Biskop Anders Arborelius ocd


Söndagen efter jul

Predikan i Älmhult 2001-12-30

Kära bröder och systrar.

Det kristna svaret på synd och lidande är ett barn. För att frälsa världen blev Gud ett barn. Människornas alla frågor, människans undran över vad lidande, död, krig, våld och allt annat ont innebär, besvaras genom att lägga ett barn i våra händer. Så handlar Gud med denna värld. Han anförtror det käraste han har, sin enfödde Son, åt oss för att se om vi kan visa honom den kärlek, som är det enda som kan rädda världen. För det är så, att denna värld endast kan räddas av kärleken, av Guds kärlek, som läggs i våra händer, och som vi genom att ta emot också kan förvandlas av.

Julen, kära systrar och bröder, visar oss på ett oerhört tydligt sätt, vad livet egentligen går ut på, att ta emot ett barn och att låta sig frälsas av det, att låta stenhjärtat tinas upp i mötet med ett försvarslöst barn, som samtidigt är Guds enfödde Son. Så enkelt är det, men också så svårt för oss att smälta och ta emot. Vi vill alltid ha logiska, rationella svar på alla våra frågor. Vi vill, att Gud skall svara som man gör i diskussioner. Men så handlar inte Gud med oss, utan han ger oss det dyrbaraste och det käraste han har. Därför kan vi redan i krubban ana korsets konturer. Redan i Betlehem anar vi Golgata. Det är ju så, att hela tron, hela Jesu liv, är ett enda sammanhang. Betlehem, Nasaret, Kapernaum, Jerusalem, de ortsnamnen sammanfattar hela trons geografi, hela innehållet i Jesu liv, som är vår räddning och vår frälsning.

På Julen befann vi oss i Betlehem för att tillbe det nyfödda barnet. Idag förflyttar vi oss redan till Nasaret, till den heliga familjens hem. För Gud anförtror sin enfödde Son åt jungfru Maria och Josef. Gud låter sig födas in i en mänsklig familj, i ett mänskligt sammanhang. Inkarnationen, Guds människoblivande, innebär, att Gud tar vår mänskliga tillvaro på så stort allvar, att han blir en del av den. Idag får vi fira den heliga familjen, vi får förflytta oss till Nasaret för att där begrunda vad detta liv innebär för oss. För det vet vi, att allting i Jesu liv har frälsningsbetydelse. Allting som han tog på sig, tog han på sig för vår skull för att hjälpa oss att nå fram till det fulla mötet med Gud i frälsningen. Idag får vi med hela Kyrkan begrunda detta liv i Nasaret. Vi får se vad det innebär för Jesus Kristus att leva som barn i en familj, att lära sig att lyda, som varje annat barn, att lära sig att lyssna, att låta sig formas av jungfru Marias och Josefs omsorg. Samtidigt är detta liv också en spegel och en modell för vårt liv här på jorden. Vi skulle kunna säga, att varje mänsklig gemenskap, en familj, en församling, en vänkrets, genom att se på familjen i Nasaret finner ljus, hopp och glädje att gå vidare. Gud har skapat oss människor för att vi genom att leva tillsammans skall hjälpa varandra att gå fram på kärlekens och frälsningens väg. Samtidigt vet vi, att just livet i gemenskap är det svåraste av allt. Vi läser till vår fasa, att de flesta brott, de flesta våldsbrott, begås inom familjens snäva krets. Familjen, som är menad att vara en skola i kärlek, omsorg och omtanke, blir genom arvsynden ibland någonting, där man sårar varandra. Därför är det så viktigt för varje familj, varje mänsklig gemenskap, att alltid ha den heliga familjen för ögonen, att spegla sig i det liv som finns där, att se på hur Jesus, Maria och Josef lever i kärlek, omsorg och omtanke.

Påven Paulus VI har i ett tal som han höll i Nasaret sagt något, som jag tror kan hjälpa oss att finna kraft och styrka i den heliga familjens liv. Han säger, att det är tre ting som vi framför allt kan lära oss där. Det är kanske saker och ting som först kan förvåna oss. Han säger lärdomar från hemmet i Nasaret. Det lär oss inte minst tystnad, att vara lyhörda för Guds ord i vårt inre och redo att lyssna på den äkta läromästaren.

Det första vi alltså kan lära oss av den heliga familjen är tystnaden. Det kanske förvånar oss, att det just är tystnaden som är grundstenen, det viktiga. Men tänker vi efter, är det så, att all äkta mänsklig kärlek bygger på, att man kan vara tysta tillsammans, att man inte fyller allt med oljud, med röster, med onödiga ord. Ibland är det just det som är det stora tecknet på en ömsesidig kärlek, att man kan vara tysta med varandra inför Guds närvaro. Träffar man äldre människor som har varit gifta ett långt liv, då kan man just se detta. De behöver inte säga så mycket till varandra. De förstår varandra genom minsta lilla tecken, åtbörd eller blick. Den äkta kärleken skapar alltid en lyssnande tyst hållning. Det är djupt besläktat med bönen. Grundstenen i livet i Nasaret är alltså bönen, öppenheten för Guds röst, det tysta lyssnandet på, vad Gud vill säga.

Det andra som vi kan lära oss i Nasaret är, hur vi kan leva tillsammans, säger påven Paulus VI. Vi tar för givet, att vi kan leva tillsammans, och vi glömmer att det kanske är det svåraste av allt här på jorden, att verkligen leva tillsammans i äkta kärlek. Därför tror jag, att vi genom att se på Jesus, Maria och Josef kan få inspiration för denna den svåraste av alla konster att leva tillsammans med andra människor. Det bygger just på denna tystnad inför Gud. Att leva lyssnande, lyhört i tystnaden inför Gud hjälper oss att också vörda vår nästa, att lyssna till vem hon egentligen är, att se vad det är hon egentligen behöver, att inte bara ta allting för givet.

Det sista, det tredje, som vi kan lära oss i Nasaret är enligt Paulus VI att arbeta på rätt sätt. Arbetet förknippar vi ofta med yrkeslivet. Vi tänker inte på att livet i familjen, i gemenskapen, också bygger på att man fördelar arbetsuppgifterna i kärlek och omtanke. Då när vi verkligen ser på livet i familjen som ett arbete, då blir det en delaktighet i frälsningsverket. Då får vardagens enkla, ibland litet tråkiga sysslor något större och djupare över sig. Då kan vi tänka, medan vi sopar golvet, lagar maten, diskar, att här lever jag i gemenskap med Jesus, Maria och Josef. Så gör man i många kloster, där man medvetet ser på vardagssysslorna som arbetsuppgifter som man utför i Nasaret i gemenskap med den heliga familjen.

Kära bröder och systrar. Det är alltså viktigt för oss alla, som lever i någon form av gemenskap, att se det som en kallelse, en uppgift, där vi i gemenskap med Jesus, Maria och Josef får utföra något stort i det lilla, att i vardagen leva i tystnad, i bön, och samtidigt i ömsesidig kärlek. Det är något stort. Vi vet att familjen är samhällets kanske viktigaste beståndsdel. Det är där barnen lär sig det allra viktigaste för deras framtida liv. På tyska brukar man tala om, att det man inte lärt i sin "Kinderstube" under de första åren, det kan man aldrig lära sig sedan, ödmjukhet, hänsyn, omsorg. Har man inte lärt sig det under de första levnadssåren, är det nästan omöjligt att på ett naturligt sätt lära det, som är så viktigt för alla former av mänsklig gemenskap. I vår tid vet vi, att familjen är mycket sårbar. Vi lever i ett samhälle, där familjerna inte alltid får det skydd och det stöd de behöver. Det visar sig ganska snart i skolor och på arbetsplatser, att mobbning och andra fenomen nästan automatiskt dyker upp. När familjerna inte längre kan ge barnen den fostran, det skydd och den styrka de behöver, då blir de sårbara och mottagliga för alla andra slags inflytanden. Därför är det så viktigt och en hjärtesak för alla kristna att stärka familjens ställning. Och hur gör man det bäst? Jo genom att ta den heliga familjen som sin förebild och sin modell. Detta gäller naturligtvis alla andra gemenskaper och inte minst våra församlingsgemenskaper där vi gemensamt försöker leva i Jesus närhet, i Marias och Josefs närhet.

Ni här i älmhult som har fördelen att vara en ganska liten och familjär gemenskap, ni har verkligen privilegiet att försöka efterfölja livet i Nasaret. Det är inte för intet som ert kapell är uppkallat efter den helige Josef. Det är alltså min julönskan till er, att ni genom att växa i kärlek till Jesus, Maria och Josef tillsammans skall kunna gestalta något av det underbara mysterium som det är att be tillsammans, leva tillsammans och arbeta tillsammans. Just det vittnesbördet är något som vi kristna kan förmedla till människor i vår omgivning, som ofta känner förtvivlan och hopplöshet över att det är så svårt att leva tillsammans, att arbeta tillsammans. Och varför? Jo, eftersom man inte ber tillsammans. Men ber man tillsammans, finner man sin gemensamma styrka i bönen. Då är det också lättare att leva tillsammans i kärlek och omsorg. Då kan man också arbeta tillsammans, tillsammans med Jesus, Maria och Josef.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu