"Kyrkan i världen i dag" 2: I

Andra vatikankonciliets pastoralkonstitution

Katolska Bokförlaget

Andra delen
Några särskilt angelägna problem

Inledning

46. Sedan konciliet nu har visat på människans värdighet som person och den individuella och sociala uppgift som denna person har att fullgöra i kraft av sin kallelse, vill det nu i evangeliets ljus och utifrån den mänskliga erfarenheten fästa allas uppmärksamhet på några särskilt allvarliga problem, som är i högsta grad angelägna för mänskligheten.

Bland de många problem som idag tilldrar sig allas uppmärksamhet skall framför allt följande behandlas: äktenskapet och familjen, kulturen, det ekonomiska, sociala och politiska livet, solidariteten mellan folken och freden. Vart och ett av dessa problem skatt belysas i ljuset av de klargörande principer som vi fått av Kristus. Syftet är att de troende skall få vägledning och att alla människor skall kunna finna klarhet i sitt sökande efter lösningen av alla dessa svåra problem.

Kapitel I
Äktenskapets och familjens värde

Äktenskap och familj i dagens värld

47. Både den enskilda personens välbefinnande och samhällets - både det mänskliga och det kristna - hänger intimt samman med att äktenskap och familj som livsgemenskap kan fungera under goda betingelser. Tillsammans med alla dem som sätter högt värde på denna gemenskap gläder sig därför de kristna uppriktigt över alla åtgärder varigenom människors uppskattning av denna gemenskap och deras respekt för livet ökar och makar och föräldrar får hjälp och stöd i sin stora och viktiga uppgift. De kristna hoppas på ännu bättre resultat av dessa bemödanden och vill söka bidra till det.

Denna institutions värdighet strålar dock tyvärr inte överallt med samma klarhet. Den fördunklas av polygamin, av skilsmässorna som griper omkring sig, så kallad fri kärlek och andra urartningar. Vidare profaneras den äktenskapliga kärleken ofta av egoism och hedonism eller genom användandet av otillåtna medel för att förhindra fortplantning. Dessutom medför ekonomiska, socialpsykologiska och politiska förhållanden allvarliga rubbningar i familjelivet. I många delar av världen märker man slutligen inte utan oro de problem som befolkningstillväxten ger upphov till. Allt detta skapar ängslan i samvetena. Dock visar en sak tydligt äktenskapets och familjeinstitutionens styrka och fasthet: det nuvarande samhällets djupa omvandling låter ofta, trots de svårigheter som den medför, denna institutions verkliga natur träda fram tydligt, på de mest skiftande sätt.

Genom att lyfta fram vissa punkter i kyrkans lära vill konciliet upplysa och uppmuntra både de kristna och alla dem som bemödar sig om att varda och främja äktenskapets ursprungliga värdighet och höga och heliga värde.

Äktenskapets och familjens helighet

48. Den djupa livs- och kärleksgemenskap som äktenskapet utgör har sitt upphov i Skaparen och skyddas av alldeles bestämda lagar. Äktenskapet är grundat på förbundet mellan makarna, dvs. på deras oåterkalleliga personliga samtycke. Genom att makarna ger sig åt och tar emot varandra i en fri personlig handling uppstår en av Guds lag bekräftad institution, en institution som uppstår även inför samhällets ögon. För makarnas, barnens och även samhällets bästa är detta heliga band undandrager människornas godtycke. Gud själv är upphovsman till äktenskapet, som i sig självt besitter bestämda värden och ändamål. 1 Alla dessa värden och ändamål är av den största betydelse för mänsklighetens fortbestånd, för de enskilda familjemedlemmarnas utveckling och för deras eviga frälsning, för familjens och hela det mänskliga samhällets bestånd, fred och välgång. Till själva sin naturenliga karaktär är äktenskapet som institution och den äktenskapliga kärleken inriktade mot att alstra och fostra barn; däri finner äktenskapet och kärleken liksom sin fulländning. Därför skall mannen och kvinnan, som genom sitt äktenskapliga förbund inte längre är två utan ett kött (Matt 19:6), i en personernas innerliga förbundenhet ömsesidigt hjälpa och tjäna varandra. De blir därigenom medvetna om vad deras förening innebär och förverkligar den alltmer. Denna djupa förening, i vilken två personer ger sig åt varandra, liksom barnens väl, kräver makarnas fullständiga trohet och fordrar oupplöslig enhet dem emellan. 2

Herren Kristus har i rikt mått välsignat denna kärlek och dess många aspekter, den kärlek som ytterst flyter ur den gudomliga kärlekens källa och är en bild av Kristi enhet med kyrkan. Ty liksom Gud en gång kom sitt folk till mötes i ett förbund präglat av kärlek och trohet, 3 på samma sätt möter nu människornas Frälsare, kyrkans Brudgum, 4 de kristna makarna i äktenskapets sakrament. Han stannar kvar hos dem, för att makarna skall kunna älska varandra i ömsesidig hängivenhet och ständig trohet, så som han själv har älskat kyrkan och utgivit sig för henne. 5 Den sanna äktenskapliga kärleken upptas i Guds kärlek och förenas med den, och den leds och berikas genom Kristi återlösande kraft och kyrkans förmedling av frälsningen, för att makarna verkligen skall föras till Gud och för att de skall få hjälp och styrka i sin höga kallelse som far och mor. 6 Det är därför som de kristna, för att rätt kunna fylla äktenskapets plikter och värdighet, blir styrkta och liksom konsekrerade genom ett särskilt sakrament. 7 Då de fullgör sin uppgift i äktenskap och familj, styrkta av detta sakrament och genomsyrade av Kristi anda i hela sitt liv av tro, hopp och kärlek, når de mer och mer fram till sin egen fullkomning, till ömsesidig helgelse och därmed till att gemensamt förhärliga Gud.

Om föräldrarna på detta sätt genom sitt exempel och sin gemensamma bön går före sina barn på vägen, finner barnen - och alla som lever i familjekretsen - lättare vägen till ett äkta mänskligt sinnelag och till frälsning och helgelse. Men makarna själva måste i sin roll och uppgift som far och mor sorgfälligt fullgöra den fostraruppgift som tillkommer dem, särskilt på det religiösa området.

Som levande medlemmar i familjen bidrar barnen på sitt sätt till föräldrarnas helgelse. Det gäller för dem att genom tacksamhet, respekt och förtroende återgälda föräldrarnas omsorger och som goda barn hjälpa dem i tider av motgångar och svårigheter och under ålderdomens ensamhet. Ett liv som efter den andre makens död tappert bejakas som fortsättning av äktenskapskallet bör respekteras högt av alla. 8 Familjen skall också generöst dela med sig av de egna andliga rikedomarna till andra familjer. På så sätt kan den kristna familjen - som har sin grund i äktenskapet, som är en bild och ett deltagande i det kärleksförbund som förenar Kristus och kyrkan 9 - inför alla människor visa på Frälsarens närvaro i världen och på kyrkans sanna väsen. Detta både genom makarnas kärlek till varandra och deras beredvillighet att föra livet vidare, genom deras enhet och trohet och genom alla familjemedlemmarnas uppriktiga och generösa samarbete.

Den äktenskapliga kärleken

49. Guds ord befaller gång på gång förlovade att under förlovningstiden hålla en kysk kärlek och makar att vidmakthålla och utveckla sitt äktenskap genom odelad kärlek. 10 Även många av vara samtida håller den sanna kärleken mellan man och hustru - som tar sig olika uttryck alltefter folkens och tidernas sedvänjor - högt i ära. Denna specifikt mänskliga form av kärlek går från den ena människan till den andra i kraft av en vilja och en känsla som spontant innesluter hela personens väl. Den kan därmed ge de både kroppsliga och själsliga uttrycksmedlen för kärleken en särskild värdighet och adla dem till beståndsdelar i och särskilda tecken på den äktenskapliga vänskapen. Denna kärlek har Herren helat, fulländat och upphöjt med en särskild nådens och kärlekens gudomliga nådegåva. En sådan kärlek, i vilken mänskligt och gudomligt förenas, leder makarna till att fritt och ömsesidigt ge ut sig själva, den finner sitt uttryck i känslor och åtbörder av ömhet, den fyller hela deras liv, 11 ja, än mer, den fullkomnar och tillväxer genom att ständigt och generöst övas. Den äktenskapliga kärleken överträffar alltså vida den rent erotiska böjelsen som, egoistiskt brukad för sin egen skull, bara alltför snart försvinner.

Denna kärlek finner sitt särskilda uttryck och sin fullkomning i den äktenskapliga akten. Dessa handlingar, genom vilka makarna intimt och kyskt blir ett, är ärbara och värdiga. När de utförs på ett sant mänskligt sätt uttrycker och fördjupar de den ömsesidiga hängivenhet, genom vilken makarna ömsesidigt berikar varandra med glädje och tacksamhet. Denna kärlek, som vilar på den ömsesidiga troheten och på ett särskilt sätt är helgad genom Kristi sakrament, innebär oupplöslig trohet, trohet som i både lycka och olycka omfattar både kropp och själ och därför är oförenlig med varje äktenskapsbrott och varje skilsmässa. Den jämställda personliga värdighet som man och kvinna har att tillerkänna varandra i ömsesidig och villkorslös kärlek, låter den av Herren bekräftade enheten i äktenskapet framträda klart. För att uthålligt fullfölja denna kristna kallelse och dess förpliktelser krävs en utpräglad dygd. Därför måste makarna, som genom nåden blivit stärkta till ett heligt liv, både öva och i bönen ständigt be om uthållig kärlek, storsinthet och offervilja.

Den sanna äktenskapliga kärleken kommer att skattas högre, och en sund allmän opinion i dessa frågor kommer att växa fram, om de kristna makarna ger ett tydligt vittnesbörd om trohet och sämja och om självuppoffring i fostran av barnen, och om de tar del i den förnyelse av äktenskapet i kulturellt, psykologiskt och socialt hänseende som är nödvändig. Man måste tidigt och på lämpligt sätt, helst inom familjens ram, undervisa de unga om den äktenskapliga kärlekens värdighet, funktioner och utövning. På så sätt formade till kyskhet kan de när tiden är inne börja sitt äktenskap efter en värdig förlovningstid.

Den äktenskapliga fruktsamheten

50. Barnalstring och fostran av barn tillhör äktenskapets och den äktenskapliga kärlekens natur. Barnen är äktenskapets största gåva, och de bidrar i hög grad till föräldrarnas lycka. Gud själv, som har sagt: "Det är inte gott att mannen är ensam" (1 Mos 2:18) och som från begynnelsen gjorde människan till man och kvinna (Jfr Matt 19:4), har velat göra dem på ett särskilt sätt delaktiga i sitt eget skapande verk. Därför har han välsignat man och kvinna med orden: "Var fruktsamma och föröka er" (1 Mos 1:28). Äktenskapets övriga ändamål får inte underskattas, men den sanna äktenskapliga kärleken - liksom hela familjelivet, som har sitt upphov i den - är inriktad mot detta: att bereda makarna till att helhjärtat samverka med den kärlek som finns hos Skaparen och Frälsaren, som genom dem vill urvidga och berika sin egen familj.

Föräldrar skall se det som sin särskilda uppgift att ge livet vidare och att uppfostra sina barn. De skall veta att de därigenom medverkar med Skaparens kärlek och bidrar till att ge uttryck åt den. Då kommer de att fullgöra sin uppgift med mänsklig och kristen ansvarskänsla. I vördnad för Gud och efter samråd och gemensamma ansträngningar kan de komma fram till riktiga beslut. Föräldrarna skall noga beakta vad som är bäst både för dem själva och för deras barn, de redan födda och de kommande. De skall tänka på både de materiella och de andliga behov som de har i sin livssituation. Det är också viktigt att de har familjegemenskapens, samhällets och kyrkans bästa för ögonen. Makarna måste i sista hand själva inför Gud bilda sig ett riktigt omdöme i dessa frågor. Men de måste vara medvetna om att de inte får handla godtyckligt utan alltid skall vägledas av ett samvete som fostrats i enlighet med Guds lag. De skall lyda kyrkans läroämbete, som i evangeliets ljus gör en autentisk tolkning av denna lag. Den gudomliga lagen visar på den äktenskapliga kärlekens fulla betydelse, skyddar den och leder till sant mänsklig fullbordan. När kristna makar på detta sätt offervilligt anförtror sig åt Guds försyn, 12 tar på sig uppgiften att ge liv vidare och beredvilligt bejakar sitt mänskliga och kristna ansvar, då innebär detta att de förhärligar Skaparen och att de strävar efter fullkomligheten i Kristus. Bland de par som fullgör den av Gud givna uppgiften förtjänar särskilt de att nämnas som efter gemensamt och moget övervägande villigt åtar sig att omsorgsfullt fostra även ett stort antal barn. 13
Äktenskapet är dock inte instiftat bara för fortplantningens skull. Det ligger också i dess natur såsom ett oupplösligt förbund mellan personer - liksom det är nödvändigt för barnens bästa - att makarnas ömsesidiga kärlek får komma till uttryck på ett riktigt sätt, och att den får växa och mogna. Även om makar trots en stark önskan inte får barn, så består ändå äktenskapet såsom gemenskap och såsom förening för hela livet, och det behåller ändå sitt värde och sin oupplöslighet.

Den äktenskapliga kärleken och respekten för människolivet

51. Konciliet är inte omedvetet om att äkta makar, inriktade på att leva ett harmoniskt äktenskapligt liv, i våra dagar inte sällan stöter på särskilda svårigheter. De kan komma att befinna sig i situationer där det inte är möjligt, åtminstone för en tid, att ta emot fler barn. Det är då inte utan svårigheter som den trofasta kärleken och den fullständiga livsgemenskapen upprätthålls. Där det intima äktenskapliga samlivet avbryts kan troheten inte sällan äventyras och barnens bästa sättas i fara. I ett sådant fall äventyras både barnens bästa och beredskapen att senare ta emot flera barn.
Det finns många som vågar tillgripa otillåtna medel för att lösa problemet, eller som inte ens ryggar tillbaka för mord. Men kyrkan påminner om att det inte kan föreligga någon verklig motsats mellan de gudomliga lagar som styr fortplantningen och dem som gynnar den sanna äktenskapliga kärleken.
Gud, som är livets Herre, har anförtrott åt människan den höga uppgiften att tjäna livet, och människan har att fullgöra den på ett sätt som är henne värdigt. Livet måste därför skyddas med allra största omsorg alltifrån konceptionen. Abort och barnamord är avskyvärda brott. Både människans sexualitet och hennes förmåga att alstra avkomma står vida över det likartade som existerar på livets lägre plan. Därav följer att de äktenskapliga handlingarna, utförda på ett sätt som motsvarar människans värdighet, skall hållas i ära. När det gäller att samstämma den äktenskapliga kärleken och den ansvariga barnalstringen är handlingens moraliska värde inte enbart beroende av den goda avsikten och de riktiga motiven; handlingens moraliska värde är också beroende av objektiva kriterier, som härrör ur den mänskliga personens väsen och handlingens själva natur och som både skyddar den sanna innebörden i makarnas givande av sig själva åt varandra och värnar en verkligt mänsklig fortplantning. Detta kan inte respekteras om inte makarna har en uppriktig vilja att öva den äktenskapliga kyskhetens dygd. Utifrån dessa principer är det inte tillåtet för kyrkans barn att i fråga om födelsekontroll beträda vägar som kyrkans läroämbete i sin utläggning av Guds lag avvisar. 14
Alla bör betänka följande: Det mänskliga livet och uppgiften att ge det vidare är inte av betydelse bara för livet här i världen. De kan därför inte värderas eller förstås enbart utifrån ett inomvärldsligt perspektiv, utan de måste alltid ses i relation till människans eviga öde.

Allas ansvar för omsorgen om äktenskap och familj

52. Familjen kan karakteriseras som en skola i mänsklighet. Men för att helt fylla sin bestämmelse kräver den en själarnas gemenskap präglad av mänsklig tillgivenhet, av förtroligt tankeutbyte mellan makarna och även av samarbete mellan dem när det gäller barnens uppfostran.

Faderns aktiva närvaro betyder mycket för deras fostran. Modern, som åtminstone de mindre barnen har så stort behov av, måste tillåtas att sköta hemmet, dock utan att arbetet på ett berättigat ökat erkännande av kvinnans betydelse i samhället på något sätt försummas därigenom. Barnen skall uppfostras så att de vid vuxen ålder med klart medvetande om sitt ansvar kan följa sin kallelse - även en religiös sådan - att välja sitt levnadsstånd och, om de gifter sig, bilda familj med goda moraliska, sociala och ekonomiska förutsättningar. Det tillkommer föräldrar och andra som bidrar till barnens fostran att genom kloka råd vägleda de unga, när de bygger upp ett eget hem, och de unga att lyssna till råden. Samtidigt måste föräldrarna alltid undvika att utöva direkt eller indirekt tvång, vare sig då det gäller valet av make eller över huvud taget att driva barnen till giftermål.

Så skall familjen, där flera generationer möts och ömsesidigt hjälper varandra att vinna större insikt och att samordna den enskildes rättigheter med det sociala livets fordringar, utgöra grunden för samhället. Därför måste alla som har något inflytande över sociala grupperingar och samhälle bemöda sig om att verksamt främja äktenskap och familj. Myndigheterna måste se det som en helig plikt att erkänna äktenskapets och familjens heliga natur, skydda den offentliga moralen och hjälpa hemmen att fungera väl. Föräldrarnas rätt till avkomma och deras rätt att fostra sina barn inom familjens ram får inte sättas ifråga. Genom en förutseende lagstiftning och olika initiativ bör även de som olyckligtvis saknar familj skyddas och få den hjälp de behöver.

De kristna lekmännen, som måste ha förmåga att ta vara på tiden 15 och att skilja det eviga från det som är föränderligt, har i uppgift att genom sitt eget livs vittnesbörd och genom samarbete med andra människor av godvilja främja äktenskapets och familjens värde. Trots alla svårigheter kommer de då att kunna uppnå det som familjen fordrar och även dra nytta av de fördelar som den moderna tiden erbjuder. För att detta mål skall uppnås är de kristnas sinnelag och erfarenhet, men också människors autentiska moraliska samvete och den vis-dom som teologisk sakkunskap kan bidra med av största betydelse.

Vetenskapliga specialister, särskilt inom biologi, medicin, sociologi och psykologi, kan göra mycket för äktenskapets och familjens sak och för samvetsfriden. Detta om de genom gemensam forskning försöker klarlägga förutsättningarna för moraliskt invändningsfri födelsekontroll.

Själasörjarna har i uppgift att främja makarnas äktenskapliga liv. Det kräver dock att de är tillräckligt insatta i familjefrågor. De medel som står till deras förfogande är olika själavårdande medel, som förkunnelse av Guds ord, firandet av liturgin och andra former av andligt bistånd. Med godhet och tålamod skall de stärka makarna i deras svårigheter och trösta dem. Så främjas ett familjeliv som kan få stor kraft genom sin utstrålning.

Olika verksamhetsformer, särskilt familjeföreningar, skall bemöda sig om att genom undervisning och i praktisk handling stödja ungdomar och makar, i synnerhet nygifta, och hjälpa dem till ett familjeliv som svarar mot den sociala och apostoliska uppgift som familjen har.

Och så till sist: makarna själva måste besinna att de är skapade till den levande Gudens avbild och av honom insatta i en livssituation som inbegriper dem såsom personer. De skall därför vara förenade i en och samma kärlek, i samma tänkesätt och i ömsesidig helgelse. 16 I Kristi efterföljd, han som är livets upphovsman, 17 kan de så genom de glädjeämnen och försakelser som hör samman med deras livsuppgift, och genom sin trofasta kärlek, vara vittnen om det kärlekens mysterium som Herren genom sin död och uppståndelse har uppenbarat för världen. 18

---

Noter

Förkortningar

AAS	Acta Apostolicae Sedi*
ASS	Acta Sanctae Sedis
CCSL	Corpus Christianorum. Series Latimi
CSEI	Corpus scriptontm ecclesiasticorum Latinorum
Denz.	H. Denzinger, Enchiridion symbolorum, definitianum et declarationum
PG	J.-P. Migne, Patrologiae cursus completus. Series Graeca
PL	J.-P. Migne, Patrologiae cursus completus. Series Latina
Vat. I	Första Vatikankonciliet
Vat. II	Andra Vatikankonciliet

1	Augustinus, De bono coniugali: PL 40, 375-376, 394; Thomas ab Aquino, Summa Theol, Suppl. q. 49, a. 3, ad 1; Decretum pro Armenis: Denz. 702(1327); Pius XI, Encykl. Casti connubii: AAS 22 (1930) 543-555; Denz.. 2227-2238 (3703-3714).
2	Jfr Pius XI, Encykl. Casti connubii: AAS 22 (1930) 546-547; Denz. 2231(3706).
3	jfr Hos 2; Jer. 3: 6-13; Hes 16; 23; Jes 54.
4	Jfr Matt 9: 15; Mark 2: 19-20; Luk 5: 34-35; Joh 3: 29; 2 Kor 11: 2; Ef 5: 27; Upp19: 7-8; 21: 2, 9.
5	Jfr Ef 5: 25-
6	Jfr Vat. II, Dogm. konst, om kyrkan Lumen Gentium: AAS 57 (1965) 15-16, 40-41, 47.
7	Jfr Pius XI, Encykl. Casti connubii: AAS 22 (1930) 583.
8	Jfr i Tim 5: 3.
9	Jfr Ef 5: 32.
10	Jfr T Mos 2: 22-24; Ords 5: 18-20; 31: 10-31; Tob 8: 4-8; Höga V 1: 1-3; 2: 16; 4: 16 - 5: 1; 7: 8-14; 1 Kor 7: 3-6; Ef 5: 25-33
11	Pius XI, Encykl. Casti connubii: AAS 22 (1930) 547-548; Denz. 2232 (3707).
12	Jfr 1 Kor 7: 5.
13	Jfr Pius XII, Tal "Tra le visite", 20 Jan. 1958: AAS 50 (1958) 91.
14	Jfr Pius XI, Encykl. Casti connubii: AAS 22 (1930) 559-561; Denz.-Schönm. 3716-3718; Pius XII, Tal till barnmorskorna, 29 okt. 1951: AAS 43 (1951) 835- 854; Paulus VI, Tal till kardinalerna, 23 juni 1964: AAS 56 (1964) 581- 589. Vissa frågor som ännu måste bli föremål för noggranna undersökningar har enligt anvisning av den Helige Fadern överlämnats till kommissionen för studium av befolkningstillväxten, familjen och födelseregleringen. Sedan denna kommission avslutat sitt arbete skall påven träffa ett avgörande. Med tanke på läroämbetets nuvarande ståndpunkt i denna fråga har konciliet inte för avsikt att direkt lägga fram konkreta lösningar.
15	Jfr Ef 5: 16; Kol 4: 5.
16	Jfr Sacramentarium Gregorianum: PI, 78, 262.
17	Jfr Rom 5: 15, 18; 6: 5-11; Gal 2: 20.
18	Jfr F, f 5: 25-27.