Da Vinci-koden

En artikel från Svenska Dagbladet
av Per Beskow
Under strecket 21/1 2005

FAKTA OCH FIKTION Redan före Dan Brown och hans mångmiljonsäljande "Da Vinci-koden" hade ett antal författare spekulerat i samma riktning. Spåren leder tillbaka till Pierre Plantard, som försökte bevisa en blodslinje till Jesus och därmed pretendera på en fransk kungatron.

Det är sällan en roman ger upphov till en debatt om faktiska förhållanden. En roman ger ju författaren fria händer att omskapa verkligheten. Finns det faktafel i Jan Guillous böcker om Arn är det något de flesta tar med ro. Med Dan Browns "Da Vinci-koden" ligger det annorlunda till: den har gett upphov till en flod av böcker och artiklar, för och emot. Orsaken är att romanen rör sig på gränsen mellan fakta och fiktion och att författaren garanterar dess sanningsenlighet. Brown skriver också radikalt om den kristna historien och möts då av kritik.

Två böcker av detta slag har kommit i svensk översättning. De är helt olika varandra, men ingen av dem kan sägas vara tillfredsställande. Simon Cox Knäck Da Vinci-koden. Om verkligheten bakom succéromanen (översatt av Melinda Hoelstad, B. Wahlströms, 165 s) är ett slags uppslagsbok över namn och begrepp i romanen. Det kan tyckas intressant, men Cox är helt okritisk gentemot Browns källor och känner inte till deras bakgrund. Darrell L Bocks Lösningen av Da Vinci-koden (översatt av Kjell Waltman, Läsförlaget, 182 s) är kritisk mot romanen men behandlar den som om den var en faktabok. Den fastnar i detaljer och missar grundfrågorna. Hellre vill jag rekommendera Carl E Olson och Sandra Miesel, The Da Vinci Hoax: Exposing the Errors in "The Da Vinci Code" (Ignatius Press, 329 s), en intelligent och kunnigt skriven genomgång av bokens källor och deras uppgifter.

Dan Brown är ingen originell mytskapare. Alla bokens idéer är tagna från andra, särskilt från "Holy Blood, Holy Grail" (1982) av det engelska författarteamet Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln och dess uppföljare "The Messianic Legacy" (1986). När Brown gör Leigh Teabing till språkrör är detta ett diskret erkännande. Leigh syftar förstås på Leigh, och Teabing är ett anagram för Baigent. Det engelska teamet har dock inte känt sig hedrat utan har tvärtom stämt Brown inför rätta för plagiat och kräver sin del av de enorma intäkterna. Detta verkar på något vis besynnerligt. Om det rör sig om historiska fakta som de säger, då kan ingen gärna ha monopol på dem. Erkända fakta är allmän egendom som vi alla kan och bör föra vidare. Men i verkligheten handlar det inte om fakta utan snarare om mytbildning.

I sina grunddrag ser myten ut på följande vis: Jesus och Maria Magdalena hade en dotter tillsammans, och mor och dotter hamnade med tiden i Sydfrankrike, där dottern fick många avkomlingar. Den merovingiska kungaätten härstammade från henne, och via kung Dagobert II har "blodslinjen" förts vidare till nutiden. Den medeltida legenden om den heliga Graal handlar i själva verket om Maria Magdalena. Le saint graal skall läsas le sang real (det kungliga blodet), för både hon och Jesus var av kunglig börd i Israel. Kunskapen om allt detta har bevarats av en hemlig orden, Prieuré de Sion, och är på något vis förknippad med en ort i Sydfrankrike, Rennes-le-Château. Många framstående personer har varit stormästare i Prieuré de Sion, bland dem Leonardo da Vinci, Isaac Newton, Victor Hugo, Claude Debussy och Jean Cocteau. Leonardo da Vinci har litet grand lyft på slöjan i några målningar, bland annat i "Nattvarden", där Maria Magdalena finns med vid bordet. (I själva verket är det aposteln Johannes.) Den katolska kyrkan - eller "Vatikanen", som Brown bisarrt nog kallar den - har genom tiderna försökt tysta ner denna hemliga kunskap och har inte dragit sig för att mörda dem som hade tillgång till den.

Varifrån kommer nu denna historia? Det visar sig att det mesta härrör från en enda person, fransmannen Pierre Plantard (1920-2000). Från ungdomen engagerade han sig i rojalistiska och esoteriska spekulationer och var med om att grunda sällskapet Alpha Galates, som var starkt antisemitiskt och hade kontakter med Vichy-regeringen under den tyska ockupationen. Det upplöstes efter krigsslutet 1945. Plantards förehavanden under de följande åren är litet oklara, men i början av 50-talet avtjänade han ett fängelsestraff för trolöshet mot huvudman. 1956, då han bodde i Annemasse, nära schweiziska gränsen, grundade han för första gången Prieuré de Sion. Det var ett slags sällskapsorden, uppkallad efter Mont Sion i grannskapet, men upplöstes följande år.

Myten började skapas i slutet av 50-talet, då Plantard kom i kontakt med Noël Corbu, som sade sig vara arvinge till prästen Bérenger Saunière i Rennes-le-Château. Brown alluderar på detta då han har gett namnet Jacques Saunière åt en av romanens huvudpersoner. Saunière var förmögnare än man väntade sig av en lantlig kyrkoherde - förmodligen läste han betalda mässor i stor skala. Det gick vilda rykten om hans rikedom, och Plantard bidrog med en egen förklaring. I en ihålig visigotisk pelare skall prästen ha hittat dokument som bevisade att merovingerna härstammade från Maria Magdalena, och Vatikanen skall ha utbetalat stora summor för att han skulle hålla tyst om saken. Pelaren finns numera på ett museum i trakten; den är inte visigotisk och är inte ihålig.

1967 var det dags att starta Prieuré de Sion på nytt, och Plantard hade då fått en fantasifull medarbetare i Philippe de Chérisey. Tillsammans skapade de "Ordens hemliga dokument", som skulle bevisa merovingernas bibliska härstamning, och deponerade dem i Bibliothèque nationale för att ge dem en air av respektabilitet. de Chérisey tillverkade också några förfalskningar på pergament, och när han avslöjades påstod han att de bara var kopior - var originalen skulle finnas har förblivit osagt. Plantards Prieuré de Sion hade nu fått en historia som sträckte sig från medeltiden till nutiden. Listan över stormästare, som finns avtryckt i "Da Vinci-koden", är fabricerad av de Chérisey.

Av oklara skäl ansåg sig Plantard härstamma från merovingerna och därmed från Jesus. Syftet med allt detta var att få honom erkänd som Frankrikes legitime kung. Från 1975 gav han sig själv det aristokratiska namnet Plantard St-Clair (samma namn som den svenska Sinclair). Namnet knöt honom då också till Rosslyn Chapel utanför Edinburgh och dess "mysterier", som många känner till genom "Da Vinci-koden".

Nu var det dags för teamet Baigent, Leigh och Lincoln att träda in på scenen. När de fick höra om Plantard och hans historia förstod de att detta var ett tema som kunde göras till en succé, både på tv och i bokform. Plantard gav dem tillgång till "Ordens hemliga dokument", men samarbetet kom snart att svikta. När "Holy Blood, Holy Grail" kom ut 1982 började Plantard dra sig ur. I en radiointervju 1982 förklarade han att härstamningen från Jesus och Maria Magdalena inte gick att bevisa utan var ett påhitt av bokens författare. Förmodligen började han ana han vilka risker han tog.

Plantard drog sig tillbaka 1984, men 1989 blåste han för sista gången liv i Sionsprioratet. Han tog nu avstånd från Chériseys ordenslegend och skapade en helt ny. Orden skulle ha grundats i Rennes-le-Château år 1681, och Plantard lade fram en helt ny lista över stormästare. I den ingick också Roger-Patrice Pelat, en nära vän till president Mitterand. Det var inget taktiskt val. Vid samma tid blev Pelat centralfigur i en stor korruptionshärva, Plantard misstänktes för inblandning, och polisen gjorde husundersökning hos honom. Här fann de mängder av dokument som vittnade om hans anspråk på tronen, och han blev i stället misstänkt för högförräderi mot den franska republiken. Plantard klarade sig dock undan med en skarp tillrättavisning och drog sig tillbaka för gott. I ett tv-program (på kanalen Discovery) kunde man se hur Henry Lincoln försökte intervjua honom, men han vägrade att öppna dörren mer än på glänt och gav bara undvikande svar genom dörrspringan.

Men historien är inte slut i och med detta. Myter som släpps loss lever sitt eget liv och får också nya drag. Dan Brown visste att hans amerikanska läsare var måttligt intresserade av tronpretendenter. Han lyfte därför ut det mesta av det stoffet och förde i stället in en mängd feminism. Det var teorier av två amerikanska feminister, Margaret Starbird och Lynn Picknett, som båda har inspirerats av Plantards myt om "blodslinjen".

Myter om Maria Magdalena har på sistone fått en allt större betydelse, särskilt i USA. Maria från Magdala nämns bara ett fåtal gånger i evangelierna: hon var en av Jesu kvinnliga lärjungar, hon var med vid Jesu kors och bland kvinnorna som upptäckte att graven var tom. Enligt Johannesevangeliet var hon den första som fick se den uppståndne Jesus. Men som ofta har man velat fylla på informationen med annat stoff. I det medeltida västerlandet identifierade man Maria Magdalena med några andra kvinnor i evangelierna och fick henne att framstå som prostituerad. Det är den bild av henne som många känner bäst till, men den har inte något stöd i Bibeln.

I nutiden har man i stället velat lyfta fram Maria Magdalena som en kraftfull kvinnlig förebild och har då hämtat sitt stoff från utombibliska källor. Ett par gnostiska skrifter från efterapostolisk tid (Mariaevangeliet och Filippusevangeliet) ger henne en stark ställning i lärjungakretsen. Bilden av Maria Magdalena som Jesu partner - gift eller ogift - kommer däremot ur 1800-talets Jesusromaner, där detta var ett stående tema.

Blodslinjen från Jesus och Maria Magdalena får däremot tillskrivas Plantard; det finns inga tidigare traditioner om detta.

I Leigh Teabings bibliotek får Sophie Neveu (i "Da Vinci-koden") se titlarna på några av de böcker som skall bevisa ättelinjen från Maria Magdalena: "Tempelherrarnas hemlighet", "Kvinnan med alabasterflaskan", "Gudinnan i evangelierna". De är alla böcker som Brown har hämtat idéer från. "The Templar Revelation" av Lynn Picknett och Clive Prince, "The Woman with the Alabaster Jar" och "The Goddess in the Gospels" av Margaret Starbird. Starbird berättar själv om hur läsningen av "Holy Blood, Holy Grail" förändrade hela hennes livssyn, och har gjort "Graalheresin" till ett tema för henne att spinna vidare på. Lynn Picknett har med tiden distanserat sig från samma legend. Enligt henne var Jesus och Maria inte gifta, men de spelade rollen av Osiris och Isis i egyptiska mysterier och utövade en rituell sexuell förening, hieros gamos, med varandra. Hon har i sin tur tagit det från en fantasifull fransk 1800-talsförfattare. Man ser här hur aktuella trender kan vävas samman med myter och nya fantasiskapelser för att sedan få världsvid spridning och bli trodda av många.

Detta ger anledning till allvarliga reflektioner. Att den kristna historien har blivit vanställd intill oigenkännlighet - som i Leigh Teabings föreläsningar - kanske många tycker kan göra detsamma. Kristendomens aktier står för närvarande lågt i Sverige liksom i delar av den anglosaxiska världen, och i ett postmodernt klimat kan den ena åsikten duga lika väl som den andra. Men nog känns det en smula oroande då sinnet för vad som är sant eller falskt går alltmer förlorat, och då nyskapade myter kan få ett internationellt genomslag som inga förnuftsargument biter på. En sådan irrationalism kan i framtiden få ödesdigra följder.

PER BESKOW
Per Beskow är docent samt religions- och kyrkohistoriker