukhusordnarna, fanns i stort antal även i Norden, sammanlagt ett 70-tal i Sverige, Norge och Danmark. De upphörde i och med reformationen, som ju innebar ett dråpslag mot sjuk- och fattigvården. I det övriga Europa försvann de under franska revolutionen, men var då redan i nedgång.

Ännu en orden skall nämnas, den mest betydande av de medeltida sjukhusordnarna: hospitalorden. Den grundades långt senare, på renässanstiden, men eftersom den är den sista i raden av tiggarordnar kan det vara befogat att nämna den här. Grundaren, den helige Johannes av Gud, var en portugisisk soldat som hade deltagit i kriget mot turkarna. Han lämnade armén och öppnade en bokhandel i Granada. året därpå, 1540, hörde han en predikan som fick honom att ändra sitt liv och ge allt vad han ägde åt de fattiga. Men när han började att högt bekänna sina synder på gatorna fördes han till ett dårhus. Där vaknade hans kallelse: att ägna sig åt hemlösa sjuka och i synnerhet sinnessjuka. Han ville ge dem verklig vård, och tog avstånd från den gängse uppfattningen att de var besatta av djävulen. ärkebiskopen av Granada gav honom sitt stöd - det var för övrigt han som kallade honom för Johannes "av Gud".

Denna orden har i dag ett par tusen medlemmar och omkring etthundrafemtio vårdanstalter, huvudsakligen psykiatriska kliniker.

Brödernas systrar

Den stora vågen av evangelisk iver drog också med sig kvinnor. I början var det väl inte så vanligt att de själva levde ett apostoliskt liv, men genom att ansluta sig ville de på andra sätt, inte minst genom sin bön, ge stöd och hjälp åt det apostoliska arbetet. Men även i övrigt stod de bröderna nära ifråga om livssyn och inspiration.

Franciskus nära vän, Klara (Clara, 1194-1253), grundade i Assisi det första kvinnliga franciskanska klostret. Det gav upphov till den orden som går under namnet klarissorna. Den var, och är, en monastisk orden med sträng klausur (avskildhet) och stark betoning på fattigdomen.

Dominikus grundade, redan innan han samlade bröderna, ett kvinnokloster i apostolisk anda men ändå enligt klassiskt monastiskt mönster. Sverige fick ett klarisskloster i Stockholm 1289 (Sta Klaras kyrka), och vid ungefär samma tid grundade den heliga Ingrid ett dominikanskt systrakloster i Skänninge.

Många kvinnor anslöt sig till den tredje orden, vilket innebar att de stannade ute i ett vanligt liv. Vi har redan nämnt Elisabet av Thüringen; det mest kända dominikanska namnet är Catharina av Siena (1347-1380). Dessa kvinnor kunde på ett mer direkt sätt verka apostoliskt. Med tiden slöt sig grupper av tertiarer (de som tillhörde tredje orden) samman till gemenskaper som liknade brödernas. I dessas förlängning uppstod kongregationer inom respektive orden. Man talar då om en "reguljär tredje orden".

En speciell typ av kvinnosammanslutningar vid denna tid var de s k beginerna (ordets ursprung är ovisst) som vi finner i norra delen av Västeuropa, mest i Flandern. Det var kvinnor som organiserade sig i nästans tjänst. De hade inte gemensamt hushåll utan bodde i bygemenskaper där var och en hade sitt hus.

Till byn hörde en institution som beginerna betjänade: sjukhus, ålderdomshem eller dylikt. För sina andliga behov - och sina skyddslingars - (bikt, mässa, undervisning) behövde de präster, och till en början hade de cistercienser som kaplaner. Med tiden blev det framför allt dominikaner som åtog sig uppgiften. Många beginer var franciskan- eller dominikantertiarer.

Beginema var inte klosterfolk i egentlig mening, men fick ändå kyrkans stadsfästelse för sitt levnadssätt. De avlade inte offentliga löften, men stundom privata. Institutionen dog ut på 1800-talet. Från den svenska ordenshistorien känner vi namnet på en begin: Kristina av Stommeln, som Petrus de Dacia brevväxlade med.

Nedgång och dekadans

På trettonhundratalet började en nedgångsperiod för flertalet ordnar. Visst fanns det fortfarande fromma klostergemenskaper, ivriga förkunnare och på sina håll en våg av mystik. Men klosterlivet som helhet förlorade sin sälta.

Dekadansen har historiska orsaker, och främst bör då nämnas digerdöden, som härjade i olika omgångar med början år 1346. Den skördade i medeltal hälften av allt klosterfolk. Präster och munkar var särskilt utsatta för smittan - och själva smittobärare. Det var ju de som hörde de döendes bikt och begravde de döda.

Digerdöden drog med sig svåra ekonomiska förhållanden. Jordbruken försvagades, hungersnöd härjade och sederna förslappades hos de kvarlevande. Hundraårskriget bröt ut samma år som digerdöden. Påvedömet befann sig i kris. 1309-1378 var påvarna bosatta i Avignon, mer eller mindre som vasaller åt franska kungen ("påvarnas babyloniska fångenskap"). Sedan kom den stora schismen, då det fanns två och stundom tre påvar parallellt (1378-1417). Situation medförde olust och svårigheter för hela kyrkan.

Det är ändå genom en rad påvebrev som vi kan förstå, att klostrens dystra tillstånd inte var något helt nytt i och med digerdöden. Redan på 1330-talet finner vi förmaningar till munkarna i de gamla ordnarna om att hålla sig på den rätta vägen och följa föreskrifterna i fråga om dispenser. Vad hade hänt? Konkurrensen med de nygrundade ordnarna hade gjort sig kännbar som en nedgång i rekryteringen. När klostren tömdes förmådde munkarna inte hålla byggnaderna och jordbruken i stånd. De begärde dispens för att få leva på räntor - något som i dåtidens kristenhet betraktades som synd och svår styggelse.

Men inte heller för bröderna i de nya ordnarna var den första tidens framgång helt positiv. De blev för många för att kunna försörja sig med tiggeri och fick söka sitt uppehälle med andra medel, i strid med sina konstitutioner och ideal. Franciskanernas inbördes dragkamp, som redan omtalats, ledde till att orden splittrades. Dominikanerna höll visserligen ihop, men blev indragna i inkvisitionen och gjorde sig därmed impopulära. Visserligen hade de inget med själva domstolsförfarandet att göra. Men på grund av sitt teologiska kunnande anlitades de för att avgöra huruvida de misstänkta var kättare eller ej.

Berättelser och skämtteckningar från senmedeltiden vittnar om dekadansen. Folket kunde inte längre se munkarna och bröderna som föredömen i ett kristligt liv.

Dekadansen märks även hos kvinnoklostren, även om förhållandena där var något bättre. 1298 utfärdade påven Bonifatius VIII ett påbud om sträng klausur för nunneklosten, vilket innebar att de inte tilläts att lämna klosterområdet. Det var inget nytt i och för sig, men bestämmelserna skärptes. I många fall var det säkerligen till gagn för klosterlivet. Ett allvarligare tecken är klagomålen över nunnornas brist på kunskaper. De studerade inte som förr och det sades att de inte ens förstod latin längre. Det var illa, eftersom tidegärden dåförtiden var på latin.

Även för dem medförde de dåliga tiderna svår fattigdom, och många kloster måste stängas.

Det fanns alltså ett klart samband mellan nöden och dekadansen. När det inte längre fanns mat fick man söka på annat håll, och klostergemenskapen upplöstes. De som stannade försökte inrätta sig efter bästa förmåga, så uppstod det privatliv som är allt klosterlivs fiende nummer ett.

En speciell plåga, som berörde många benediktinska och cisterciensiska kloster i vissa delar av Europa, var kommendesystemet, som hade sitt ursprung i feodalismen. Det innebar att klostret var vasall åt någon herre, som även utsåg abboten. I värsta fall utsågs då en helt utomstående person, som kunde tillskansa sig avkastningar från klostret utan att ta på sig något ansvar.

För att i någon mån råda bot på ofoget stiftades kyrkliga lagar som stadgade att endast en mindre del av avkastningarna skulle tillfalla abboten, resten skulle vara klostrets egendom. Att helt råda bot på systemet gick inte, och när abboten fanns på annat håll fick klostret nöja sig med att en prior, respektive priorinna skötte klostrets inre angelägenheter. Den berömde abboten Armand-Jean de Rancé (1626-1700) var som adelsman kommendeabbot för inte mindre än fem cistercienskloster innan han kom till besinning. Han avstod då från fyra av dessa poster och inträdde själv i det femte klostret, La Trappe, som han reformerade. Klostret bildade skola, och de cistercienser som anslöt sig till reformen kallades trappister.

Kommendesystemet var begränsat till Sydeuropa och nådde varken Tyskland eller England. Med franska revolutionen försvann det definitivt.

Mystiken

Dekadansen, som vi har talat om, var naturligtvis inte generell. Det fanns också helt andra - i stort sett längs Rhendalen, från Schweiz ända till Nordsjön. Ursprunget är att söka hos dominikanerna, först och främst mäster Eckhart (d 1328) och hans andliga arvingar Johannes Tauler (d 1361) och Heinrich Seuse eller Suso (d 1366). Dessa bröder ägnade sig helt åt själavård och var bland annat själasörjare för många kvinnokloster i Rhendalen, främst dominikanska. Det fanns ett sjuttiotal dominikanska kvinnokloster längs Rhen varav sju enbart i Strasbourg. Dokument om livet i en del av dessa kloster har gått till eftervärlden, t ex krönikorna från klostret Unterlinden i Kolmar och Töss i Schweiz. (En kritisk utgåva av den förstnämnda har gjorts av Jeanne Ancelet-Hustache: Les vitae sororum d'Unterlinden, Paris 1931.) Det var också systrarna som sammanställde predikosamlingar, så att vi tackvare dem harlärt känna mäster Eckharts undervisning. Här står vi alltså inför ett exempel på ett fruktbart samarbete mellan dominikanbröder och -systrar - ett undantag från det avståndstagande som vi tidigare har talat om.

Denna strömning av djup och äkta mystik inom klostren tycks ha avtagit efter Susos död, men fick sin fortsättning i en andlig rörelse bland lekfolk, som kallade sig "Guds vänner". Den stora flamländska mystikern Ruysbroek (d 1381) samt den heliga Lutgard (d 1348), som var franciskantertiar, bör också nämnas här. Taulers och Susos verk lästes i hela norra Europa, översattes till danska och svenska och lovordades av Luther. Men när de senare gavs ut i protestantiska länder började man se på dem med skepsis bland katoliker. Tauler blev dessutom efter sin död stämplad som kättare (han har sedan dess rehabiliterats). I vår tid med dess hunger efter andlighet har deras verk fått ny aktualitet såväl bland protestanter som bland katoliker.

Två stora kvinnor

Också Sverige har ju haft en stor ordensstiftare, den heliga Birgitta. Med sin klosterstiftelse ville hon skapa en motvikt till vad hon sett av lyxliv och utsvävningar inom det svenska samhällets övre skikt. Under sina resor ute i Europa hade hon sett många kloster i förfall, och i brev till dem uppmanar hon ordensfolket att minnas sina grundares avsikter och deras helighet för att hämta förnyad inspiration.

Ett av de kloster som hon lärde känna under Spanienresan var Fontevrault. Birgitta hämtade säkerligen impulser från denna stiftelse, men hennes eget verk blev ändå något helt nytt och originellt, bland annat genom sin djupa symbolik. Klostret skulle representera själva urkyrkan. Där skulle vinnas 60 nunnor, 13 munkar, 4 diakoner och 8 lekbröder. Munkarnas antal motsvarade apostlarnas inklusive Paulus, de övriga motsvarade de 72 lärjungarna som Luk. 10 talar om. Abbedissan representerade jungfru Maria.

På den tiden fungerade klostren inte så sällan som försörjningsinstitutioner för rikemansdöttrar som inte blev bortgifta. I Birgittas kloster var det inte så. Hon har noggranna föreskrifter för hur en sökande skulle tas emot, och hur hennes motiv skulle prövas upprepade gånger.

Vadstena var ett kloster där läsning och studier hade en framskjuten plats, vilket i och för sig inte var något ovanligt och kanske t o m regel i de medeltida kvinnoklostren. Det blev mer ovanligt efter femtonhundratalet. Tyvärr vet vi alltför litet om studiernas innehåll eftersom biblioteket - Sveriges största - skövlades och förstördes av Gustav Vasa. Av fjortonhundra böcker försvann närmare ettusen.

Vadstenaklostret tog formellt sin början den 23 okt 1384, då de första bröderna och systrarna avlade sina löften inför biskopen i Linköping. Med tiden fick det närmare åttio dotterkloster ute i Europa, och några av dem består än i dag. (Uden och West i Holland, Altomünster i Bayern, Syon Abbey i England samt ett par kloster i Spanien. Som dubbelkloster bestod Altomünster längst.) Men dessutom har nya grenar växt ut på det gamla trädet. Sedan 1600-talet finns det en birgittinsk kongregation med spanskt ursprung, grundad av Marina de Escobar (d 1633). Mer känd hos oss är dock den kongregation som grundades i Rom 1911 av den svenskfödda Elisabeth Hesselblad (1870-1957) och som i dag har kloster i flera världsdelar.

Till ordensförnyarna under 1300-talet bör även räknas Birgittas samtida, den heliga Catharina av Siena (1347-1380), ehuru hon aldrig själv gick i kloster utan tillhörde dominikanordens lekmannagren. Mantellate kallades de, efter den svarta kappa som de bar. Catharinas liv blev mycket kortare än Birgittas - hon dog vid 33 års ålder och till skillnad från Birgitta kom hon ur enkla förhållanden. Efter en religiös upplevelse i barndomen beslöt hon sig för att viga sitt liv åt Kristus, dock utan att gå i kloster. Efter en hård dust med familjen i tonåren levde hon i flera år som eremit, tills hon upplevde kallelsen att ta sig an fattiga och sjuka i kvarteren runt hemmet. Hon hade en märklig förmåga att kunna stifta fred mellan människor, och av den anledningen drogs hon mer och mer in i det politiska och kyrkliga livet (som ofta sammanföll). Som andlig ledare för en liten skara människor, däribland även präster, vandrade hon runt i Italien på olika uppdrag. För att medla fred mellan Florens och Kyrkostaten begav hon sig på uppdrag till Avignon och blev rådgivare åt två påvar. Under vandringarna besökte hon, som Birgitta, flera kloster vilka genom henne fick ny inspiration och iver. Framför allt detta hennes egen orden, dominikanorden. Hennes biktfar och närmaste vän Raymund. av Capua blev efter hennes död ordensgeneral.

Catharina av Siena tilldelades, tillsammans med Teresa av Avila, titeln kyrkolärare av påven Paulus VI (1970). Bägge räknas, liksom Birgitta, på grund av sitt författarskap till de stora mystikerna.

Början till en ny tid

1400-talet uppvisar många reformförsök, till exempel bland benediktinerna i Italien, samt inom franciskanorden, med några helgon som andliga ledare. Men generellt sett tycks situationen ha varit som dystrast under 1400-talets första hälft. Ett lysande undantag är kartusianerna. De höll troget fast vid sin stränga disciplin. ändå - eller kanske just därför - fick de upp till 107 kloster, varav ett mitt i London. 1493 kom de till Sverige, där de blev mycket uppskattade under den korta tid då klostret hade bestånd. 1400-talet var kartusianordens blomstringstid.

Medeltiden, den rikt andliga tid, höll på att gå under och en ny tid föddes: renässansen. Arvet från ökenfäderna och från kyrkofäderna med deras liturgiska bibeltolkningar, som betytt så mycket för klosterlivet, började glömmas bort. Utanför klostren utvecklades en ny typ av fromhet, kallad "devotio moderna", den moderna fromheten. Ursprunget finner vi i Flandern hos "det gemensamma livets bröder", en sorts lekmannasammanslutningar. Det var en varm och innerlig fromhet, grundad på betraktandet av Jesu liv och död, men helt oliturgisk. Den var främmande för alla ceremonier och även främmande för de botövningar som blivit vanliga i digerdödens spår. Många drag är alltså gemensamma med vad som i Sverige har kallats pietism.

"Devotio moderna" vann också insteg i klostren. I sin subjektivitet kan den kallas för ett typiskt renässansfenomen. En bra exponent för denna anda är den över hela världen spridda och mycket älskade boken Kristi efterföljelse, skriven före 1427 och tillskriven Thomas a Kempis, också i de kapitel som riktar sig direkt till ordensfolk. Den saknar nästan helt känslan för kyrkan och för gemenskapen, också i de kapitel som riktar sig direkt till ordensfolk. Den djupa och äkta fromhet som den utstrålar är helt koncentrerad på den enskilda individen.

Kloster i det medeltida Sverige
  1. Birgittinordens emblem. Rundlarna symboliserar Jesu fem sår.
  2. Dominikanordens emblem är svart-vitt men kan i övrigt se olika ut. Veritas (sanning) är ett av valspråken.
  3. Franciskanernas emblem är Tau-tecknet (T), den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det nämns som ett särskilt "tecken" i Hes 9:4 och Upp 7:3 och varpå medeltiden en allmänt känd symbol. För Franciskus fick det en särskild betydelse. Andra franciskanska symboler är de stigmatiserade händerna.
  4. Jesu små systrars och bröders emblem är hjärtat och korset, ibland med orden Jesus caritas - Jesu kärlek.
  5. Passionisterna har ingen särskild ordensdräkt men ett emblem med orden "Jesu Kristi lidande" fastsytt på prästrocken.
  6. Frid, eller fred, är det benediktinska valspråket.
  7. Karmelitordens vapen. I mitten berget Karmel. Enligt en vanlig tolkning syftar de tre stjärnorna på karmelitordens tre "fäder": profeten Elia, Johannes Döparen samt ordens första prior, den helige Brocardus. Språkbandet säger: Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud; ett Elias-ord ur Första Konungaboken som blivit karmeliternas valspråk.
  8. Jesuiternas emblem. Bokstäverna IHS står för Iesus hominum salvator - Jesus människornas frälsare.

Från: "I Kyrkans mitt" Catarina Broomé O.P. och Catherine Cottin O.P.; Proprius 1989 ISBN 91-7118-675-1

1. I det fattiga Norden gick det inte att leva på tiggeri utan bröderna skaffade sig inkomster på annat sätt bl a genom del i fiskerier mot att de fungerade som kaplaner i de svenska och åländska skärgårdarna.

Åter till:  Del 1 Del 2Del 3

top
Till KATOLIKnu